Tag Archives: #Ukraina

Krona för krona för allt utom Jas

Förra fredagen beslutade Alliansen och S om att gå vidare med Super-Jas. När skattefinansiering diskuteras så noggrant i valrörelsen i alla andra områden så får Jas tydligen ett frikort. Jag tror inte att beslutet kommer att stärka landets säkerhet. Snarare tvärtom. Det är en oerhört kostsam investering, som i värsta fall dels kommer leda till ytterligare upprustning i närområdet, men också till att den svenska vapenexporten kommer öka ännu mer (vilka diktaturer står på tur?). Vi kommer sitta fast i en ond cirkel som kommer att vara svår att ta sig ur. De enda som egentligen vinner på den här affären är vapenindustrin.

Beslutet visar också på att det tidigare budgetbråk mellan S och Alliansen som utspelade sig i samband med Försvarsberedningens rapport innan sommaren mest var ett spel för gallerierna. Egentligen är de väldigt överens och det här beslutet visar just på det. Från Alliansens sida är det rent valfläsk och en förhoppning om att nå kärnväljarna i ett sista försök att förbättra opinionssiffrorna. S kan å sin sida andas ut. Om de vinner valet och slipper sitta med Jas-beslutet tillsammans med V och MP.

Är det inte bättre att lägga pengarna på att stödja demokratiarbetet i Ryssland och Ukraina, göra verkliga ansträngningar för att få till diplomatiska samtal och förtroendeskapande åtgärder både mellan Europa och Ryssland och mellan Ukraina och Ryssland? Jag har svårt att se hur 90 miljarder till fler stridsflyg skulle främja detta. Sedan 2004 har regeringar av både röd och blå färg mer än halverat stödet till demokratiska krafter i Ryssland. Tror ni att de ska få stöd från Putin framöver?

Regeringen går emot det riksdagsbeslut som sa att vi bara skulle gå vidare med Super-Jas utifall något annat land bestämde sig för att köpa dem. Nu har Schweiz hoppat av och Brasilien är inte klart. Krona för krona-politiken inom försvaret förefaller gälla för allt utom Jas. Då är det blanka checkar.

Försvarsförmågan måste anpassas efter de hotbilder som finns och hur vi kan prioritera våra resurser proaktivt. Ett militärt försvar kan inte lösa en konflikt och varken Stefan Löfven eller Alliansen själv hävdar att Ryssland är på väg att invadera Sverige. Den bästa politiken för att förebygga ett militärt anfall mot vårt land är att vi för en betydligt mer aktiv nedrustningspolitik internationellt, att vi satsar på de bredare säkerhetspolitiska hoten som finns, så som klimatförändringarna. En satsning på nya Jas kommer att ta resurser från andra viktiga områden där det finns en säkerhetspolitisk hotbild, som exempelvis klimatförändringarna. Branden i Västmanland i somras visar hur vi inte har tillräcklig kapacitet att hantera stora skogsbränder.

Just nu ökar övningsverksamheten i Östersjön, från alla håll och kanter. Det ökar risken för en indicent, även en oavsiktlig sådan, vilken i sin tur kan leda till större konfrontationer. Säkerhetspolitiska kriser löses inte med mer av samma. Det måste lösas med nya tag och satsningar på samarbete och nedrustning. Ju fler baser och ju mer Nato-närvaro vi får, desto större anledning får Ryssland att planera just utifrån detta. Om vi placerar ut fler Jas eller Nato-soldater (på Gotland?) kommer Ryssland per definiton behöva börja planera utifrån det. Vi fastnar i en kapprustningsspiral som kommer vara oerhört svår att ta sig ur.

Sverige är medlemmar i EU, Rysslands största handelspartner. Det är svårt att se att Ryssland skulle gå i en militär konflikt med dess största ekonomiska samarbetspartner. Här måste EU agera proaktivt och inte bidra till att höja konfliktnivån. Det är bra med sanktionerna, men dessa måste följas av samtal. Annars riskerar det att dra iväg åt helt fel håll.

Jag tror att alla vi som följer utvecklingen i Ryssland och Ukraina är helt överens om det som sker. Det folkrättsvidriga agerandet i och med annekteringen av Krim och det faktum att Ryssland nu än en gång försöker smyga in trupp på ukrainskt territorium för att vara en del av krigföringen måste fördömas. Det är också bra att Frankrike tills vidare ställt in sin planerade Mistral-affär med Ryssland. Helt ofattbart att det beslutet inte kom tidigare. Det är dock oklart i dagsläget om de avser gå vidare med den längre fram i höst, något som borde vara en självklarhet att de inte ska.

Lösningen på krisen i Ukraina är inte fler Jas i Sverige. Jag kan tycka att det är något ohederligt att använda Ukraina som argument för vapensatsningar i Sverige. Ryssland kommer inte dra sig tillbaka därifrån bara för att vi investerar 90 miljarder på nya Jas-plan. Det hjälper inte Ukraina här och nu. I en tid av säkerhetspolitisk kris vore det djupt olyckligt att fortsätta kapprustningen, det riskerar helt klart att förvärra läget för alla inblandade. Det behövs politiska och diplomatiska samtal, eventuellt ytterligare sanktioner, nedrustningssamarbeten och stöd till de demokratiska krafterna såväl i Ukraina som i Ryssland. Det gäller att agera proaktivt. Inte passivt invänta. Inte trilla i fällan och att spela Ryssland rakt i händerna.

3 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Precis som under kalla kriget

Som en konsekvens av händelserna i Ukraina präglas den svenska försvarsdebatten just nu av vem som satsar mest och vem som inte gör det. SVT Agenda ska nu på söndag bland annat ha en debatt mellan försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) och Peter Hultqvist, försvarspolitisk talesperson och ordförande för riksdagens försvarsutskott (S). Den ska bli intressant att se, för skillnaderna dem emellan är inte så stora som de vill försöka få det till.

Klart är att de flesta partier försöker lansera sig som försvarsvänliga och vill ge en bild av att öppna plånboken. Framför allt vill alla påvisa handlingskraft, som reaktion på händelseutvecklingen mellan Ryssland och Ukraina. Löften om förstärkningar av och mer pengar till försvaret kommer från såväl höger som vänster.

I veckan gick exempelvis Anders Borg ut och öppnade för mer pengar till försvaret, även om det är oklart hur mycket pengar det rör sig om. Carl Bildt har tidigare meddelat att vi måste satsa på ubåtar för att behärska Östersjön (till det hisnande priset 1,5 miljarder per ubåt. Om vi bara gör denna satsning, då är vi till och med världsbäst enligt utrikesministern). Lyssnar vi till försvarspolitikerna låter det som att alla är ansvarsfulla och beredda att storsatsa, överrumplade av händelseutvecklingen kring Ukraina och Krim. Men det finns några saker som jag vill lyfta fram för att bredda förståelsen av försvarsdebatten något.

Det första är frågan om hur många av de löften om satsningar på försvaret som just nu utlovas egentligen är en reaktion på Ukraina-krisen, eller om det är konsekvensen av riksdagsbeslut som fattats långt före Rysslands annektering av Krim. Ta de ovan nämna ubåtarna som exempel. Dessa beslutades om 2010. Men används i debatten för att påvisa handlingskraft och reaktionsförmåga. Nu tycker jag förvisso inte att 3 miljarder till nya ubåtar är den bästa säkerhetspolitiska prioriteringen vi kan göra, men ni förstår förhoppningsvis min poäng.

Den andra frågan rör hur pass mycket substans det ligger i anklagelserna om vem som är bäste försvarsvän. Om vi jämför regeringens senaste budgetpropositioner med de budgetmotioner som lagts från S i riksdagen, avviker de inte på en krona från varandra. Intressant är också att minnas statsministerns kommentar på Folk och Försvars rikskonferens tidigare i år om att när budgetförhandlingarna görs, är alla i Alliansen överens om utgifterna. Men utåt sett låter det annorlunda. Nu är det förvisso valår och det är viktigt med debatt, men det är bra om den grundar sig i någon slags förankring till de politiska förslag som faktiskt läggs.

Den tredje rör frågan om att det ofta låter som att det finns en bottenlös kassakista att plocka ur när det gäller försvarsbudgeten. Jämförelser gentemot andra länder och mot BNP är vanligt förekommande. Jag vill lyfta en annan vinkel.

Att det per automatik skulle behövas mer pengar till försvaret bara för att det går bra för samhällsekonomin generellt i landet är en märklig slutsats. Försvaret måste väl utformas efter behoven, och om dessa må vi ha olika åsikter. De kritiker som säger att försvarspolitiken inte får styras av ekonomin gör ju just detta när de själva argumenterar utifrån BNP. Ett tydligt exempel på fördummande av försvarsdebatten, snarare än klargörande. Och mig veterligen har ingen sagt att Ryssland är på väg att anfalla oss.

Sveriges BNP förra året var 3634 miljarder kronor. Men detta är något helt annat än statens budget. Den låg förra året på 837 miljarder, och då var vi tvungna att låna pengar för att få ekonomin att gå ihop. BNP är inte pengar vi per automatik har tillgång till. Om vi nu skulle öka försvarsutgifterna med några procentenheter, exempelvis upp till 2 procent av BNP från dagens 1,2 procent som vissa föreslår, hamnar vi på 30 miljarder som ska läggas till på försvarsbudgeten utöver de 47 miljarder som spenderas i dag. Var är de politiska förslagen som berättar var dessa pengar ska komma ifrån? Skattehöjningar? Omfördelning från andra utgiftsområden? Om vi bara leker med tanken på att göra samma anslagshöjning i kronor på utgiftsområdet för hälsovård, sjukvård och social omsorg skulle det innebära en ökning på 50 procent.

Men nej visst, satsa på dyra vapensystem ni. Skolorna kan ju exempelvis alltid blanda bark i knäckebröden framöver.

En annan uppfattning jag tror många har, är att Sverige har gjort omfattande neddragningar på försvarsutgifterna (vilket kan vara förståeligt eftersom det låter så om man lyssnar på den offentliga debatten). Men detta är helt fel. Jag vill därför dela dessa två grafer, som är framtagna av FOI-forskaren Bengt-Göran Bergstrand. De visar utveckling över tid på försvarsutgifter både gentemot BNP och i faktiska siffror, omräknade i 2000 års respektive 2005 års penningvärde. Då ställs bilden helt plötsligt i en ny situation. Någon gigantisk nedrustning är inte att tala om. Försvarsutgifterna i Sverige är i dag i princip på samma nivå som under kalla krigets 80-tal. Jämfört med ännu längre tillbaka i tiden, har vi alltså högre försvarsutgifter i Sverige i dag än under större delen av kalla kriget.

Försvarsutgifter över tid, andel av BNP vs 2005 års penningvärde. Källa: B-G Bergstrand, FOI.

Försvarsutgifter 1991-2016, andel av BNP vs utgifter i 2005 års penningvärde. Källa: B-G Bergstrand, FOI.

Försvarsutgifter 1947-2010. Andel av BNP vs 2000 års penningvärde. Av BG Bergstrand, FOI, återgiven i boken "Säkerhetspolitik för en ny tid".

Försvarsutgifter 1947-2010. Andel av BNP vs utgifter i 2000 års penningvärde. Av BG Bergstrand, FOI, återgiven i boken ”Säkerhetspolitik för en ny tid”.

 

På tal om kalla kriget. Vi är många som är oroade över vad som kommer att hända i relationerna mellan Öst och Väst framöver. Men att fortsätta enligt kapprustningens logik innebär att vi aldrig kommer vi lyckas nå en långsiktig fred och säkerhet. Att ena sidan står och pekar på vad de gör på den andra leder oss längre bort från det viktiga arbetet för nedrustning och samarbete. Att ropa på mer vapensatsningar kommer inte lösa något. Jag är bekymrad över hur lite detta diskuterats i försvarsdebatten. Och hur liten analyskapaciteten verkar vara på att höja blicken. Om det nu är oacceptabelt med folkrättsbrott, vilket det är, måste alla behandlas lika inför lagen. Det är ett folkrättsbrott att annektera Krim. Men det var också ett folkrättsbrott att invadera Irak. Om en anser sig ha rätten att bryta lagen och rättfärdiga detta utifrån egna definierade strategiska mål, riskerar fler att göra samma sak. Resultatet? Mindre fred och säkerhet. Inte mer. Journalisten Jenny Nordberg skrev för inte så länge sedan en träffande analys av läget: ”Varför Gjorde Ingen Något?”.

Och om det nu är problematiskt med upprustning, är det viktigt att konstatera varför vi hamnade där vi gjorde. Upprustning sker i en växelverkan. Inte i ett vakuum. Om vi backar bandet tillbaka i tiden kan vi se att västs militära utgifter inte minskade i samma takt som Rysslands gjorde efter kalla kriget. Tvärtom. Rysslands utgifter störtdök, Europas (och Natos) fortsatte att vara omfattande. För den som vill kika på fler grafer på försvarsutgifter över tid rekommenderar jag denna läsning. Västvärldens militära utgifter överstiger i dag flerfalt Rysslands. Bara EU-ländernas militära utgifter är exempelvis omkring tre gånger högre än Rysslands. (Ryssland 2012: 91 miljarder USD. EU-länderna 2012: 264 miljarder USD. Källa: Sipri)

Såväl Rysslands nuvarande upprustning som Natos/Västs höga utgifter över tid, utgör därför en del av grundorsaken till varför vi står där vi står i dag. Nu kanske någon sitter där hemma och tänker att ”Men det är väl ändå för väl att västvärlden inte dragit ner på sina utgifter nu när Ryssland upprustar och agerar hotfullt”. Jag skulle i så fall vilja vända på perspektivet och ställa följande fråga: på vilket sätt har då våra höga militära utgifter hindrat Ryssland från att göra just detta? Vad kunde vi har gjort annorlunda? Spenderat ännu mer?

Länder mäter sig mot varandra, speglar sig i varandra och söker erkännande för att bli lika viktiga, eller större, än sin motpart. Detta system är inte hållbart i längden. Det är en återvändsgränd.

5 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Ryssland

Få människor på gatorna under helgens val på Krim

I går var det folkomröstning på Krim om huruvida en anslutning till Ryssland skulle äga rum eller inte. Valresultat om upp emot 95,5 procent för en anslutning, och på sina ställen valkretsar med siffror på över 100 procent, har rapporterats.

Att resultatet skulle bli högt till Rysslands fördel är inte förvånande, sett till den upptrissade och hotfulla situation som råder. Vi har all anledning att ställa en rad frågetecken kring befolkningens möjligheter att inför omröstningen ha en fördjupad och sansad debatt, samt om det sätt som valet genomfördes på. Någon oberoende valövervakning går inte att tala om.

Vår ukrainska samarbetspartner som befinner sig på Krim-halvön berättade i dag över telefon att det inte varit särskilt många ute på gatorna igår och att tillresta ryssar deltog i valet.

Risken är nu stor att vi står inför en långvarig frusen konflikt som sår splittring i det internationella samfundet. Att ytterligare polarisering och upprustning blir effekten snarare än diplomati och samarbete. Det är så klart bra att Ryssland och Ukraina har kommit överens om en vapenvila fram till 21 mars, men omvärlden måste se till så att denna överenskommelse inte bryts därefter. I sammanhanget är det för övrigt också viktigt att lyfta fram de vapensamarbeten som flera EU- och Nato-länder har med Ryssland, samarbeten som fortgår för fullt trots alla hårda diplomatiska ord som nu kommer ut från huvudstäderna i väst.

It takes two to tango, liksom.

2 kommentarer

Filed under Ryssland

Rapport från Maidan, Kiev

Min kollega Björn är i Kiev just nu för att träffa fredsnätverk från regionen, men har också passat på att besöka Euromaidan-demonstrationerna. Den här rapporten trillade alldeles nyligen in i våra inkorgar här på kontoret. Den var intressant att läsa, så jag tänkte att jag delar med mig av den här på bloggen också.

”Jag deltog vid ett stormöte med ett östeuropeiskt fredsnätverk, som av en tillfällighet genomfördes bara två kvarter från Maidan, Kievs centrala torg, mitt under den ukrainska proteströrelsen. Under dagen har jag tagit del av händelserna här och hört en hel del åsikter om situationen. Jag har pratat med aktivister som tidigt samma morgon stått i den mänskliga sköld som förhindrade kravallpolisen från att rensa torget där proteströrelsen barrikaderat sig.

Maidan, Kiev / Євромайдан

Maidan, Kiev / Євромайдан

Runt omkring själva Maidan, råder en energisk stämning, det märks att något stort är på gång. De flesta är här framför allt för att protestera mot regeringen Janukovitj, som så drastiskt svängde från Europa till Ryssland, och mot polisvåldet som den tillåtit mot demonstranterna. Samtidigt berättar flera av dem jag pratat med att det finns nationalistiska element bland demonstranterna. Men någon påpekar till mig att det rör sig om civil nationalism, inte etnisk nationalism, och det är Ukrainas bästa de eftersträvar. Till och med det högerpopulistiska partiet Svoboda är idag för EU-integration.

Fast mitt intryck är att Euromaidan inte längre handlar om EU-avtal eller framtida medlemskap, utan det är nu snarare en ren missnöjesyttring. En demonstrant jag träffar säger: ”Det spelar ingen roll längre vilken väg Janukovitj väljer, det är för sent. Han lät polisen använda övervåld mot fredliga demonstranter, nu får det vara nog. Det här är folkets revolution och han måste avgå.”

En överväldigande majoritet av demonstranterna är fredliga, men det har funnits extremistiska element, som av vissa anses ha provocerat fram polisens våld. Men de jag pratar med tycker inte att det är avgörande, kravallpolisen som sattes in har också attackerat både fredliga förbipasserande och journalister.

Trots de hundratals skadade människorna under konfrontationerna och risken för ytterligare sådana, är det ändå en förhållandevis fredlig stämning som råder. Vi passerar polisbarrikaden framför presidentpalatset, där demonstranter med ukrainska flaggor poserar tillsammans med leende poliser inför kameror. Oleg, aktivisten som stått i demonstranternas barrikad denna morgon, berättar att de försöker se till att ingen ska komma till skada. Vid ett tillfälle när kravalltrupperna försökta trycka sig förbi dem, hade en polisman ramlat och tappat sin sköld. De stannade då upp för ett ögonblick, polisen fick resa sig och en demonstrant gav skölden tillbaka till honom. Sedan fortsatte poliserna åter att försöka pressa sig fram.

Men demonstranterna här är i en överväldigande majoritet gentemot poliserna, och till helgen planeras förnyade massmöten. En bred ukrainsk rörelse, med positiva erfarnheter från en tidigare revolution, verkar faktiskt kunna lyckas avsätta Janukovitj.”

2 kommentarer

Filed under Ryssland