Nato: utvidgning skulle destabilisera Ryssland

I förra veckan meddelade USAs ambassadör till Nato att någon utvidgning av militäralliansen inte är aktuell de närmsta åren eftersom det skulle kunna inverka negativt på Ryssland. Det här citatet från en artikel från Reuters är intressant.

”If you accept the premises … about Russia’s internal weakness and perhaps steady decline, it may not make sense to push further now and maybe accelerate or destabilize that decline.”

Nu går det ju att invända att en inte accepterar de anförda premisserna så klart. I så fall skulle det betyda att ambassadören av någon anledning inte lägger fram korten så som det är. Att Ryssland egentligen är ett land på uppgång och uttalandet snarare handlar om politisk taktik och strategi. Frågan blir då när vi ska läsa uttalanden från USAs Natoambassadör på tvärtomspråket och när vi inte ska göra det.

Om vi istället läser det bokstavligt ger det väldigt många rätt som hittills pekat på faran med alltifrån värdlandsavtal till risken för en negativ eskalering i säkerhetspolitiken med en utvidgning av Nato. I så fall bör rimligen samma kritik riktas mot Nato själv som riktats mot oss – att Nato anpassar sig efter Ryssland.

Fast handlar det om någon anpassning? Eller handlar det om en säkerhetspolitisk bedömning, som inte motsäger att en fortfarande kan tycka att Ryssland begår brott mot folkrätten som ska fördömas, som landar i slutsatsen att de långsiktiga chanserna för hållbar fred skulle minska? Att Nato inte alls är ute efter att destabilisera Ryssland, vilket ibland framförs i debatten.

Riksdagen ska i slutet av maj ta ställning till värdlandsavtalet med Nato. I fredags hade 1000 mail skickats till ledamöterna i försvarsutskottet respektive utrikesutskottet från vår kampanj. Där kan du läsa om huvudargumentet till varför vi anser att värdlandsavtalet inte ska ingås.

Kritiken har vuxit i snabb fart internt inom (S) mot partiets avsikter att ingå samarbetsavtalet med Nato. Distrikten i Malmö, Göteborg och Stockholm är bara några exempel.

Ibland kan det låta som att det är självklart att vi ska fördjupa samarbetet med Nato genom värdlandsavtalet. Men så är det inte. Om du inte redan skrivit brev till ledamöterna i utskotten får du gärna hjälpa till med att göra det.

Krona för krona för allt utom Jas

Förra fredagen beslutade Alliansen och S om att gå vidare med Super-Jas. När skattefinansiering diskuteras så noggrant i valrörelsen i alla andra områden så får Jas tydligen ett frikort. Jag tror inte att beslutet kommer att stärka landets säkerhet. Snarare tvärtom. Det är en oerhört kostsam investering, som i värsta fall dels kommer leda till ytterligare upprustning i närområdet, men också till att den svenska vapenexporten kommer öka ännu mer (vilka diktaturer står på tur?). Vi kommer sitta fast i en ond cirkel som kommer att vara svår att ta sig ur. De enda som egentligen vinner på den här affären är vapenindustrin.

Beslutet visar också på att det tidigare budgetbråk mellan S och Alliansen som utspelade sig i samband med Försvarsberedningens rapport innan sommaren mest var ett spel för gallerierna. Egentligen är de väldigt överens och det här beslutet visar just på det. Från Alliansens sida är det rent valfläsk och en förhoppning om att nå kärnväljarna i ett sista försök att förbättra opinionssiffrorna. S kan å sin sida andas ut. Om de vinner valet och slipper sitta med Jas-beslutet tillsammans med V och MP.

Är det inte bättre att lägga pengarna på att stödja demokratiarbetet i Ryssland och Ukraina, göra verkliga ansträngningar för att få till diplomatiska samtal och förtroendeskapande åtgärder både mellan Europa och Ryssland och mellan Ukraina och Ryssland? Jag har svårt att se hur 90 miljarder till fler stridsflyg skulle främja detta. Sedan 2004 har regeringar av både röd och blå färg mer än halverat stödet till demokratiska krafter i Ryssland. Tror ni att de ska få stöd från Putin framöver?

Regeringen går emot det riksdagsbeslut som sa att vi bara skulle gå vidare med Super-Jas utifall något annat land bestämde sig för att köpa dem. Nu har Schweiz hoppat av och Brasilien är inte klart. Krona för krona-politiken inom försvaret förefaller gälla för allt utom Jas. Då är det blanka checkar.

Försvarsförmågan måste anpassas efter de hotbilder som finns och hur vi kan prioritera våra resurser proaktivt. Ett militärt försvar kan inte lösa en konflikt och varken Stefan Löfven eller Alliansen själv hävdar att Ryssland är på väg att invadera Sverige. Den bästa politiken för att förebygga ett militärt anfall mot vårt land är att vi för en betydligt mer aktiv nedrustningspolitik internationellt, att vi satsar på de bredare säkerhetspolitiska hoten som finns, så som klimatförändringarna. En satsning på nya Jas kommer att ta resurser från andra viktiga områden där det finns en säkerhetspolitisk hotbild, som exempelvis klimatförändringarna. Branden i Västmanland i somras visar hur vi inte har tillräcklig kapacitet att hantera stora skogsbränder.

Just nu ökar övningsverksamheten i Östersjön, från alla håll och kanter. Det ökar risken för en indicent, även en oavsiktlig sådan, vilken i sin tur kan leda till större konfrontationer. Säkerhetspolitiska kriser löses inte med mer av samma. Det måste lösas med nya tag och satsningar på samarbete och nedrustning. Ju fler baser och ju mer Nato-närvaro vi får, desto större anledning får Ryssland att planera just utifrån detta. Om vi placerar ut fler Jas eller Nato-soldater (på Gotland?) kommer Ryssland per definiton behöva börja planera utifrån det. Vi fastnar i en kapprustningsspiral som kommer vara oerhört svår att ta sig ur.

Sverige är medlemmar i EU, Rysslands största handelspartner. Det är svårt att se att Ryssland skulle gå i en militär konflikt med dess största ekonomiska samarbetspartner. Här måste EU agera proaktivt och inte bidra till att höja konfliktnivån. Det är bra med sanktionerna, men dessa måste följas av samtal. Annars riskerar det att dra iväg åt helt fel håll.

Jag tror att alla vi som följer utvecklingen i Ryssland och Ukraina är helt överens om det som sker. Det folkrättsvidriga agerandet i och med annekteringen av Krim och det faktum att Ryssland nu än en gång försöker smyga in trupp på ukrainskt territorium för att vara en del av krigföringen måste fördömas. Det är också bra att Frankrike tills vidare ställt in sin planerade Mistral-affär med Ryssland. Helt ofattbart att det beslutet inte kom tidigare. Det är dock oklart i dagsläget om de avser gå vidare med den längre fram i höst, något som borde vara en självklarhet att de inte ska.

Lösningen på krisen i Ukraina är inte fler Jas i Sverige. Jag kan tycka att det är något ohederligt att använda Ukraina som argument för vapensatsningar i Sverige. Ryssland kommer inte dra sig tillbaka därifrån bara för att vi investerar 90 miljarder på nya Jas-plan. Det hjälper inte Ukraina här och nu. I en tid av säkerhetspolitisk kris vore det djupt olyckligt att fortsätta kapprustningen, det riskerar helt klart att förvärra läget för alla inblandade. Det behövs politiska och diplomatiska samtal, eventuellt ytterligare sanktioner, nedrustningssamarbeten och stöd till de demokratiska krafterna såväl i Ukraina som i Ryssland. Det gäller att agera proaktivt. Inte passivt invänta. Inte trilla i fällan och att spela Ryssland rakt i händerna.

Var är debatten om den breda säkerhetspolitiken?

Strax börjar sista dagen på Folk och Försvars rikskonferens. Det finns mycket jag vill kommentera av det som sagts hittills. Jag kommer att återkomma med fler inlägg här på bloggen, men vill ändå dela med mig av ett antal övergripande reflektioner jag gjort hittills.

Både försvarsminister Karin Enström och ÖB Sverker Göransson ska hålla tal i dag. Det ska bli intressant att se hur pass överens de är kring frågor som finansiering och hotbilder. Utspelen om att göra sig till mest försvarsvänliga parti har haglat hittills från nästan samtliga partiföreträdare som talat här. Det har skett en klar förskjutning på senare tid från att tala om de breda säkerhetspolitiska hoten till att istället tala om det militära försvaret av Sveriges territorium. Det är synd. Det flesta militära analytiker bedömer det som osannolikt att Sveriges territorium skulle vara hotat av ett militärt anfall. Däremot finns det antal högljudda analytiker och debattörer som av andra skäl, nostalgiska eller ideologiska, som tycker att vi borde upprusta eller gå med i Nato. Den nödvändiga debatten om de bredare säkerhetspolitiska problemen, exempelvis klimathotet eller det faktum att nazistiska, rasistiska och främlingsfientliga åsikter fått starkare fäste faller bort. I lösningen på dessa problem ställer jag mig högst frågande till användbarheten i det militära verktyget.

Utspelen i Sälen bör sättas i kontexten av att det är valrörelse på gång och positionering pågår. Men det måste också konstateras att försvaret är den fråga som intresserar befolkningen minst. Enligt en studie från Sifo från juli 2013 hamnar försvaret på plats 24 av 24 över vilka frågor som anses viktigast i valrörelsen. Detta leder mig till att dra två spontana reflektioner.

Dels innebär detta sannolikt, kanske lite tillspetsat, att på grund av det bristande intresset från befolkningen så kan partiföreträdarna säga i princip vad som helst. Det kvittar ändå, för få bryr sig. Den andra reflektionen är att det sannolikt också sätter prioriteringen på landets redaktioner som därmed inte ser någon anledning att lägga något större krut på att bevaka frågan. Det är synd, för det finns mycket som lämnas därhän och att SvD tillåts ta ledningen i hanteringen och utgöra källan till all analys och information är inte bra utifrån ett pluralistiskt perspektiv. (jag skrev lite om hur bevakningen av försvarspolitiken skulle kunna förbättras i ett tidigare blogginlägg som kan läsas här).

Intressant att notera var också statsministerns uttalande i söndags: ”Jag är med när försvarsbudgeten förhandlas. Då ställs allt mot allt. Då är vi förbluffande överens”. Så när vice statsministern och statsministern gör utspel som går rakt emot varandra finns det anledning att vara skeptisk av flera skäl. Mig veterligen finns det inget parti i riksdagen som föreslår några radikala satsningar på försvarsbudgeten i sina budgetmotioner. Sen finns det tyvärr inte heller något parti som föreslår någon radikal minskning av den, och det är ett problem det också.

Det är även intressant att se hur oppositionen och alliansen försöker peka på de sprickor som finns på andra sidan, men mer sällan om sprickorna inom sina egna (eventuella) samarbeten. Kritiken faller lite väl platt.

Bred säkerhetspolitisk analys men för lite orsaksperspektiv

Försvarsberedningen har just släppt sin säkerhetspolitiska omvärldsanalys ”Vägval i en globaliserad värld”. Mitt intryck efter en snabb genomläsning är att det är en bra och bred genomgång av olika säkerhetspolitiska faktorer. Klimat, fattigdomsbekämpning, organiserad brottslighet och mänskliga rättigheter är teman som finns med. Säkerhetspolitik är bredare än försvarspolitik. Först och främst är det välkommet att skrivningarna om att det inte finns något militärt hot mot landet under överskådlig tid finns kvar, liksom att det konstateras att Europa upplever den säkraste och fredligaste situationen på vår kontinent någonsin. Bra. Beredningen konstaterar vidare också att det finns andra delar av världen som lider, och fortsatt kommer att lida, av krig och konflikter och att mänskliga rättigheter är centrala värden som ska skyddas.

En genomgående brist i rapporten är dock att Sveriges roll ses mer ur ett verkansperspektiv än som orsak. Men det är väl rimligt att fråga sig vad det beror på att länder i andra delar av världen lider av krig och konflikter? Att mänskliga rättigheter kränks? Här är Sverige en konkret bidragande orsak exempelvis genom sin omfattande vapenexport. Som åttonde störst i världen (och störst per capita under under 2010 och 2011) är Sverige en del av den globala upprustningen. Flera mottagarländer är involverade i krig, eller kränker mänskliga rättigheter. Kika på vår vapenexportkarta som vi lanserade igår så kan du själv göra en bedömning. Här hade beredningen kunnat göra tydligare vägval i rapporten.

Att Ryssland konstateras gå i en mer auktoritär riktning kan inte komma som någon överraskning. Att detta beskrivs i rapporten är ganska självklart, men det sätt som det görs på lämnar öppet för de som vill använda den som intäkt för att ropa på stärkt svensk försvarsförmåga, liksom för de som vill peka på att detta inte behövs. (Det förefaller dock inte gälla Mikael Holmström, som i ren besvikelse under frågestunden på presskonferensen undrade varför beredningen inte hade ändrat sin analys givet de avslöjanden som kommit under våren om ryssarnas hemliga planer på att attackera oss). Det har funnits en oenighet i beredningen om hur pass allvarligt man vill spela upp Rysslandshotet, där jag tror försöken att höja den alarmistiska tonen grundar sig i två saker: Nato-medlemskap och stöd till den svenska vapenindustrin. Falangerna sägs ha varit SD, FP, KD och S mot M, V, MP och C.

Det finns dock tyvärr inga resonemang kring hur det faktum att Sverige och många andra länder dragit ner sitt stöd till demokratirörelsen i Ryssland kan ha haft inverkan på tillbakagången för demokratin. Återigen, Sverige ses inte som någon orsak. Vi svarar bara på verkan. Och vi svarar bland annat genom att investera 90 miljarder i Jas istället (trots att något militärt hot mot landet alltså inte konstateras finnas under överskådlig tid).

Beredningen konstaterar riktigt att Ryssland ser Natos militära utvidgning som ett militärt hot. Om vi då ser det i relation till att beredningen även anser att Sverige bör vidareutveckla sitt samarbete med Nato, och att ”Sveriges samarbete med Nato begränsas ytterst av att vi inte åtar oss försvarsförpliktelser” har vi en bekymmersam spiral som måste vändas. Det gäller självklart inte bara Sverige, men Sverige kan å andra sidan bidra till att vända den. Någon skulle säkert invända här att vi ska väl inte låta Rysslands säkerhetspolitiska bedömningar påverka oss? Vi ska väl själva få bestämma vår säkerhetspolitiska analys? Som svar på det ställer jag en motfråga: Ja. Men den rätten bör väl rimligen också gälla Ryssland i så fall? Om Ryssland tas som intäkt för en analys som innebär ökad svensk försvarsberedskap bör ju Ryssland också få lov att ta Natos utvidgning som en intäkt för deras försvarspolitiska prioriteringar. Dessutom: de som pekar på att Ryssland avsätter stora medel på deras försvar glömmer ibland bort att det är från mycket låga nivåer och att försvarsbudgeten i dag ligger i nivå med Frankrikes eller Storbritanniens. Fast skillnaden är att Ryssland till ytan är 30 gånger större än Frankrike och hela 70 gånger större än Storbritannien. Att Ryssland skulle få för sig att attackera sin största handelspartner, EU, förefaller tämligen osannolikt. En rysk militärdelegation kommer för övrigt hit till Sverige på besök om några dagar.

Försvarsberedningen konstaterar att Sveriges bidrag till FN-ledda insatser ska öka. Det är bra. Det kan innebära att vi får se en tyngdpunktsförskjutning bort från Nato-insatser, vilket är välkommet dels med hänsyn till den misstroendespiral som finns mellan Nato och Ryssland, men också för att Nato inte är en effektiv säkerhetspolitisk organisation. De saknar helt de avgörande politiska och civila dimensionerna som FN och EU har. Mjuk makt är viktigare än hård makt när det gäller att skapa säkerhet. Det är för övrigt handelsrelationerna mellan Ryssland och EU ett exempel på.

Nedrustning benämns i rapporten i princip bara i relation till kärnvapen. Det är trist. Initiativ för global nedrustning av konventionella vapen behövs också. För att återgå till Ryssland: så länge som det fästs stor vikt vid moderna och dyra försvarsmakter i västvärlden kommer Ryssland vilja ha samma sak för att mäta sig med omvärlden. Ansträngningar efter global nedrustning är därför att eftersträva.

Vi får säkert anledning att återkomma kring fler frågor relaterat till försvarsberedningens rapport. Jag och Claes Arvidsson, kolumnist i Svenska Dagbladet, diskuterade förresten Rysslandshotets vara eller inte vara i P1 Morgon i morse.

En sak har jag förresten inte kunnat släppa. I rapporten beskriver beredningen migrationsströmmar som ett säkerhetspolitiskt hot mot Sverige. Jag kan inte riktigt få ihop detta resonemang med att flertalet partier i riksdagen är positiva till migration, eller ens att beskriva migration i termer av ett säkerhetspolitiskt hot. Men de kanske menar att det är utvandringen från Sverige som är en fara för landet. Eller så är det något annat som jag inte har förstått.

Uppdatering 17.48: nu hittade jag intervju jag gjorde tidigare med SvD. Finns att läsa här.

Välkommen att skriva under Fredrik!

Fredrik Reinfeldt höll sitt partiledartal ikväll i Almedalen. Det innehåll mer av internationella kopplingar än vad jag förväntat mig. Men sen insåg jag att det antagligen är det som är grejen, partierna positionerar sig mot varandra i olika frågor de har behov att förstärka sin politik kring.

Jag hörde flera gånger hur Reinfeldt fördömde diktaturer i hårda ordalag i sitt tal. Till och med så pass mycket att jag undrar om inte Reinfeldt kan tänka sig att skriva på vårt upprop för att stoppa vapenexporten till diktaturer? Det gör man här: http://www.demokratikriterium.nu/

Bingobrickan blev lika tom som på MP:s tal igår. Fyra fält ifyllda, vad jag kunde uppfatta i publiksorlet. Utveckling, demokrati, krishantering och diktatur prickades in. Och dagens M-ord tror jag skulle kunna vara ”ålder”. Det var liksom temat på nästan hela Fredrik Reinfeldts tal. En åldrande och ökande befolkning.

Idag hade vi också vårt seminarium om vilken relationer man ska ha med diktaturer. Ni kan se det i efterhand här. Jag tyckte det blev en rätt bra diskussion med oss i panelen. Roligast var nog att Maria Leissner och Haider Ibrahim säkert satt kvar i en kvart efter seminariet och diskuterade vilka regimer och på vilket sätt man ska stödja.

Men eftermiddagens bästa var nog Cecilia Uddéns Revolutionsradio. Ewa Björling pressades kring frågor om vapenexport, Mellanöstern och om ifall handel nu var en så omistlig faktor för fred och utveckling varför inte börja främja handeln med Gaza.

Fredsfiket tar paus och återkommer imorgon igen.

Minst lika bra var så klart Fredsfiket, som har stått vid Internationella torget och samlat in namnunderskrifter till vårt upprop. Två damer kom fram och berättade att det gått rykten om det goda kaffet som bjuds på i fiket. Och en man anlände upprörd med beskedet att det minsann gick två diktatorer på stan och snackade skit om Svenska Freds.

Och det stämde ju. Vi såg också en och annan diktator gå förbi i folkvimlet och tacka svenska folket. Jag undrar varför…

Närmare Nato än nedrustningsavtal

Folk och försvars rikskonferens är i full gång och debattinläggen haglar tätt. Christoffer finns på plats i Sälen och pratar fredspolitik med deltagarna, men det är klart att det är en lång väg fram innan vi lyckats övertyga alla 😉

Jag kan för egen del inte låta bli att kika på webbsändningarna och läsa de utspel jag hinner med. Reagerade på dagens DN debatt:

”Det fundamentala problemet med den svenska säkerhetspolitiken är emellertid större än allt detta [avsaknaden av tydligt innehåll i EU:s solidaritetsförklaring från svenskt håll, mitt tillägg]. Vad det handlar om är att Sveriges utanförskap avseende den centrala euroatlantiska solidaritetsorganisationen på det militära planet numera är direkt negativt för vår egen säkerhet.” skriver Mike Winnerstig.

Jag håller med om att vi lever i utanförskap. Vi är inte heller med i det kanske mest centrala nedrustningsfördraget i Europa, CFE-avtalet, som begränsar militära förmågor och därmed säkrar politisk stabilitet. Sverige har för övrigt aldrig varit med i detta avtal.

Det är dessutom ett utanförskap vi delar med Ryssland. Såväl när det gäller Nato som CFE-fördraget. Utanförskapet är dock hästlängder större gentemot nedrustningsavtalet jämfört med det till Nato. Detta borde vara minst lika negativt för vår säkerhet.

I väntan på nästa val

Kvällens partiledardebatt var kanske ingen höjdare för oss som har utrikes- och säkerhetspolitik liggandes varmt om hjärtat, bortsett från den avslutande diskussionen om Afghanistan. Men valrörelser gör sällan några djupdyk i de här frågorna.

Det var dock intressant att höra både alliansen och de rödgröna prata om hur viktig kvinnors rätt att fritt få välja och göra sig hörda är. Att säga upp det militära samarbetsavtalet från 2005 med Saudiarabien vore därför ett exempel på att bekräfta att man menar allvar. Inte bara i ord, utan även i handling.

Så, över till Afghanistan. Så länge FN kallar har vi en skyldighet att ställa upp verkar samtliga vara överens om. Samtidigt tillägger Ohly och Eriksson att det finns många ställen där FN kallar, vilket jag förvisso inte tror att övriga partier skulle förneka. Jag tycker att det är en självklarhet att Sverige måste göra mer när FN kallar.

Men, Svenska FN-förbundet presenterade en rapport förra året som visar att Sverige successivt dragit ner sitt engagemang i FN-ledda fredsbevarande insatser. Till förmån för Nato-ledda insatser. Det tycker jag är fel. Sverige borde kunna skicka fler fredsbevarande soldater även till FN-ledda insatser.

Utvärdering av det svenska ISAF-bidraget eller ej, det kan man göra oberoende av om man är för eller emot en militär närvaro. Jag ser inget fel i att utvärdera och undrar när vi får se Sten Tolgfors lansera samma hårda utvärderingsprogram för sitt verksamhetsområde som Gunilla Carlsson. 

På frågan om vi ska vara kvar eller ej har de rödgröna en hel del att jobba med för att lansera en enad hållning. Men det är inte konstigt att alla frågor inte är färdigförhandlade. Efter att de rödgröna lanserade sitt gemensamma program för försvars- och säkerhetspolitik blev de anklagade för att inte ens ha enats. Jag vill då förutsättningslöst påminna om att Sten Tolgfors så sent som i september förra året skrev på DN-debatt att försvarspolitiken inte hade förhandlats utav Allians för Sverige utan lämnades till efter valet 2006. Och vill man få en inblick i var nuvarande regering (och vad jag gissar inte de rödgröna heller) INTE lyckats enas, rekommenderas följande artikel.

Och i slutändan hade jag samma känsla som jag brukar få efter en debatt om Afghanistan. Det diskuteras, förvisso med all rätt, mycket kring säkerheten för biståndsarbetare och soldater. Givetvis är många faktorer sammanlänkade och påverkar varandra. Men faktum är att man löper större risk att dö genom att föda barn i Afghanistan idag än att vara internationell soldat.

Jag hade önskat att diskussionen i media, bland politiker och allmänhet kunde belysa även andra säkerhetsrisker i dagens Afghanistan som inte enbart berör soldater eller biståndsarbetare, utan för civilbefolkningen. Det är väl ändå den vi är där för att skydda?

Mot Sälen och god fortsättning!

God fortsättning på det nya året!

Det nya året har inletts med en rivstart för vår del. Tyvärr syns det inte riktigt på bloggen. Jag har haft tankarna på annat håll, eftersom vi just nu söker ny generalsekreterare. Vår eminente GS, Ola Mattsson, slutar snart och ska fortsätta sitt engagemang för en bättre värld på Rädda Barnen. Vi kommer ut med en annons i början på nästa vecka och jag lägger upp den här också. Hjälp oss gärna att sprida den vidare så att vi hittar någon som är minst lika bra som Ola!

Men – imorgon bär det av mot Sälen och årets rikskonferens i Folk och försvars regi. Omkring 300 pers samlas för att diskutera försvars- och säkerhetspolitik under tre dagar och kvällar.

Jag ska försöka skriva lite varje dag så att även ni andra som inte är där har en chans att följa olika perspektiv och intryck från konferensen. Utspelen viner lika tätt om öronen som nordanvinden kring Högfjällshotellet!

Jag ser fram emot konferensen med en viss skräckblandad förtjusning och förbereder mig på att försöka navigera bland alla debattinlägg. Mark Klamberg är konferensens officielle bloggare.

Kalasjnikovmonster under sängen

Kommunism, KGB, Röda Armén, upprustning, Stalin, Lenin, Trotskij, kyla, snö, alkoholism, Kalasjnikov, molotovcoctail, fattigdom, långa köer, maffia, korruption och kriminalitet. Det är ord som associeras med Ryssland enligt en undersökning som gjorts i USA och Storbritannien berättade Sverigekorrespondenten Irina Dergacheva från Itar-Tass på vårt seminarium ”Monster under sängen i säkerhetspolitiken?”.

Irina berättade också hur beskrivningar i media ofta syftar till att bekräfta gamla Sovjetbilder. Fakta anpassas för att bekräfta en redan antagen bild. Som exempel använde hon hur Lisa Bjurwald på ledarsidan i DN skrivit om att Ryssland undertecknat ett avtal om kärnvapen tillsammans med Venezuela. Ecuador skulle även vara intresserade. Men sedan visade det sig att det handlade om kärnteknologi.

Ytterligare en aspekt som lyftes av Dergacheva var hur ”vanliga” ryssars röster sällan görs hörda i västlig media, utan det handlar i princip om den politiska ledningen som det rapporteras om. Vikten av att särskilja mellan den ryska politiska ledningen och Ryssland som land lyftes flera gånger.

Detta var något som också framhölls av de övriga panelisterna Carolina Vendil Pallin (UI) och Jakob Hedenskog (FOI). Gemensamt för FOI och UI är osäkerheten kring vad som kommer att hända i Moskva framöver, t ex vid nästa val. Vendil Palin berättade att hon tror att ”Putinismen” antagligen kulminerat och att hon idag märker att det är vanligare att säga att det gick ekonomiskt bra för Ryssland TROTS Putin än att man framhåller Putins betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Hedenskog från FOI pratade om att det ändå är uppenbart att Ryssland är fixerat vid imperietanken och att dubbelstyret med all säkerhet kommer att finnas kvar framöver. Han pratade också om att Rysslandsfobin som finns i Sverige som finns faktiskt även gäller många andra länder – till exempel hur man pratar nedvärderande om USA eller Tyskland.

En annan viktig fråga som lyftes var avskaffandet av visumtvånget mellan EU och Ryssland. Samtliga panelister var överens om att samarbete och integration var något vi alla skulle tjäna på. Och mer nyfikenhet mellan länderna var något som Irina också uppmuntrade till.

Se även Carl Netteblad och Ola Sigvardsson som också bloggat om seminariet!

Säkerhetspolitisk debatt i Almedalen

Värmen ligger tung över Visby. Trots sval havsbris, är det tidvis stekande hett och nästan outhärdligt varmt!  Svenska Freds anlände på söndagseftermiddagen i form av generalsekreterare Ola Mattsson,  projektledare inom försvars- och säkerhetspolitik Linda Åkerström och jag själv. Säkerhetspolitiskt sommartorg arrangeras för andra året i rad under Almedalsveckan och vi har ett fullspäckat program. Kika här! Man kan också titta på sändningarna härifrån live eller i efterhand beroende på vad som passar bäst.

Igår kväll (söndag) var det dags för första ”Träffsäkert” som är våra kvällsmingel med debatt och gratis varm korv. Temat var krigsjournalistik och mediarapportering från konflikter. En mycket intressant debatt som behandlade svårigheten att värdera information när tempot blir allt högre – t ex via Twitter och bloggar, hur Försvarsmaktens ”Combat Camera” riskerar att bidra till att nyhetsredaktionerna inte väljer att skicka korrar till de insatsområden Sverige finns närvarande i och därmed bidrar till skev rapportering (och i allmänhet blev det en hel del kritik från panelen mot Combat Camera eftersom det ytterst sannolikt är så att mycket filtreras bort innan bilder och video lämnas över till nyhetsredaktionerna), och mycket mer.

I panelen satt (från vänster) Peter Löfgren som är journalist och före detta korrespondent i Mellanöstern, Carolina Jemsby som är journalist och före detta Afrika-korrespondent samt Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Moderator var Lars Mogensen, journalist känd från radions StudioEtt/Studio Europa och Filosofiska rummet.

Idag var det dags för ett par av de seminarier som Svenska Freds är medarrangörer till: Arktis – kallt krig eller töväder? och Från blå baskrar till EU-korvetter – vad ska Sverige bidra med militärt utomlands?.

I panelen från Arktisseminariet ser vi (från vänster) Michael Moore, utvecklingschef vid Försvarsmakten, Tomas Ries, chef för Utrikespolitiska institutet, Martina Krüger, ansvarig för klimat och energifrågor vid Greenpeace samt Niklas Granholm, säkerhetspolitisk expert vid FOI. Moderator var Hanna Zetterberg Struwe, kommunikationsansvarig, Institutet för Framtidsstudier.

Många intressanta aspekter lyftes i debatten. Vilken påverkan har fisket som nu blir tillgängligt när isarna smälter? Hur olika är ambitionerna med Arktis kopplat till ett nordiskt samarbete på försvarsområdet där Sverige, Norge och Finland har helt olika intressen? Vilka miljöaspekter finns det? Se Olas inlägg här och makthavare.se som skriver om den ryska isbjörnen här.

Lite längre rapport och referat från övriga seminarier finns på sommartorgets hemsida: http://sakerhetspolitisktsommartorg.blogspot.com/

Imorgon tisdag är det dags för ett seminarium om bilden av Ryssland i väst och bilden av väst i Ryssland under namnet ”Monster under sängen i säkerhetspolitiken?”. Medverkar gör Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker från FOI, Carolina Vendil Pallin, rysslandsforskare på Utrikespolitiska institutet och Irina Dergacheva, Sverigekorrespondent för den ryska nyhetsbyrån ITAR-TASS. Ska bli mycket spännande att höra!

Och på kvällen arrangerar vi debattboxning tillsammans med Kristna Freds och Amnesty mot ISP, Anders Svärd (C) och Allan Widman (FP).

Summa sumarum så här långt är att det finns många som är intresserade av att komma och debattera säkerhetspolitiska frågeställningar. Det är bra, för det behövs!