Författararkiv: Anna Ek

Tack för mig – tack till er alla

I dag håller vi vår 133-årskongress i Stockholm och jag avgår som ordförande efter 8,5 år. Det finns så mycket att skriva kring minnen, framgångar och motgångar från de här åren, men jag inser att det inte går. Men om jag ska försöka mig på någon form av sammanfattning tänker jag mig att det skulle se ut så här.

Tack vare Svenska Freds arbete har vapenexportfrågan varit fortsatt synlig i massmedia och vi har med framgång bedrivit politiskt påverkansarbete för nya striktare regler för vapenexporten, vi har sett till att Sverige skrotat sina klustervapen, att Sverige inte längre samarbetar militärt med Saudiarabien och vi hjälpte våra vänner i den schweiziska fredsrörelsen att stoppa den planerade Jas-affären. Vi har stöttat freds-, demokrati- och människorättsorganisationer i Indien, Norra Kaukasus, Afghanistan, Moldavien, Ukraina och Burma och bland annat bidragit till fällande domar i Europadomstolen, att kvinnors röster hörts i fredsprocesser, demonstrerat mot vapenmässor och utbytt erfarenheter med varandra. Vi har nästan fördubblat vårt medlemsantal.

Vilka är då motgångarna och utmaningarna? Så klart flera. Sverige rustar upp sitt försvar, idén om militär avskräckning som konfliktförebyggande metod förefaller ha slagit rot i alla länder kring Östersjön, vi ser flera hemska krig, våld och terrordåd äga rum runtom i världen. På bara några månader uppstod en politisk vilja att begränsa människors rätt att söka skydd i vårt land, medan arbetet att skärpa regelverket för vapenexporten startade i riksdagen för fem år sedan och fortfarande har inget hänt. Vissa vinster är svårare att vinna än andra. Men vi har gjort vårt allra bästa för att bidra och nyansera upprustningsdebatten, påmint om att det drar resurser från konfliktförebyggande medel och skapar misstro, vi har engagerat oss för rätten till asyl, och enträget arbetat på för en fredligare värld.

För vi må vara en liten fredsorganisation med motståndare som har betydligt mer resurser än vad vi har. När jag berättar att vi till exempel har en enda person anställd för att arbeta med nedrustningsfrågor brukar många tappa hakan. Vi lämnar ett stort avtryck och vi har många framgångar att vara stolta över.

Det har ofta varit jag som synts utåt. Men att vara ordförande i Svenska Freds är inte ett soloarbete. Inom organisationen finns 8000 medlemmar att representera och företräda med den vidd av åsikter och idéer som finns. Och det finns 8000 medlemmar och ett tiotal lokalföreningar som har bedrivit fredsengagemang på sin ort. Jag har haft ett kansli som varit ett ovärderligt stöd för mig under alla år. Och jag har haft förmånen att sitta med en rad olika ledamöter i styrelsen längs vägen som klokt ställt motfrågor, tagit på sig att arbeta fram förslag till strategier och hur vi kan bli ännu bättre i vårt arbete.

Jag tror inte ni förstår hur mycket alla ni som jag har varit med mig under mina år som ordförande har betytt för mig och hur mycket jag kommer att sakna er medlemmar, engagerade och anställda. Utan er hade det aldrig varit möjligt. Och utan varandra hade vi inte varit den starka organisation som Svenska Freds har varit sedan 1883. De hälsningar ni har skickat in till mig den senaste tiden har varit otroligt rörande att läsa.

Tack för allt. Fredskampen fortsätter.

Kommentarer inaktiverade för Tack för mig – tack till er alla

Under Okategoriserade

Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Nya fredsdiplomater för en säkrare värld – det är rubriken på regeringens senaste satsning inom utrikespolitiken som presenterades i fredags på Aftonbladets debattsida. Detta är bra. Vi är många som genom åren har pekat på att det behövs en återtagning av kunskap och kapacitet i Sverige och hos svenska diplomater för att bättre bidra till fredsprocesser och konfliktförebyggande, men även peka ut vägen framåt och befästa att fred är en avgörande uppgift att arbeta med.

Inför internationella fredsdagen den 21 september 2014 tog vi exempelvis fram den här listan tillsammans med Kristna Fredsrörelsen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet: Sverige behöver en aktiv fredspolitik. Där listar vi fem förslag på vad Sverige bör göra. 1) Förnyad bred satsning på medling och diplomati, 2) Tydligt fokus på global nedrustning, 3) Kvinnors makt i freds- och säkerhetspolitik, 4) Kraftig begränsning av svensk vapenexport, 5) Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd.

Inom flera av områdena vi listade för två år sedan går det framåt, om än frustrerande sakta ibland. I vissa delar känns det som att det går bakåt. Avräkningar från biståndet för mottagande av människor på flykt i Sverige minskar möjligheterna till att arbeta konfliktförebyggande i de länder där detta behov finns här och nu, en proposition om nytt regelverk som ska försvåra vapenexport till diktaturer skjuts på framtiden ideligen och därtill skaver helheten när regeringens samlade politik läggs samman.

För om det nu är så att fredsdiplomati ska ha en framträdande roll, hur kommer det sig att försvarsdepartementet inte är involverat? När jag hör debatten i dag, där det till exempel sägs att Sverige kan vara i krig om tre år, då låter det nästan som att det vore ett önsketänkande. Vi vill vara med när det händer. Vi kan väl vara i krig i morgon om det nu skulle vara så?

Inriktningen på försvarspolitiken har idag ett tydligt fokus på avskräckning och planering för att bidra till kriser i närområdet (exempelvis genom det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till i nästa vecka). Fokus är alltså rakt emot det som fredsdiplomatin syftar till. Regeringens satsning presenteras utifrån att fredsdiplomati är något vi ska ägna oss åt i länder långt borta, med biståndsmedel. Inget ont i sig. Men fredsarbete är så mycket mer än så. Fred är relationer, förtroende, kontakter mellan människor, nedrustningsinitiativ, med mera. Vilka initiativ för fredsdiplomati avser regeringen ta för närområdet? För att minska den spänning som trappats upp genom ökade antal militära övningar från såväl Rysslands som från Nato:s sida runt Östersjön och Arktis?

Med detta sagt är det så klart en välkommen nysatsning på medling och diplomati som regeringen lägger fram, samtidigt som vi kan konstatera att mycket mer återstår att göra. Det är bra att höstens budget ska återspegla detta initiativ. Lita på att vi är många som kommer att följa upp detta.

Kommentarer inaktiverade för Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Under Försvarspolitik, Kärnvapen, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Nato: utvidgning skulle destabilisera Ryssland

I förra veckan meddelade USAs ambassadör till Nato att någon utvidgning av militäralliansen inte är aktuell de närmsta åren eftersom det skulle kunna inverka negativt på Ryssland. Det här citatet från en artikel från Reuters är intressant.

”If you accept the premises … about Russia’s internal weakness and perhaps steady decline, it may not make sense to push further now and maybe accelerate or destabilize that decline.”

Nu går det ju att invända att en inte accepterar de anförda premisserna så klart. I så fall skulle det betyda att ambassadören av någon anledning inte lägger fram korten så som det är. Att Ryssland egentligen är ett land på uppgång och uttalandet snarare handlar om politisk taktik och strategi. Frågan blir då när vi ska läsa uttalanden från USAs Natoambassadör på tvärtomspråket och när vi inte ska göra det.

Om vi istället läser det bokstavligt ger det väldigt många rätt som hittills pekat på faran med alltifrån värdlandsavtal till risken för en negativ eskalering i säkerhetspolitiken med en utvidgning av Nato. I så fall bör rimligen samma kritik riktas mot Nato själv som riktats mot oss – att Nato anpassar sig efter Ryssland.

Fast handlar det om någon anpassning? Eller handlar det om en säkerhetspolitisk bedömning, som inte motsäger att en fortfarande kan tycka att Ryssland begår brott mot folkrätten som ska fördömas, som landar i slutsatsen att de långsiktiga chanserna för hållbar fred skulle minska? Att Nato inte alls är ute efter att destabilisera Ryssland, vilket ibland framförs i debatten.

Riksdagen ska i slutet av maj ta ställning till värdlandsavtalet med Nato. I fredags hade 1000 mail skickats till ledamöterna i försvarsutskottet respektive utrikesutskottet från vår kampanj. Där kan du läsa om huvudargumentet till varför vi anser att värdlandsavtalet inte ska ingås.

Kritiken har vuxit i snabb fart internt inom (S) mot partiets avsikter att ingå samarbetsavtalet med Nato. Distrikten i Malmö, Göteborg och Stockholm är bara några exempel.

Ibland kan det låta som att det är självklart att vi ska fördjupa samarbetet med Nato genom värdlandsavtalet. Men så är det inte. Om du inte redan skrivit brev till ledamöterna i utskotten får du gärna hjälpa till med att göra det.

1 kommentar

Under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, USA

Dags att lyfta fram de fredliga krafterna i Syrien

I dag är det fem år sedan de fredliga protesterna mot Assad-regimen inleddes i flertalet syriska städer. Olika former av protester mot regimen hade så klart ägt rum även tidigare och aktivister och regimkritiker mötts med hårt och brutalt motstånd. Men det var nu som omvärlden uppmärksammade engagemanget från aktivisterna i Syrien.

Idag ser vi effekterna av ett fruktansvärt inbördeskrig och svindlande siffror över tusentals omkomna och långt fler människor på flykt. 12 miljoner människor beräknas vara på flykt inom eller utanför landet och enligt FN är 10 miljoner syrier i behov av humanitär hjälp. FN:s säkerhetsråd uppskattade antalet döda till 250 000 i augusti 2015. Berättelser om familjer som äter gräs för att överleva eller barn som möts av taggtråd på vägen till ett säkrare liv i Europa har berört oss alla. Eller alla, jag vet inte. Det verkar som att fler och fler i Sverige och Europa rycker på axlarna åt den ovärdiga och förödande situation människor på flykt lever i.

En överenskommelse om vapenvila i Syrien ingicks mellan USA och Ryssland i mitten av februari. Vi har sedan dess kunnat läsa om hur ryska flygbombningar fortsatt och att humanitär hjälp har släppts fram till vissa områden. I morse kunde vi höra på nyheterna att Ryssland ska dra sig tillbaka från Syrien. Men ett antal baser kommer finnas kvar.

Det är antagligen många i omvärlden som känner en maktlöshet och frustration inför att ingen lösning på konflikten verkar vara i sikte. Några lutar sig tillbaka och menar att så länge de länder som involverat sig i kriget inte ändrar inställning är det inte lönt att göra något. Andra menar att det inte går att förändra med fredlig medel, för titta hur det gick i Syrien. Problemet med den här inställningen är att de fredliga aktivisterna aldrig fick en chans. Assadregimen inledde ett krig mot den egna befolkningen och olika väpnade grupper i landet bildades med olika intressen som utgångspunkt. Ett krig som inte har löst något.

Självklart påverkar stormakters politiska och militära involvering möjligheterna till att få ett slut på kriget. Men det är fel att lägga allt fokus på dem. Istället borde omvärlden lyfta fram och stödja de fredliga krafter som verkar för att få ett slut på kriget och inte bara ställa krav på de länder som har intressen i landet. Ju mer vapenmakt som anses kunna vinna kriget oavsett sida i konflikten, desto svårare får de fredligare krafterna att verka. Och ju längre ett krig pågår desto fler omkomna.

Vapenvilan innebar att fredliga protester åter ägde rum på gatorna i syriska städer.  Trots fem års inbördeskrig visade människor i Syrien att de var redo att fortsätta driva på för en bättre framtid. Jag hoppas att vi får läsa mer om dem framöver. Och inte bara om dem som strider med vapen i händerna. Det är hög tid att lyfta fram de fredliga krafterna i Syrien. Det civila samhället måste ha en självklar plats i förhandlingarna om det framtida Syrien.

1 kommentar

Under Konflikthantering

Fattigdom och ojämställdhet – största hindren för fred i Burma/Myanmar

Mun Muan från Dawn Tonzang, Chin state, håller ett inspirerande tal under seminariet om könsrelaterat våld

Mun Muan från Dawn Tonzang, Chin state, håller ett inspirerande tal under seminariet om könsrelaterat våld

Under december har jag rest runt i delstaten Chin tillsammans med Svenska Freds partnerorganisation Dawn Action On Womens’s Network för att följa deras arbete med seminarier kring våld mot kvinnor.

Under denna resa har jag fått möjlighet att träffa kvinnor för att samtala om fred, vad det är och vad som behövs för att skapa det.

I samhället Tonzang högt uppe i bergen i delstaten Chin bor omkring 4 000 personer. Där har organisationen Dawn Action On Women’s Network, som jobbar för kvinnors rättigheter, en lokalanställd. I början av december arrangerade organisationen ett seminarium om våld mot flickor och kvinnor där omkring 80 kvinnor deltog.

Jag fick möjligheten att intervjua tre kvinnor som deltog under seminariet. Vi pratade om vad fred är och vilka hinder som finns för att skapa det.
– Fred handlar om frihet. Att alla människor ska vara fria från saker som kan hindra en. Fred handlar om att vara fri från kulturella och sociala normer, berättade en av kvinnorna.

Kvinnorna gjorde skillnad mellan fred inom familjen och fred i samhället. De menade att fred i familjen är det första som behövs och utan det kommer det aldrig gå att skapa fred i samhället. För att skapa fred i familjen behöver fattigdomen lösas, för det är just bristen på mat, pengar och vatten som ofta leder till konflikter inom familjen.
– Med tomma magar kommer vi aldrig kunna skapa fred, berättade en annan kvinna.

Det största hindret för fred är alltså fattigdom. Med andra ord att de basala behoven så som bostad, vatten, mat och pengar för överlevnad inte tillgodoses.
– Om våra barn blir sjuka och vi måste skaffa medicin så måste vi ju ha pengar till det. Som det ser ut nu har vi inte det för det finns inga jobb. Då måste jag säga till min man att försöka hitta ett jobb så vi kan köpa medicin. Men om jag ställer ett sådant krav kommer det bara leda till konflikt. Då har vi inte fred inom familjen, berättade en av kvinnorna.

Ojämställdheten var också en av de aspekter som kvinnorna lyfte som ett hinder för fred. Kvinnorna upplever att de inte får delta i beslutsfattande processer. Inom familjen är det männen som bestämmer, trots att det ofta är kvinnorna som försörjer familjen.
– Det är jag som försörjer min familj. Det är också jag som gör allt arbete hemma. Men ändå så får jag inte vara med och ta beslut som rör familjen.

Att kvinnor inte anses vara lika mycket värda som män och att de anses oförmögna att kunna ta beslut är ingenting nytt och heller inte unikt för vare sig Burma eller delstaten Chin. Kvinnans underordning finns i alla samhällen, kulturer och religioner världen över. Detta är faktiskt en av anledningarna till varför jag är här i Burma just nu, för att stötta Svenska Freds partnerorganisationer genom att utbilda dem kring genusfrågor. Däremot är det aldrig roligt att få lyssna till dessa berättelser om hur kvinnor sliter dag ut och dag in för att få sina rättigheter beaktade.

På frågan om vad som krävs för att skapa fred så är det framförallt två aspekter som kvinnorna lyfter fram: lösa fattigdomen och skapa jämställdhet. För att lösa fattigdomen anser de att det behövs jobb och ökad tillgång till vatten och elektricitet. Jämställdhetsarbetet behövs också för att kunna ha fred inom familjen. När vi lyckats skapa detta, då, menar dessa tre kvinnor från Tonzang, är hållbar fred i Burma möjlig.

 

Johanna Kvist praktiserar med Svenska Freds och Skiljedomsföreningen i Burma/Myanmar där Svenska Freds bedriver ett flerårigt fredsprogram. Sedan mitten av november befinner hon sig i staden Kalaymyo, Sagaing-regionen, för att stötta tre av Svenska Freds partnerorganisationer i genusfrågor samt projektledning. Under hennes tid där har hon också rest till delstaten Chin tillsammans med en av Svenska Freds partners och hållit i seminarier om våld mot kvinnor.

Kommentarer inaktiverade för Fattigdom och ojämställdhet – största hindren för fred i Burma/Myanmar

Under Burma, Mänskliga rättigheter

Nato är inte nedrustning

 

Amerikansk provsprängning i Nevada 1953

Trots att kampen mot kärnvapen alltid har stått högt på svenska regeringars lista har det inte alltid varit lätt att få med dem på olika initiativ från det civila samhället. Det är glädjande att regeringen nyligen har tagit flera viktiga steg framåt för ett kärnvapenförbud. Det är dock märkligt att regeringen inte kunde ställa sig bakom det etiska imperativet att förbjuda kärnvapen. Flera svenska och internationella organisationer har länge arbetat för detta, bland annat Svenska Läkare mot Kärnvapen (SLMK) och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). I det här blogginlägget från SLMK kan ni läsa mer om Sveriges senaste agerande på första utskottet i FN-skrapan i New York i oktober-november.

Egentligen borde detta vara solklart. Kärnvapnen är det enda massförstörelsevapen som inte är förbjudet och vi har alla läst och hört om de fruktansvärda konsekvenser bomberna över Hiroshima och Nagasaki fick 1945. Siffrorna varierar lite beroende på källa, men omkring 200 000 människor omkom omedelbart. Siffran blir betydligt högre om vi räknar in de konsekvenser som strålningen haft åren därefter.

På testområdet i Semipalatinsk i Kazakstan genomfördes 456 provsprängningar mellan åren 1949 och 1989. De sovjetiska provsprängningarna skapade en ekologisk kris och en omfattande påverkan på befolkningen. Tretton år efter den sista provsprängningen, 2002, uppmättes en strålningsdos på 1000 gånger så hög som vad bakgrundsstrålningen genererar. Detta i byar så långt som upp till hundra kilometer från testområdet. SLMK har mycket bra och utförlig information om kärnvapen på sin hemsida. Här kan ni exempelvis läsa mer om olika provsprängningsplatser där tester har gjorts.

Vad som är viktigt att lyfta fram från nedrustningsmötet i november är också att samtliga Nato-länder antingen röstade emot eller avstod från att ta ställning för de olika resolutionerna som rörde ett kärnvapenförbud, kärnvapnens humanitära konsekvenser och dess etiska problem.

Det sägs ibland att om vi bara blir medlemmar i Nato så kommer vi att kunna påverka bättre. Detta stämmer inte. Även ett land som Norge, som i många sammanhang ses som progressivt i vissa nedrustningsfrågor, röstade emot resolutionerna. Anledningen? Det skulle strida mot Nato:s kärnvapendoktrin, meddelade deras utrikesminister Børge Brende.  Och om vi tittar vidare på andra lite större länder inom Nato, så har Tyskland vid olika tillfällen internt försökt förändra Nato:s kärnvapendoktrin, men blivit nedröstade.

Argumentet om att vi får svårare att driva en bra nedrustningspolitik som Nato-medlemmar stämmer alltså väldigt väl. Argumentet om att vi som medlemmar kan vara med och påverka har väldigt dålig resonans med hur det ser ut i verkligheten.

Varje Nato-medlem omfattas av alliansens kärnvapenparaply, antingen vi vill det eller inte. Vi har större chans att verka för en konstruktiv nedrustningspolitik mot både Nato:s kärnvapenparaply i synnerhet och kärnvapen i allmänhet som icke-medlemmar. Och det behövs i kampen mot detta vidriga massförstörelsevapen. Det juridiska tomrum som omgärdar kärnvapenfrågan behöver åtgärdas med ett förbud.

Gå gärna in på den internationella kampanjsidan från ICAN för att se hur många det är som arbetar för att nå detta mål.

Viktigt att känna till är också det värdlandsstödsavtal som Sverige har undertecknat med Nato som riksdagen ska ta ställning till våren 2016. Avtalet innebär att Sverige sannolikt kommer att ha väldigt svårt att hindra att Nato använder svenskt territorium som en del i deras kärnvapenstrategi. Så arbetet mot kärnvapen är oerhört viktigt. Och avtalet med Nato är ett stort hinder i detta arbete.

1 kommentar

Under Kärnvapen

Burma, landet som är fullt av överraskningar

Förutom det osannolika att valet skulle bli relativt fritt och rättvist, och att Aung San Suu Kyis parti, NLD, fick majoriteten av rösterna även i de etniska delstaterna, så händer en massa annat festligt i Burma.

Vi är på resa runt i landet och hälsar på våra partnerorganisationer som
arbetar för fred och en riktig demokrati. När ett av våra möten är slut får vi reda på att det är en ballongfestival utanför stan. Vi åker dit och det visar sig vara en jättefestival med 10-20 000 besökare. Rockkonsert, tivoli och så ballongerna så klart.

Jag hade väntat mig något tjusigt i stil med de ljusballonger de skickar upp mot skyn i Thailand, men Burma har sina egna idéer. Det är ett slags tävling där folk från byar i närheten förbereder sina ballonger i månader.

Sedan kommer halva byn i en karavan av lastbilar och minibussar. De dansar och spelar musik medan de gör entré på ett fält stort som en fotbollsplan. Runt planen sitter 10 000 människor och har picknick och dricker hemgjort vin. Det är kväll och lite kyligt och ballonggänget börjar rigga sina grejer. Det tar runt fem minuter, sedan börjar en stor luftballong ta form och så småningom är den i full blom.

På en signal från domarna stiger ballongen till väders. Det är en praktfull kreation av ljuslyktor i olika former. Ballongen är enormt stor och bara 50 meter upp i luften brakar det loss. De har riggat ett gigantiskt fyrverkeri under ballongen och med dunder och brak skickar ballongen raketer åt alla möjliga håll. Några också ner mot människorna i publiken som håller händerna för huvudena. Fyrverkeriet dundrar på medan ballongen stiger och det är så kraftfullt att det liknar ett nyårsfirande i en halvstor svensk stad.

Ballongen stiger och stiger och fyrverkeriet bara fortsätter. Till slut seglar ballongen iväg utom synhåll och då kommer nästa gäng, trummande på sina lastbilar, in på planen. Sedan fortsätter det hela kvällen. Vissa ballonger har bara ljuskreationer med olika texter som hänger som en lång gardin under ballongen när den stiger till väders. Texterna är rätt fyndiga och har ibland också politiska budskap. Till exempel ”Inget varar för evigt”, vilket kan syfta på att militärens makt en dag kommer att ta slut, eller bara på att ballongen kommer att stiga till väders och till slut slockna och falla ner någonstans i bergen.

Vår partner berättar att folket som bor i byarna är hejare på att göra sina egna fyrverkerier. För drygt tjugo år sedan kraschade två ryska stridsflygplan i bergen i området (ryssarna hade på den tiden ett militärt samarbete med Burma). De ryska planen var till stor del gjorda i aluminium och på bara några timmar hade byborna i närheten tagit sig dit och rensat planen på aluminium. När ryssarna kom dit var det bara ett skal kvar och de misstänkte krigshandlingar från väpnade grupper i området. Det året blev det i stället det överlägset bästa ballongfyrverkerierna någonsin. Aluminium är nämligen ett av grundmaterialen i bybornas hemgjorda fyrverkerier.

De är och har alltid varit fiffiga, burmeserna.

Nu, när valet tilläts bli relativt fritt, hoppas alla på en ny överraskning. Det är att militären under de kommande åren lämnar över makten till parlamentet och går med på att ändra konstitutionen. Som det ser ut nu har militären vetorätt mot maktavgörande beslut i parlamentet och de utser också de tre viktigaste ministrarna. Och de har rätt att göra en laglig militärkupp om de själva upplever ett yttre eller inre hot mot landets säkerhet.

Om det ska bli en riktig demokrati och fred i Burma, så måste dessa paragrafer ändras. Ingen litar på en militär som behåller kontroll över makten och ingen litar på att militären ska skriva under ett framtida fredsavtal med de etniska väpnade grupperna som skyddar befolkningen i flera delstater. För trots framgångarna i valet och nya möjligheter för en demokratiutveckling, så pågår det fortfarande väpnade konflikter. Bara dagar efter valet så genomförde militären flygattacker mot en etnisk väpnad grupp. Flera soldater och bybor blev dödade och 10 000 människor har flytt från sina hem.

Det är inte så många som får kännedom om dessa krigshandlingar, men det är vardag i tre avlägsna bergsområden. Konflikterna handlar främst om naturresurser och investeringar från utländska bolag. Och investeringsprojekten har mångdubblats de senaste åren, och de lär fortsätta att öka lavinartat. Det finns mängder av värdefulla naturresurser i Burma, främst gruvdrift av metaller och ädelstenar. Om inte de internationella företagen tar hänsyn till människorna som bor i de etniska delstaterna så kommer vi att få se fortsatta och utökade konflikter.

Den burmesiska militären är nämligen delägare i flera av de inhemska bolagen som ingår avtal med internationella aktörer. Det är en av faktorerna som är illavarslande för framtiden, pengar brukar ju ha en märklig förmåga att ligga bakom konflikter. Men i Burma är allt möjligt och för oss som arbetar för fred i landet, så blir vi gärna överraskade igen.

Kenneth Hotz
Projektledare för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens arbete i Burma

Kenneth och Cin

Kenneth Hotz och Cin Khan Lian, ledaren för en av våra samarbetspartners, Ar Yone Oo (AYO).

2 kommentarer

Under Burma, Mänskliga rättigheter

Ge inte bränsle åt terrorismen – underminera den

Terrordåden som drabbat Paris är fruktansvärda. Det är liknande omständigheter som människor i Libanon, Syrien, Irak, Afghanistan eller Jemen levt med under väldigt lång tid. Jag förstår att många är oroade och känner behov av att agera snabbt. Just därför är det extra viktigt att vi gör rätt saker. I lägen av oro kan vi tro att vi agerar rationellt, när det snarare visar sig vara tvärtom. Och oftast verkar det som att det enda som är att göra något är att trappa upp militärt. Vi famlar efter något som uppfattas som tydligt och konkret. Men det är mer komplext än så. Många aktörer och företeelser hänger ihop. Studio Ett gjorde ett inslag om Frankrikes begäran om militärt stöd från EU:s medlemsländer i dag där vi var med.

Det har skrivits mycket klokt om IS/Daesh de senaste dagarna. Bland annat av Sveriges Radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén: IS vill utplåna gråzonen. Författaren Åsne Seierstad i DN Kultur: Islamofoberna och IS drivs av samma hat. Nicolas Hénin som satt som gisslan hos IS i tio månader: They fear our unity more than our airstrikes. 

Terrororganisationer som IS fruktar inte våld och bomber. Det är tvärtom en del av deras strategi. Vad de fruktar är att muslimer och kristna lever tillsammans i fred, att sunni- och shiamuslimer lever tillsammans i fred. De fruktar demokrati och alla människors lika värde. De fruktar humanitet över religiösa och etniska gränser, mångfald och respekt. Rättsstaten. Demokratin. Detta är det långsiktiga arbetet som måste stöttas och absolut inte tummas på. Det terrororganisationer vill uppnå är inskränkningar i demokratin och våra fri- och rättigheter. Människor som flyr från IS barbari kan inte mötas av en stängd dörr vid EU:s gränser. EU måste ta sig i kragen inom migrations- och asylpolitiken. Att inskränka människors möjlighet att fly undan terrorn är ett djupt svek och djupt inhumant.

Ibland låter det som att det enda alternativet som finns och det enda som sker är krig. Men på plats i Syrien, i Irak, i Afghanistan och i alla andra krigshärdar finns människor och organisationer som kämpar för fred. Som medlar mellan olika aktörer. Som kräver rättvisa. Läs exempelvis den här rapporten från Kvinna till Kvinna om hur kvinnoorganisatonen Badael arbetar för fred i Syrien. I Afghanistan finns fredsråd som medlar i konflikter på landsbygden. Och så vidare.

Jag är oroad över tilltron till vad vapenmakt kan lösa. Vi måste dra lärdom av de senaste 14 årens krig mot terrorismen. När Hans Blix undersökte huruvida det fanns massförstörelsevapen i Irak hittade han inga. I dag står vi inför IS. Kriget mot terrorn har misslyckats och blivit till en ond cirkel där vi i tron att vi bekämpar terrorism i själva verket göder den. Ismer går inte att kriga bort. Senast igår skrev DN på ledarplats om hur invasionen av Irak skapat fler problem än vad den löst. Samma år som Barack Obama beslutade att dra tillbaka den militära närvaron i Afghanistan var antalet civila dödsoffer uppe på rekordnivå.

Våldet som drabbade civila i Afghanistan ökade chanserna för rekrytering till Al Qaida. Samma sak i Syrien och Irak. Här i Europa ser vi sambandet mellan hur rasismen ökar chanserna för rekrytering till terrororganisationer och vice versa. Vi har sett hur soldater återvänder hem i liksäckar.

Jag är oroad över att det inte pratas om gigantiska nedrustningssatsningar gentemot IS. Stryp vapentillförseln, stryp finansieringen. Sätt press på de länder som stöttar IS. Turkiet har alltför länge sett mellan fingrarna på IS på grund av att de båda är delar i kampen mot den kurdiska befolkningen. Och jag är oroad över att så lite politiska – verkliga – ansträngningar görs för att Bashar al-Assad ska förmås lämna ifrån sig makten. Vid sidan av IS barbari har Bashar al-Assad i det tysta dödat fler civila och är en stor anledning till att IS och andra militanta extremiströrelser lyckas rekrytera sympatisörer. Under ett års tid har USA mfl flygbombat i Syrien mot IS. De är fortfarande kvar. Ryssland har gett sig in i Syrien med flygbombningar som ofta visat sig träffa andra mål än IS, utan ibland riktats mot andra oppositionella till Bashar al-Assad. Maktpolitiken och bombningarna har inte hittills funkat mer än för de ledare som vill uppvisa handlingskraft.

Som en del i resonemanget idag om vad för typ av stöd Frankrike kan tänkas be om från de andra medlemsstaterna i EUhar olika alternativ lyfts fram. Ett av dem har varit att avlasta i olika internationella militära insatser Frankrike har stort engagemang i. Ett exempel som har lyfts fram är Mali. Det är en konflikt som delvis går att spåra från sammanfallet i Libyen efter att internationella samfundet ingrep med flygbombningar. De militära strategierna har inte funkat så som var tänkt, hur goda avsikter vi än må ha haft.

Stöd gräsrötter och kvinnorättsaktivister som kämpar för fred på plats, sätt politisk press på dem som stöttar IS med vapen och pengar. Stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Stå emot frestelsen att inskränka dessa.

Lägg inte alla era ägg i vapenkorgen. Terrorn behöver undermineras. Inte eldas på.

1 kommentar

Under Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Ryssland, USA, Vapenexport

Vapenstilleståndsavtal i Burma och internationell goodwill

I går undertecknades ett vapenstilleståndsavtal i Burma. På sina håll beskrivs det som historiskt. De interna väpnade konflikter som plågat landet sedan självständigheten från Storbritannien 1948 behöver verkligen en lösning. Men det har också rätteligen fått kritik.

Vapenstilleståndsavtalet saknar många avgörande delar för att det ska bli en verklig väg till den efterkommande fredsprocessen.
För det första har bara åtta av de tjugo väpnade grupperna skrivit under avtalet. Det ska i sammanhanget dock påpekas att de väpnade grupperna ser väldigt olika ut. Några av dem har haft egna vapenstilleståndsavtal med regeringen (och den tidigare regimen) och några av dem har knappt några väpnade styrkor kvar.

Femton grupper var inbjudna av regeringen att delta i förhandlingarna om vapenstilleståndsavtalet. Fem uteslöts helt. Just nu pågår fortfarande väpnade konflikter i vissa delar av landet och dessa grupper har förbjudits av regeringen och den burmesiska militären Tatmadaw att vara med och skriva under avtalet. Huvudanledningen till att så många grupper valt att inte skriva under avtalet är att de velat ha ett inkluderande avtal. Alla eller ingen. Flera ledande personer valde att avstå från att närvara vid ceremonin, bland annat Aung San Suu Kyi.

Det finns också en stor dos av bittra erfarenheter från tidigare avtal, där juntans soldater fortsatt med krigföringen mot de etniska grupperna trots löften om vapenstillestånd. Att de etniska väpnade grupperna känner misstro mot dagens löften är ur det perspektivet inte konstigt. Huruvida avtalet kommer att hjälpa eller stjälpa fredsprocessen är svårt att veta exakt, men en gissning är att regeringen kommer att använda det till sin fördel genom att försöka splittra grupperna sinsemellan. Det gynnar inte freden i landet.

Ett inkluderande vapenstilleståndsavtal behövs för att en gång för alla få slut på de krig som plågat civilbefolkningen i Burma. Tvångsförflyttningar, omkomna anhöriga, övergrepp, ja allt det som kommer med krig har drabbat civilbefolkningen. Och som även har drabbat landet i stort – krig skapar alltifrån personliga trauman till raserade samhällen.

De åtta grupper som nu skrivit under kommer att gå vidare med en politisk dialog kring fredsprocessen framåt. Nu har de 60 dagar på sig att komma överens om ramverket för fredssamtalen, och sedan 90 dagar för att starta den politiska dialogen.
Förhandlingarna om vapenstilleståndsavtalet har pågått i tre år. Presidenten Thein Sein vill så klart framstå som en fredens man. Ceremonin sker mindre än en månad innan det val som ska hållas den 8 november. Regeringen kommer så klart använda detta för att dra egna fördelar och försöka lyfta fram sig själv som en progressiv och ansvarstagande kraft. Men att ett ”Nationwide Ceasefire Agreement” saknar så många undertecknare är inget annat än ett misslyckande och en kuliss för den sittande regeringen att sprida goodwill inför det internationella samfundet.

Den 8 november är det alltså val i Burma. Väldigt många av de aktivister och partners vi har pratat med önskar så klart att det kommer att bli fritt och rättvist, men i princip ingen tror att det kommer att bli så. Men förhoppningen i att få använda sin demokratiska röst går inte att ta miste på.

Den stora favoriten är så klart National League for Democracy, NLD, det parti som leds av Aung San Suu Kyi. Men när vi nyligen var i Burma och ställde frågan om vad som händer om NLD vinner till en representant för regeringspartiet USDP verkade de inte ens ha tänkt tanken att detta kan hända. Svaret visade tydligt att de ser sin roll som att sitta kvar på sin position oavsett valutgång. Och i retoriken bejaka att det KAN komma att bli en stegvis överlämning av makten över ett flertal val. Vad som sker i praktiken är svårt att förutse, förutom att USDP antagligen kommer att göra allt för att hålla kvar kontrollen.

USDP är partiet som bildades som en slags fasad för juntan att fortsätta ha makten över politiken. Enligt den kritiserade konstitution som antogs 2008 är militärerna garanterade 25% av platserna i parlamentet och kan ta över makten igen när de anser att det behövs.

Det är ju vi som har Tatmadaw som håller ordning och stabilitet i landet, det borde väl alla inse? säger de. Tatmadaw är namnet för den burmesiska militären och har alltifrån tvångsrekrytering av barnsoldater och gratis arbetskraft till övergrepp på civila på sin meritlista. Byar där de allra fattigaste bor har exempelvis blivit av med sin mark för att Tatmadaw ska bygga sina baser och låta sitt boskap få bete. Vattentillförseln har ibland strypts och hot om repressalier om lokalbefolkningen inte röstar på USDP. Retoriken kan också låta på omvänt sätt: om ni röstar på oss så bygger vi en skola åt er, annars inte. Fattigdomen i Burma är utbredd. Landet rankas på plats 150 av 187 på Human Development Index. I princip alla vi träffar reser olika vägar till fattigdomsbekämpning som en viktig del i fredsarbetet. Men även möjligheten att delta i fria och rättvisa val.

Vi mötte också en hel del som uttryckte viss frustration över att NLD kampanjar i områden där de etniska partierna är stora. Det är inga problem på riksnivå, men på delstatsnivå verkar vissa tycka att NLD borde lämna plats åt de etniska partierna istället. Men en sak är säker, NLD lär vinna mångas röster i landet.

Hur nu vapenstilleståndsavtalet påverkar valet den 8 november återstår att se. Men i många områden där det pågår stridigheter kommer människor sannolikt inte ens att kunna rösta. Och för att inte tala om folkgruppen Rohingyas som i många fall inte ens är erkända som medborgare. Jag hoppas att internationella samfundet inte bortser från de problem som finns i landet, både vad gäller vapenstilleståndsavtalet och valet. Regeringen filar på sin fasad för att få den att se vacker ut. Men det är mest fernissa.

Kommentarer inaktiverade för Vapenstilleståndsavtal i Burma och internationell goodwill

Under Burma, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

Friserade underlag för vapenaffärer

I en granskning genomförd av Blank Spot Project och journalisten Nils Resare framgår i dag hur UD gav efter för påtryckningar från vapenindustrins lobbyister får att få igenom Jas-affären med Thailand.

Ambassaden i Bangkok har varit fullt medveten om den politiska situationen i Thailand, men har enligt Resares reportage istället valt att försköna sina underlag. Underlagen friserades för att få igenom vapenaffären. Att ISP, den myndighet som ska ge tillstånd eller avslag på en vapenaffär, själv inte har kompetensen att bedöma den politiska situationen i Thailand eller huruvida det begås brott mot mänskliga rättigheter är ju häpnadsväckande.

Resares reportage är ett utmärkt exempel på varför det viktigt med offentlighet och insyn, samt att journalister kan få ut underlag som rör vapenaffärer. Att dessa, som framgår av reportaget, hemligstämplats och diarienummer tagits bort är ett hot mot demokratin och medborgares möjlighet att få veta vad våra skattemedel går till och vilka bedömningar som görs av exempelvis ett lands demokratiska status eller brott mot mänskliga rättigheter. Och om våra myndigheter är beredda att se mellan fingrarna på övergrepp mot mänskliga rättigheter eller tona ner problem med landets styrelseskick på grund av påtryckningar från vapenindustrin. Reportaget visar också på att det finns modiga tjänstemän inom statsförvaltningen som är beredda att läcka information. Dessa visselblåsare är en viktig del i vår demokrati, särskilt inom de mörka och smutsiga sektorer som vapenexporten är.

Vi har tidigare i dag kunnat höra riksenheten mot korruption säga att de universitetsutbildningar thailändska officerare fått gå i Sverige kan röra sig om mutbrott. I perioder under förhandlingen var Thailand dessutom en militärdiktatur, något som vi påpekade redan när förhandlingarna pågick. Vi lyfte också fram kritik mot läget för mänskliga rättigheter i landet liksom den väpnade konflikt i de södra delarna som pågår. Den sittande ledningen är för tillfället utnämnd av militären, som anser sig ha rätt att när som ingripa i politiken och ta över makten.

All information som rör försäljningen av Jas Gripen till Thailand måste göras tillgängliga för offentlig granskning. Omedelbart.

Och vilka garantier kan nuvarande regering ge för att samma förfarande inom våra vapenaffärer inte pågår idag? Vilka panikartade kampanjer pågår i detta nu för att få igenom fler affärer med Super-Jas som riksdagen beslutat att vi ska köpa?

Sannolikt en hel del.

1 kommentar

Under Mänskliga rättigheter, Vapenexport