2018 – året då allt kan bli bättre

god jul_trana2017 var året då jag för första gången både inledde och avslutade året som ordförande för Svenska Freds. Året då riksdagsbeslutet från 2011 slutligen blev ett förslag om skärpt regelverk för vapenexport. Där det demokratikriterium vi kämpat för lades till men kryphålen lämnades kvar. Det var året då Svenska Freds tidigare ordförande Per Anders Fogelström skulle ha fyllt 100 år och vi påmindes om hur han som del av en stark folkrörelse stoppade Sveriges planer på att anskaffa egna kärnvapen på 1950-talet. Det var även året då 122 länder i FN enades om att världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen skulle förbjudas. Året då drömmen om en kärnvapenfri värld, där alla har rätt att leva fria från hotet att utplånas på ett ögonblick, plötsligt var inom räckhåll. Året då kampen för förbudet belönades med Nobels fredspris.

Men det var också året då hjärtan, familjer och länder slets i bitar av krig. Året då en handfull maktfullkomliga män hatade och hotade inte bara varandra utan hela världen med att starta kärnvapenkrig. Året då riksdagens partier tävlade om vem som kunde tänka sig att höja försvarsanslagen allra mest och då rösterna för nedrustning och avspänning blev allt mer kvävda och lågmälda. Och när försvarsberedningen presenterade sin rapport i december drogs slutsatsen att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas.

Det kan tyckas vara en tung skuta att vända, men skam hen som ger sig. Inför 2018 önskar jag mig därför följande:

Jag önskar mig att vi i civilsamhället överbevisar oss själva igen, att vi blir ännu fler. 2018 fattar Sverige det avgörande och glädjande beslutet att underteckna och ratificera konventionen mot kärnvapen. En stark opinion markerar att vi i alla lägen väljer ett förbud mot kärnvapen framför ett Nato-medlemskap och att hållbar fred aldrig går att nå genom avskräckning. Det betyder även att Sverige, i den framtid när konventionen vunnit laga kraft, kan skryta med att vi (nästan) var med från början och att vårt ställningstagande spelade roll.

2018 får vi ett nytt regelverk för svensk krigsmaterielexport där inga tillstånd för export beviljas till diktaturer, icke-demokratier och länder som kränker mänskliga rättigheter. Jag önskar mig att vi börjar prata mer om varför människor flyr. Det är vapnen, som förlänger och förvärrar krig, som måste stoppas, inte människorna som behöver skydd från dem.

Jag önskar mig en sansad och rationell diskussion om fred och säkerhet, utan förminskande ordval eller retoriska grepp. Jag önskar att fler ser hur viktigt det är att förebygga att väpnad konflikt bryter ut framför att göda den upprustning som kostar oss alla så mycket. Att fler upptäcker kopplingen mellan upprustning och ökade spänningar. Jag önskar mig att fler kräver att vågskålen balanseras, att mer pengar går till det förebyggande fredsarbetet och mindre till militär upprustning. Jag önskar mig ett samtal om säkerhet som går bortom antalet stridsplan och ubåtar som Sverige bör köpa och i stället handlar om vad människor behöver för att känna sig säkra och hur vi kan uppnå det.

Jag önskar mig en engagerad valrörelse där vi alla tar till vara våra demokratiska rättigheter och röstar. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Kommentarer inaktiverade för 2018 – året då allt kan bli bättre

Filed under Försvarsutgifter, Kärnvapen, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, nedrustning, Vapenhandel

Nu förbjuder vi kärnvapen!

Setsuko Thurlow var 13 år gammal när hon överlevde atombomben över Hiroshima. Hon såg sina klasskamrater brännas till döds i lågorna efter bomben, sin syster och sitt fyraåriga syskonbarn dö av sina skador ett par dagar senare. En tredjedel av Hiroshimas invånare miste livet till följd av atombomben.

Setsuko är en hibakusha, en av många kärnvapenöverlevare som i sju årtionden kämpat för att se kärnvapen förbjudas under sin livstid. Försäkra sig om att det som hände aldrig sker igen.

Sommaren 2005 var jag engagerad i Svenska Freds lokalförening i Stockholm. Vi arrangerade fredsläger och hängde tranor i lyktstolpar, träd och på parkbänkar över hela stan. Syftet var att uppmärksamma att trots de 60 år som gått sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var kärnvapenhotet långt ifrån avväpnat. För trots att frågans mediala sprängkraft varit svag under en längre tid hade själva kärnvapnens sprängkraft mångdubblats. Tvärtemot de löften som uttalats om nedrustning fortsatte kärnvapenstaterna moderniseringen av sina arsenaler.

Både före och efter trankampanjen i Stockholm har människor över hela världen organiserat sig mot kärnvapen och under de senaste tio åren bland annat under kampanjen ICAN:s paraply. Och den 7 juli i år röstade FN om ett internationellt förbud mot kärnvapen. 72 år hade då gått sedan bomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Setsuko Thurlow var förstås på plats, och höll ett av de sista talen innan omröstningen.

Alla som dog hade ett namn.
Alla som dog var älskade av någon.

Kärnvapens humanitära konsekvenser kommer ofta i skymundan när dess förespråkare pratar räckvidd och precision. Men den 7 juli var människorna som drabbas av dessa vapen i fokus när 122 stater röstade för ett förbud. Hundratusentals aktivisters outtröttliga kamp i sju årtionden hade gett resultat och jublet var öronbedövande. I en senare intervju i SVT sa Setsuko:

Varje gång jag förbereder mig inför att prata minns jag detaljerna och börjar gråta okontrollerat. Jag inser hur intensivt jag fortfarande känner inuti.

Det är svårt att föreställa sig exakt vad hon kände ögonblicket efter omröstningen i FN. Men hennes dröm om aldrig igen var nu ett litet steg närmare.

Idag finns ungefär 15 000 kärnvapen i världen varav 1800 står redo att avfyras inom ett par minuter. Dess sprängkraft är tusenfalt större än de bomber som användes 1945. Hotet om användning ökar och sällan har ett förbud känts viktigare än nu.

Den 6 oktober klev Nobelkommitténs ordförande ut genom de gedigna dubbeldörrarna på Nobelinstitutet i Oslo inför ett samlat pressuppbåd.

The norwegian Nobel committee has decided to award the Nobel Peace Prize for 2017 to The International Campaign To Abolish Nuclear Weapons, ICAN.

Jag satt själv i SVT:s direktsändning, kände tårarna bränna bakom ögonlocken och jublet stegras i halsen. Jag tänkte på Setsuko, på alla som mist en anhörig eller själva överlevt. Jag tänkte på de 468 organisationer i 101 länder som kämpat för ett förbud mot kärnvapen, på alla som aldrig fick uppleva denna stund. Jag tänkte på Donald Trump och Kim Jong-Un som med sina aggressiva hot sätter miljontals människors liv på spel. Jag kände ett euforiskt och rungande ÄNTLIGEN.

Strax innan sändningen från Oslo hade Beatrice Fihn, ICAN:s chef, fått samtalet från Nobelkommittén. Jag är chockad, var hennes kommentar och vi var nog många som knappt kunnat drömma om att Nobelkommittén skulle fatta ett så politiskt beslut vid ett så avgörande tillfälle. Idag tar Beatrice Fihn och Setsuko Thurlow emot priset tillsammans i Oslo. Som de enda kvinnorna bland pristagarna, men som representanter för miljoner kvinnor över hela världen som sedan länge har fått nog.

Något har börjat röra sig under hösten. Strukturer rubbas, väggarna till de maktfullkomligas oantastliga rum buktar. Vi har sett tidigare kvävda röster samlas till en ostoppbar kraft i metoo-rörelsen. Normer förändras genom att majoriteten ändrar uppfattning. Det tidigare accepterade blir plötsligt fullständigt oacceptabelt. Det kan gå långsamt men det går. Framför allt kommer förändringen inte från de personer som gynnas av den rådande normen, förändringen kommer nästan alltid underifrån.

I en intervju i SVT häromdagen (som går att se i sin helhet här) sa Beatrice Fihn:

Det var inte männen som plötsligt sa att nu ska vi låta allt bli jämställt och låta kvinnor rösta, utan det var kvinnor som krävde det. Slutet på apartheid, det var inte de vita som ledde kampen för att svarta skulle få frihet. Det är inte kärnvapenstaterna som kommer att kämpa för att göra sig av med sina vapen och ge bort den här ultimata makten de tycker att de har. Utan det är ju vi andra, i resten av världen, som måste stå upp och ifrågasätta det.

Setsuko Thurlow har hunnit bli 85 år gammal när hon tar emot Nobels fredspris i Oslo idag. Inom sig bär hon för alltid 13-åringen som miste allt. Priset är en symbol för hur många människors gemensamma insats kan förflytta berg. Och det är en signal till oss alla att fortsätta kämpa.

Den här dagen känner jag, likt många andra som kämpat för detta historiska förbud mot kärnvapen, energin från civilsamhällets superkraft strömma genom ådrorna. Jag tankar kroppen full av ny kraft inför det arbete vi har framför oss.

Några hinder återstår fortfarande, men jag tycker att Dalai Lama sammanfattar det bra:

First they ignore you
then they laugh at you
then they fight you
then you win.

De kan inte längre ignorera och förminska oss.
Hånskrattet har tystnat.
Det starka motståndet visar att vi är på rätt väg.
Drömmen är inom räckhåll, inget kan stoppa oss nu.

ICAN.
We can.
Sverige har ännu inte undertecknat avtalet, visst känns det obegripligt? Men det fixar vi, nu förbjuder vi kärnvapen!

tusentranor

Tusen tranor för en kärnvapenfri värld, och min ryggtavla, på Odenplan 2005. 

Kommentarer inaktiverade för Nu förbjuder vi kärnvapen!

Filed under Kärnvapen, nedrustning

Idag tar vi första steget

Återigen 21 september. Återigen uppmärksammas den internationella fredsdagen. Ett år har gått sedan vi senast höll en tyst minut för alla som fallit offer för krig och konflikt. Ett år sedan den senaste uppmaningen om ett dygn av eldupphör världen över, som inte efterlevs.

Samtidigt pågår en debatt i Sverige om fred och säkerhet i allmänhet och om fredsaktivister i synnerhet. Fredsaktivisterna har nämligen hamnat högt på många debattörers lista över de största hoten mot vår säkerhet. Och i en kolumn i Metro skriver Lisa Magnusson om de ”pösiga pacifisterna” och att ”det finns en alldeles särskild hycklarbänk för dem som tror att deras händer är rena bara för att de vägrar röra vid den smutsiga verkligheten.”

”Är det mig hon menar?”, tänker jag uppgivet. Går jag runt i privilegierad självgodhet och småler över min enkla tillvaro som fredshetsare och inbillar mig att jag har rena händer? Om det är så, varför upplever jag verkligheten tvärtom? Där jag ägnar en betydande del av mitt jobb åt att bemöta generaliserande, förminskande och felaktiga påståenden om vad min organisation jobbar för och vilka värden vi och många med oss står för. Jag skräms och fascineras av hur mycket ilska och hat som kan vändas mot personer som ifrågasätter destruktiva normer, som vill uppmärksamma vad väpnat våld leder till och vad säkerhet genom avskräckning skapar för värld.

Vi står inför en ny internationell fredsdag. I Sverige har vi mångårig fred som är viktig att värna, det är hur vi bäst gör det som det finns olika uppfattningar om. Samtidigt pågår svensk vapenexport till en rad länder i väpnad konflikt. Det exporteras krigsmateriel till bland annat Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, som skoningslöst bombar i Jemen. Det är en vapenexport som delvis motiveras av att kunna ha ett självständigt försvar med egenproducerad krigsmateriel. Med andra ord värnas vår fred och vårt försvar genom att profitera på att andra länders väpnade konflikter hålls igång. Det förutsätter att, ofta auktoritärt styrda, länder investerar miljarder i vapensystem i stället för hälsovård, utbildning och sociala skyddsnät.

Så nog är jag medveten om att mina händer varken är rena från skuld eller ansvar, eftersom jag försöker uppmärksamma människor på den smutsiga verkligheten så gott som varje dag.

Idag hålls en manifestation i Stockholm, för att uppmärksamma fredsdagen och behovet av förändrade metoder för att hantera konflikter. Med målet att få fler dagar som denna eller till en början åtminstone en dag utan väpnat våld. Jag önskar förstås att jag varit på plats med Svenska Freds, men nu är jag i Burma och jobbar med våra partners här. Ett land där militären fortfarande har både politisk och ekonomisk makt. Där det i nuläget pågår fruktansvärda övergrepp mot folkgruppen rohingya. Men där vi likafullt drömmer om och jobbar för en fredsdag som lever upp till sin vision och om att freden i landet ska få fäste.

Pösiga pacifister är bland det mest bortskämda och privilegierade som Lisa Magnusson vet, skriver hon i sin krönika. Och jag tänker på videon om civilkurage med Mikael Nyqvist som fick ny spridning efter hans död. Där han pratar om sitt beslut att göra vapenfri tjänst.
”Alla kan inte bara göra vapenfri tjänst, hur skulle det se ut?” sa hans kompis när Mikael vägrade att bära vapen.
“Det är väl det som är tanken?” svarade Mikael.
“Nu ser inte världen ut så”, kontrade kompisen.
”Nej, men någon måste ju börja, ta första steget.”

Idag hoppas att jag varenda pösig pacifist i hela Stockholm, Sverige, världen, lyfter på baken och ansluter sig till de fredliga manifestationer som hålls för att uppmärksamma att det finns en särskild dag, instiftad av FN, för åtminstone en dag av eldupphör. En dag som många inte respekterar, men som vi aldrig kan släppa tron på. Vi som är priviligierade och bortskämda nog att utan rädsla kunna protestera mot orättvisor, bör inte missa den chansen.

PS. Svenska Freds medarrangerar Walk for Peace på Norrmalmstorg i kväll klockan 19.00 den 21 september Välkommen dit! DS.

1 kommentar

Filed under Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, nedrustning

Det är inte för sent, det finns en morgondag

PAF-1967-foto-Bernt-Lindgren

Foto: Bernt Lindgren

Idag skulle han ha fyllt 100 år, Per Anders Fogelström. I år har även 40 år gått sedan han avträdde som ordförande för Svenska Freds.

I den finstämda dokumentär om hans liv som i kväll sänds i SVT, sammanfattas hans fjortonåriga insats som ordförande i några korta meningar. Hans betydelse för föreningen, för otaliga människor och för mig personligen, är förstås betydligt större än så.

Jag har tyckt så oerhört mycket om PAF genom hela mitt vuxna liv. Att se dokumentären fyller i luckor och förklarar delvis varför. Trots att vi föddes i varsin ände av ett århundrade under helt olika förutsättningar.

Per Anders pappa övergav honom som barn och från att ha levt i ekonomiskt välstånd i Ryssland och Finland flyttade han med sin mamma och syster till ett hus för fattiga ensamstående kvinnor på Södermalm i Stockholm. Som barn skrev han en dikt om sin pappa med slutorden. ”Men snart du nog får höra, pappa kommer hem.”

Några dagar efter att jag som fyraåring mist min pappa efter en kort tids sjukdom, drömde jag att han kom stegande längs den dammiga gatan mot huset i Beira, Moçambique, där vi bodde då. Han bar en resväska i handen, han log mot mig. Han sa: ”Jag är hemma nu.”

Våra pappor kom aldrig tillbaka och deras icke-närvaro förändrade oss fundamentalt. För Per Anders ledde till att han växte upp med fötterna i två olika världar. Han bodde i en välgörenhetsstiftelses hus på Södermalm men fick gå i en överklasskola på Östermalm, finansierat av hans faster i ett försök att kompensera för pappans frånvaro. ”Jag levde liksom i två världar, stiftelsehusets värld och den fina skolans värld”, säger Per Anders i dokumentären. Han kände sig inte riktigt hemma någonstans, men hade samtidigt möjlighet och förmåga att smälta in i två väsensskilda samhällsklasser.

Per Anders pappas försvinnande gjorde världens orättvisor konkreta eftersom han drabbades av dem privat. Som vuxen engagerade han sig för Södermalms unga “vandaler” och skapade en plats för dem att kanalisera sina tankar och sin energi. Genom sitt berättande sökte han förändring och i takt med att hans inflytande ökade gav han mer plats åt de människor vars röster sällan hördes. Min egen pappa dog mitt i sitt arbete för att försöka göra världen bättre. Att lyfta över hans drömmar om förändring till mig själv blev ett sätt att hålla honom levande. Insikten om mina egna privilegier i kontrast mot världens djupa orättvisor, blev både en morot och en piska.

Men det var förstås Per Anders egna fötter och inte hans pappas som förde honom till Svenska Freds och detsamma gäller för mig.

I ett samtal om Per Anders Fogelström och civilkurage häromdagen spekulerade vi i hur han hade upplevt samtiden om han funnits kvar idag. Och han hade säkert känt den brännande sorg och uppgivenhet som många av oss bär på just nu. Men han hade också, med den envishet och uthållighet som kännetecknade honom, kämpat vidare. Han hade ju sett världen förändras förr. Sett Södermalms slum med dess unga förvandlas, skulden för problemen flyttas till nya utsatta grupper. När Sverige planerade att skaffa kärnvapen på femtiotalet var han en starkt bidragande kraft till att opinionen vände och det till en början självklara istället blev otänkbart. En tanke som är djupt förankrad i folksjälen sedan dess.

Om han levt idag hade han antagligen anslutit sig till marschen för gravidas rätt till en trygg förlossning som avgick från Mariatorget i söndags, följt tåget till Medis och demonstrativt suttit på trappan för att visa sitt stöd för alla människors rätt till trygghet och frihet från krig. Han hade höjt näven i luften i juli när FN beslutade om ett internationellt förbud mot kärnvapen. Möjligen konstaterat det obegripliga i att det inte skett förrän nu men också påmint sig om att förändring ofta tar väldigt lång tid och att det handlar om att aldrig ge upp. Han hade följt debatten, varit en röst i den och nyanserat den.

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Om alla gör något kommer allt att bli gjort”, står skrivet på en mugg jag ofta dricker mitt kaffe ur. Per Anders Fogelström fick inte fylla 100 år, men hans texter och hans handlingar lever och ger oss som är kvar en puff och en uppmaning att fortsätta att se nyanserna, lösningar på problemen och fred som vägen till fred.

”Det var inte för sent, det fanns en morgondag. Flickan drömde, världen väntade.” Slutorden i Per Anders Fogelströms Stad i världen.

Det finns en morgondag. Och vi bär alla ett ansvar för hur den ska se ut. I det stora och i det lilla.

>> Läs mer om Per Anders Fogelströms ordförandeskap i Svenska Freds.

PS. SMS:a FRED MÅNAD till 72980 för att bidra till Svenska Freds arbete med 50 kronor i månaden. DS

1 kommentar

Filed under Kärnvapen, Mänskliga rättigheter, nedrustning

Fruktlöst arbete med att släcka bränder när vapenexport fortsätter

En internationell givarkonferens om situationen i Jemen inleds i dag den 25 april. Sverige står som medvärd och syftet är att öka det ekonomiska stödet från givarländerna. Kriget i Jemen har pågått i tre år och ser inte ut att vara nära en lösning. Humanitära aktörer på plats har länge larmat om hur outhärdlig situationen är, främst för landets invånare, men även i uppdraget att hjälpa, stötta och skydda. Rapporterna inifrån landet är bristfälliga, men miljontals människor är i akut behov av humanitär hjälp. Att någonting görs för att stoppa kriget är av högsta prioritet.

Parallellt med detta fortsätter den svenska vapenexporten till de stridande parter som kontinuerligt bombar Jemen och begår grova övergrepp på civilbefolkningen. Svenska vapen säljs i nuläget till både till Förenade Arabemiraten och Saudiarabien och det är sannolikt att det svenska radar- och stridsledningssystemet Erieye används i krigföringen i Jemen.

Att Sverige godkänner export till dessa länder göder den pågående konflikten och ger även legitimitet åt mottagarländernas agerande. Det enda rimliga från Sveriges sida vore att omedelbart avbryta all vapenexport till Saudiaraben och Förenade Arabemiraten.

Istället beviljas nya tillstånd för svensk vapenexport till de stridande parterna. Under 2016 beviljades tillstånd till Förenade Arabemiraten för mer än 10 miljarder kronor.

Arbetet med att tillfälligt släcka bränder blir helt fruktlöst om inte källan till branden hanteras. Att öka det ekonomiska stödet till Jemen ger endast kortsiktig lindring så länge övergreppen och striderna fortsätter. Sjukhus bombas återkommande, humanitära aktörer på plats beskriver hur människor som söker hjälp utsätter sig för livsfara enbart genom att försöka nå en vårdinrättning. De betonar nödvändigheten av deras fortsatta närvaro men ser hur möjligheterna att bistå med hjälp försämras allt mer.

Trots det förvärrade läget, de fruktansvärda rapporter som kommer inifrån landet, trots att Human Rights Watch rapporterat om uppenbara krigsbrott av den Saudiledda koalitionen i Jemen, fortsätter den svenska vapenexporten till de stridande parterna.

Det är oerhört viktigt att humanitär hjälp når Jemen, att människor i behov av skydd och vård får det. Samtidigt kommer våldet att eskalera och dödssiffrorna stiga så länge kriget fortsätter och fler vapen tillförs konflikten.

Enligt utrikesminister Margot Wallström är Sveriges deltagande ett uttryck för Sveriges starka engagemang för att lindra humanitära kriser, med fokus på att stärka kvinnors deltagande, skydd av barn och internationell humanitär rätt. Men för att kunna stå som trovärdig medvärd för en FN-konferens om Jemen, bör vi visa ett minst lika starkt engagemang för att upphöra med att förse de stridande parterna med vapen.

Regeringen håller just nu på att förhandla fram ett nytt regelverk för vapenexporten. Ett demokratikriterium som sätter stopp för vapenexport till diktaturer borde vara en självklarhet och är fullt möjligt om den politiska viljan finns.

Kommentarer inaktiverade för Fruktlöst arbete med att släcka bränder när vapenexport fortsätter

Filed under nedrustning, Vapenexport

Vinst är Saabs mål, inte trygghet

saabstamma2

Igår den 5 april höll Saab sin årsstämma i Stockholm och Svenska Freds var på plats. Det kan tyckas förvånande, men vi äger faktiskt en Saabaktie. Det är självklart inte för att stötta vapenhandel utan för att kunna påminna stämmans aktieägare om vad Saab faktiskt gör.

Innan stämman drog igång var vi ett hundratal personer som uppmanades att mingla till tonerna från en jazzpianist. Det bjöds på tårta och möjlighet att se på när entusiastiska tekniker förklarade fördelarna med de olika systemen som fanns utställda i hallen. På väggen rullade ett bildspel med företagets olika vapensystem och texten “For a safer future”.

När själva stämman inletts berättade ordförande Marcus Wallenberg och VD Håkan Bushke om hur Saab skapar trygghet i världen. Som aktieägare hade det inte varit särskilt svårt att förtränga att Saabs vapen bidrar till att ta liv, skada, hota och förtrycka befolkningar runt om i världen. Det var också därför Svenska Freds var där, för att påminna om hur verkligheten ser ut.

Trots att vi bara äger en av Saabs mer än hundra miljoner aktier har vi både rätt att delta på stämman och att ställa en fråga till företagets ledning. Enligt Saabs vision är det “en mänsklig rättighet att känna sig trygg”. Men de gör vinst på att sälja krigsmateriel till diktaturer som dagligen systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Saabs radar- och stridsledningssystem Erieye har, till exempel, beskrivits som en viktig del av Saudiarabiens krigföring i Jemen, där mer än 10 000 människor dött och en av historiens största svältkatastrofer just nu pågår. Vi frågade hur det är förenligt med målet att skapa trygghet.

Så här löd svaret från Saabs VD Håkan Bushke (det är ett referat eftersom Saab inte tillåter ljud- eller filminspelning på stämman, utöver företagets egen):

“Svenska Freds- och Skiljedomsnämnden [sic] tror på fred på sitt sätt. Det gör vi också. Försvarsindustrin har hjälpt Sverige och andra länder att stå utanför krig. Jag tycker det är klart att vi ska ha tydliga, restriktiva och parlamentariskt utformade regler som är avvägda efter svensk försvarsförmåga. Så är det också med exporten till de där länderna. Vi utgår ifrån beslut fattade i demokratisk ordning och de riktlinjer som finns. Jag har fått frågan om Erieye i Saudi många gånger, och jag tycker att det här är en bra, balanserad väg framåt.”

Kort sagt: Om Saab får exportera gör de det. Det svarar inte på vår fråga. Om Saab verkligen strävar efter att skapa trygghet borde de inte sälja vapen till diktaturer som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Thailand. Det är inte förenligt med en vision att skapa trygghet, oavsett om det är lagligt eller inte. Fråga bara befolkningen i Jemen. Fråga de saudiska kvinnor som tvingas stå under manligt förmyndarskap under hela sina liv, utan rätt att själv bestämma om de ska gifta sig, arbeta, studera, resa utomlands eller söka sjukhusvård.

Det är naturligtvis vinst som är Saabs mål, inte att skapa trygghet. Det hade aktieägarna med lätthet kunna förtränga på årsstämman. Om inte vi varit där för att påminna dem förstås.

Via länken nedan når du vår film från bolagsstämman, fram till fotoförbudet. 

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fsvenskafreds%2Fvideos%2F1299215286792882%2F&show_text=0&width=560

 

Kommentarer inaktiverade för Vinst är Saabs mål, inte trygghet

Filed under Försvarspolitik, Vapenexport, Vapenhandel

EU:s försvarspolitik är redo för psykiatrisk vård

”Större militärutgifter kommer inte skapa fred och säkerhet. Problemet är inte brist på vapen, utan avsaknaden av en politisk vision för hållbar fred.” Det skriver Bram Vranken från fredsorganisationen Vredesactie och Laetitia Sédou från European Network Against Arms Trade (ENAAT).

Svensk översättning Philip Anstrén.

Albert Einstein sa en gång att galenskap är att göra samma sak om och om igen men förvänta sig olika resultat. Enligt den definitionen är vår försvarspolitik redo för psykiatrisk vård.

Till följd av växande påtryckningar från Trumpadministrationen står försvarsutgifterna högt på den europeiska agendan.

I november lade kommissionen fram ett förslag om att lägga undan 3,5 miljarder euro ur EU:s budget till förmån för vapenindustrin. Från och med 2021 ska pengarna gå till utveckling av ny militärteknologi med målet att förstärka “den europeiska vapenindustrins konkurrenskraft.”

Kommissionen föreslog också bättre tillgång till EU-fonder – till exempel COSME, Erasmus+ och regionfonderna – och nya pengar för militära projekt från Europeiska investeringsbanken.

Men större militärutgifter kommer inte skapa fred och säkerhet. Problemet är inte brist på vapen, utan avsaknaden av en politisk vision för hållbar fred.

Spenderar vi inte redan tillräckligt på försvaret?

En blick på de sammanlagda försvarsutgifterna sätter saker och ting i perspektiv. Tillsammans utgör EU:s medlemsländer världens näst största militärmakt. Bara USA lägger mer pengar på försvar.

Bara under 2015 spenderade EU-länderna astronomiska 203 miljarder euro på sina arméer och på vapen.

Jämförelsevis ligger den ryska försvarsbudgeten på runt 60 miljarder euro per år. Sedan kalla krigets slut har EU:s medlemsländer konsekvent spenderat mer än tre gånger så mycket som Ryssland. Om EU fortfarande är militärt svagare än Ryssland har något gått hemskt fel med våra skattepengar.

I linje med Natos ramverk har EU:s medlemmar vid upprepade tillfällen åtagit sig att spendera två procent av sina respektive BNP på försvar. Det skulle innebära en årlig, drastisk ökning på 85 miljarder euro, vilket skulle leda till stora nedskärningar i andra budgetposter såsom välfärd och utvecklingsstöd. Men det kommer inte göra oss säkrare.

Men är inte en europeisk armé mer effektiv? Skulle vi inte få ut mer av det hela om alla 28 medlemsländer lade ihop sina försvarsbudgetar?

Det är frågan. Vilka målsättningar ska en en gemensam europeisk försvarspolitik ha? Vad för typ av operationer ska en europeisk armé vara inblandad i?

Försvarspolitik är aldrig ett mål i sig utan bara ett utrikespolitiskt verktyg. Så länge vi saknar en europeisk utrikespolitik är det för tidigt för en europeisk försvarspolitik. Den viktigaste skillnaden mellan en armé och ett rånargäng är att en armé är politiskt styrd.

Att ge pengar till vapenindustrin, som kommissionen föreslår, utan att åtgärda dessa allvarliga brister kommer inte bara vara ett slöseri med skattepengar utan också bidra till ökad instabilitet.

Försvarsindustrin är inte en industri som andra, utan skor sig på att sälja vapen över hela världen. EU borde inte favorisera en sådan industri.

Utan politiskt ledarskap blir kommissionens förslag bara finanspolitik. Resultatet blir en samling förslag som gynnar vapenföretag – inklusive deras förmåga att exportera sofistikerade vapensystem, med hjälp av skattepengar, till länder utanför EU.

I decennier har vi blivit tillsagda att mer vapen och högre militärutgifter leder till mer säkerhet och stabilitet. Men inga av de senaste decenniernas stora konflikter har lösts med militära medel. De katastrofala militära ingripandena i Afganistan, Libyen och Irak gjorde bara saker värre.

Istället för att upprepa gamla misstag borde EU formulera nya, mer innovativa och modigare lösningar för att bemöta konflikters grundorsaker och kraftigt öka stödet för fredlig konfliktlösning.

EU har självklart en avgörande roll att spela i bemötandet av de stora utmaningar och många problem vi står inför. Klimatförändring, kärnvapenspridning och växande ojämlikhet är bara några av dem.

Investeringar i vapen kommer inte lösa dessa problem. Tvärtom: högre militärutgifter betyder att mindre pengar går till att bemöta dem på ett hållbart sätt.

Bram Vranken
Vredesactie

Laetitia Sédou
Europeiska nätverket mot vapenhandel

>> Läs originialversionen: EU defence policy ready for psychiatric treatment

Kommentarer inaktiverade för EU:s försvarspolitik är redo för psykiatrisk vård

Filed under Konflikthantering, nedrustning, Vapenhandel