Monthly Archives: december 2017

2018 – året då allt kan bli bättre

god jul_trana2017 var året då jag för första gången både inledde och avslutade året som ordförande för Svenska Freds. Året då riksdagsbeslutet från 2011 slutligen blev ett förslag om skärpt regelverk för vapenexport. Där det demokratikriterium vi kämpat för lades till men kryphålen lämnades kvar. Det var året då Svenska Freds tidigare ordförande Per Anders Fogelström skulle ha fyllt 100 år och vi påmindes om hur han som del av en stark folkrörelse stoppade Sveriges planer på att anskaffa egna kärnvapen på 1950-talet. Det var även året då 122 länder i FN enades om att världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen skulle förbjudas. Året då drömmen om en kärnvapenfri värld, där alla har rätt att leva fria från hotet att utplånas på ett ögonblick, plötsligt var inom räckhåll. Året då kampen för förbudet belönades med Nobels fredspris.

Men det var också året då hjärtan, familjer och länder slets i bitar av krig. Året då en handfull maktfullkomliga män hatade och hotade inte bara varandra utan hela världen med att starta kärnvapenkrig. Året då riksdagens partier tävlade om vem som kunde tänka sig att höja försvarsanslagen allra mest och då rösterna för nedrustning och avspänning blev allt mer kvävda och lågmälda. Och när försvarsberedningen presenterade sin rapport i december drogs slutsatsen att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas.

Det kan tyckas vara en tung skuta att vända, men skam hen som ger sig. Inför 2018 önskar jag mig därför följande:

Jag önskar mig att vi i civilsamhället överbevisar oss själva igen, att vi blir ännu fler. 2018 fattar Sverige det avgörande och glädjande beslutet att underteckna och ratificera konventionen mot kärnvapen. En stark opinion markerar att vi i alla lägen väljer ett förbud mot kärnvapen framför ett Nato-medlemskap och att hållbar fred aldrig går att nå genom avskräckning. Det betyder även att Sverige, i den framtid när konventionen vunnit laga kraft, kan skryta med att vi (nästan) var med från början och att vårt ställningstagande spelade roll.

2018 får vi ett nytt regelverk för svensk krigsmaterielexport där inga tillstånd för export beviljas till diktaturer, icke-demokratier och länder som kränker mänskliga rättigheter. Jag önskar mig att vi börjar prata mer om varför människor flyr. Det är vapnen, som förlänger och förvärrar krig, som måste stoppas, inte människorna som behöver skydd från dem.

Jag önskar mig en sansad och rationell diskussion om fred och säkerhet, utan förminskande ordval eller retoriska grepp. Jag önskar att fler ser hur viktigt det är att förebygga att väpnad konflikt bryter ut framför att göda den upprustning som kostar oss alla så mycket. Att fler upptäcker kopplingen mellan upprustning och ökade spänningar. Jag önskar mig att fler kräver att vågskålen balanseras, att mer pengar går till det förebyggande fredsarbetet och mindre till militär upprustning. Jag önskar mig ett samtal om säkerhet som går bortom antalet stridsplan och ubåtar som Sverige bör köpa och i stället handlar om vad människor behöver för att känna sig säkra och hur vi kan uppnå det.

Jag önskar mig en engagerad valrörelse där vi alla tar till vara våra demokratiska rättigheter och röstar. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Kommentarer inaktiverade för 2018 – året då allt kan bli bättre

Filed under Försvarsutgifter, Kärnvapen, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, nedrustning, Vapenhandel

Nu förbjuder vi kärnvapen!

Setsuko Thurlow var 13 år gammal när hon överlevde atombomben över Hiroshima. Hon såg sina klasskamrater brännas till döds i lågorna efter bomben, sin syster och sitt fyraåriga syskonbarn dö av sina skador ett par dagar senare. En tredjedel av Hiroshimas invånare miste livet till följd av atombomben.

Setsuko är en hibakusha, en av många kärnvapenöverlevare som i sju årtionden kämpat för att se kärnvapen förbjudas under sin livstid. Försäkra sig om att det som hände aldrig sker igen.

Sommaren 2005 var jag engagerad i Svenska Freds lokalförening i Stockholm. Vi arrangerade fredsläger och hängde tranor i lyktstolpar, träd och på parkbänkar över hela stan. Syftet var att uppmärksamma att trots de 60 år som gått sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var kärnvapenhotet långt ifrån avväpnat. För trots att frågans mediala sprängkraft varit svag under en längre tid hade själva kärnvapnens sprängkraft mångdubblats. Tvärtemot de löften som uttalats om nedrustning fortsatte kärnvapenstaterna moderniseringen av sina arsenaler.

Både före och efter trankampanjen i Stockholm har människor över hela världen organiserat sig mot kärnvapen och under de senaste tio åren bland annat under kampanjen ICAN:s paraply. Och den 7 juli i år röstade FN om ett internationellt förbud mot kärnvapen. 72 år hade då gått sedan bomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Setsuko Thurlow var förstås på plats, och höll ett av de sista talen innan omröstningen.

Alla som dog hade ett namn.
Alla som dog var älskade av någon.

Kärnvapens humanitära konsekvenser kommer ofta i skymundan när dess förespråkare pratar räckvidd och precision. Men den 7 juli var människorna som drabbas av dessa vapen i fokus när 122 stater röstade för ett förbud. Hundratusentals aktivisters outtröttliga kamp i sju årtionden hade gett resultat och jublet var öronbedövande. I en senare intervju i SVT sa Setsuko:

Varje gång jag förbereder mig inför att prata minns jag detaljerna och börjar gråta okontrollerat. Jag inser hur intensivt jag fortfarande känner inuti.

Det är svårt att föreställa sig exakt vad hon kände ögonblicket efter omröstningen i FN. Men hennes dröm om aldrig igen var nu ett litet steg närmare.

Idag finns ungefär 15 000 kärnvapen i världen varav 1800 står redo att avfyras inom ett par minuter. Dess sprängkraft är tusenfalt större än de bomber som användes 1945. Hotet om användning ökar och sällan har ett förbud känts viktigare än nu.

Den 6 oktober klev Nobelkommitténs ordförande ut genom de gedigna dubbeldörrarna på Nobelinstitutet i Oslo inför ett samlat pressuppbåd.

The norwegian Nobel committee has decided to award the Nobel Peace Prize for 2017 to The International Campaign To Abolish Nuclear Weapons, ICAN.

Jag satt själv i SVT:s direktsändning, kände tårarna bränna bakom ögonlocken och jublet stegras i halsen. Jag tänkte på Setsuko, på alla som mist en anhörig eller själva överlevt. Jag tänkte på de 468 organisationer i 101 länder som kämpat för ett förbud mot kärnvapen, på alla som aldrig fick uppleva denna stund. Jag tänkte på Donald Trump och Kim Jong-Un som med sina aggressiva hot sätter miljontals människors liv på spel. Jag kände ett euforiskt och rungande ÄNTLIGEN.

Strax innan sändningen från Oslo hade Beatrice Fihn, ICAN:s chef, fått samtalet från Nobelkommittén. Jag är chockad, var hennes kommentar och vi var nog många som knappt kunnat drömma om att Nobelkommittén skulle fatta ett så politiskt beslut vid ett så avgörande tillfälle. Idag tar Beatrice Fihn och Setsuko Thurlow emot priset tillsammans i Oslo. Som de enda kvinnorna bland pristagarna, men som representanter för miljoner kvinnor över hela världen som sedan länge har fått nog.

Något har börjat röra sig under hösten. Strukturer rubbas, väggarna till de maktfullkomligas oantastliga rum buktar. Vi har sett tidigare kvävda röster samlas till en ostoppbar kraft i metoo-rörelsen. Normer förändras genom att majoriteten ändrar uppfattning. Det tidigare accepterade blir plötsligt fullständigt oacceptabelt. Det kan gå långsamt men det går. Framför allt kommer förändringen inte från de personer som gynnas av den rådande normen, förändringen kommer nästan alltid underifrån.

I en intervju i SVT häromdagen (som går att se i sin helhet här) sa Beatrice Fihn:

Det var inte männen som plötsligt sa att nu ska vi låta allt bli jämställt och låta kvinnor rösta, utan det var kvinnor som krävde det. Slutet på apartheid, det var inte de vita som ledde kampen för att svarta skulle få frihet. Det är inte kärnvapenstaterna som kommer att kämpa för att göra sig av med sina vapen och ge bort den här ultimata makten de tycker att de har. Utan det är ju vi andra, i resten av världen, som måste stå upp och ifrågasätta det.

Setsuko Thurlow har hunnit bli 85 år gammal när hon tar emot Nobels fredspris i Oslo idag. Inom sig bär hon för alltid 13-åringen som miste allt. Priset är en symbol för hur många människors gemensamma insats kan förflytta berg. Och det är en signal till oss alla att fortsätta kämpa.

Den här dagen känner jag, likt många andra som kämpat för detta historiska förbud mot kärnvapen, energin från civilsamhällets superkraft strömma genom ådrorna. Jag tankar kroppen full av ny kraft inför det arbete vi har framför oss.

Några hinder återstår fortfarande, men jag tycker att Dalai Lama sammanfattar det bra:

First they ignore you
then they laugh at you
then they fight you
then you win.

De kan inte längre ignorera och förminska oss.
Hånskrattet har tystnat.
Det starka motståndet visar att vi är på rätt väg.
Drömmen är inom räckhåll, inget kan stoppa oss nu.

ICAN.
We can.
Sverige har ännu inte undertecknat avtalet, visst känns det obegripligt? Men det fixar vi, nu förbjuder vi kärnvapen!

tusentranor

Tusen tranor för en kärnvapenfri värld, och min ryggtavla, på Odenplan 2005. 

Kommentarer inaktiverade för Nu förbjuder vi kärnvapen!

Filed under Kärnvapen, nedrustning