Nato: utvidgning skulle destabilisera Ryssland

I förra veckan meddelade USAs ambassadör till Nato att någon utvidgning av militäralliansen inte är aktuell de närmsta åren eftersom det skulle kunna inverka negativt på Ryssland. Det här citatet från en artikel från Reuters är intressant.

”If you accept the premises … about Russia’s internal weakness and perhaps steady decline, it may not make sense to push further now and maybe accelerate or destabilize that decline.”

Nu går det ju att invända att en inte accepterar de anförda premisserna så klart. I så fall skulle det betyda att ambassadören av någon anledning inte lägger fram korten så som det är. Att Ryssland egentligen är ett land på uppgång och uttalandet snarare handlar om politisk taktik och strategi. Frågan blir då när vi ska läsa uttalanden från USAs Natoambassadör på tvärtomspråket och när vi inte ska göra det.

Om vi istället läser det bokstavligt ger det väldigt många rätt som hittills pekat på faran med alltifrån värdlandsavtal till risken för en negativ eskalering i säkerhetspolitiken med en utvidgning av Nato. I så fall bör rimligen samma kritik riktas mot Nato själv som riktats mot oss – att Nato anpassar sig efter Ryssland.

Fast handlar det om någon anpassning? Eller handlar det om en säkerhetspolitisk bedömning, som inte motsäger att en fortfarande kan tycka att Ryssland begår brott mot folkrätten som ska fördömas, som landar i slutsatsen att de långsiktiga chanserna för hållbar fred skulle minska? Att Nato inte alls är ute efter att destabilisera Ryssland, vilket ibland framförs i debatten.

Riksdagen ska i slutet av maj ta ställning till värdlandsavtalet med Nato. I fredags hade 1000 mail skickats till ledamöterna i försvarsutskottet respektive utrikesutskottet från vår kampanj. Där kan du läsa om huvudargumentet till varför vi anser att värdlandsavtalet inte ska ingås.

Kritiken har vuxit i snabb fart internt inom (S) mot partiets avsikter att ingå samarbetsavtalet med Nato. Distrikten i Malmö, Göteborg och Stockholm är bara några exempel.

Ibland kan det låta som att det är självklart att vi ska fördjupa samarbetet med Nato genom värdlandsavtalet. Men så är det inte. Om du inte redan skrivit brev till ledamöterna i utskotten får du gärna hjälpa till med att göra det.

Make love not war – sjömannen för fred och mänskliga rättigheter

För lite mer än tre veckor sedan lanserade vi ”The Singing Sailor” och medverkade i TV4 Nyhetsmorgon. Vi hade ingen aning om att det skulle bli så stor uppmärksamhet kring den sjungande sjömannen vi sänkte ner i Östersjön. Vi hade kanske hoppats att debatten i Sverige skulle nås av vårt budskap, och i bästa fall någon internationell reaktion. Istället blev det allt ifrån Nackaposten till Nobels fredspris på Twitter som uppmärksammade den. Folk har hört av sig om undrat om det kommer att tryckas upp t-shirts. Krigsmuseum i Tyskland håller på att planera sin verksamhet för 2017 på temat ”Gender/Sex and Violence/War” och undrar om han går att låna. Mail med uppskattande rader från privatpersoner har kommit från såväl österut som västerut. Den har visats i 146 länder och beröm och kritik har inkommit.

Genom kampanjen ville vi påminna om väldigt allvarliga frågor: att fred och mänskliga rättigheter går hand i hand. Kampen för fred och mänskliga rättigheter är en fråga om liv och död på många platser i världen. Miljarder till upprustning är miljarder som kommer att saknas i det viktiga freds- och människorättsarbetet. Både i Sverige och internationellt.

Vad har då sjömannen med krig och fred att göra? har några undrat. Ett exempel är att vi har velat påminna om den gamla devisen Make love not war. Att välja dialog framför konfrontation. Världen behöver mer fred och kärlek, inte mindre. Vi valde medvetet att använda en stereotyp bild – rätt eller fel – för att lyfta frågan om hur vi på mer nytänkande sätt istället för gamla kan förebygga konflikter och sätta fredlig konflikthantering och allas mänskliga rättigheter på dagordningen.

Personligen har jag också tänkt på det gamla mönstret hot-rädsla-makt-inskränkning. Länder som anser en situation vara hotfull faller tillbaka på den gamla vapennormen med nationell upprustning och militära muskler som resultat. Länder som tycker att människor som avviker från heteronormen är ett hot mot staten och får sina rättigheter som människor inskränkta. Eller för att dra en annan parallell, får sina rättigheter annekterade. Vi hoppas att vår kampanj har bidragit till att nyansera och bredda diskussionen om huruvida Sverige, eller övriga världen för den delen, verkligen bidrar till fred och mänskliga rättigheter genom att gå upprustningens väg. Som fredsförening är det för oss självklart att ifrågasätta såväl det minskade biståndet till exempelvis människorättsförsvarare i öst, som det är att kritisera upprustning och kränkningar av mänskliga rättigheter oavsett var det sker. Något som vi hoppas är självklart för fler än oss!

Vi formulerade budskapet på engelska, ryska och morse för att nå fram till många och för att peka på att freden är utmanad på många ställen och att HBTQ-personer förföljs över hela världen. En intressant sak är att många medier både i Sverige och internationellt valde att dra hårt på den ryska vinkeln. Det är riktigt gjort. Kampanjen är en känga till Putins vidriga antigay-lagar och hur HBTQ-rörelsen behandlas i landet. Men det är också ett budskap som riktar sig längre än så. Det riktar sig till alla länder att tänka om kring hur människors rättigheter kan främjas och hur konflikter kan lösas.

Några har ställt fullt rimliga frågor varför året 1944 varit relevant, med tanke på att exempelvis homosexualitet ansågs vara en psykisk sjukdom fram till 1979 i Sverige. Men vi valde också i intervjuerna att påminna om att arbetet för HBTQ- personers rättigheter inte är färdigt i Sverige, eller andra länder heller för den delen. Legaliseringen av just homosexualitet är en av många milstoplar i ett arbete som fortfarande inte är färdigt. Låt oss därför påminna om och på olika sätt fortsätta stötta detta arbete istället för att lägga pengar på vapenskrammel.

Roset och riset kring den sjungande sjömannen kommer både från det uttalade HBTQ-communityt och från samhället i stort. Majoriteten av reaktionerna har varit positiva, men självklart är humor och vad som är bra kampanjer olika för alla. Det är omöjligt att göra en heltäckande lista över allt som skrivits, men här är några länkar:

Gay Star News Loves: Sweden Activists use gay ‘propaganda’ to repel Russia submarines

Huffpost Gay Voices: Swedes Are Trolling Russia With A Pro-Gay ‘Singing Sailor’

Gay Singing Sailor Takes On Russian Nuclear Submarines

The Swedish Peace And Arbitration Society Starts A War Against Putin

CNN: Sweden’s ‘Singing Sailor’ has a message for Russian subs

Rickard Söderberg, Nyheter24: Politikerna måste lära sig att älska som the Singing Sailor

QX: månadens mesta måsten, juni (s. 20)

Kajsa Ekis Ekman, ETC: Svenska freds sprider nationalism

Jesper Bengtsson, Tankesmedjan Tiden: Ekis Ekman förstår inte att världen ändrats

Jesper Dahl, Politism: Svenska Freds gör HBTQ-rättigheter till en punchline

Anna-Maria Sörberg, UNT: Falsk bild av svensk queerhistoria

Jens Liljestrand, Expressen: Kalsongtricket som ska stoppa ryssen

Sedan vårt fredliga undervattensvapen lanserades har det varit några av de mest intensiva veckorna på väldigt länge. Varmt tack alla som har bidragit till kampanjen längs vägen: Åkestam Holst för arbetet med att få skylten gjord och på plats, Jessica W Sandberg och FLB Europe för rådgivning och PR-hjälp samt BSmart för studiofotot. Alla har arbetat helt ideellt.

Och viktigast av allt: tack alla till alla er som har engagerat sig, debatterat och hjälpt oss att sprida den vidare i era kanaler. Låt oss hoppas att den sjungande sjömannen bidrar till mer nytänkande, fred och stöd till mänskliga rättigheter.

Peace in!

Blunda inte för fredsinitiativen

I dag är det internationella dagen för ickevåld. Några kanske tänker att det är märkligt att ha en sådan dag när det samtidigt är så många krig och konflikter i världen. Jag tänker tvärtom. Det är viktigare än någonsin att uppmärksamma behovet av fredsfrågorna och att lyfta fram alla de initiativ som faktiskt tas världen över.

Om vi inte lyfter fram och pratar om alla fantastiska organisationer och individer som varje dag kämpar för freden riskerar de att helt komma i skymundan. Då fastnar vi i tankesättet att upprustning, starkt militariserade stater och militära maktmedel är enda lösningen, något det redan finns så att det räcker och blir över av. Fredskrafterna behöver allt stöd de kan få.

Mahatma Gandhi sa en gång: ”Ett öga för ett öga gör världen blind”. Blunda inte för fredsinitiativen. Här finns till exempel en rad olika fredsinitiativ som tagits på senaste tiden, i rapporten Peace Monitor. Har du något fredsexempel du vill lyfta fram?

Peace Monitor lyfter fram fredsinitiativ som tas världen över. Två utgåvor har publicerats hittills.

 

 

Om vi bara…

Motorväg mellan Erbil och Mosul, Irak. Foto: Kyselak / Wikimedia Commons

De kör fort fram längs en motorväg. Vapnen och kikarsiktena är riktade mot fordonen som passeras, ett efter ett betas de av. Några av bilarna kör de ikapp. Andra bromsar de in vid. Automatelden regnar ut genom bilrutan, mot människorna. Som befinner sig på vägen. I bilar, längs vägkanten. De kör genom bebyggelse och genom öppen terräng. Fram och tillbaka. En efter en dödas. De letar skoningslöst efter offer.

Baksäten fylls med livlösa kroppar, människor rasar ner på marken. Döda. Avrättade. En man lyckas fly ur sin bil och springer iväg över ett öppet fält i hopp om att komma undan. Han är chanslös. De kör efter honom och han ligger snart död på marken. Varje bil de passerar inspekteras. Ingen ska vara kvar vid livet.

En vän till mig gjorde mig uppmärksam på videon. Den är från Irak och regionen kring Mosul och Nineve. En halv miljon människor, kristna och muslimer, uppges vara på flykt i skrivande stund. Hur många som dödats vet vi inte. De flesta flyr i riktning mot Erbil och den kurdiska autonoma delen av Irak. Sedan tidigare finns många syriska flyktingar också i regionen.

Terrorgruppen ISIS, Islamic State of Iraq and Syria, har tagit över den strategiskt belägna staden Mosul, ett område som varit omtvistat sedan länge och har nu kontroll över stora områden både i norra och västra Irak, förutom de områden de redan kontrollerar i Syrien.

Inom mig snurrar tankarna och orden vi hört så många gånger förr. En folkrättsvidrig invasion av Irak. Den internationella militära närvaron i Afghanistan. Det skulle ju vara över snabbt. Det skulle garantera freden i regionen. Om vi bara beväpnar rätt grupper, kanske även vår fiendes fiende, kommer allt gå bra. Bilder på Saddam, tortyr, på al-Qaida och talibaner, på krigsherrar och på kriget i Syrien flimrar förbi inombords. På kvinnor i blåa burkor. Artilleribeskjutningar, raserade byggnader och soldater. Vapenflöden fram och tillbaka över gränser.

Civilbefolkningar som å ena sidan välkomnat att någon äntligen bryr sig. Familjer som levt i åratal under förtryck, som mist anhöriga till grymma regimer och levt med brist på mat, vatten och hälsa. Civilbefolkningar som å andra sidan satts i skräck av de väpnade konfrontationerna som pågår utanför deras hem. Familjer som sörjer döttrar, söner, ett syskon eller en äkta hälft som fallit offer av de militära insatserna. Familjer som i ett land långt borta oroligt väntar hemma och får tillbaka sina anhöriga traumatiserade eller i värsta fall i en kista. Offren finns överallt. Tragiska berättelser och människoöden på alla sidor.

Mitt i allt finns också så klart ljusglimtarna och vinsterna. Allmänna val som genomförts efter åratal av diktatur och förtryck. Politiska fångar som släppts. Fler som fått tillgång till utbildning eller hälsa. Organisationer och människor som inom olika strukturer arbetat envetet för ett bättre samhälle. Som små öar av fred och förändringskraft mitt i den osäkra situationen. Människor som kommit hem igen i ett stycke.

Vad kommer hända med Irak nu?

I Syrien har ISIS kunnat få tillgång till vapen, sympatisörer och träning och därefter nu även kunnat återvända till Irak där de en gång bildades. Intressenter i regionen, främst från Gulf-staterna, har försett dem med stöd. ISIS anses vara så extrema att al-Qaida tagit avstånd från dem, om vi nu ens kunde föreställa oss att det kunde finnas något värre än dem. Människor lämnas med valet att konvertera, fly eller få huvudet avhugget. ISIS har likt al-Qaida etablerat egna samhällsstrukturer, som även innefattat program för utdelning av exempelvis mat.

De är på väg mot Baghdad. Bilder cirkulerar som visar att vapen som beslagstagits av ISIS i Irak nu transporteras vidare till kriget i Syrien. De övergivna vapenförråden blir till en guldkälla för terroristerna. För att inte tala om den potentiella intäktsmöjlighet som finns kring oljefyndigheterna.

Hittills har de irakiska soldaterna flytt eller deserterat. Några sannolikt av rädsla, några av andra motiv. Jag läser artiklar om hur ledande befälhavare från den irakiska armén bytt sida över en natt och vänt sig mot regeringen. Regeringen har inte kontroll över den reguljära armén, som under många år fått träning av bland annat USA och Storbritannien. Istället mobiliserar premiärminister Nuri al-Maliki paramilitära och irreguljära grupper som står honom nära. I den kurdiska delen har de väpnade styrkorna fortfarande kontroll över situationen. Tehran har meddelat att de tänker anfalla alla terrorgrupper som kommer närmre än tio mil till den iranska gränsen.

Maliki har vid olika tillfällen fått kritik för att ha drivit en sekteristisk och splittrande politik som premiärminister i Irak, vilket tillsammans med kriget i Syrien sannolikt accelererat händelseförloppet som just nu pågår. Maliki har varit för dålig på att bygga upp ett samhälle som inkluderar alla grupper och istället fokuserat på att marginalisera alla utom den största gruppen som är shiiter. Kristna, kurder och sunniter har uteslutits. Risken är att vi står inför en väldigt obehaglig situation med ett eskalerande inbördeskrig, där olika fraktioner kan byta sida snabbt. Bara de senaste dagarna har både kristna och muslimer avrättats av olika väpnade grupper i landet. Maliki har bett om militär hjälp från USA för att stoppa ISIS, den kurdiska regionala armén står redo att försvara sina områden. USA sägs ha varit ovilligt att samarbeta alltför mycket med den irakiska regeringen på grund av att dess väpnade styrkor inte ansetts tillräckligt pålitliga.

Jag tänker på dagens hemska situation och alla människoliv som gått till spillo sedan 2003 då Irak invaderades. Är vi tillbaka på ruta ett nu? Är det till och med längre tillbaka än ruta ett?

Och sen slår mig nästa tanke. Vad kommer att hända med utvecklingen i Afghanistan de kommande åren och det sköra samhällsbygge som genomförts de senaste tretton åren? Där civilbefolkningen levt med och kämpat mot krigen under decennier. Dit kvinnor och män åkt med avsikten att skapa bättre samhällen.

Vi, engagerade i organisationer som jobbar med att stödja gräsrötter i konfliktområden, får inte ge upp. Omvärlden får inte ge upp. Varken inför terrorgrupper, diktatorer eller röster som alltför lättvindigt ropar på militära interventioner. Vi måste fortsätta stödja det långsiktiga freds- och demokratiarbetet i både Irak och Afghanistan. Stödja de människor som kämpar för att bygga upp sina samhällen. Stödja uppbyggnaden av institutioner. Alla måste försöka bidra till att stabilisera situationen och inte sätta en tilltro till en snabb militär lösning. Att skapa hållbar fred och demokrati kräver helt andra långsiktiga metoder och prioriteringar där huvudfokus ligger på civila och politiska insatser.

Så att inte detta bekanta mantra fortsätter att upprepas för all framtid. ”Det finns en terrorgrupp/diktator som måste avsättas. Om vi bara intervenerar och vapentränar rätt grupper så kommer allt gå bra. Det kommer vara över på ett par veckor.”

Många utmaningar i Burma men engagemanget finns!

Förra veckan arrangerade vi två dagar om situationen i Burma på Kägelbanan, Södra Teatern i Stockholm. Vi hade besök av flera aktivister och experter inom bland annat fred, kvinnors deltagande i samhället, flyktingars och religiösa minoriteters situation. Seminarierna ägde rum tillsammans med vår utställning om ursprungsbefolkningen som fotografen Richard K Diran gjort: ”The Vanishing Tribes of Burma”. Den har redan varit på utställning i Yangon i september förra året, då Aung San Suu Kyi var med vid invigningen. Den donerades sedan till Burmas Nationalmuseum för att komma befolkningen till del. Syftet med utställningen är att bidra till påminnelsen om att alla grupper i samhället måste få komma till tals och forma det framtida Burma. Även om utställningen långt ifrån komplett, är det den mest omfattande som gjorts hittills. Jag ska här sammanfatta lite kort några av diskussionerna som ägde rum förra veckan.

En inspirerande person vi kunde lyssnade till var Zin Mar Aung, före detta politisk fånge. Hon dömdes till 28 års fängelse för att ha delat ut flyers i protest mot militärjuntan. Hon spenderade 11 år i fängelse, varav 8 år i isolering, innan hon släpptes 2009. Som en ledare för kvinnors rätt att organisera sig och delta i samhällsdebatten berättade hon om hur svårt det kunde, och fortfarande kan, vara. Även om det har blivit bättre är det fortfarande inte helt accepterat att kvinnor tar plats i samhället. Zin Mar berättade bland annat om hur alla politiska debatter ägde rum på sk ”Tea Shops”, där kvinnor inte ansågs lämpliga att närvara. De möjliga ytorna för kvinnors deltagande i samhällspolitiska samtal var och är begränsade.

Det sociala trycket från och på männen att kvinnor inte skulle medverka i samhällsdiskussioner var stort. Hon berättar om att hennes egen pappa uttryckte stort missnöje kring sin dotters engagemang. ”Säg åt din henne att hon måste hålla sig hemma. Du måste uppfostra henne ordentligt” var saker hennes pappa kunde få höra. Och inte heller i hemmet var det alltid välkommet med politiska diskussioner, eftersom det kunde föranleda att juntan gjorde tillslag. Som ung politiskt aktiv kvinna var det motstånd från i princip alla håll. De traditionella barriärerna fanns överallt.

Zin Mar blev en politisk fånge på grund av sin aktivism och vad hon tycker om det framgick tydligt. Men samtidigt log hon när hon berättade om en oväntad upptäckt i fängelset: ”Wow, det är ju här alla engagerade kvinnor är”. Hon var inte ensam längre utan hittade flera meningsfränder som hon saknat under sin tid som engagerad i samhällsdebatten. ”Jag blev trots allt väldigt glad”, berättar hon.

I dag har hon startat organisationen RAINFALL, som arbetar med att stärka kvinnors självförtroende och roll i samhället och för att uppmuntra dem till att bli mer aktiva i politiska diskussioner. Kvinnorna i Burma gör redan så mycket politiskt arbete fast det erkänns inte som just det, berättar Zin Mar. De behöver mer stöd och uppmuntran. RAINFALL började som en studiecirkel tillsammans med ett par vänner, och nu har de byggt upp ett starkare nätverk som publicerar skrifter, tidningar, arrangerar debatter och olika aktiviteter för att uppmuntra unga kvinnorättsaktivister att träda fram. Kvinnor gör i princip allt arbete i hemmet och anses traditionellt inte ha någon plats utanför i samhället. ”Vi kanske ska öppna en Tea Shop bara för kvinnor” säger Pyo Let Han som också är aktiv i RAINFALL.

Situationen för folkgruppen rohingyas var också något vi lyfte under dagarna. Å ena sidan är jag glad för att frågan om rohingyas situation verkar komma fram mer och mer i den internationella debatten. Å andra sidan verkar inte så mycket hända än, så vi måste jobba vidare med att lyfta frågan gentemot våra beslutsfattare och också stödja de medlings- och försoningsinsatser som trots allt sker. Men det är en svår situation, där buddhistledare går ut och manar till attacker på den utsatta folkgruppen och de människorättsaktivister som försöker sätta sig upp emot buddistledarna för att främja dialog blir trakasserade och hotade.

Vi hade besök av Abdul Kalam och Mohammad Ibrahim som båda berättade om hur rohingyas inte erkänns som fullvärdiga medborgare i Burma. De har skickats fram och tillbaka över gränsen mellan Bangladesh och Burma i årtionden – ingen av staterna vill erkänna dem. Detta trots att det finns väldokumenterat i historiska arkiv i Arakan (delstaten kallas även Rakhine) där de bor att rohingyas är en av Burmas många etniska folkgrupper.

Den amerikanska människorättsorganisationen Human Rights Watch publicerade för en tid sedan en rapport som klassificerar situationen i Arakan/Rakhine som etnisk rensning. Regeringen gör inget för att förbättra situationen i flyktinglägren. Många upplever snarare en situation som är tvärtom – regeringen uppmuntrar till och ser mellan fingrarna på övergreppen.

De lever instängda i läger som internflyktingar, med undermålig tillgång till mat och vatten. Om det ens finns någon. Läkare utan gränser kastades ut för ett par månader sedan av den regionala ledningen. Så nu finns det inte ens tillgång till hälsovård. Rohingyas har inte heller rätt att förflytta sig fritt, utan måste be om tillstånd. Mohammad Ibrahim är sedan en tid tillbaka bosatt i Tyskland, och berättade för publiken om känslan att få resa fritt från Tyskland till Sverige, utan att någon ställde frågor om hans hudfärg eller var han kom ifrån. ”Regeringen i Burma påstår att vi håller på att ta över landet. Men hur skulle det vara möjligt – vi kan ju inte ens röra oss hundra meter utan att någon stoppar oss och frågar oss om vårt tillstånd. Vi kan inte gå till skolan, vi kan inte äta, vi sitter helt isolerade”, berättade han.

En annan utmaning som Burma står inför är fattigdomsbekämpningen. Burma är ett av världens fattigaste länder. Att det behövs investeringar och stöd till ekonomisk utveckling är uppenbart. Men till priset av vad? Investeringar måste vara hållbara, med respekt för mänskliga rättigheter. Journalisten Axel Kronholm berättade om ett antal familjer han besökt i regionen kring Dawei, där det just nu förbereds en stor motorväg från Bangkok till den ekonomiska zon och djuphamn som ska inrättas i södra Burma. Omkring 250 000 människor är på ett eller annat sätt påverkade av Dawei, familjer som vanligen försörjer sig på fiske eller odlingar; betle nuts och cashewnötter. Från regeringens sida ser man landområdet som sk ”waste land”, det vill säga det anses vara land som ingen äger och ingen bor på. Detta trots att det uppskattas att en kvarts miljon människor är bosatta kring det område som bygget av Dawei berör.

Några av familjerna han berättade om, (dock ej på bilden nedan), kom en dag tillbaka till sitt hus efter ett par dagars vistelse i ett buddhist-tempel och hittade en väg rakt igenom den cashew-odling de försörjer sig på. Ingen hade informerat dem om bygget i förväg. Samma sak gäller för många. I princip ingen får information om vad som ska hända, det finns ytterst begränsade möjligheter att överklaga eller driva någon juridisk process gentemot staten eller företagen. Några konsultationer förefaller inte heller ske med den berörda befolkningen. Och de ekonomiska kompensationer som ibland erbjuds är inte tillräckliga för att familjerna ska klara sig. Här finns ett längre reportage om Dawei.

Bybor i Nga Pe’ Dat vid kusten utanför Dawei. Foto: Axel Kronholm

Med alla dessa vittnesmål är det lätt att tänka ”men det verkar ju så omöjligt allt att det inte går att göra något”. Men det gör det. Till att börja med finns det en intern rörelse inom det civila samhället i Burma som organiserar sig mot intoleransen mellan olika religiösa grupper, aktivister sluter sig samman och försöker skydda befolkningen i exempelvis Dawei, kvinnor mobiliserar för att ta större plats i samhället. Och jag har tidigare berättat här på bloggen om hur olika grupper försöker bli röster i fredssamtalen för att nå en långsiktigt hållbar fred. Vi och många andra organisationer arbetar på olika sätt för att stärka dem i deras arbete och vi jobbar just nu med olika möjliga vägar för att stötta dem ännu mer i ännu bredare samarbeten för fred och demokrati i Burma.

För Burmas civila samhälle har kämpat i motvind länge, isolerade från omvärlden. Nu när världens blickar riktas mot den burmesiska regeringens demokratireformer (som många ställer sig skeptiska till…) är det extra viktigt att öka stödet till Burmas freds- och människorättsorganisationer. Annars kommer de bli lämnade vid sidan av igen. Förutom att vi kanske inte kan förstå hur betydelsefullt det är för det burmesiska civila samhället att veta att de har vårt stöd i ryggen, kan vi också se andra direkta effekter av vårt stöd. De grupper som deltar i fredssamtalen med regeringen är rustade med fler argument för demokrat, nedrustning och mänskliga rättigheter, familjer som lever under svåra förhållanden får hjälp med tillgång till mat och ungdomsaktivister genomför aktioner och manifestationer mot regeringen.

Och för er som inte hade möjlighet att medverka i Stockholm utan kanske bor i eller har vägarna förbi Göteborg kommer vi arrangera seminarier och presentera utställningen igen under nästa vecka. Varmt välkomna!

Den skräckinjagande freden

”Lås era dörrar! Friden är slut! Vapenvägraren har sluppit ut! Tänk om han kommer där, kristen och galen, och vägrar anfalla folk på Centralen.”

Orden är skrivna av komikern Tage Danielsson. Jag kom att tänka på dem i går när jag satt och lyssnade på KDU:s förbundsordförande, som under Folk och Försvars rikskonferens bland annat sa följande om pacifismen uppe från scenen.

Det är en ideologi som tyvärr finns förespråkad både inom socialdemokratin och hos flera liberaler. I dag är det uppenbart dock att det är mest hos Miljöpartiet som det här finns. Jag tycker det här är en ganska skrämmande åsikt. Och pacifism är för mig det som skrämmer mig mer än alla kärnvapenstater tillsammans.

och fortsätter

Basen för pacifismen är ju egentligen tanken om att ifall alla ens politiska förslag blir implementerade så skulle det leda till total harmoni och världsfred och vapnen blir helt överflödiga.

Du kan lyssna på det här, ca 25.45 in i videoklippet.

Det stämmer att inte alla människor identifierar sig med ideologier eller -ismer som har världsfred i sitt sikte. Vissa av dem står exempelvis orubbligt stilla under ett kärnvapenparaply och stirrar blint på ömsesidiga hot. Förhoppningsvis klarnar dock sikten hos de som är kloka nog att vända andra kinden till och får nya perspektiv.

Ett öga för ett öga riskerar att göra världen blind. Och det vore ju lite synd, eftersom då skulle inte ens den mest inbitne kärnvapenentusiasten veta om den står kvar under kärnvapenparaplyet eller inte. Skrämmande tanke det också kanske. (Fast, en tand för en tand skulle förvisso göra det svårt att vara en inbiten kärnvapenanhängare.)

Men nu ska jag inte vara sådan. Medan vissa vill fortsätta att famla i blindo fortsätter resten, exempelvis liberaler, socialdemokrater liksom personer med andra politiska övertygelser, så klart det skräckinjagande fredsarbetet. Bland annat för en kärnvapenfri värld.

Snart vet vi…

Kl 11 vet vi vem som får Nobels fredspris 2013. En sak som är säker är att det är nästan omöjligt att gissa på förhand vem som får det. Nobelkommittén gillar att överraska och har också fått utstå en del rättmätig kritik för att ha gjort fredspriset till mer av ett superstar-pris eller till och med ge priset till kontroversiella mottagare som Henry Kissinger, Barack Obama eller trion Arafat-Rabin-Peres, än att premiera fredsarbetare.

Jag minns hur glada alla kampanjarbetare och gräsrötter blev 1997 när kampanjen för att förbjuda personminor, ICBL, fick priset. När nätverk och organisationer blir belönade för sitt arbete innebär det så klart inte bara ett erkännande för dess ofta långvariga arbete, inte sällan under ganska knappa resurser. Det betyder också att fred kopplas samman med vanliga människors engagemang och kamp tillsammans. Visst kan det vara bra att också belöna höga statsföreträdare som fattat bra beslut för världsfreden, men ju närmre priset kommer vanliga människor ju närmre kommer också tanken om att alla kan vara med i fredsarbetet. Alla kan vara med och bidra till freden, man måste inte vara president.

Malala Yousafzai från Pakistan har varit mångas förslag och det skulle helt klart vara en fantastiskt värdig vinnare för hennes tydliga kamp för barns och flickors rätt till utbildning. Likaså kirurgen Dennis Mukwege från Kongo-Kinshasa skulle vara ett mycket bra val för hans arbete med att både ge det nödvändiga medicinska stöd till alla kvinnor som fallit offer för våldtäkt i kriget i Kongo-Kinshasa, men också för att han så tydligt satt frågan om våldtäkter och sexuellt våld i krig på den internationella dagordningen.

Andra bra val skulle vara Cluster Munition Coalition som lyckats förbjuda klustervapen, eller Control Arms som arbetat fram ett internationellt avtal om vapenhandelsreglering, forskaren Gene Sharp som genom den akademiska världen inspirerat till fredliga aktioner och protester världen över, bland annat under den arabiska våren och tidigare i den fredliga kampen i Serbien och ännu lite längre tillbaka i tiden även för aktivisterna på Himmelska fridens torg. Ett tredje, lite mindre känt förslag, är fredsbyarna i Colombia. Vad som började med att en by utropade sig som icke villiga att delta i inbördeskriget 1997 har sedan spritt sig och inspirerat ett 50-tal byar till att välja samma väg. Mitt i en väpnad konflikt har små öar av fred utvecklats, något som lett till att de setts med ganska mycket misstänksamhet. Deras arbete och ställning skulle förstärkas av ett fredspris.

exakt 6000 medlemmar i dag

Det här blir ett ovanligt kort blogginlägg. En bild talar bra för sig själv ibland. Det är så förbaskat kul med så många nya medlemmar. 6000 st för att vara exakt. Tack till dig som varit trogen medlem länge och varmt välkommen till dig som nyss blivit det! Och visst hinner vi bli några till innan året är slut, eller hur? 🙂

Vår förening växer. I dag är vi 6000 medlemmar! Det är 1207 fler än förra året vid den här tiden.

Fredsrörelse i medvind

”Det är nog så fredsrörelserna står inför en uppförsbacke, ja”, kommenterade Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten i går det faktum att deras informationskampanjer får så mycket utrymme i samhället och resurser till sitt förfogande. Jag var och lyssnade på ett samtal arrangerat av Tidningen Re:Public med rubriken ”Välkommen till vår verklighet – En debatt om Försvarsmaktens make-over” där Erik Lagersten deltog tillsammans med Josefine Karlsson från IKFF, Allan Widman (FP) och Maj-Britt Theorin från Operation 1325.

Erik Lagersten konstaterade också att man kan säga att samhället har blivit mer militariserat. Men också att Försvarsmakten har svåra utmaningar när det gäller rekryteringen av nya soldater och sjömän. Alltifrån anställningsvillkor, lönenivåer och andra konkurrerande branscher är hinder att komma förbi.

Å ena sidan kan man säga att fredsrörelsen står i en uppförsbacke. (det är typ vårt normaltillstånd – hallå liksom?) Men å andra sidan inte. Faktum är att vårt medlemsantal har ökat de senaste åren. Bara i år har vi värvat, eller rekryterat om man så vill, över 1000 nya medlemmar. Privatpersoner som är villiga att betala för att det ska finnas pålitliga och trovärdiga aktörer i samhället i fredsfrågorna.

Det är inte så illa gjort med tanke på vilka små summor vi har till vårt förfogande om man jämför med Försvarsmakten. Så nej, jag håller inte med om att vi skulle stå i någon uppförsbacke.

Fredsrörelsen har tvärtom medvind just nu.

Nästa år byter vi plats

I dag när jag satt på tåget på väg till Västerås för att föreläsa på FN-dagen på Citygymnasiet slogs jag av en sak. Så många personer som i dag är ute på skolor, gator och torg för att föreläsa och berätta om FN och vikten av att organisationen finns. Framför mig såg jag helt plötsligt en visuell bild över världen med små små blinkande prickar för varje människa som i dag och andra dagar på året berättar om vikten av fred och denna enda organisation som världen har tillsammans. Över FN-organens ofta livsavgörande arbete. Som går upp i ottan för att resa iväg till destinationen och kommer hem sent. Som sprider engagemang och inspirerar till arbete för mänskliga rättigheter och fred. 

Sen såg jag framför mig de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd sittandes på sina stolar, som just nu mest verkar upptagna med att lägga fram strategier mot varandra för att blockera och sabotera. Långt långt bort från gräsrötterna som är måna om att nå ut för organisationens räkning och försvara dess legitimitet, alla dess brister till trots. Och då tänkte jag så här. Nästa år byter vi plats. Då får USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike åka runt och berätta varför FN behövs. Varför det behövs engagemang och övertyga om vikten av insatser för fattigdomsbekämpning och nedrustning. Och om varför vi ska fortsätta tycka att det är okej att de sitter där på sina stolar, år ut och år in. Jag tror de behöver bli påminda om det uppdrag de faktiskt har, det ansvar de har för internationell fred och säkerhet, och känna en betydligt större ödmjukhet inför detta. Världen behöver ett fungerande FN.  

Ofta talas det om att FN:s säkerhetsråd måste reformeras. Jag instämmer. Men reformbehovet gäller inte bara FN som organisation. Det gäller även länderna som sitter på veto-rätten.