Category Archives: Försvarspolitik

Vinst är Saabs mål, inte trygghet

saabstamma2

Igår den 5 april höll Saab sin årsstämma i Stockholm och Svenska Freds var på plats. Det kan tyckas förvånande, men vi äger faktiskt en Saabaktie. Det är självklart inte för att stötta vapenhandel utan för att kunna påminna stämmans aktieägare om vad Saab faktiskt gör.

Innan stämman drog igång var vi ett hundratal personer som uppmanades att mingla till tonerna från en jazzpianist. Det bjöds på tårta och möjlighet att se på när entusiastiska tekniker förklarade fördelarna med de olika systemen som fanns utställda i hallen. På väggen rullade ett bildspel med företagets olika vapensystem och texten “For a safer future”.

När själva stämman inletts berättade ordförande Marcus Wallenberg och VD Håkan Bushke om hur Saab skapar trygghet i världen. Som aktieägare hade det inte varit särskilt svårt att förtränga att Saabs vapen bidrar till att ta liv, skada, hota och förtrycka befolkningar runt om i världen. Det var också därför Svenska Freds var där, för att påminna om hur verkligheten ser ut.

Trots att vi bara äger en av Saabs mer än hundra miljoner aktier har vi både rätt att delta på stämman och att ställa en fråga till företagets ledning. Enligt Saabs vision är det “en mänsklig rättighet att känna sig trygg”. Men de gör vinst på att sälja krigsmateriel till diktaturer som dagligen systematiskt kränker mänskliga rättigheter. Saabs radar- och stridsledningssystem Erieye har, till exempel, beskrivits som en viktig del av Saudiarabiens krigföring i Jemen, där mer än 10 000 människor dött och en av historiens största svältkatastrofer just nu pågår. Vi frågade hur det är förenligt med målet att skapa trygghet.

Så här löd svaret från Saabs VD Håkan Bushke (det är ett referat eftersom Saab inte tillåter ljud- eller filminspelning på stämman, utöver företagets egen):

“Svenska Freds- och Skiljedomsnämnden [sic] tror på fred på sitt sätt. Det gör vi också. Försvarsindustrin har hjälpt Sverige och andra länder att stå utanför krig. Jag tycker det är klart att vi ska ha tydliga, restriktiva och parlamentariskt utformade regler som är avvägda efter svensk försvarsförmåga. Så är det också med exporten till de där länderna. Vi utgår ifrån beslut fattade i demokratisk ordning och de riktlinjer som finns. Jag har fått frågan om Erieye i Saudi många gånger, och jag tycker att det här är en bra, balanserad väg framåt.”

Kort sagt: Om Saab får exportera gör de det. Det svarar inte på vår fråga. Om Saab verkligen strävar efter att skapa trygghet borde de inte sälja vapen till diktaturer som Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Thailand. Det är inte förenligt med en vision att skapa trygghet, oavsett om det är lagligt eller inte. Fråga bara befolkningen i Jemen. Fråga de saudiska kvinnor som tvingas stå under manligt förmyndarskap under hela sina liv, utan rätt att själv bestämma om de ska gifta sig, arbeta, studera, resa utomlands eller söka sjukhusvård.

Det är naturligtvis vinst som är Saabs mål, inte att skapa trygghet. Det hade aktieägarna med lätthet kunna förtränga på årsstämman. Om inte vi varit där för att påminna dem förstås.

Via länken nedan når du vår film från bolagsstämman, fram till fotoförbudet. 

https://www.facebook.com/plugins/video.php?href=https%3A%2F%2Fwww.facebook.com%2Fsvenskafreds%2Fvideos%2F1299215286792882%2F&show_text=0&width=560

 

Kommentarer inaktiverade för Vinst är Saabs mål, inte trygghet

Filed under Försvarspolitik, Vapenexport, Vapenhandel

Tårtkalas med bitter eftersmak

En försvarsuppgörelse har presenterats med 500 nya och omedelbara miljoner till försvaret. Killarna och tjejerna bakom uppgörelsen har firat med tårta.

Vi ser upprustningens mekanismer och dess konsekvenser i Östersjöområdet, Sydöstra Asien, Mellanöstern och på många andra platser i världen. Vapenhandeln ökar och likaså hotet mot människors säkerhet.

På presskonferensen ställdes frågan om vad som specifikt hänt som försämrat säkerhetsläget till den grad att så drastiska åtgärder som att ändra i budgeten måste vidtas. Men ingen ville ge något mer konkret svar än att försämringen skett stegvis. På frågan om Sverige hotas av ett militärt angrepp svarade försvarsministern att han inte kände till “något omedelbart dagsaktuellt hot.”

Samarbetsviljan mellan riksdagspartierna var något som poängterades och upprepades. Åsa Lindestam från socialdemokraterna tyckte att det kändes “unikt” för henne att få stå där. Och den delade glädjen över den fullständiga enigheten förstärkte stundens allvar och känslan av beslutets nödvändighet.

Tänk om vi fått möta samma enighet och handlingskraft under exempelvis hösten 2015 när människor i desperation sökt skydd i vårt land och beredskapen inte var tillräcklig. Om partierna över de ideologiska gränserna kallat till presskonferens för att säga: “Det känns unikt att vi kan enas i solidaritet och medmänsklighet och ge ökade resurser till att omfamna människor i kris. Samtliga riksdagspartier är eniga om att vi aldrig kompromissar om mänskliga rättigheter och rätten till asyl.” I stället samlades de för att tillfälligt stänga gränserna för människor på flykt. En “tillfällig” åtgärd som mer och mer framstår som permanent.

Daniel Bäckström från centerpartiet ville tacka för ett “gott samtalsklimat” mellan riksdagspartierna. Men i det säkerhetspolitiska offentliga samtalet är klimatet hårt och onyanserat och det blir allt svårare att lyfta perspektivet om mänsklig säkerhet. Allt svårare att som fredspolitisk aktör alls släppas in i debatten. Debatten handlar istället om en eller två ubåtar eller si eller så många miljoner i ökade satsningar. Var finns diskussionen om vad det är vi skyddar oss mot och hur vi gör det på bästa sätt?

Mikael Oscarsson från kristdemokraterna sa att han tror att svenska folket tycker att vår försvarsförmåga ska öka. Utifrån den ensidiga bild vi matas med och den hotbild som målas upp, vore det närapå ett mirakel om människor inte skulle ha påverkats av de krav som ställs på ökad militär försvarsförmåga.

Rädsla gör mycket med oss, i synnerhet när hotet är så diffust och så illa förklarat som i nuläget. Någonting hotar oss men exakt vad det är går inte att berätta. De ökade spänningarna i Östersjöområdet utgör en stor del av hotet. Men att Sverige rustar upp spär endast på den upprustningen och därmed även själva hotet. En boll utan styrsel har satts i rullning, där militärt våld presenteras som enda lösning på ett hot ingen riktigt vet hur det ser ut. Trots att vi vet att militärt våld leder till mer militärt våld, till förvärrade konflikter och till minskat handlingsutrymme både för civilsamhället och för de röster som försöker nyansera debatten.

Killarna och tjejerna bakom uppgörelsen firade med tårta vilket kommenterades friskt i sociala medier. Några tyckte att 500 miljoner var alldeles för lite att fira. Själv får jag en bitter eftersmak i munnen utan att ens ha tagit någon tugga av tårtan.

För ingen pratar längre om fred. Istället pratas det om det nära, eller fjärran, anstående kriget. Och det är vad som gör mig verkligt rädd.

Vilka signaler sänder vi ut genom att ordna tårtkalas för upprustning? Vem och vilka gynnas av de signalerna, egentligen?

1 kommentar

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, nedrustning

Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Samma dag som regeringen offentliggjorde beslutet att återinföra värnplikten presenterades den offentliga utredningen för Sveriges insatser i Afghanistan. Det första beskedet föregicks av ”ett försämrat säkerhetsläge”, det andra av en tolv år lång insats i Afghanistan.

Svenska Freds och SAK har varit några av de aktörer som krävt en oberoende utredning av de svenska insatserna i Afghanistan. Att det nu var dags för en sådan att presenteras var därför välkommet. Tone Tingsgård, som lett utredningen, redogjorde för att få av de mål som sattes upp har uppnåtts. I likhet med utredningen av den norska insatsen konstateras att det enda egentligen mätbart positiva är att Sverige visat Nato att vi är att räkna med. Vilket säkert kan ha betydelse för ett Nato-medlemskap.

Ur rapporten: ”Försvarsmakten anför också att man genom deltagandet i flera Natoledda insatser har byggt upp ett förtroende som betrodd och kompetent partner genom att vara en ansvarstagande truppbidragare. Försvarsmakten bedömer att detta har gett insyn och medinflytande i Nato, vilket har underlättat nationella besluts- och beredningsprocesser.”

Så för försvaret själva och för Sverige var den militära insatsen alltså till nytta. För freden i Afghanistan däremot ser resultaten inte lika lovande ut.

Ur rapporten: ”Det svenska militära engagemanget har inte lyckats uppnå den övergripande målsättningen att bidra till hållbar säkerhet…Säkerhet och stabilitet har inte uppnåtts och den väpnade konflikten fortgår och har ökat i omfattning och intensitet. Säkerhetsläget är svårt i nära nog hela landet.”

Som minst tros de ekonomiska kostnaderna för de militära insatserna i Afghanistan 2002-2014 landa på 11,1 miljarder kronor, men det finns enligt utredningen anledning att tro att de faktiska kostnaderna har varit avsevärt högre. På frågan om det varit värt det svarade Tingsgård: ”Om vi lärt oss något av det här kan det ha varit värt insatsen.”

Några timmar tidigare hade vi fått veta av försvarsminister Peter Hultqvist att värnplikten ska återinföras och att unga personer från och med juli ska tvingas till plikttjänstgöring om inte tillräckligt många ansluter sig frivilligt. Säkerhetslägets försämring har gett regeringen mandat att återinföra något som ska vara vilande i fredstid.

Vad är motsatsen till fredstid? Krigstid? Är det vad vi befinner oss i just nu? Ska vi satsa alla ekonomiska resurser på att ”höja trösklar” för yttre angrepp?

Jag är beredd att hålla med försvarsministern om att vi på många sätt märker av ett försämrat säkerhetsläge. Ett exempel är den försämrade säkerhet som nedskärningarna inom förlossningsvården har inneburit för dem som behöver den. Förlossningsavdelningar stängs och kvinnor får gå snabbkurser i att föda barn i bilen. Själv hade jag inte levt idag om jag bott längre än en timme från ett sjukhus när jag skulle föda mitt senaste barn. Jag hade dött av blodförlust. Jag överlevde tack vare suverän sjukvård och tack vare lyckan i att vara bosatt i en storstad. Säker och tillgänglig vård är en oerhört viktig samhällsfunktion såväl i freds- som i krigstid.

Barnmorskor, läkare och de som överlevt eller står inför traumatiska förlossningar varnar högljutt om att det endast är en tidsfråga innan någon dör. Det är ett akut försämrat säkerhetsläge för många kvinnor där mer resurser behövs. Men det är en enorm skillnad när röster istället höjs från Försvarsmakten om att vi saknar beredskap inför något som kanske kan hända. De rösterna tas på betydligt större på allvar, då måste något göras nu.

Vi som väljer att lära något av historien vet att säkerhetsläget i världen inte förbättras av upprustning. Det finns hur många exempel som helst som visar på det. Nu har Sverige lagt minst 11 miljarder kronor på en insats i Afghanistan för att förhoppningsvis lära sig något av det.

När ska vår feministiska utrikespolitik färga av sig på försvars- och säkerhetspolitik? När ska vi ta tag i den förlegade patriarkala bilden av att upprustning och avskräckning är ett fungerande sätt att skapa säkerhet? När ska brister inom andra viktiga samhällsfunktioner som exempelvis skola, förskola, vård och fungerande infrastruktur tas på samma allvar?

Unga röster fick frågan vad de tyckte om återinförd värnplikt i SVT Rapport och gav blandade omdömen. ”När det gäller militärtjänst handlar det om att ta liv och att offra sitt eget liv och det ska man aldrig bli tvingad att göra”, sa en av de intervjuade. En annan sa: ”Det är väl bra så att vi får lite ordning i samhället.”

Tone Tingsgård drog en uppgiven suck på presskonferensen. Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Resultatet är långt ifrån det önskvärda. Förhoppningen är att någon lär sig något av detta.

Säkerhetsläget “har försämrats”, värnplikten ska återinföras och försvarsanslagen höjas. Enigheten är fullständig, riksdagen “jublar”. Pengar som kunnat läggas på medling, diplomati, fredsbyggande, stärkande av mänskliga rättigheter och våldsförebyggande arbete, ska läggas på krig. Minst 11 miljarder kronor har lagts på en misslyckad militär insats i Afghanistan.

När ska vi börja prata om resurserna som läggs på militära medel och som skulle kunna gå till andra insatser som bättre främjar både mänsklig säkerhet och internationell fred och säkerhet? Hur många fler miljarder ska gå till försvaret? Till vapenindustrin? Utan en kritisk debatt och till vilket pris? På bekostnad av vems säkerhet?

Svenska Freds välkomnar att utredningen nu presenterats med en tydlig kritik på flera viktiga områden. Vi är många som har varnat för en sammanblandning mellan OEF, USA:s antiterroroperation, och den FN-sanktionerade ISAF-styrkan och att glidningen från fredsfrämjande till aktivt krigförande skulle leda i helt fel riktning. Vi har också varnat för riskerna med civil-militär samverkan och för hur militariseringen av biståndet påverkat möjligheterna för humanitära organisationer och utvecklingsaktörer att utföra sitt arbete. Vi har också kritiserat bristen på öppenhet från beslutsfattare till den svenska befolkningen kring vad den militära insatsen i Afghanistan egentligen innebar. Allt detta bekräftar nu utredningen.

Vad välkommet och uppfriskande det hade varit om utredningen dessutom vågat ta steget att säga: “Med militära medel uppnådde vi mål som kom Sverige och försvaret själva till del. Den viktigaste lärdomen är att vi hade en övertro till vad militära medel kunde åstadkomma. I framtiden måste vi våga ifrågasätta om Sverige verkligen ska bidra militärt eller om våra krafter och resurser inte är bättre investerade på annat håll.”

I en intervju angående Donald Trumps militära satsningar sa utrikesminister Margot Wallström tidigare i veckan till SvD: ”Jag tror att vi måste ändra på talesättet ´om du vill ha fred ska du rusta för krig´….Vill man ha fred ska man rusta för fred och investera i sådant som skydd av mänskliga rättigheter och pressfrihet.”

Hur länge ska det behöva dröja innan vi får se ett nytänkande inom försvars- och säkerhetspolitiken?

>> Läs mer om vad Svenska Freds tycker om att återinföra värnplikten.

>> Svenska Afghanistankommittén om de svenska insatserna i Afghanistan.

Kommentarer inaktiverade för Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Filed under Afghanistan, Aktuella frågor, Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Internationellt arbete, Konflikthantering

Mata inte fel varg

I går offentliggjorde utrikesminister Margot Wallström Sveriges utrikesdeklaration för 2017. Hopp och tillförsikt blandades med oro för världsläget.

Bland annat lyftes fredsavtalet i Colombia som ett positivt och hoppingivande fredsexempel från det gångna året. Wallström poängterade vikten av medling och konfliktförebyggande arbete, vilket förstås är välkommet. Hon nämnde även Burma/Myanmar, där bland annat Svenska Freds partnerorgansiationer arbetar för att bygga hållbar fred i landet, och den nya strategi för utvecklingssamarbete som ska tas fram under 2017. Målsättningen att bidra till en fredlig, inkluderande och demokratisk utveckling i landet, inklusive för minoritetsgruppen rohingya, är oerhört viktig.

Något som som både nämndes i utrikesdeklarationen och i debatten efteråt, var Sveriges roll som pådrivare för ett globalt kärnvapenförbud. Wallström poängterade att ett Nato-medlemskap inte är aktuellt och att Nato och dess kärnvapenparaply inte är förenligt med viljan att nedrusta världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen. Men regeringen verkar samtidigt inte se något hinder för ett mycket omfattande militärt samarbete med Nato. Vi har tidigare frågat var gränsen för den militära alliansfriheten går, utan att få några tydliga svar.

Wallström tog upp exempel på säkerhetspolitiska hot såsom klimatförändringar, ojämlikhet, vattenfrågor och resursbrist. Hot som kan påverka Sverige och som är del av den nationella säkerhetsstrategin, men jag hade önskat mig ännu mer fokus på mänsklig säkerhet och vikten av att Sverige respekterar mänskliga rättigheter, värnar asylrätten och följer barnkonventionen. De säkerhetspolitiska hot som identifierats i Sverige är redan en verklighet för många människor, vars säkerhet behöver vara högsta prioritet.

Wallström lyfte också behovet av ökat fokus på flyktens grundorsaker, vilket vi välkomnar. Men hur ser det ut i praktiken? Jag hade önskat mig en tydligare koppling mellan de bakomliggande orsakerna till varför människor tvingas fly, den svenska vapenexporten och den internationella vapenhandeln. Visserligen nämnde Wallström att Sverige “ska upprätthålla en strikt och effektiv exportkontroll av krigsmateriel” och att ett lagförslag i syfte att skärpa reglerna för export till icke-demokratier är på gång, men det har redan gått sex år sedan riksdagen beslutade att skärpa riktlinjerna och under tiden fortsätter Sverige att exportera vapen till flera mycket problematiska länder.

Den svenska vapenexporten var även något som togs upp av flera partier i debatten efteråt. Hans Linde från Vänsterpartiet, Birgitta Ohlsson från Liberalerna och Sofia Damm från Kristdemokraterna satte press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De ifrågasatte både varför lagförslaget dröjer och uttryckte oro för att formuleringarna inte kommer att vara tillräckligt skarpa.

Vi undrar också om regeringen kommer att stå upp för det egna kongressbeslutet och föreslå ett regelverk som de facto stoppar vapenexporten till diktaturer och andra länder där mänskliga rättigheter allvarligt kränks. Vi har all anledning att vara oroliga, men förutsättningarna finns om regeringen vill. En majoritet av riksdagens ledamöter hör till partier med kongressbeslut eller ställningstaganden på årsmöten och i partiprogram om att stoppa vapenexport till diktaturer.

Motsättningen mellan en framgångsrik feministisk utrikespolitik och svensk vapenexport blev ännu tydligare i debatten efteråt. I den konstaterade Wallström att export av krigsmateriel innebär en mängd dilemman, som kommer att finnas så länge Sverige tillverkar och säljer vapen. Och slutsatsen vi återigen kan dra är hur oerhört svårt det är för regeringen att föra en trovärdig feministisk och inkluderande utrikespolitik så länge vapenexporten till diktaturer och länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter pågår. Kopplingen mellan vapenexporten och dagens flyktingkris är svår att bortse från. Människor flyr i stor utsträckning från väpnade konflikter som i sin tur göds av tillförseln av vapen. EU investerar allt större summor i gränsövervakningssystem för att bland annat stänga människor i behov av skydd ute, samtidigt som många av medlemsländerna exporterar stora mängder krigsmateriel till de konflikter som människor flyr från, i exempelvis Nordafrika och Mellanöstern.

Wallström inledde utrikesdeklarationen med en morfars berättelse för sitt barnbarn om sina två inre vargar, en god och en ond. På barnbarnets fråga om vilken varg som vinner svarade morfadern: “Den som du matar.”

Att fortsätta exportera vapen till diktaturer och förtryckarstater är att mata helt fel varg.

Mina tankar förs till Hans Rosling som dog för en vecka sedan och som ständigt poängterade att vår kunskap om världen präglas både av vad vi väljer att se men också av den bild vi visar upp för andra. Visar han bara sin sko, är det skon vi ser. Vi har under den senaste tiden bland annat sett hur kritik mot den den rådande försvars- och säkerhetspolitiken avfärdas som spridning av desinformation. Därför är det viktigt att de röster som nyanserar debatten och som lyfter alla de alternativ som finns för att bygga hållbarhet och fred i världen inte kvävs. Att de fredsbyggande processer som möjligen är mer tidskrävande och svårare att mäta, men som är nödvändiga för en hållbar värld, prioriteras. Därför är det glädjande att Wallström i sina slutord tackade civilsamhället och folkrörelserna som genom sitt arbete och opinionsbildning gör skillnad. Ju snävare våra perspektiv blir desto mer hotfull och onyanserad blir världen. Det i sig utgör ett allvarligt säkerhetshot, som vi alla måste bekämpa. Och det sätter fingret på att civilsamhällets engagemang, både i Sverige och internationellt, nog aldrig varit så viktigt som nu.

>> Läs SvD:s artikel om den svenska vapenexporten
>> Läs Hans Lindes debattartikel om den svenska vapenexporten i Expressen
>> Se utrikesdeklarationen och den utrikespolitiska debatten i sin helhet

Kommentarer inaktiverade för Mata inte fel varg

Filed under Burma/Myanmar, Försvarspolitik, Internationellt arbete, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, nedrustning, Vapenexport, Vapenhandel

Ingen ska tvingas ta till vapen

I fredags lämnade vi in vårt remissvar till utredningen SOU 2016:63, som föreslår ett återinförande av värnplikten. 2010 beslutades att värnplikten skulle ligga vilande i fredstid. För Svenska Freds är det en självklarhet att ingen ska tvingas ta till vapen eller utbildas i våldsutövande.

I vårt remissvar lyfter vi några viktiga brister i utredningen. Anledningen till att utredningen tillsattes är att Försvarsmakten inte lyckas rekrytera tillräckligt många på enbart frivilliga grunder. Även om utredningen betonar att ”frivillighet och motivation” ska väga tungt, går i samma dokument att läsa att 4000 per år ska utbildas 2018 och 2019 och 5000 per år 2020. Detta föreslås sedan utökas till 8000 personer per år 2022-2025. Bland de unga anser endast 27 procent att det skulle vara bra eller ganska bra att återinföra värnplikten. Majoriteten av dessa vill, enligt utredningen, hellre arbeta eller plugga vidare. Men de ungas röster har inte tagits till vara i utredningen. Det är oerhört viktigt att de får ge sin bild av hur trygghet och säkerhet kan byggas, vilket är långt mer än endast genom militärt försvar.

För att locka unga till militärtjänstgöring föreslås riktade informationsinsatser i skolor. Det är djupt oroande. Rekrytering baserad på ensidig information ska inte förekomma i svenska skolor. Vi är positiva till att det förs en diskussion om hur demokrati, mänskliga rättigheter, utbildning och civilt engagemang främjar svensk och global säkerhet, där civilsamhället och dess unika perspektiv tas upp. Men att Försvarsmakten, okritiskt och oemotsagd, skulle inleda rekrytering av unga i skolan, är oacceptabelt.

I utredningens förslag ska beredskapsunderlaget också fyllas i av minderåriga 17-åringar, utan att en förälder eller annan vårdnadshavare gett sitt samtycke. Enligt Barnombudsmannen finns risk att detta upplägg bryter mot barnkonventionens bestämmelser mot rekrytering av minderåriga.

Ett av de vanligaste argumenten för värnplikt är märkligt nog det om jämställdhet. Det är i själva verket ett oerhört tunt argument för att göra denna förändring. Det nuvarande försvaret är redan jämställt i den mån att du oavsett kön har möjlighet att på frivillig basis söka anställning inom försvaret. Det finns också andra brister. I dag finns ett växande antal människor som inte identifierar sig som kvinnor eller män, något som inte nämns i utredningen. Jämställdhet handlar också om betydligt mer än representation av kön, det handlar om inkludering och om att förändra destruktiva normer och värderingar. Regeringen har gjort en uttalad satsning på våldsförebyggande och på att förändra destruktiva normer i samhället i stort. Att undanta försvarsmakten från detta arbete blir kontraproduktivt. Om det hade lagts verklig tyngd vid vikten av jämställdhet inom försvaret hade aktörer med expertkunskap inom de frågorna kunnat tillfrågas som remissinstanser. Organisationer som Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Män För Jämställdhet, RFSU och RFSL borde ha uppmuntrats att uttala sig.

Tidsramen för utredningen är snäv, unga födda 1999 kan behöva mönstra redan i höst om förslaget går igenom. Det är oerhört kort om tid för att på ett nyanserat sätt kunna informera unga om vad värnplikten faktiskt innebär. Utredningen anser också att värnpliktiga ska kunna skickas utomlands till operationer ”som inte faller under vad som brukar kallas traditionella fredsbevarande insatser”, något som innebär en stor förändring från tidigare. Varken vuxna eller unga vuxna ska skickas utomlands till krig och konflikter de inte valt att delta i. I det fall regeringen går vidare med förslaget måste de som ska fylla i beredskapsunderlaget veta vilka risker och alternativ som finns. Vi och många andra aktörer kan bidra med det, men tiden är knapp.

Regeringen borde inte gå vidare med förslaget. Istället behövs en betydligt bredare och mer nyanserad debatt om svensk säkerhet och hur unga kan bidra till det, som inte bara fokuserar på militärt tvång utan också på civilt engagemang. Den rådande försvars- och säkerhetsdebatten präglas av grundantagandet att Sverige måste rusta upp militärt och knyta närmare militära band med andra länder och militäralliansen Nato. Samtidigt misstänkliggörs många av oss som ifrågasätter den utvecklingen.

Det finns i nuläget många säkerhetsfrämjande områden i samhället med resursbrist, exempelvis inom flyktingmottagande, skola och sjukvård. Ändå är det inte aktuellt med exempelvis sjukvårdstjänstgöringsplikt eller undervisningsplikt. Gränserna hålls fortsatt stängda för dem som flyr för sina liv och unga flyktingar skickas tillbaka till krigszoner runt om i världen. Varför Försvarsmakten skulle ha en särställning för pliktrekrytering är inte bara obegripligt utan fullständigt orimligt i en värld där konstaterade säkerhetshot som klimatförändringar eller orsakerna till väpnade konflikter inte åtgärdas trots att vi vet vad som behövs göras.

Svenska Freds har en lång historia av att bedriva påverkansarbete kring värnpliktsfrågan och värnar den mänskliga rättigheten att inte tvingas använda vapen. Redan i början av 1900-talet kampanjade vi för att värnplikten skulle avskaffas och för rätten till vapenfrihet. Under många år gav vi råd och ekonomiskt stöd till personer som straffats för sitt principiella motstånd mot våld. När värnplikten slutligen lades vilande 2010 var vi endast försiktigt optimistiska. Med all rätt visade det sig, knappt sju år senare.

>> Här kan du läsa vårt remissvar i sin helhet. 

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter

Är det verkligen fred vi vill ha?

Jag har nu varit ordförande för Svenska Freds i nästan fyra veckor. Under den förhållandevis korta tid som gått sedan dess har mycket hänt och ännu mer varit sig likt. Sverige fortsätter exportera vapen till krigförande länder, bland annat till Förenade Arabemiraten, vilket Aftonbladet uppmärksammade i dagarna. Utöver dem har vi bland annat Saudiarabien, Turkiet och Thailand som mottagare av våra vapen. Fem år har gått sedan riksdagen beslutade att skärpa lagstiftningen för svensk vapenexport, men ingen skärpt lagstiftning finns ännu och i praktiken är det business as usual.

Tony Blair har tvingats be om ursäkt offentligt för att ha startat krig mot Irak 2003, eftersom det var en oerhört dålig idé. Något som Svenska Freds och väldigt många andra med oss påtalade redan innan det hänt. Men tretton år senare är det försent att tänka efter före och vi får aldrig veta hur situationen kunnat hanteras annorlunda.

Min nya roll påminner på flera sätt om vad jag hållit på med tidigare, i mitt författarskap. Engagemanget och frustrationen jag känt, senast med min reportagebok om Sveriges riksinternatskolor. Dörrarna jag kämpade för att komma innanför, personerna jag träffade och intervjuade, den påverkan jag hoppades att min bok skulle ha. Uppgivenheten över hur cementerade och destruktiva strukturerna är, hur svåra de är att förändra. Efter boksläppet fick jag argumentera mot meningsmotståndare i nyhetssändningar, debattprogram och morgonsoffor. Jag kallades allt från förrädare till naiv och det hävdades att jag inte visste vad jag pratade om.

Men det visste jag ju. Både som tidigare internatelev och efter att ha gjort noggrann och djupgående research. Och jag har redan hunnit märka att tillvägagångssättet för att förminska fredsrörelsen på många sätt är detsamma som det som används i internatskolevärlden. Samma slags personer på samma höga positioner, i samma kostymer, med samma slags härskartekniker.

”Lycka till, med vad det nu är du håller på med”, sa försvarsministern efter att vi småpratat en kort stund på Folk och försvars mingel i Almedalen, där jag befann mig förra veckan.

Den naiva fredsrörelsen, den som inte kan tas på allvar.

På de seminarier jag besökte på Försvarspolitisk arena under Almedalsveckan låg fokus på upprustning, hotet från Ryssland och vikten av ett fortsatt närmande till Nato. En man som undrade om det verkligen fanns någon risk att Sverige skulle anfallas av Ryssland, fick svaret att hans fråga var felställd. ”Din fråga passar sig nog bättre i ett annat seminarium”, la moderatorn till.

Och generellt fanns väldigt lite utrymme för frågor, faktiskt inget alls på de seminarier där jag själv önskade ställa en eller flera. Som efter att försvarsministern liknat Putin och Trump vid två dårar som beundrar varandra och därför hoppades ”att Clinton vinner valet”. Vilket följdes av övriga paneldeltagares medhållande skratt. Och jag ville förstås fråga vad det betyder för Nato om Trump faktiskt blir president. Hur säkert är ett försvarssamarbete där allt kan ställas på ända av en enskild persons maktfullkomlighet? Hur naivt är det inte att lägga så mycket tyngd vid något som är så skört?

I mina ögon är det naivt att tro att ökat antal vapen i omlopp, svenska vapen inräknade, har en fredsskapande effekt. Det är naivt att hävda att fler länder bör ha kärnvapen för att avskräcka andra från att använda dem, istället för att få till ett internationellt förbud. Inspirerad av ett gammalt låtcitat av Hoola Bandoola vill jag fråga: Är det verkligen fred ni vill ha, till varje tänkbart pris? Är ni alldeles säkra på det, att det värsta av allt är krig?

För om det är fred vi vill ha, är upprustning och invasioner inga hållbara lösningar. Det visar historiens facit långt, långt tillbaka i tiden. Istället är det diplomati, fungerande rättssystem, fria val och fredlig konflikthantering som lägger grunden för varaktig fred. Detta diskuterades på ett annat seminarium i Almedalen, dessvärre betydligt mindre välbesökt än ”Ryssen kommer, hur gör han”, där mängder av människor trängdes i regnet i brist på sittplats under tak.

Det är en stor och spännande utmaning jag står inför och jag ska ägna återstoden av sommaren åt att fördjupa mig i Svenska Freds frågor och åt att fila på argumenten inför hösten. I hängmattan ska jag läsa Per Anders Fogelströms böcker, en annan Svenska Freds-ordförande-författare som skulle ha varit 99 år om han levt idag. Hela sitt liv försökte han förändra världen med pennan som främsta vapen. En drivkraft jag känner igen mig i. Och jag känner att fredskrafterna är starka och att Svenska Freds behövs mer än någonsin förr. Och att jag ska göra allt jag kan för att förändra rådande normer för hur fred och säkerhet byggs på bästa sätt. För om det verkligen är fred vi vill ha, behöver strategierna ses över på riktigt.

Och för den som undrar vad jag svarade försvarsministern när han gav mig en klapp på axeln och önskade mig lycka till med vad jag nu håller på med, klappade jag tillbaka och svarade: ”Lycka till du med, med vad du nu håller på med.”

Inte världens mest genomtänkta kommentar kanske, men av reflex bemöter jag ofta härskartekniker med de svar de förtjänar.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Nya fredsdiplomater för en säkrare värld – det är rubriken på regeringens senaste satsning inom utrikespolitiken som presenterades i fredags på Aftonbladets debattsida. Detta är bra. Vi är många som genom åren har pekat på att det behövs en återtagning av kunskap och kapacitet i Sverige och hos svenska diplomater för att bättre bidra till fredsprocesser och konfliktförebyggande, men även peka ut vägen framåt och befästa att fred är en avgörande uppgift att arbeta med.

Inför internationella fredsdagen den 21 september 2014 tog vi exempelvis fram den här listan tillsammans med Kristna Fredsrörelsen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet: Sverige behöver en aktiv fredspolitik. Där listar vi fem förslag på vad Sverige bör göra. 1) Förnyad bred satsning på medling och diplomati, 2) Tydligt fokus på global nedrustning, 3) Kvinnors makt i freds- och säkerhetspolitik, 4) Kraftig begränsning av svensk vapenexport, 5) Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd.

Inom flera av områdena vi listade för två år sedan går det framåt, om än frustrerande sakta ibland. I vissa delar känns det som att det går bakåt. Avräkningar från biståndet för mottagande av människor på flykt i Sverige minskar möjligheterna till att arbeta konfliktförebyggande i de länder där detta behov finns här och nu, en proposition om nytt regelverk som ska försvåra vapenexport till diktaturer skjuts på framtiden ideligen och därtill skaver helheten när regeringens samlade politik läggs samman.

För om det nu är så att fredsdiplomati ska ha en framträdande roll, hur kommer det sig att försvarsdepartementet inte är involverat? När jag hör debatten i dag, där det till exempel sägs att Sverige kan vara i krig om tre år, då låter det nästan som att det vore ett önsketänkande. Vi vill vara med när det händer. Vi kan väl vara i krig i morgon om det nu skulle vara så?

Inriktningen på försvarspolitiken har idag ett tydligt fokus på avskräckning och planering för att bidra till kriser i närområdet (exempelvis genom det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till i nästa vecka). Fokus är alltså rakt emot det som fredsdiplomatin syftar till. Regeringens satsning presenteras utifrån att fredsdiplomati är något vi ska ägna oss åt i länder långt borta, med biståndsmedel. Inget ont i sig. Men fredsarbete är så mycket mer än så. Fred är relationer, förtroende, kontakter mellan människor, nedrustningsinitiativ, med mera. Vilka initiativ för fredsdiplomati avser regeringen ta för närområdet? För att minska den spänning som trappats upp genom ökade antal militära övningar från såväl Rysslands som från Nato:s sida runt Östersjön och Arktis?

Med detta sagt är det så klart en välkommen nysatsning på medling och diplomati som regeringen lägger fram, samtidigt som vi kan konstatera att mycket mer återstår att göra. Det är bra att höstens budget ska återspegla detta initiativ. Lita på att vi är många som kommer att följa upp detta.

Kommentarer inaktiverade för Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Filed under Försvarspolitik, Kärnvapen, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport