Author Archives: Anna Ek

Tack för mig – tack till er alla

I dag håller vi vår 133-årskongress i Stockholm och jag avgår som ordförande efter 8,5 år. Det finns så mycket att skriva kring minnen, framgångar och motgångar från de här åren, men jag inser att det inte går. Men om jag ska försöka mig på någon form av sammanfattning tänker jag mig att det skulle se ut så här.

Tack vare Svenska Freds arbete har vapenexportfrågan varit fortsatt synlig i massmedia och vi har med framgång bedrivit politiskt påverkansarbete för nya striktare regler för vapenexporten, vi har sett till att Sverige skrotat sina klustervapen, att Sverige inte längre samarbetar militärt med Saudiarabien och vi hjälpte våra vänner i den schweiziska fredsrörelsen att stoppa den planerade Jas-affären. Vi har stöttat freds-, demokrati- och människorättsorganisationer i Indien, Norra Kaukasus, Afghanistan, Moldavien, Ukraina och Burma och bland annat bidragit till fällande domar i Europadomstolen, att kvinnors röster hörts i fredsprocesser, demonstrerat mot vapenmässor och utbytt erfarenheter med varandra. Vi har nästan fördubblat vårt medlemsantal.

Vilka är då motgångarna och utmaningarna? Så klart flera. Sverige rustar upp sitt försvar, idén om militär avskräckning som konfliktförebyggande metod förefaller ha slagit rot i alla länder kring Östersjön, vi ser flera hemska krig, våld och terrordåd äga rum runtom i världen. På bara några månader uppstod en politisk vilja att begränsa människors rätt att söka skydd i vårt land, medan arbetet att skärpa regelverket för vapenexporten startade i riksdagen för fem år sedan och fortfarande har inget hänt. Vissa vinster är svårare att vinna än andra. Men vi har gjort vårt allra bästa för att bidra och nyansera upprustningsdebatten, påmint om att det drar resurser från konfliktförebyggande medel och skapar misstro, vi har engagerat oss för rätten till asyl, och enträget arbetat på för en fredligare värld.

För vi må vara en liten fredsorganisation med motståndare som har betydligt mer resurser än vad vi har. När jag berättar att vi till exempel har en enda person anställd för att arbeta med nedrustningsfrågor brukar många tappa hakan. Vi lämnar ett stort avtryck och vi har många framgångar att vara stolta över.

Det har ofta varit jag som synts utåt. Men att vara ordförande i Svenska Freds är inte ett soloarbete. Inom organisationen finns 8000 medlemmar att representera och företräda med den vidd av åsikter och idéer som finns. Och det finns 8000 medlemmar och ett tiotal lokalföreningar som har bedrivit fredsengagemang på sin ort. Jag har haft ett kansli som varit ett ovärderligt stöd för mig under alla år. Och jag har haft förmånen att sitta med en rad olika ledamöter i styrelsen längs vägen som klokt ställt motfrågor, tagit på sig att arbeta fram förslag till strategier och hur vi kan bli ännu bättre i vårt arbete.

Jag tror inte ni förstår hur mycket alla ni som jag har varit med mig under mina år som ordförande har betytt för mig och hur mycket jag kommer att sakna er medlemmar, engagerade och anställda. Utan er hade det aldrig varit möjligt. Och utan varandra hade vi inte varit den starka organisation som Svenska Freds har varit sedan 1883. De hälsningar ni har skickat in till mig den senaste tiden har varit otroligt rörande att läsa.

Tack för allt. Fredskampen fortsätter.

Kommentarer inaktiverade för Tack för mig – tack till er alla

Filed under Okategoriserade

Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Nya fredsdiplomater för en säkrare värld – det är rubriken på regeringens senaste satsning inom utrikespolitiken som presenterades i fredags på Aftonbladets debattsida. Detta är bra. Vi är många som genom åren har pekat på att det behövs en återtagning av kunskap och kapacitet i Sverige och hos svenska diplomater för att bättre bidra till fredsprocesser och konfliktförebyggande, men även peka ut vägen framåt och befästa att fred är en avgörande uppgift att arbeta med.

Inför internationella fredsdagen den 21 september 2014 tog vi exempelvis fram den här listan tillsammans med Kristna Fredsrörelsen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet: Sverige behöver en aktiv fredspolitik. Där listar vi fem förslag på vad Sverige bör göra. 1) Förnyad bred satsning på medling och diplomati, 2) Tydligt fokus på global nedrustning, 3) Kvinnors makt i freds- och säkerhetspolitik, 4) Kraftig begränsning av svensk vapenexport, 5) Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd.

Inom flera av områdena vi listade för två år sedan går det framåt, om än frustrerande sakta ibland. I vissa delar känns det som att det går bakåt. Avräkningar från biståndet för mottagande av människor på flykt i Sverige minskar möjligheterna till att arbeta konfliktförebyggande i de länder där detta behov finns här och nu, en proposition om nytt regelverk som ska försvåra vapenexport till diktaturer skjuts på framtiden ideligen och därtill skaver helheten när regeringens samlade politik läggs samman.

För om det nu är så att fredsdiplomati ska ha en framträdande roll, hur kommer det sig att försvarsdepartementet inte är involverat? När jag hör debatten i dag, där det till exempel sägs att Sverige kan vara i krig om tre år, då låter det nästan som att det vore ett önsketänkande. Vi vill vara med när det händer. Vi kan väl vara i krig i morgon om det nu skulle vara så?

Inriktningen på försvarspolitiken har idag ett tydligt fokus på avskräckning och planering för att bidra till kriser i närområdet (exempelvis genom det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till i nästa vecka). Fokus är alltså rakt emot det som fredsdiplomatin syftar till. Regeringens satsning presenteras utifrån att fredsdiplomati är något vi ska ägna oss åt i länder långt borta, med biståndsmedel. Inget ont i sig. Men fredsarbete är så mycket mer än så. Fred är relationer, förtroende, kontakter mellan människor, nedrustningsinitiativ, med mera. Vilka initiativ för fredsdiplomati avser regeringen ta för närområdet? För att minska den spänning som trappats upp genom ökade antal militära övningar från såväl Rysslands som från Nato:s sida runt Östersjön och Arktis?

Med detta sagt är det så klart en välkommen nysatsning på medling och diplomati som regeringen lägger fram, samtidigt som vi kan konstatera att mycket mer återstår att göra. Det är bra att höstens budget ska återspegla detta initiativ. Lita på att vi är många som kommer att följa upp detta.

Kommentarer inaktiverade för Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Filed under Försvarspolitik, Kärnvapen, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Nato: utvidgning skulle destabilisera Ryssland

I förra veckan meddelade USAs ambassadör till Nato att någon utvidgning av militäralliansen inte är aktuell de närmsta åren eftersom det skulle kunna inverka negativt på Ryssland. Det här citatet från en artikel från Reuters är intressant.

”If you accept the premises … about Russia’s internal weakness and perhaps steady decline, it may not make sense to push further now and maybe accelerate or destabilize that decline.”

Nu går det ju att invända att en inte accepterar de anförda premisserna så klart. I så fall skulle det betyda att ambassadören av någon anledning inte lägger fram korten så som det är. Att Ryssland egentligen är ett land på uppgång och uttalandet snarare handlar om politisk taktik och strategi. Frågan blir då när vi ska läsa uttalanden från USAs Natoambassadör på tvärtomspråket och när vi inte ska göra det.

Om vi istället läser det bokstavligt ger det väldigt många rätt som hittills pekat på faran med alltifrån värdlandsavtal till risken för en negativ eskalering i säkerhetspolitiken med en utvidgning av Nato. I så fall bör rimligen samma kritik riktas mot Nato själv som riktats mot oss – att Nato anpassar sig efter Ryssland.

Fast handlar det om någon anpassning? Eller handlar det om en säkerhetspolitisk bedömning, som inte motsäger att en fortfarande kan tycka att Ryssland begår brott mot folkrätten som ska fördömas, som landar i slutsatsen att de långsiktiga chanserna för hållbar fred skulle minska? Att Nato inte alls är ute efter att destabilisera Ryssland, vilket ibland framförs i debatten.

Riksdagen ska i slutet av maj ta ställning till värdlandsavtalet med Nato. I fredags hade 1000 mail skickats till ledamöterna i försvarsutskottet respektive utrikesutskottet från vår kampanj. Där kan du läsa om huvudargumentet till varför vi anser att värdlandsavtalet inte ska ingås.

Kritiken har vuxit i snabb fart internt inom (S) mot partiets avsikter att ingå samarbetsavtalet med Nato. Distrikten i Malmö, Göteborg och Stockholm är bara några exempel.

Ibland kan det låta som att det är självklart att vi ska fördjupa samarbetet med Nato genom värdlandsavtalet. Men så är det inte. Om du inte redan skrivit brev till ledamöterna i utskotten får du gärna hjälpa till med att göra det.

1 kommentar

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, USA

Dags att lyfta fram de fredliga krafterna i Syrien

I dag är det fem år sedan de fredliga protesterna mot Assad-regimen inleddes i flertalet syriska städer. Olika former av protester mot regimen hade så klart ägt rum även tidigare och aktivister och regimkritiker mötts med hårt och brutalt motstånd. Men det var nu som omvärlden uppmärksammade engagemanget från aktivisterna i Syrien.

Idag ser vi effekterna av ett fruktansvärt inbördeskrig och svindlande siffror över tusentals omkomna och långt fler människor på flykt. 12 miljoner människor beräknas vara på flykt inom eller utanför landet och enligt FN är 10 miljoner syrier i behov av humanitär hjälp. FN:s säkerhetsråd uppskattade antalet döda till 250 000 i augusti 2015. Berättelser om familjer som äter gräs för att överleva eller barn som möts av taggtråd på vägen till ett säkrare liv i Europa har berört oss alla. Eller alla, jag vet inte. Det verkar som att fler och fler i Sverige och Europa rycker på axlarna åt den ovärdiga och förödande situation människor på flykt lever i.

En överenskommelse om vapenvila i Syrien ingicks mellan USA och Ryssland i mitten av februari. Vi har sedan dess kunnat läsa om hur ryska flygbombningar fortsatt och att humanitär hjälp har släppts fram till vissa områden. I morse kunde vi höra på nyheterna att Ryssland ska dra sig tillbaka från Syrien. Men ett antal baser kommer finnas kvar.

Det är antagligen många i omvärlden som känner en maktlöshet och frustration inför att ingen lösning på konflikten verkar vara i sikte. Några lutar sig tillbaka och menar att så länge de länder som involverat sig i kriget inte ändrar inställning är det inte lönt att göra något. Andra menar att det inte går att förändra med fredlig medel, för titta hur det gick i Syrien. Problemet med den här inställningen är att de fredliga aktivisterna aldrig fick en chans. Assadregimen inledde ett krig mot den egna befolkningen och olika väpnade grupper i landet bildades med olika intressen som utgångspunkt. Ett krig som inte har löst något.

Självklart påverkar stormakters politiska och militära involvering möjligheterna till att få ett slut på kriget. Men det är fel att lägga allt fokus på dem. Istället borde omvärlden lyfta fram och stödja de fredliga krafter som verkar för att få ett slut på kriget och inte bara ställa krav på de länder som har intressen i landet. Ju mer vapenmakt som anses kunna vinna kriget oavsett sida i konflikten, desto svårare får de fredligare krafterna att verka. Och ju längre ett krig pågår desto fler omkomna.

Vapenvilan innebar att fredliga protester åter ägde rum på gatorna i syriska städer.  Trots fem års inbördeskrig visade människor i Syrien att de var redo att fortsätta driva på för en bättre framtid. Jag hoppas att vi får läsa mer om dem framöver. Och inte bara om dem som strider med vapen i händerna. Det är hög tid att lyfta fram de fredliga krafterna i Syrien. Det civila samhället måste ha en självklar plats i förhandlingarna om det framtida Syrien.

1 kommentar

Filed under Konflikthantering

Fattigdom och ojämställdhet – största hindren för fred i Burma/Myanmar

Mun Muan från Dawn Tonzang, Chin state, håller ett inspirerande tal under seminariet om könsrelaterat våld

Mun Muan från Dawn Tonzang, Chin state, håller ett inspirerande tal under seminariet om könsrelaterat våld

Under december har jag rest runt i delstaten Chin tillsammans med Svenska Freds partnerorganisation Dawn Action On Womens’s Network för att följa deras arbete med seminarier kring våld mot kvinnor.

Under denna resa har jag fått möjlighet att träffa kvinnor för att samtala om fred, vad det är och vad som behövs för att skapa det.

I samhället Tonzang högt uppe i bergen i delstaten Chin bor omkring 4 000 personer. Där har organisationen Dawn Action On Women’s Network, som jobbar för kvinnors rättigheter, en lokalanställd. I början av december arrangerade organisationen ett seminarium om våld mot flickor och kvinnor där omkring 80 kvinnor deltog.

Jag fick möjligheten att intervjua tre kvinnor som deltog under seminariet. Vi pratade om vad fred är och vilka hinder som finns för att skapa det.
– Fred handlar om frihet. Att alla människor ska vara fria från saker som kan hindra en. Fred handlar om att vara fri från kulturella och sociala normer, berättade en av kvinnorna.

Kvinnorna gjorde skillnad mellan fred inom familjen och fred i samhället. De menade att fred i familjen är det första som behövs och utan det kommer det aldrig gå att skapa fred i samhället. För att skapa fred i familjen behöver fattigdomen lösas, för det är just bristen på mat, pengar och vatten som ofta leder till konflikter inom familjen.
– Med tomma magar kommer vi aldrig kunna skapa fred, berättade en annan kvinna.

Det största hindret för fred är alltså fattigdom. Med andra ord att de basala behoven så som bostad, vatten, mat och pengar för överlevnad inte tillgodoses.
– Om våra barn blir sjuka och vi måste skaffa medicin så måste vi ju ha pengar till det. Som det ser ut nu har vi inte det för det finns inga jobb. Då måste jag säga till min man att försöka hitta ett jobb så vi kan köpa medicin. Men om jag ställer ett sådant krav kommer det bara leda till konflikt. Då har vi inte fred inom familjen, berättade en av kvinnorna.

Ojämställdheten var också en av de aspekter som kvinnorna lyfte som ett hinder för fred. Kvinnorna upplever att de inte får delta i beslutsfattande processer. Inom familjen är det männen som bestämmer, trots att det ofta är kvinnorna som försörjer familjen.
– Det är jag som försörjer min familj. Det är också jag som gör allt arbete hemma. Men ändå så får jag inte vara med och ta beslut som rör familjen.

Att kvinnor inte anses vara lika mycket värda som män och att de anses oförmögna att kunna ta beslut är ingenting nytt och heller inte unikt för vare sig Burma eller delstaten Chin. Kvinnans underordning finns i alla samhällen, kulturer och religioner världen över. Detta är faktiskt en av anledningarna till varför jag är här i Burma just nu, för att stötta Svenska Freds partnerorganisationer genom att utbilda dem kring genusfrågor. Däremot är det aldrig roligt att få lyssna till dessa berättelser om hur kvinnor sliter dag ut och dag in för att få sina rättigheter beaktade.

På frågan om vad som krävs för att skapa fred så är det framförallt två aspekter som kvinnorna lyfter fram: lösa fattigdomen och skapa jämställdhet. För att lösa fattigdomen anser de att det behövs jobb och ökad tillgång till vatten och elektricitet. Jämställdhetsarbetet behövs också för att kunna ha fred inom familjen. När vi lyckats skapa detta, då, menar dessa tre kvinnor från Tonzang, är hållbar fred i Burma möjlig.

 

Johanna Kvist praktiserar med Svenska Freds och Skiljedomsföreningen i Burma/Myanmar där Svenska Freds bedriver ett flerårigt fredsprogram. Sedan mitten av november befinner hon sig i staden Kalaymyo, Sagaing-regionen, för att stötta tre av Svenska Freds partnerorganisationer i genusfrågor samt projektledning. Under hennes tid där har hon också rest till delstaten Chin tillsammans med en av Svenska Freds partners och hållit i seminarier om våld mot kvinnor.

Kommentarer inaktiverade för Fattigdom och ojämställdhet – största hindren för fred i Burma/Myanmar

Filed under Burma, Mänskliga rättigheter

Nato är inte nedrustning

 

Amerikansk provsprängning i Nevada 1953

Trots att kampen mot kärnvapen alltid har stått högt på svenska regeringars lista har det inte alltid varit lätt att få med dem på olika initiativ från det civila samhället. Det är glädjande att regeringen nyligen har tagit flera viktiga steg framåt för ett kärnvapenförbud. Det är dock märkligt att regeringen inte kunde ställa sig bakom det etiska imperativet att förbjuda kärnvapen. Flera svenska och internationella organisationer har länge arbetat för detta, bland annat Svenska Läkare mot Kärnvapen (SLMK) och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). I det här blogginlägget från SLMK kan ni läsa mer om Sveriges senaste agerande på första utskottet i FN-skrapan i New York i oktober-november.

Egentligen borde detta vara solklart. Kärnvapnen är det enda massförstörelsevapen som inte är förbjudet och vi har alla läst och hört om de fruktansvärda konsekvenser bomberna över Hiroshima och Nagasaki fick 1945. Siffrorna varierar lite beroende på källa, men omkring 200 000 människor omkom omedelbart. Siffran blir betydligt högre om vi räknar in de konsekvenser som strålningen haft åren därefter.

På testområdet i Semipalatinsk i Kazakstan genomfördes 456 provsprängningar mellan åren 1949 och 1989. De sovjetiska provsprängningarna skapade en ekologisk kris och en omfattande påverkan på befolkningen. Tretton år efter den sista provsprängningen, 2002, uppmättes en strålningsdos på 1000 gånger så hög som vad bakgrundsstrålningen genererar. Detta i byar så långt som upp till hundra kilometer från testområdet. SLMK har mycket bra och utförlig information om kärnvapen på sin hemsida. Här kan ni exempelvis läsa mer om olika provsprängningsplatser där tester har gjorts.

Vad som är viktigt att lyfta fram från nedrustningsmötet i november är också att samtliga Nato-länder antingen röstade emot eller avstod från att ta ställning för de olika resolutionerna som rörde ett kärnvapenförbud, kärnvapnens humanitära konsekvenser och dess etiska problem.

Det sägs ibland att om vi bara blir medlemmar i Nato så kommer vi att kunna påverka bättre. Detta stämmer inte. Även ett land som Norge, som i många sammanhang ses som progressivt i vissa nedrustningsfrågor, röstade emot resolutionerna. Anledningen? Det skulle strida mot Nato:s kärnvapendoktrin, meddelade deras utrikesminister Børge Brende.  Och om vi tittar vidare på andra lite större länder inom Nato, så har Tyskland vid olika tillfällen internt försökt förändra Nato:s kärnvapendoktrin, men blivit nedröstade.

Argumentet om att vi får svårare att driva en bra nedrustningspolitik som Nato-medlemmar stämmer alltså väldigt väl. Argumentet om att vi som medlemmar kan vara med och påverka har väldigt dålig resonans med hur det ser ut i verkligheten.

Varje Nato-medlem omfattas av alliansens kärnvapenparaply, antingen vi vill det eller inte. Vi har större chans att verka för en konstruktiv nedrustningspolitik mot både Nato:s kärnvapenparaply i synnerhet och kärnvapen i allmänhet som icke-medlemmar. Och det behövs i kampen mot detta vidriga massförstörelsevapen. Det juridiska tomrum som omgärdar kärnvapenfrågan behöver åtgärdas med ett förbud.

Gå gärna in på den internationella kampanjsidan från ICAN för att se hur många det är som arbetar för att nå detta mål.

Viktigt att känna till är också det värdlandsstödsavtal som Sverige har undertecknat med Nato som riksdagen ska ta ställning till våren 2016. Avtalet innebär att Sverige sannolikt kommer att ha väldigt svårt att hindra att Nato använder svenskt territorium som en del i deras kärnvapenstrategi. Så arbetet mot kärnvapen är oerhört viktigt. Och avtalet med Nato är ett stort hinder i detta arbete.

1 kommentar

Filed under Kärnvapen

Burma, landet som är fullt av överraskningar

Förutom det osannolika att valet skulle bli relativt fritt och rättvist, och att Aung San Suu Kyis parti, NLD, fick majoriteten av rösterna även i de etniska delstaterna, så händer en massa annat festligt i Burma.

Vi är på resa runt i landet och hälsar på våra partnerorganisationer som
arbetar för fred och en riktig demokrati. När ett av våra möten är slut får vi reda på att det är en ballongfestival utanför stan. Vi åker dit och det visar sig vara en jättefestival med 10-20 000 besökare. Rockkonsert, tivoli och så ballongerna så klart.

Jag hade väntat mig något tjusigt i stil med de ljusballonger de skickar upp mot skyn i Thailand, men Burma har sina egna idéer. Det är ett slags tävling där folk från byar i närheten förbereder sina ballonger i månader.

Sedan kommer halva byn i en karavan av lastbilar och minibussar. De dansar och spelar musik medan de gör entré på ett fält stort som en fotbollsplan. Runt planen sitter 10 000 människor och har picknick och dricker hemgjort vin. Det är kväll och lite kyligt och ballonggänget börjar rigga sina grejer. Det tar runt fem minuter, sedan börjar en stor luftballong ta form och så småningom är den i full blom.

På en signal från domarna stiger ballongen till väders. Det är en praktfull kreation av ljuslyktor i olika former. Ballongen är enormt stor och bara 50 meter upp i luften brakar det loss. De har riggat ett gigantiskt fyrverkeri under ballongen och med dunder och brak skickar ballongen raketer åt alla möjliga håll. Några också ner mot människorna i publiken som håller händerna för huvudena. Fyrverkeriet dundrar på medan ballongen stiger och det är så kraftfullt att det liknar ett nyårsfirande i en halvstor svensk stad.

Ballongen stiger och stiger och fyrverkeriet bara fortsätter. Till slut seglar ballongen iväg utom synhåll och då kommer nästa gäng, trummande på sina lastbilar, in på planen. Sedan fortsätter det hela kvällen. Vissa ballonger har bara ljuskreationer med olika texter som hänger som en lång gardin under ballongen när den stiger till väders. Texterna är rätt fyndiga och har ibland också politiska budskap. Till exempel ”Inget varar för evigt”, vilket kan syfta på att militärens makt en dag kommer att ta slut, eller bara på att ballongen kommer att stiga till väders och till slut slockna och falla ner någonstans i bergen.

Vår partner berättar att folket som bor i byarna är hejare på att göra sina egna fyrverkerier. För drygt tjugo år sedan kraschade två ryska stridsflygplan i bergen i området (ryssarna hade på den tiden ett militärt samarbete med Burma). De ryska planen var till stor del gjorda i aluminium och på bara några timmar hade byborna i närheten tagit sig dit och rensat planen på aluminium. När ryssarna kom dit var det bara ett skal kvar och de misstänkte krigshandlingar från väpnade grupper i området. Det året blev det i stället det överlägset bästa ballongfyrverkerierna någonsin. Aluminium är nämligen ett av grundmaterialen i bybornas hemgjorda fyrverkerier.

De är och har alltid varit fiffiga, burmeserna.

Nu, när valet tilläts bli relativt fritt, hoppas alla på en ny överraskning. Det är att militären under de kommande åren lämnar över makten till parlamentet och går med på att ändra konstitutionen. Som det ser ut nu har militären vetorätt mot maktavgörande beslut i parlamentet och de utser också de tre viktigaste ministrarna. Och de har rätt att göra en laglig militärkupp om de själva upplever ett yttre eller inre hot mot landets säkerhet.

Om det ska bli en riktig demokrati och fred i Burma, så måste dessa paragrafer ändras. Ingen litar på en militär som behåller kontroll över makten och ingen litar på att militären ska skriva under ett framtida fredsavtal med de etniska väpnade grupperna som skyddar befolkningen i flera delstater. För trots framgångarna i valet och nya möjligheter för en demokratiutveckling, så pågår det fortfarande väpnade konflikter. Bara dagar efter valet så genomförde militären flygattacker mot en etnisk väpnad grupp. Flera soldater och bybor blev dödade och 10 000 människor har flytt från sina hem.

Det är inte så många som får kännedom om dessa krigshandlingar, men det är vardag i tre avlägsna bergsområden. Konflikterna handlar främst om naturresurser och investeringar från utländska bolag. Och investeringsprojekten har mångdubblats de senaste åren, och de lär fortsätta att öka lavinartat. Det finns mängder av värdefulla naturresurser i Burma, främst gruvdrift av metaller och ädelstenar. Om inte de internationella företagen tar hänsyn till människorna som bor i de etniska delstaterna så kommer vi att få se fortsatta och utökade konflikter.

Den burmesiska militären är nämligen delägare i flera av de inhemska bolagen som ingår avtal med internationella aktörer. Det är en av faktorerna som är illavarslande för framtiden, pengar brukar ju ha en märklig förmåga att ligga bakom konflikter. Men i Burma är allt möjligt och för oss som arbetar för fred i landet, så blir vi gärna överraskade igen.

Kenneth Hotz
Projektledare för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens arbete i Burma

Kenneth och Cin

Kenneth Hotz och Cin Khan Lian, ledaren för en av våra samarbetspartners, Ar Yone Oo (AYO).

2 kommentarer

Filed under Burma, Mänskliga rättigheter