Etikettarkiv: demokrati

Burma, landet som är fullt av överraskningar

Förutom det osannolika att valet skulle bli relativt fritt och rättvist, och att Aung San Suu Kyis parti, NLD, fick majoriteten av rösterna även i de etniska delstaterna, så händer en massa annat festligt i Burma.

Vi är på resa runt i landet och hälsar på våra partnerorganisationer som
arbetar för fred och en riktig demokrati. När ett av våra möten är slut får vi reda på att det är en ballongfestival utanför stan. Vi åker dit och det visar sig vara en jättefestival med 10-20 000 besökare. Rockkonsert, tivoli och så ballongerna så klart.

Jag hade väntat mig något tjusigt i stil med de ljusballonger de skickar upp mot skyn i Thailand, men Burma har sina egna idéer. Det är ett slags tävling där folk från byar i närheten förbereder sina ballonger i månader.

Sedan kommer halva byn i en karavan av lastbilar och minibussar. De dansar och spelar musik medan de gör entré på ett fält stort som en fotbollsplan. Runt planen sitter 10 000 människor och har picknick och dricker hemgjort vin. Det är kväll och lite kyligt och ballonggänget börjar rigga sina grejer. Det tar runt fem minuter, sedan börjar en stor luftballong ta form och så småningom är den i full blom.

På en signal från domarna stiger ballongen till väders. Det är en praktfull kreation av ljuslyktor i olika former. Ballongen är enormt stor och bara 50 meter upp i luften brakar det loss. De har riggat ett gigantiskt fyrverkeri under ballongen och med dunder och brak skickar ballongen raketer åt alla möjliga håll. Några också ner mot människorna i publiken som håller händerna för huvudena. Fyrverkeriet dundrar på medan ballongen stiger och det är så kraftfullt att det liknar ett nyårsfirande i en halvstor svensk stad.

Ballongen stiger och stiger och fyrverkeriet bara fortsätter. Till slut seglar ballongen iväg utom synhåll och då kommer nästa gäng, trummande på sina lastbilar, in på planen. Sedan fortsätter det hela kvällen. Vissa ballonger har bara ljuskreationer med olika texter som hänger som en lång gardin under ballongen när den stiger till väders. Texterna är rätt fyndiga och har ibland också politiska budskap. Till exempel ”Inget varar för evigt”, vilket kan syfta på att militärens makt en dag kommer att ta slut, eller bara på att ballongen kommer att stiga till väders och till slut slockna och falla ner någonstans i bergen.

Vår partner berättar att folket som bor i byarna är hejare på att göra sina egna fyrverkerier. För drygt tjugo år sedan kraschade två ryska stridsflygplan i bergen i området (ryssarna hade på den tiden ett militärt samarbete med Burma). De ryska planen var till stor del gjorda i aluminium och på bara några timmar hade byborna i närheten tagit sig dit och rensat planen på aluminium. När ryssarna kom dit var det bara ett skal kvar och de misstänkte krigshandlingar från väpnade grupper i området. Det året blev det i stället det överlägset bästa ballongfyrverkerierna någonsin. Aluminium är nämligen ett av grundmaterialen i bybornas hemgjorda fyrverkerier.

De är och har alltid varit fiffiga, burmeserna.

Nu, när valet tilläts bli relativt fritt, hoppas alla på en ny överraskning. Det är att militären under de kommande åren lämnar över makten till parlamentet och går med på att ändra konstitutionen. Som det ser ut nu har militären vetorätt mot maktavgörande beslut i parlamentet och de utser också de tre viktigaste ministrarna. Och de har rätt att göra en laglig militärkupp om de själva upplever ett yttre eller inre hot mot landets säkerhet.

Om det ska bli en riktig demokrati och fred i Burma, så måste dessa paragrafer ändras. Ingen litar på en militär som behåller kontroll över makten och ingen litar på att militären ska skriva under ett framtida fredsavtal med de etniska väpnade grupperna som skyddar befolkningen i flera delstater. För trots framgångarna i valet och nya möjligheter för en demokratiutveckling, så pågår det fortfarande väpnade konflikter. Bara dagar efter valet så genomförde militären flygattacker mot en etnisk väpnad grupp. Flera soldater och bybor blev dödade och 10 000 människor har flytt från sina hem.

Det är inte så många som får kännedom om dessa krigshandlingar, men det är vardag i tre avlägsna bergsområden. Konflikterna handlar främst om naturresurser och investeringar från utländska bolag. Och investeringsprojekten har mångdubblats de senaste åren, och de lär fortsätta att öka lavinartat. Det finns mängder av värdefulla naturresurser i Burma, främst gruvdrift av metaller och ädelstenar. Om inte de internationella företagen tar hänsyn till människorna som bor i de etniska delstaterna så kommer vi att få se fortsatta och utökade konflikter.

Den burmesiska militären är nämligen delägare i flera av de inhemska bolagen som ingår avtal med internationella aktörer. Det är en av faktorerna som är illavarslande för framtiden, pengar brukar ju ha en märklig förmåga att ligga bakom konflikter. Men i Burma är allt möjligt och för oss som arbetar för fred i landet, så blir vi gärna överraskade igen.

Kenneth Hotz
Projektledare för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens arbete i Burma

Kenneth och Cin

Kenneth Hotz och Cin Khan Lian, ledaren för en av våra samarbetspartners, Ar Yone Oo (AYO).

2 kommentarer

Under Burma, Mänskliga rättigheter

Många utmaningar i Burma men engagemanget finns!

Förra veckan arrangerade vi två dagar om situationen i Burma på Kägelbanan, Södra Teatern i Stockholm. Vi hade besök av flera aktivister och experter inom bland annat fred, kvinnors deltagande i samhället, flyktingars och religiösa minoriteters situation. Seminarierna ägde rum tillsammans med vår utställning om ursprungsbefolkningen som fotografen Richard K Diran gjort: ”The Vanishing Tribes of Burma”. Den har redan varit på utställning i Yangon i september förra året, då Aung San Suu Kyi var med vid invigningen. Den donerades sedan till Burmas Nationalmuseum för att komma befolkningen till del. Syftet med utställningen är att bidra till påminnelsen om att alla grupper i samhället måste få komma till tals och forma det framtida Burma. Även om utställningen långt ifrån komplett, är det den mest omfattande som gjorts hittills. Jag ska här sammanfatta lite kort några av diskussionerna som ägde rum förra veckan.

En inspirerande person vi kunde lyssnade till var Zin Mar Aung, före detta politisk fånge. Hon dömdes till 28 års fängelse för att ha delat ut flyers i protest mot militärjuntan. Hon spenderade 11 år i fängelse, varav 8 år i isolering, innan hon släpptes 2009. Som en ledare för kvinnors rätt att organisera sig och delta i samhällsdebatten berättade hon om hur svårt det kunde, och fortfarande kan, vara. Även om det har blivit bättre är det fortfarande inte helt accepterat att kvinnor tar plats i samhället. Zin Mar berättade bland annat om hur alla politiska debatter ägde rum på sk ”Tea Shops”, där kvinnor inte ansågs lämpliga att närvara. De möjliga ytorna för kvinnors deltagande i samhällspolitiska samtal var och är begränsade.

Det sociala trycket från och på männen att kvinnor inte skulle medverka i samhällsdiskussioner var stort. Hon berättar om att hennes egen pappa uttryckte stort missnöje kring sin dotters engagemang. ”Säg åt din henne att hon måste hålla sig hemma. Du måste uppfostra henne ordentligt” var saker hennes pappa kunde få höra. Och inte heller i hemmet var det alltid välkommet med politiska diskussioner, eftersom det kunde föranleda att juntan gjorde tillslag. Som ung politiskt aktiv kvinna var det motstånd från i princip alla håll. De traditionella barriärerna fanns överallt.

Zin Mar blev en politisk fånge på grund av sin aktivism och vad hon tycker om det framgick tydligt. Men samtidigt log hon när hon berättade om en oväntad upptäckt i fängelset: ”Wow, det är ju här alla engagerade kvinnor är”. Hon var inte ensam längre utan hittade flera meningsfränder som hon saknat under sin tid som engagerad i samhällsdebatten. ”Jag blev trots allt väldigt glad”, berättar hon.

I dag har hon startat organisationen RAINFALL, som arbetar med att stärka kvinnors självförtroende och roll i samhället och för att uppmuntra dem till att bli mer aktiva i politiska diskussioner. Kvinnorna i Burma gör redan så mycket politiskt arbete fast det erkänns inte som just det, berättar Zin Mar. De behöver mer stöd och uppmuntran. RAINFALL började som en studiecirkel tillsammans med ett par vänner, och nu har de byggt upp ett starkare nätverk som publicerar skrifter, tidningar, arrangerar debatter och olika aktiviteter för att uppmuntra unga kvinnorättsaktivister att träda fram. Kvinnor gör i princip allt arbete i hemmet och anses traditionellt inte ha någon plats utanför i samhället. ”Vi kanske ska öppna en Tea Shop bara för kvinnor” säger Pyo Let Han som också är aktiv i RAINFALL.

Situationen för folkgruppen rohingyas var också något vi lyfte under dagarna. Å ena sidan är jag glad för att frågan om rohingyas situation verkar komma fram mer och mer i den internationella debatten. Å andra sidan verkar inte så mycket hända än, så vi måste jobba vidare med att lyfta frågan gentemot våra beslutsfattare och också stödja de medlings- och försoningsinsatser som trots allt sker. Men det är en svår situation, där buddhistledare går ut och manar till attacker på den utsatta folkgruppen och de människorättsaktivister som försöker sätta sig upp emot buddistledarna för att främja dialog blir trakasserade och hotade.

Vi hade besök av Abdul Kalam och Mohammad Ibrahim som båda berättade om hur rohingyas inte erkänns som fullvärdiga medborgare i Burma. De har skickats fram och tillbaka över gränsen mellan Bangladesh och Burma i årtionden – ingen av staterna vill erkänna dem. Detta trots att det finns väldokumenterat i historiska arkiv i Arakan (delstaten kallas även Rakhine) där de bor att rohingyas är en av Burmas många etniska folkgrupper.

Den amerikanska människorättsorganisationen Human Rights Watch publicerade för en tid sedan en rapport som klassificerar situationen i Arakan/Rakhine som etnisk rensning. Regeringen gör inget för att förbättra situationen i flyktinglägren. Många upplever snarare en situation som är tvärtom – regeringen uppmuntrar till och ser mellan fingrarna på övergreppen.

De lever instängda i läger som internflyktingar, med undermålig tillgång till mat och vatten. Om det ens finns någon. Läkare utan gränser kastades ut för ett par månader sedan av den regionala ledningen. Så nu finns det inte ens tillgång till hälsovård. Rohingyas har inte heller rätt att förflytta sig fritt, utan måste be om tillstånd. Mohammad Ibrahim är sedan en tid tillbaka bosatt i Tyskland, och berättade för publiken om känslan att få resa fritt från Tyskland till Sverige, utan att någon ställde frågor om hans hudfärg eller var han kom ifrån. ”Regeringen i Burma påstår att vi håller på att ta över landet. Men hur skulle det vara möjligt – vi kan ju inte ens röra oss hundra meter utan att någon stoppar oss och frågar oss om vårt tillstånd. Vi kan inte gå till skolan, vi kan inte äta, vi sitter helt isolerade”, berättade han.

En annan utmaning som Burma står inför är fattigdomsbekämpningen. Burma är ett av världens fattigaste länder. Att det behövs investeringar och stöd till ekonomisk utveckling är uppenbart. Men till priset av vad? Investeringar måste vara hållbara, med respekt för mänskliga rättigheter. Journalisten Axel Kronholm berättade om ett antal familjer han besökt i regionen kring Dawei, där det just nu förbereds en stor motorväg från Bangkok till den ekonomiska zon och djuphamn som ska inrättas i södra Burma. Omkring 250 000 människor är på ett eller annat sätt påverkade av Dawei, familjer som vanligen försörjer sig på fiske eller odlingar; betle nuts och cashewnötter. Från regeringens sida ser man landområdet som sk ”waste land”, det vill säga det anses vara land som ingen äger och ingen bor på. Detta trots att det uppskattas att en kvarts miljon människor är bosatta kring det område som bygget av Dawei berör.

Några av familjerna han berättade om, (dock ej på bilden nedan), kom en dag tillbaka till sitt hus efter ett par dagars vistelse i ett buddhist-tempel och hittade en väg rakt igenom den cashew-odling de försörjer sig på. Ingen hade informerat dem om bygget i förväg. Samma sak gäller för många. I princip ingen får information om vad som ska hända, det finns ytterst begränsade möjligheter att överklaga eller driva någon juridisk process gentemot staten eller företagen. Några konsultationer förefaller inte heller ske med den berörda befolkningen. Och de ekonomiska kompensationer som ibland erbjuds är inte tillräckliga för att familjerna ska klara sig. Här finns ett längre reportage om Dawei.

Bybor i Nga Pe' Dat vid kusten utanför Dawei. Foto: Axel Kronholm

Bybor i Nga Pe’ Dat vid kusten utanför Dawei. Foto: Axel Kronholm

Med alla dessa vittnesmål är det lätt att tänka ”men det verkar ju så omöjligt allt att det inte går att göra något”. Men det gör det. Till att börja med finns det en intern rörelse inom det civila samhället i Burma som organiserar sig mot intoleransen mellan olika religiösa grupper, aktivister sluter sig samman och försöker skydda befolkningen i exempelvis Dawei, kvinnor mobiliserar för att ta större plats i samhället. Och jag har tidigare berättat här på bloggen om hur olika grupper försöker bli röster i fredssamtalen för att nå en långsiktigt hållbar fred. Vi och många andra organisationer arbetar på olika sätt för att stärka dem i deras arbete och vi jobbar just nu med olika möjliga vägar för att stötta dem ännu mer i ännu bredare samarbeten för fred och demokrati i Burma.

För Burmas civila samhälle har kämpat i motvind länge, isolerade från omvärlden. Nu när världens blickar riktas mot den burmesiska regeringens demokratireformer (som många ställer sig skeptiska till…) är det extra viktigt att öka stödet till Burmas freds- och människorättsorganisationer. Annars kommer de bli lämnade vid sidan av igen. Förutom att vi kanske inte kan förstå hur betydelsefullt det är för det burmesiska civila samhället att veta att de har vårt stöd i ryggen, kan vi också se andra direkta effekter av vårt stöd. De grupper som deltar i fredssamtalen med regeringen är rustade med fler argument för demokrat, nedrustning och mänskliga rättigheter, familjer som lever under svåra förhållanden får hjälp med tillgång till mat och ungdomsaktivister genomför aktioner och manifestationer mot regeringen.

Och för er som inte hade möjlighet att medverka i Stockholm utan kanske bor i eller har vägarna förbi Göteborg kommer vi arrangera seminarier och presentera utställningen igen under nästa vecka. Varmt välkomna!

Kommentarer inaktiverade för Många utmaningar i Burma men engagemanget finns!

Under Burma, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

Få människor på gatorna under helgens val på Krim

I går var det folkomröstning på Krim om huruvida en anslutning till Ryssland skulle äga rum eller inte. Valresultat om upp emot 95,5 procent för en anslutning, och på sina ställen valkretsar med siffror på över 100 procent, har rapporterats.

Att resultatet skulle bli högt till Rysslands fördel är inte förvånande, sett till den upptrissade och hotfulla situation som råder. Vi har all anledning att ställa en rad frågetecken kring befolkningens möjligheter att inför omröstningen ha en fördjupad och sansad debatt, samt om det sätt som valet genomfördes på. Någon oberoende valövervakning går inte att tala om.

Vår ukrainska samarbetspartner som befinner sig på Krim-halvön berättade i dag över telefon att det inte varit särskilt många ute på gatorna igår och att tillresta ryssar deltog i valet.

Risken är nu stor att vi står inför en långvarig frusen konflikt som sår splittring i det internationella samfundet. Att ytterligare polarisering och upprustning blir effekten snarare än diplomati och samarbete. Det är så klart bra att Ryssland och Ukraina har kommit överens om en vapenvila fram till 21 mars, men omvärlden måste se till så att denna överenskommelse inte bryts därefter. I sammanhanget är det för övrigt också viktigt att lyfta fram de vapensamarbeten som flera EU- och Nato-länder har med Ryssland, samarbeten som fortgår för fullt trots alla hårda diplomatiska ord som nu kommer ut från huvudstäderna i väst.

It takes two to tango, liksom.

2 kommentarer

Under Ryssland

Att spendera pengarna rätt

I dag skriver jag och Martin Uggla från Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter på SvD Brännpunkt om att Sverige måste återupprätta demokratistödet till det ryska civila samhället. Vi är antagligen väldigt många som är oroade över hur olika politiska fri- och rättigheter inskränks i Ryssland, men väldigt få verkar ha dragit några slutsatser kring dess konsekvenser och på vilket sätt Sverige bäst kan stödja de demokratiska krafter som finns i landet. Eller är det detta som Super-Jas är tänkt att fungera som? En tillväxtmotor för den ryska demokratin? Tillåt mig tvivla.

Så här står det i utrikesdeklarationen från i år: ”I en tid då kraven på politisk och ekonomisk modernisering växer sig allt starkare ligger det i Sveriges och Europeiska unionens intresse att Ryssland utvecklas till en verklig demokrati som bidrar konstruktivt till att lösa gemensamma globala utmaningar […] Det civila samhällets aktörer har en nyckelroll för att uppnå fattigdomsminskning och demokratisk utveckling […] I en värld av skiftande maktbalanser och intressen behövs våra värden – mänskliga rättigheter, fred, frihet och demokrati – mer än någonsin.”

Ett oberoende och starkt civilt samhälle är en förutsättning för en demokratisk utveckling. Om vi i Sverige är oroade över tillbakagången för demokratin i det ryska samhället borde regering och riksdag ställa sig frågan om vi verkligen lägger våra resurser rätt. Om vi säger att vi ska stödja utvecklingen av demokrati och att vi oroas av dess tillbakagång vårt närområde och lyfter fram det civila samhället som nyckelaktörer i en demokratiseringsprocess, kan detta orimligen innebära att demokratibiståndet till Ryssland ska minskas med 2/3. Men det är vad som skett sedan 2004. Det är helt ologiskt. I jämförelse med detta så blir de 90 miljarderna till Super-Jas ett rent skämt. ”Vi är oroande över de demokratiska bakslagen i ert land men vi har gjort ett vägval och skurit ner på stödet till demokratiorganisationerna. Vi tänker istället satsa på nya stridsflyg”.

Put your money where your mouth is. Öka demokratibiståndet till Ryssland istället.

Se även Östgruppens hemsida.

Kommentarer inaktiverade för Att spendera pengarna rätt

Under Ryssland

Varför kan inte regeringen svara på frågorna?

I går var jag en glad licensbetalare till public service och en mindre glad skattebetalare. ”Om ni fått frågan, är Sverige en demokrati, vad skulle ni svarat på den då?” frågar Tomas Ramberg försvarsminister Karin Enström i gårdagens lördagsintervju. Detta för att åskådliggöra regeringens krumbukter kring att det är svårt att definiera ett land som en demokrati eller en diktatur. Det var en skoningslös, men helt nödvändig, utfrågning av den minister som ansvarar för frågorna som rör saudivapen.

Det förvånar att regeringen fortfarande inte lyckas förklara eller ge ett begripligt svar en enda gång på frågor om saudivapen sedan det briserade i våras. Det är också märkligt att regeringen inte tog chansen att börja om på nytt i en öppen och transparent anda och reda upp situationen när Sten Tolgfors avgick. Istället fortsätter det som förut.

Det är precis som Tomas Ramberg säger, att det verkar ha gått troll i det här.

Det är något konstigt som händer varje gång regeringen ska förklara varför vi har vapensamarbeten med diktaturer. Argumentet ”vi beväpnar diktaturer för att kunna påverka deras människorättsarbete” ligger som en underton i vart och vartannat svar från ministrar som har velat förklara varför vi sätter svenska vapen i händerna på förtryckare (detta hävdade för övrigt även den dåvarande (S)-regeringen 2005 när avtalet ingicks med Saudiarabien från början).

Om vi bara för en kort stund leker med tanken att vi faktiskt skulle köpa det argumentet, så innebär det väl att vi i så fall enbart borde beväpna diktaturer eftersom demokratier redan har så hög respekt av mänskliga rättigheter? Eller omvänt: jag skulle vilja höra på vilket sätt Sverige har främjat de mänskliga rättigheterna i Danmark eller USA genom vapenexporten till dessa två länder? Nej, där kommer antagligen ett annat argument in i bilden, som jag personligen tror är mer i närheten av sanningen. Säkerhetspolitiska skäl gör att regeringar genom åren har ansett det viktigare att samarbeta med till exempel USA än att följa den lag som säger att vi inte ska sälja till länder i krig.

Men när det kommer till diktaturer så vågar inte regeringen säga att man gör det utifrån exakt samma bedömning: ”Vi tycker det är viktigare att beväpna förtryckare (eller krigförande länder) än att följa våra egna lagar och målsättningar om fred, demokrati och mänskliga rättigheter, för det gynnar Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Och det gynnar våra svenska jobb.”

Jag kan i alla fall inte dra någon annan slutsats i frågan. Och det är ett grymt feltänk som inte bara drabbar de människor som dör i de krig Sverige eldar på eller de människor som slås ner av sina förtryckarregimer, utan det måste ju också vara världens mest korkade och egoistiska säkerhetspolitiska analys. Det finns väl inget som säger att Sveriges säkerhet ökar för att vi underblåser krig eller för att vi hjälper diktaturer att styra och slå ner sina befolkningars krav på demokrati och mänskliga rättigheter? För att inte tala om osäkerheten det skapar för människorna i köparländerna. Och det är en rent fantasilös och moraliskt förkastlig jobbpolitik. Hur många människoliv i Irak eller Bahrain ska det gå på ett svenskt arbetstillfälle tycker ni som menar att jobbargumentet är ett bra sådant?

Jag vill också framföra en protest mot att vapensamarbeten i sig själva skulle vara effektiva demokratiseringsinstrument eller verka MR-främjande. För vad säger det då om alla de gräsrotsorganisationer som på fredlig väg kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i diktaturer? Menar förespråkarna för vapensamarbeten som påtryckningsinstrument att dessa människors arbete rentav är onödigt?

Demokratidemonstrationer vid Pärlrondellen i Manama våren 2011

Lördagsintervjun är en riktig rysare att lyssna på. Tomas Ramberg avväpnar skickligt argument efter argument hos försvarsministern. ”Ska Sverige inte bygga vapenfabriken nu när mantrat som upprepats är att Sverige håller ingångna avtal?” frågar Tomas Ramberg. Många svar uteblir helt. Och den som förtjänar kritik ska också få det. Men i frågan om saudivapen är det viktigt att komma ihåg att det här är inte bara försvarsministern som har brustit. Det här är större än så och rör sannolikt fler personer. Det är inte bara frågan om att en minister gav dåliga svar i en intervju på Sveriges Radio. Det här handlar lika mycket om själva sakfrågan: vapenexport till och vapensamarbete med en av världens grymmaste diktaturer. Och att det största oppositionspartiet – socialdemokraterna – inte heller verkar ha några problem med att beväpna diktaturer tillsammans med regeringen.

FOI: s generaldirektör Jan-Olof Lind

FOI: s generaldirektör Jan-Olof Lind

FOI:s generaldirektör Jan-Olof Lind fick förnyat förtroende i somras. Försvarsministern lyckas inte förklara hur de resonerade när de valde att förnya hans förordnande i ytterligare sex år, utan menar att ”det var naturligt” att han skulle få det eftersom det dåvarande förordnandet var på väg att löpa ut. Kort och gott, det var naturligt.

Ursäkta, hur naturligt är det att en generaldirektör som ljuger får förnyat förtroende?

Eller mer korrekt frågat: hur naturligt är det att en generaldirektör som nyss fått förnyat förtroende men som efter det erkänt att han ljög, får lov att sitta kvar?

Regeringen gjorde en ”helhetsbedömning”. För den som följt vapenexportdebatten i Sverige så känns helhetsbedömningen igen från argument från ISP-chefen när denne ska motivera varför de godkänner export av krigsmateriel till länder i strid med lagen. Man gör en helhetsbedömning. I denna helhetsbedömning ingår det tydligen ofta att se mellan fingrarna på brott mot lagen i sig och på brott mot mänskliga rättigheter.

Jag kan inte låta bli att undra om Jan-Olov Lind fick förlängt förordnande eftersom han har information om ytterligare statsråds involvering. Vill regeringen förhindra att sådan information kommer ut genom att ha kvar generaldirektören på sin position?

Nej, jag är inte heller säker på vad jag just nu skulle svarat på frågan om Sverige är en demokrati. Det är som om regeringen tror att bara de förklarar saken ”på rätt sätt”  (eller helt enkelt inte talar om den alls) så är det faktum att vi beväpnar diktaturer helt okej. Men det är det inte. Saudivapen spökar i regeringen och kommer fortsätta göra det tills alla kort lagts på bordet. Kanske är det så att Sverige rör sig i en riktning, för att använda försvarsministerns förklaringsmodell. Och i just den här frågan är det inte i en mer demokratisk sådan. Vapenexporten är en förbannelse.

Se också Expressen, SvD, SR Ekot.

5 kommentarer

Under Försvarspolitik, Vapenexport

Nedrustning och mänskliga rättigheter

Jag såg vaktens pekfinger vifta genom fönsterrutan. ”No no, madam”, kom han ut på gården och sa när jag gick in samtidigt som en lastbil körde ut genom grinden.

Jo, sa jag. Jag har ett möte med Mr Khazaei kl 10. ”Aaaah, Khazeei Jan. Ok, here” sa han med ett brett leende och pekade på en dörr till ett mötesrum alldeles vid ingången till ambassaden.

Som jag skrev i går fick jag för en tid sedan en förfrågan om ett möte med ambassadrådet på iranska ambassaden i Stockholm. De ville prata om mänskliga rättigheter och om nedrustning. Och jag tänkte att det kanske är intressant att skriva ett par rader om mötet här så att fler får ta del av det och får en inblick i hur det kan gå till.

Det visade sig finnas ett erbjudande om att låta oss få möta en iransk NGO som arbetade med nedrustningsfrågor och mänskliga rättigheter som, enligt ambassadrådet själv, skulle vara utvald av dem (regimen) och därmed garanterat en erkänd och proffessionell organisation. ”Ni måste lyssna på alla sidor”, sa han. ”Ni måste också ha en direktkontakt och lyssna på det iranska folket, det finns många som kan intyga att de är nöjda”. ”Vi har en hög andel kvinnor vid universiteten, i parlamentet osv”, fortsatte han. ”Vi blir orättvist behandlade av massmedia och organisationer som bara fokuserar på oss och inte på situationen för de mänskliga rättigheterna i t ex Bahrain eller Saudiarabien”.

Jag förklarade att det fungerar inte så med oss (Ehrm…). Vi väljer själva vem vi samarbetar med och vilka vi besöker. Jag berättade till exempel hur jag sagt nej till den svenska försvarsmaktens propå om att få åka till Afghanistan med dem på en slags runtvisningsresa. Och med minnet av protesterna och irans gröna rörelse satt jag och undrade för mig själv om han inte trodde att jag var medveten om dessa.

Dessutom sa jag, om jag åker till Iran och träffar olika organisationer som jag själv vill träffa, så är jag rädd för att de kommer att råka illa ut efteråt när vi åkt hem igen. Stämmer det? Nej, det gjorde det inte, sa han. Jag sa också att jag inte höll med om att det bara var Iran som kritik riktades mot när det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter och att det finns flera organisationer i Sverige som bevakar och granskar även andra länder.

Jag frågade också honom om vad man menade med vem som var det ”iranska folket” och hur exempelvis minoriteter hade det i landet. ”Så länge som de inte är politiska har de det bra. Om de vänder sig till det juridiska systemet är det inga problem” var svaret. ”Men en del vill bara skapa problem och instabilitet”. Jag sa att jag inte helt trodde på det med tanke på de trovärdiga rapporter som motsäger just detta och som går att läsa överallt på nätet, i tidningar osv om till exempel hur minoriteter behandlas dåligt.

Ambassadrådet sa också själv att de jobbade med att förbättra mänskliga rättigheter men att mycket återstår så klart och att det tar tid. Jaha, sa jag. Kan du ge något exempel på något som du tycker kan bli bättre? ”Vi ska sluta avrätta barn, alltså personer under 18. Det är ett exempel på något som blivit bättre”. Okej…. sa jag. Här i Sverige avrättar vi personer varken under eller över 18 år.

Ambassadrådet pratade också en del om säkerhet och stabilitet kopplat till mänskliga rättigheter. Eller, egentligen hänvisade han hela mänskliga rättigheter-diskussionen till religionen. Men la till att ”vi ska så klart försöka utveckla oss och bli bättre på mänskliga rättigheter”. Jo men då måste ju människor få lov att kritisera det som är fel. Man måste ju få lov att säga sina åsikter och ha yttrandefrihet, annars utvecklas antagligen inte samhället alls, inflikade jag.

I diskussionen om nedrustningsfrågor frågade jag honom om han hade någon förståelse för att Israel som land kunde känna sig otryggt. Nja, var svaret. Iran tänker i alla fall inte attackera, det har vi varit tydliga med hela tiden. Men vet du, hela regionen är väldigt känslig och på många ställen understödd av väst. Saudi till exempel får mängder av vapen från USA och västländerna.

”Vi tycker det är bättre att inget land har massförstörelsevapen” sa han. Jo, det höll jag också med om. Men då är det viktigt att man är öppen och tydlig med att visa upp att man inte har några, sa jag. Annars ger man ju andra länder en anledning till att tvivla på intentionerna. Särskilt i en situation av en väldigt hätsk politisk retorik är risken för en eskalering stor. Jag tror det är den största garanten för att förhindra ett krig. Transparens och förhandlingar, sa jag. Och en politisk retorik som inger förtroende snarare än rädsla.

”Ok, jag ska skriva det i min rapport”, sa han vänligt.

Jag gick till mötet idag med ett antal saker att säga. Det gjorde jag. Jag har så klart ingen aning om vad ambassadrådet kommer att skriva i sin rapport till Tehran.

Kommentarer inaktiverade för Nedrustning och mänskliga rättigheter

Under Kärnvapen, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

Möte på en ambassad

I morgon ska jag besöka iranska ambassaden i Stockholm. Jag blev kontaktad för några veckor sedan med en förfrågan om ett möte. Det nya ambassadrådet ville träffa svenska organisationer för att prata om mänskliga rättigheter.

Senare ändrades temat till att handla om en kärnvapenfri zon ”i regionen i närheten av Iran” (jag hade nämligen bett dem specificera vad de ville prata om för att jag skulle kunna ta ställning till om det var något för mig att gå på eller inte).

Eftersom jag bokade in träffen med mänskliga rättigheter-diskussionen i bakhuvudet föreslog jag därför när ämnet ändrades att vi skulle ägna halva tiden åt vardera ämne. Det var ok.

Jag lade ut lite trådar bland vänner som jag vet har särskilt intresse i båda frågorna och har nu alltifrån minoriteters rättigheter till tilläggsprotokoll till ickespridningsavtalet NPT med mig i ryggsäcken.

Det finns säkert många som skulle säga att jag inte borde gå dit. Men jag tänker att bättre att möta även de man antagligen inte delar alla åsikter med än att stänga dörren, förstås fullt medveten om att alla parter vid ett möte antagligen har en agenda – såväl jag som ambassadrådet. Lovar att återge hur mötet gick sen här.

Kommentarer inaktiverade för Möte på en ambassad

Under Konflikthantering, Mänskliga rättigheter