Varför jag inte firar den internationella fredsdagen

Det är den 21 september och den internationella fredsdagen. En dag instiftad av FN, tänkt att stärka fredens ideal, både inom och mellan nationer och människor. Det är en fin tanke även om dagen går många förbi. Kanske är det för att freden känns så avlägsen. I en värld där sköra vapenvilor ständigt bryts, senast i Syrien med bombningar av hjälptransporter med flera döda som resultat.

Jag är på väg hem från Burma/Myanmar efter att ha tillbringat tio dagar med våra partners här. I projektet som vi sedan 2013 driver tillsammans med Ar Yone Oo och åtta andra organisationer under deras paraply. I ett land med lång erfarenhet av krig och väpnad konflikt och vars gräsrotsrörelse är stark men behöver stöd att utvecklas och överleva i övergången från diktatur till något som förhoppningsvis kan bli demokrati.

För några dagar sedan, den 17 september arrangerade Svenska Freds, tillsammans med våra partners, en konferens för att lyfta den internationella fredsdagen. Flera talare från både religiösa grupper och civilsamhällesorganisationer var inbjudna. En av talarna gjorde särskilt stort intryck på mig, Khin Ma Ma Myo som grundat organisationen Myanmar Institute of Peace and Security Studies. Hon lyfte vikten av trygghet för att kunna arbeta för demokrati och fred. ”Här inne är jag trygg”, sa hon, ”men vad händer när jag kliver ut på gatan efteråt?” Även om det blivit lättare att engagera sig här finns en lång historia av politiskt aktiva som fängslats och torterats. Många av de aktivister jag träffat under mitt besök har berättat om att de suttit fängslade i många år, utsatts för tortyr och satts i isoleringsceller. Enbart på grund av sitt politiska engagemang. Det är inte svårt att förstå varför oro fortfarande är en ständig följeslagare för många.

Jag åker hem från Burma/Myanmar med två förstärkta insikter. Dels hur viktigt det är att träffa andra från civilsamhället för att få ny energi och få bekräftat att förändring byggs underifrån. Resans sista dagar besökte vi några av våra partners lokala kontor och träffade deltagare från deras olika verksamheter. Såg glimtar av det stora engagemang och den starka gräsrotsrörelse för demokrati och respekt för allas mänskliga rättigheter, som finns i hela landet.

Men jag bär också med mig hem hur viktigt det är aktivt jobba för att vårda den fred och demokrati vi har i Sverige. Fred är inget statiskt utan en pågående process, som kan gå om intet på ett ögonblick. Vi måste fortsätta att värna om allas mänskliga rättigheter. Fortsätta tjata om alternativen till att möta de påstådda yttre hoten med upprustning och militära allianser.  För som min kollega på fredskontoret sagt: ”Väpnade konflikter är som att sluta röka. Den bästa metoden är att aldrig börja.”

Konflikter som väl bryter ut går inte att backa från och både nuet och historien visar vilka fruktansvärda konsekvenser som följer av krig. Den internationella fredsdagen ger oss tillfälle att stanna upp och överblicka de väpnade konflikter som pågår och vad de orsakar. Fråga oss själva hur vi ska göra allt som står i vår makt för att förhindra att fler konflikter bryter ut. Det är ett tillfälle för oss som lever i fred och demokrati att fråga oss hur krig och våldsutövande kan få vara fortsatt norm för konfliktlösning utan att fler protesterar. För helt uppenbart fungerar det inte.

Det är ganska talande att det finns en internationell fredsdag. Den är undantaget som bekräftar regeln. Årets internationella fredsdag fokuserar på Agenda 2030 och särskilt mål 16: Byggstenar för fred, för hållbara och inkluderande samhällen. Och vi får fortsätta att stäva efter att steg för steg, byggsten för byggsten, stärka närvaron av fred. En dag av vapenvila och fredssamtal som kan bli två, tre och slutligen fylla de 365 dagar som året rymmer. Fredliga samhällen byggs av de människor som lever i dem. Så länge inte alla är inkluderade och så länge inte alla känner sig trygga nog att engagera sig, finns inget incitament för en hållbar fred. På någon plats i världen.

Jag firar inte idag, eftersom vi inte har någon världsomspännande fred att fira. Men den dag då internationella fredsdagen kan läggas ner, är jag den första att dansa på gatorna.

>> Se bilder från Burma/Myanmar

Lämna en kommentar

Filed under Burma, Internationellt arbete, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

Gyllene chans att göra mer

Den svenska sommaren är snart till ända, men de som lever i ett konfliktområde har inte fått någon semester. Varaktiga vapenstillestånd lyser med sin frånvaro i Syrien, Jemen och på många andra platser. Fler människor än någonsin mister livet i sina försök att nå tryggheten på Medelhavets motsatta strand. Men när uppgivenheten slår mig som hårdast i huvudet försöker jag påminna mig om de små men viktiga steg som ändå tas mot fred och nerrustning. Hur viktigt det är att civilsamhället fortsätter att granska och ställa krav på politiker och andra makthavare. Att vi gör skillnad, även om det kan ta frustrerande lång tid. 

I går den 22 augusti inleddes till exempel det andra statspartsmötet kring FN:s vapenhandelsfördrag, Arms Trade Treaty (ATT), i Genève. ATT trädde i kraft den 24 december 2014 som en mycket efterlängtad julklapp. För första gången i historien fanns ett globalt och juridiskt bindande regelverk för vapenhandeln i världen.

ATT bildades för att skydda mänskliga rättigheter, förebygga väpnat våld och konflikt och stärka arbetet för fred och säkerhet. Diskussionerna i Genève kommer i stor utsträckning att kretsa kring hur och på vilket sätt stater ska rapportera sin vapenhandel och hur offentlig den rapporteringen ska vara. För långt ifrån alla stater tror på öppenhet. Flera hävdar att deras behov av att hemlighålla vapenhandeln är viktigare än ett effektivt avtal. Med andra ord krävs ett fortsatt envist och intensivt arbete för att ATT ska fylla sin funktion.

ATTs första statspartsmöte hölls i Cancún förra året. Svenska Freds var på plats och lyfte även då, tillsammans med andra organisationer från det civila samhället, vikten av en öppen och tydlig rapportering. För saknas en sådan är det oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att ställa stater till svars om de inte följer avtalet. Och fortfarande exporterar flera stater, däribland Sverige, krigsmateriel som bland annat används vid den saudiledda koalitionens bomningar i Jemen.

Svenska Freds fortsätter att arbeta för en strikt implementering av ATT och för att ett skärpt regelverk för den svenska vapenexporten ska komma på plats.

En annan positiv nyhet nådde oss i slutet av förra veckan, från FN i Genève. Arbetsgruppen för kärnvapennedrustning beslutade då att påbörja förhandlingar om ett kärnvapenförbud i FN under 2017. Beslutet var nära att nås i konsensus men i sista stund röstade Australien mot förslaget. Vilket följdes av att Sverige valde att lägga ner sin röst, tillsammans med Schweiz. Inte min stoltaste stund som svensk, helt klart. Men beslutet är ändå en viktig milstolpe värd att fira, i vår strävan efter att förbjuda det enda ännu tillåtna massförstörelsevapnet.

Det är fortfarande lång väg kvar till ett internationellt förbud mot kärnvapen. Men historien har visat att envishet ger resultat. Svenska Freds var delaktiga både i förbudet mot personminor 1997 och mot klustervapen 2008. Förbud som till en början stötte på stort motstånd från många håll.

Vid årsskiftet intar Sverige sin plats i FNs säkerhetsråd och har dessutom tillsatt en nedrustningsambassadör som påbörjar sitt arbete 1 september. Så nu får det vara slut med att dra avgörande nedrustningsfrågor i långbänk. Vi förväntar oss att den att den svenska regeringen trappar upp arbetet för nedrustning genom att driva frågan om ett förbud mot kärnvapen och se till att den utlovade skärpningen av det svenska regelverket för vapenexport till slut kommer på plats.

Läs mer om vad som händer på ATT-mötet hos Reaching Critical Will.

Läs mer om arbetsgruppens möte om kärnvapen i Genève hos Svenska läkare mot kärnvapen. 

1 kommentar

Filed under Kärnvapen, Mänskliga rättigheter, Vapenexport, Vapenhandel

Är det verkligen fred vi vill ha?

Jag har nu varit ordförande för Svenska Freds i nästan fyra veckor. Under den förhållandevis korta tid som gått sedan dess har mycket hänt och ännu mer varit sig likt. Sverige fortsätter exportera vapen till krigförande länder, bland annat till Förenade Arabemiraten, vilket Aftonbladet uppmärksammade i dagarna. Utöver dem har vi bland annat Saudiarabien, Turkiet och Thailand som mottagare av våra vapen. Fem år har gått sedan riksdagen beslutade att skärpa lagstiftningen för svensk vapenexport, men ingen skärpt lagstiftning finns ännu och i praktiken är det business as usual.

Tony Blair har tvingats be om ursäkt offentligt för att ha startat krig mot Irak 2003, eftersom det var en oerhört dålig idé. Något som Svenska Freds och väldigt många andra med oss påtalade redan innan det hänt. Men tretton år senare är det försent att tänka efter före och vi får aldrig veta hur situationen kunnat hanteras annorlunda.

Min nya roll påminner på flera sätt om vad jag hållit på med tidigare, i mitt författarskap. Engagemanget och frustrationen jag känt, senast med min reportagebok om Sveriges riksinternatskolor. Dörrarna jag kämpade för att komma innanför, personerna jag träffade och intervjuade, den påverkan jag hoppades att min bok skulle ha. Uppgivenheten över hur cementerade och destruktiva strukturerna är, hur svåra de är att förändra. Efter boksläppet fick jag argumentera mot meningsmotståndare i nyhetssändningar, debattprogram och morgonsoffor. Jag kallades allt från förrädare till naiv och det hävdades att jag inte visste vad jag pratade om.

Men det visste jag ju. Både som tidigare internatelev och efter att ha gjort noggrann och djupgående research. Och jag har redan hunnit märka att tillvägagångssättet för att förminska fredsrörelsen på många sätt är detsamma som det som används i internatskolevärlden. Samma slags personer på samma höga positioner, i samma kostymer, med samma slags härskartekniker.

”Lycka till, med vad det nu är du håller på med”, sa försvarsministern efter att vi småpratat en kort stund på Folk och försvars mingel i Almedalen, där jag befann mig förra veckan.

Den naiva fredsrörelsen, den som inte kan tas på allvar.

På de seminarier jag besökte på Försvarspolitisk arena under Almedalsveckan låg fokus på upprustning, hotet från Ryssland och vikten av ett fortsatt närmande till Nato. En man som undrade om det verkligen fanns någon risk att Sverige skulle anfallas av Ryssland, fick svaret att hans fråga var felställd. ”Din fråga passar sig nog bättre i ett annat seminarium”, la moderatorn till.

Och generellt fanns väldigt lite utrymme för frågor, faktiskt inget alls på de seminarier där jag själv önskade ställa en eller flera. Som efter att försvarsministern liknat Putin och Trump vid två dårar som beundrar varandra och därför hoppades ”att Clinton vinner valet”. Vilket följdes av övriga paneldeltagares medhållande skratt. Och jag ville förstås fråga vad det betyder för Nato om Trump faktiskt blir president. Hur säkert är ett försvarssamarbete där allt kan ställas på ända av en enskild persons maktfullkomlighet? Hur naivt är det inte att lägga så mycket tyngd vid något som är så skört?

I mina ögon är det naivt att tro att ökat antal vapen i omlopp, svenska vapen inräknade, har en fredsskapande effekt. Det är naivt att hävda att fler länder bör ha kärnvapen för att avskräcka andra från att använda dem, istället för att få till ett internationellt förbud. Inspirerad av ett gammalt låtcitat av Hoola Bandoola vill jag fråga: Är det verkligen fred ni vill ha, till varje tänkbart pris? Är ni alldeles säkra på det, att det värsta av allt är krig?

För om det är fred vi vill ha, är upprustning och invasioner inga hållbara lösningar. Det visar historiens facit långt, långt tillbaka i tiden. Istället är det diplomati, fungerande rättssystem, fria val och fredlig konflikthantering som lägger grunden för varaktig fred. Detta diskuterades på ett annat seminarium i Almedalen, dessvärre betydligt mindre välbesökt än ”Ryssen kommer, hur gör han”, där mängder av människor trängdes i regnet i brist på sittplats under tak.

Det är en stor och spännande utmaning jag står inför och jag ska ägna återstoden av sommaren åt att fördjupa mig i Svenska Freds frågor och åt att fila på argumenten inför hösten. I hängmattan ska jag läsa Per Anders Fogelströms böcker, en annan Svenska Freds-ordförande-författare som skulle ha varit 99 år om han levt idag. Hela sitt liv försökte han förändra världen med pennan som främsta vapen. En drivkraft jag känner igen mig i. Och jag känner att fredskrafterna är starka och att Svenska Freds behövs mer än någonsin förr. Och att jag ska göra allt jag kan för att förändra rådande normer för hur fred och säkerhet byggs på bästa sätt. För om det verkligen är fred vi vill ha, behöver strategierna ses över på riktigt.

Och för den som undrar vad jag svarade försvarsministern när han gav mig en klapp på axeln och önskade mig lycka till med vad jag nu håller på med, klappade jag tillbaka och svarade: ”Lycka till du med, med vad du nu håller på med.”

Inte världens mest genomtänkta kommentar kanske, men av reflex bemöter jag ofta härskartekniker med de svar de förtjänar.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Tack för mig – tack till er alla

I dag håller vi vår 133-årskongress i Stockholm och jag avgår som ordförande efter 8,5 år. Det finns så mycket att skriva kring minnen, framgångar och motgångar från de här åren, men jag inser att det inte går. Men om jag ska försöka mig på någon form av sammanfattning tänker jag mig att det skulle se ut så här.

Tack vare Svenska Freds arbete har vapenexportfrågan varit fortsatt synlig i massmedia och vi har med framgång bedrivit politiskt påverkansarbete för nya striktare regler för vapenexporten, vi har sett till att Sverige skrotat sina klustervapen, att Sverige inte längre samarbetar militärt med Saudiarabien och vi hjälpte våra vänner i den schweiziska fredsrörelsen att stoppa den planerade Jas-affären. Vi har stöttat freds-, demokrati- och människorättsorganisationer i Indien, Norra Kaukasus, Afghanistan, Moldavien, Ukraina och Burma och bland annat bidragit till fällande domar i Europadomstolen, att kvinnors röster hörts i fredsprocesser, demonstrerat mot vapenmässor och utbytt erfarenheter med varandra. Vi har nästan fördubblat vårt medlemsantal.

Vilka är då motgångarna och utmaningarna? Så klart flera. Sverige rustar upp sitt försvar, idén om militär avskräckning som konfliktförebyggande metod förefaller ha slagit rot i alla länder kring Östersjön, vi ser flera hemska krig, våld och terrordåd äga rum runtom i världen. På bara några månader uppstod en politisk vilja att begränsa människors rätt att söka skydd i vårt land, medan arbetet att skärpa regelverket för vapenexporten startade i riksdagen för fem år sedan och fortfarande har inget hänt. Vissa vinster är svårare att vinna än andra. Men vi har gjort vårt allra bästa för att bidra och nyansera upprustningsdebatten, påmint om att det drar resurser från konfliktförebyggande medel och skapar misstro, vi har engagerat oss för rätten till asyl, och enträget arbetat på för en fredligare värld.

För vi må vara en liten fredsorganisation med motståndare som har betydligt mer resurser än vad vi har. När jag berättar att vi till exempel har en enda person anställd för att arbeta med nedrustningsfrågor brukar många tappa hakan. Vi lämnar ett stort avtryck och vi har många framgångar att vara stolta över.

Det har ofta varit jag som synts utåt. Men att vara ordförande i Svenska Freds är inte ett soloarbete. Inom organisationen finns 8000 medlemmar att representera och företräda med den vidd av åsikter och idéer som finns. Och det finns 8000 medlemmar och ett tiotal lokalföreningar som har bedrivit fredsengagemang på sin ort. Jag har haft ett kansli som varit ett ovärderligt stöd för mig under alla år. Och jag har haft förmånen att sitta med en rad olika ledamöter i styrelsen längs vägen som klokt ställt motfrågor, tagit på sig att arbeta fram förslag till strategier och hur vi kan bli ännu bättre i vårt arbete.

Jag tror inte ni förstår hur mycket alla ni som jag har varit med mig under mina år som ordförande har betytt för mig och hur mycket jag kommer att sakna er medlemmar, engagerade och anställda. Utan er hade det aldrig varit möjligt. Och utan varandra hade vi inte varit den starka organisation som Svenska Freds har varit sedan 1883. De hälsningar ni har skickat in till mig den senaste tiden har varit otroligt rörande att läsa.

Tack för allt. Fredskampen fortsätter.

Kommentarer inaktiverade för Tack för mig – tack till er alla

Filed under Okategoriserade

Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Nya fredsdiplomater för en säkrare värld – det är rubriken på regeringens senaste satsning inom utrikespolitiken som presenterades i fredags på Aftonbladets debattsida. Detta är bra. Vi är många som genom åren har pekat på att det behövs en återtagning av kunskap och kapacitet i Sverige och hos svenska diplomater för att bättre bidra till fredsprocesser och konfliktförebyggande, men även peka ut vägen framåt och befästa att fred är en avgörande uppgift att arbeta med.

Inför internationella fredsdagen den 21 september 2014 tog vi exempelvis fram den här listan tillsammans med Kristna Fredsrörelsen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet: Sverige behöver en aktiv fredspolitik. Där listar vi fem förslag på vad Sverige bör göra. 1) Förnyad bred satsning på medling och diplomati, 2) Tydligt fokus på global nedrustning, 3) Kvinnors makt i freds- och säkerhetspolitik, 4) Kraftig begränsning av svensk vapenexport, 5) Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd.

Inom flera av områdena vi listade för två år sedan går det framåt, om än frustrerande sakta ibland. I vissa delar känns det som att det går bakåt. Avräkningar från biståndet för mottagande av människor på flykt i Sverige minskar möjligheterna till att arbeta konfliktförebyggande i de länder där detta behov finns här och nu, en proposition om nytt regelverk som ska försvåra vapenexport till diktaturer skjuts på framtiden ideligen och därtill skaver helheten när regeringens samlade politik läggs samman.

För om det nu är så att fredsdiplomati ska ha en framträdande roll, hur kommer det sig att försvarsdepartementet inte är involverat? När jag hör debatten i dag, där det till exempel sägs att Sverige kan vara i krig om tre år, då låter det nästan som att det vore ett önsketänkande. Vi vill vara med när det händer. Vi kan väl vara i krig i morgon om det nu skulle vara så?

Inriktningen på försvarspolitiken har idag ett tydligt fokus på avskräckning och planering för att bidra till kriser i närområdet (exempelvis genom det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till i nästa vecka). Fokus är alltså rakt emot det som fredsdiplomatin syftar till. Regeringens satsning presenteras utifrån att fredsdiplomati är något vi ska ägna oss åt i länder långt borta, med biståndsmedel. Inget ont i sig. Men fredsarbete är så mycket mer än så. Fred är relationer, förtroende, kontakter mellan människor, nedrustningsinitiativ, med mera. Vilka initiativ för fredsdiplomati avser regeringen ta för närområdet? För att minska den spänning som trappats upp genom ökade antal militära övningar från såväl Rysslands som från Nato:s sida runt Östersjön och Arktis?

Med detta sagt är det så klart en välkommen nysatsning på medling och diplomati som regeringen lägger fram, samtidigt som vi kan konstatera att mycket mer återstår att göra. Det är bra att höstens budget ska återspegla detta initiativ. Lita på att vi är många som kommer att följa upp detta.

Kommentarer inaktiverade för Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Filed under Försvarspolitik, Kärnvapen, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Nato: utvidgning skulle destabilisera Ryssland

I förra veckan meddelade USAs ambassadör till Nato att någon utvidgning av militäralliansen inte är aktuell de närmsta åren eftersom det skulle kunna inverka negativt på Ryssland. Det här citatet från en artikel från Reuters är intressant.

”If you accept the premises … about Russia’s internal weakness and perhaps steady decline, it may not make sense to push further now and maybe accelerate or destabilize that decline.”

Nu går det ju att invända att en inte accepterar de anförda premisserna så klart. I så fall skulle det betyda att ambassadören av någon anledning inte lägger fram korten så som det är. Att Ryssland egentligen är ett land på uppgång och uttalandet snarare handlar om politisk taktik och strategi. Frågan blir då när vi ska läsa uttalanden från USAs Natoambassadör på tvärtomspråket och när vi inte ska göra det.

Om vi istället läser det bokstavligt ger det väldigt många rätt som hittills pekat på faran med alltifrån värdlandsavtal till risken för en negativ eskalering i säkerhetspolitiken med en utvidgning av Nato. I så fall bör rimligen samma kritik riktas mot Nato själv som riktats mot oss – att Nato anpassar sig efter Ryssland.

Fast handlar det om någon anpassning? Eller handlar det om en säkerhetspolitisk bedömning, som inte motsäger att en fortfarande kan tycka att Ryssland begår brott mot folkrätten som ska fördömas, som landar i slutsatsen att de långsiktiga chanserna för hållbar fred skulle minska? Att Nato inte alls är ute efter att destabilisera Ryssland, vilket ibland framförs i debatten.

Riksdagen ska i slutet av maj ta ställning till värdlandsavtalet med Nato. I fredags hade 1000 mail skickats till ledamöterna i försvarsutskottet respektive utrikesutskottet från vår kampanj. Där kan du läsa om huvudargumentet till varför vi anser att värdlandsavtalet inte ska ingås.

Kritiken har vuxit i snabb fart internt inom (S) mot partiets avsikter att ingå samarbetsavtalet med Nato. Distrikten i Malmö, Göteborg och Stockholm är bara några exempel.

Ibland kan det låta som att det är självklart att vi ska fördjupa samarbetet med Nato genom värdlandsavtalet. Men så är det inte. Om du inte redan skrivit brev till ledamöterna i utskotten får du gärna hjälpa till med att göra det.

1 kommentar

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, USA

Dags att lyfta fram de fredliga krafterna i Syrien

I dag är det fem år sedan de fredliga protesterna mot Assad-regimen inleddes i flertalet syriska städer. Olika former av protester mot regimen hade så klart ägt rum även tidigare och aktivister och regimkritiker mötts med hårt och brutalt motstånd. Men det var nu som omvärlden uppmärksammade engagemanget från aktivisterna i Syrien.

Idag ser vi effekterna av ett fruktansvärt inbördeskrig och svindlande siffror över tusentals omkomna och långt fler människor på flykt. 12 miljoner människor beräknas vara på flykt inom eller utanför landet och enligt FN är 10 miljoner syrier i behov av humanitär hjälp. FN:s säkerhetsråd uppskattade antalet döda till 250 000 i augusti 2015. Berättelser om familjer som äter gräs för att överleva eller barn som möts av taggtråd på vägen till ett säkrare liv i Europa har berört oss alla. Eller alla, jag vet inte. Det verkar som att fler och fler i Sverige och Europa rycker på axlarna åt den ovärdiga och förödande situation människor på flykt lever i.

En överenskommelse om vapenvila i Syrien ingicks mellan USA och Ryssland i mitten av februari. Vi har sedan dess kunnat läsa om hur ryska flygbombningar fortsatt och att humanitär hjälp har släppts fram till vissa områden. I morse kunde vi höra på nyheterna att Ryssland ska dra sig tillbaka från Syrien. Men ett antal baser kommer finnas kvar.

Det är antagligen många i omvärlden som känner en maktlöshet och frustration inför att ingen lösning på konflikten verkar vara i sikte. Några lutar sig tillbaka och menar att så länge de länder som involverat sig i kriget inte ändrar inställning är det inte lönt att göra något. Andra menar att det inte går att förändra med fredlig medel, för titta hur det gick i Syrien. Problemet med den här inställningen är att de fredliga aktivisterna aldrig fick en chans. Assadregimen inledde ett krig mot den egna befolkningen och olika väpnade grupper i landet bildades med olika intressen som utgångspunkt. Ett krig som inte har löst något.

Självklart påverkar stormakters politiska och militära involvering möjligheterna till att få ett slut på kriget. Men det är fel att lägga allt fokus på dem. Istället borde omvärlden lyfta fram och stödja de fredliga krafter som verkar för att få ett slut på kriget och inte bara ställa krav på de länder som har intressen i landet. Ju mer vapenmakt som anses kunna vinna kriget oavsett sida i konflikten, desto svårare får de fredligare krafterna att verka. Och ju längre ett krig pågår desto fler omkomna.

Vapenvilan innebar att fredliga protester åter ägde rum på gatorna i syriska städer.  Trots fem års inbördeskrig visade människor i Syrien att de var redo att fortsätta driva på för en bättre framtid. Jag hoppas att vi får läsa mer om dem framöver. Och inte bara om dem som strider med vapen i händerna. Det är hög tid att lyfta fram de fredliga krafterna i Syrien. Det civila samhället måste ha en självklar plats i förhandlingarna om det framtida Syrien.

1 kommentar

Filed under Konflikthantering