Tag Archives: nedrustning

Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Nya fredsdiplomater för en säkrare värld – det är rubriken på regeringens senaste satsning inom utrikespolitiken som presenterades i fredags på Aftonbladets debattsida. Detta är bra. Vi är många som genom åren har pekat på att det behövs en återtagning av kunskap och kapacitet i Sverige och hos svenska diplomater för att bättre bidra till fredsprocesser och konfliktförebyggande, men även peka ut vägen framåt och befästa att fred är en avgörande uppgift att arbeta med.

Inför internationella fredsdagen den 21 september 2014 tog vi exempelvis fram den här listan tillsammans med Kristna Fredsrörelsen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet: Sverige behöver en aktiv fredspolitik. Där listar vi fem förslag på vad Sverige bör göra. 1) Förnyad bred satsning på medling och diplomati, 2) Tydligt fokus på global nedrustning, 3) Kvinnors makt i freds- och säkerhetspolitik, 4) Kraftig begränsning av svensk vapenexport, 5) Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd.

Inom flera av områdena vi listade för två år sedan går det framåt, om än frustrerande sakta ibland. I vissa delar känns det som att det går bakåt. Avräkningar från biståndet för mottagande av människor på flykt i Sverige minskar möjligheterna till att arbeta konfliktförebyggande i de länder där detta behov finns här och nu, en proposition om nytt regelverk som ska försvåra vapenexport till diktaturer skjuts på framtiden ideligen och därtill skaver helheten när regeringens samlade politik läggs samman.

För om det nu är så att fredsdiplomati ska ha en framträdande roll, hur kommer det sig att försvarsdepartementet inte är involverat? När jag hör debatten i dag, där det till exempel sägs att Sverige kan vara i krig om tre år, då låter det nästan som att det vore ett önsketänkande. Vi vill vara med när det händer. Vi kan väl vara i krig i morgon om det nu skulle vara så?

Inriktningen på försvarspolitiken har idag ett tydligt fokus på avskräckning och planering för att bidra till kriser i närområdet (exempelvis genom det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till i nästa vecka). Fokus är alltså rakt emot det som fredsdiplomatin syftar till. Regeringens satsning presenteras utifrån att fredsdiplomati är något vi ska ägna oss åt i länder långt borta, med biståndsmedel. Inget ont i sig. Men fredsarbete är så mycket mer än så. Fred är relationer, förtroende, kontakter mellan människor, nedrustningsinitiativ, med mera. Vilka initiativ för fredsdiplomati avser regeringen ta för närområdet? För att minska den spänning som trappats upp genom ökade antal militära övningar från såväl Rysslands som från Nato:s sida runt Östersjön och Arktis?

Med detta sagt är det så klart en välkommen nysatsning på medling och diplomati som regeringen lägger fram, samtidigt som vi kan konstatera att mycket mer återstår att göra. Det är bra att höstens budget ska återspegla detta initiativ. Lita på att vi är många som kommer att följa upp detta.

Kommentarer inaktiverade för Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Filed under Försvarspolitik, Kärnvapen, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Antikrådet – som på den gamla goda tiden

Nu är vi där igen. AP-fonderna och deras inkonsekventa förståelse för vad skillnaden mellan etik och juridik är. Eller så är det jag som inte förstått skillnaden.

Vi har tillsammans med många andra organisationer under en lång tid kritiserat 1-4 AP-fonden för deras innehav i kärnvapenföretag. Senast i DN för inte så länge sedan: ”AP-fonder investerar i kärnvapenteknik”. Vi har varit på deras årsmöten, skickat ris- och roskort, uttalat oss i olika artiklar. Och så vidare.

Etikrådets syn på vad etik är för något är ytterst bristfällig. De likställer nämligen etik med internationella konventioner och juridiska avtal. Jag menar att detta är fel och är att bedra läsaren eller kunden. En etisk verksamhet är en verksamhet som inte bara följer lagar och regler. Etik handlar om att gå ett steg längre än lagen, om att ta ett intellektuellt ansvar i en situation som det (oftast) inte finns klara regler kring. Det handlar om mänskliga värderingar snarare än juridiska avtal (de tidigare finns dock ibland kodifierade/nedskrivna som en del i ett juridiskt bindande avtal).

I en intervju på sajten ”Hållbart kapital” intervjuas Etikrådets ordförande Christina Kusoffsky Hillesöy om bland annat den kritik som vi har framfört till AP-fonderna. Jag vet inte om det är en kommunikationsmiss kring strategin bakom intervjun, men om man kommer fram till att ”Det är tacksamt för massmedia att kritisera oss” har man antingen inte förstått att kritiken kommer just för att den egna verksamheten ser ut som den gör. Det är ju inte precis så att den kritik som förts fram av frivilligorganisationer är påhittad eller saknar grund.

Etikrådets policy är att föra en dialog med företagen hellre än att utesluta och denna princip anges ofta som en förklaring till varför de arbetar som de gör. Den principen jag har i sak inte så mycket emot, men frågan måste ställas – hur länge ska dialogen fortsätta innan man gör allvar av sina hot och drar sig ur?

Och hur pass sannolikt är det att ett kärnvapenföretag upphör med sin egen verksamhet? När inte ens Etikrådet själva har några problem med kärnvapnen – de hänvisar ju bara till olika internationella avtal som de själva tolkar som att företagen har rätt att modernisera sina kärnvapen. Vilket är ens incitamentet för Etikrådet själv att lyfta frågan med kärnvapenföretaget i så fall? Att tolka ickespridningsavtalet som en rätt att modernisera sina kärnvapenarsenaler är att gå emot intentionen i avtalet och också nedrustningsimperativet som, I ENLIGHET MED AVTALET, är krav som ställs på kärnvapenstaterna.

Etikrådet väljer och vrakar fritt både hur de tolkar ickespridningsavtalet i sig, och hur de definierar vad etik är. Bristen på att hänga med i utvecklingen och den internationella debatten i vad som utgör ett konstruktivt och progressivt nedrustningsarbete (och hållbara investeringar!) är uppenbar. Eller om det är ett ointresse. Jag vet inte. 

Groves och Oppenheimer vid Manhattanprojektet under 1940-talet.

Groves och Oppenheimer, två av de drivande personerna inom USA:s kärnvapenprogram vid Manhattanprojektet under 1940-talet.

”Ja hej det var från Etikrådet i Stockholm, Sweden här. Jag tänkte berätta att vi anser att ni på ert kärnvapenföretag är en etisk verksamhet som ska få modernisera kärnvapen i enlighet med internationella avtal. När jag tänker efter förstår jag inte ens varför ni finns med i vårt arbete. Varför står ni med på vår lista över företag att ha betänkligheter över? Varför har jag ens det här samtalet? Förlåt, det måste ha blivit någon slags missförstånd här. Tack och hej.”

Om ni frågar mig så tycker jag Etikrådet kan byta namn till Antikrådet snarast möjligt.

PS. 7:e AP-fonden lyssnade på oss för länge sedan. DS.

Kommentarer inaktiverade för Antikrådet – som på den gamla goda tiden

Filed under Kärnvapen

SvD försöker överraska igen

SvD fortsatte sitt sin avslöjnings-odyssé i går med att berätta om hur ett spionplan i lördags varit nära en militärövning och som fortfarande pågår i Sverige.  Alltså i lördags! Det var ju bara för ett par dagar sedan och Sverige ska återigen blivit helt överraskatDe kryper närmare oss bit för bit både i tid och rum, ryssarna. Rapporteringen är så detaljrik att det liksom bara växer fram nya frågor hela tiden!

Det var nära

Via SvD:s grafik får vi veta att det alltså troligen var ett Il-20, ett signalspaningsplan. Vi får veta att det är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation. Nähä! Det är inte sant! Ett militärt signalspaningsplan specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation! Läsarna kippar efter andan och undrar om de bevittnar något historiskt. Dra mig baklänges och på trissor – var det här första gången ett militärt signalspaningsplan är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation?

Och för att göra spänningen ytterligare något mer olidlig får vi följa flygrutten beskriven in i minsta detalj längs den rödstreckade linjen på kartan. Och man blir så fångad så fångad att man liksom rycks med och nästan drar in magen och håller andan när man inser att – det är inte sant! – det ska flyga in i den smala smala fåran av internationellt vatten mellan Öland och Gotland! Och det går ju inte låta bli att undra som totalt oinsatt: måste den kanske fälla in vingarna då eller kommer det finnas plats för dem också i den smala lilla luftfåran? Och kan den trots det trånga utrymmet göra den fruktade Musse Pigg-manövern? Dvs trycka på en knapp och så vrängs skrovet in och ut och förvandlas till ett läskigt attackflyg i ett svep?

Och när vi i massmedia under dagen har läst om att planet gick in i den smala remsan av internationellt luftrum, är det då den trånga pyttelilla biten ungefär i höjd med Långe Erik som avses, eller menar man den biten just innan? Det är ju tur att merparten av biten internationellt luftrum mellan Öland och Gotland ändå är rätt rymligt, tänker man. Men inser sen, nej, åh nej, det militära signalspaningsplanet som är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation åker rakt in i den trånga passagen. Och ska vända där! Hur ska det här gå då? Herregud! De går ju verkligen inte att lita på!

Planet vänder plötsligt. Där och då. Just då. Då är det minsann nära att gränsen kränks. Men bara nästan [OBS: SvD är lite tydligare den här gången]. Alla drar en lättnadens suck. Men konstaterar också skamligt nog, åh så skamligt, det är så himla pinsamt. Det finns inte ett enda Gripen-plan uppe i luften som kan muskedundra till så att ryssen fattar att vi menar allvar på riktigt. ”Ni får inte – vi upprepar, inte flyga in i det här trånga smala utrymmet av internationellt luftrum.” Men det är för sent. Sverige är blottat och kränkt i sin oskyddade sårbarhet.

Lyfte de eller inte

Dock verkar planet, ni vet det som är ett specialutrustat signalspaningsplan för att fånga upp och spela in militär kommunikation, ändå ha fattat att det inte får överträda gränsen. Kanske fångade de upp de små små skräckslagna rösterna från svenskarna, fällde ett elakt skratt och sa – okej, den här gången kommer ni undan på nåder. Men nästa gång. Då blir det annat ska ni veta. Då kommer ryssen rakt in i det trånga utrymmet där i den smala remsan. Kanske lyfter Jas-planen för sent även denna gång. Vem vet. 

***

Det finns så många aspekter man kan lyfta fram i en kritisk granskning. Utifrån det språk, de beskrivningar och den alarmistiska ansats som funnits den här veckan kan man kan ju inte låta bli att undra en sak. Vem eller vilka är det som sitter och känner sig kränkta egentligen och av vilken anledning?

Ok, förutom TwittSkipper då

kränkt

Jag blev kränkt:

Vatten över huvudet

***

Sen dör SvD:s dramaturgi helt då en ny hemlig källa träder fram, denna gången i DN. De meddelar följande under eftermiddagen: ”Enligt uppgifter till SvD skulle ett ryskt spaningsplan ha flugit i internationellt luftrum men mycket nära den svenska gränsen under lördagen. En flygning som enligt tidningen skulle ha ”överraskat” det svenska försvaret […] Men uppgifter till DN visar att det ryska spaningsplanet, som har sin hemmabas i Kubinka utanför Moskva, rutinmässigt följdes av svensk radar. Planet ombaseras regelbundet från Kubinka till Kaliningrad mellan Polen och Litauen, så också förra veckan. Så snart det kommer in i Östersjöområdet följs det av svensk militär radar.”

Jaha, så var det med det.

Under gårdagskvällen ägnade SVT Debatt en del av programmet åt att debattera rysshotet och försvaret. Vad jag kunde förstå på såväl Allan Widman från (FP) och Torbjörn Björnlund (V) var det ingen av dem som såg någon militär hotbild mot Sverige. Därmed inte sagt att debatten är över.

***

Jag hade aldrig trott att det skulle vara så många uppmuntrande tillrop efter det förra inlägget om SvD:s mediabevakning av försvarspolitiken. Sticker man in huvudet i försvarsdebatten kan man liksom alltid räkna med att bli idiotförklarad. En övervägande del av responsen hittills har istället varit positiv. Tack alla som hissat. Och tack också ni som dissat, det betyder ju att ni läst ni med. Några har blivit arga och tyckt att jag tramsat.

Satir och kritisk granskning är väldigt effektiva sätt att avväpna en diskussion som håller på att spåra ur. Det är också effektivt för att påvisa snedvridna bilder och för att, förhoppningsvis, få en och annan att få sig en tankeställare. Många har hört av sig och tackat för analysen.

Ett vanligt inslag i försvarsdebatten är att ständigt lyfta fram ryska militära övningar och hur dessa ökat i antal och använda det som argument för att öka Sveriges försvarsbudget. Inte lika ofta, upplever jag (jag har inte nagelfarit det lika noggrant som SvD:s bevakning här i veckan så jag kan ha fel), talas det om att övningsverksamheten också finns i Sverige. Det är ju den nu pågående övningen ett exempel på (den lyfts också fram i SvD:s scoop idag). Sedan kalla kriget tog slut har Sverige stegvis öppnat dörren för att bjuda in andra länder att träna och öva militärt i olika delar av landet, alltifrån att testa drönare  i Norrbotten till att hålla större övningar inom samarbetet med Nato. Detta är en faktor som inte kan avfärdas. Det kan ses som en del i en regional upprustning, där Ryssland också ingår. Men det löses inte genom mer av samma. Och det är värt att komma ihåg att ha is i magen kan vara en nog så bra strategi.

1. Tycker man det är problematiskt att andra länder övar militärt, bedriver signalspaning, då får man se över sitt eget hus också (gärna för mig).

2. I sådana här massmediala stormar kan det var klokt att hålla huvudet kallt och ta ett extra andetag och fråga sig – vem tjänar på detta? Det har i SvD:s bevakning bland annat talats mycket om luftförsvarets kapacitet eller frånvaron av Gripen-plan. Finns några slutsater kring detta?

3. Försvarsberedningen sitter just nu och ska fastställa sin omvärldsanalys och med efterföljande behovsåtgärder för Försvarsmakten. Är det någon som känner ett behov av att påverka försvarsberedningen?

4. Vi har en vapenindustri i Sverige som traditionellt sett hållits under armarna och måste fortsätta att få detta stöd för att överleva. De behöver därmed hitta hot de vet kommer innebära att mer resurser avsätts till deras intresseområden.

5. Finns det personer inom Försvarsmakten själv som agerar i eget intresse? Ett exempel: inte ens för oss i fredsrörelsen är det ett okänt faktum att kampen mellan flygvapnet, marinen och armén pågår med jämna mellanrum.

6. Punkterna 1-5 är alla potentiella vägar till upp- eller nedrustning. Det gäller såväl svensk som rysk sådan. Läs gärna ”Alltid kamp om försvaret”.

Se  också en riksdagsledamot förklara för Twitter-grabbarna hur det funkar när särintressen samverkar:

Desirees lobbyskola

Visste du att Sverige sedan 2004 har dragit ner sitt stöd till den ryska demokratirörelsen från 110 miljoner till 35 miljoner (2012)? Tycker du att det finns en logik i att peka på demokratiska bakslag i det ryska samhället som ett hot mot Sverige och samtidigt skära ner stödet till de som försöker bekämpa de antidemokratiska strömningarna?

Jag kan ju bara konstatera utifrån veckans bevakning att upprustningsförespråkare i alla fall har gott om resurser och mediautrymme. Det har inte vi. Då är satir på en blogg ett effektfullt vapen att ta till.

Har man små resurser blir man kreativ. Fast, hur små medel som helst kan man inte överleva på. Vi tycker att vi är ett viktigt bidrag i samhällsdebatten. Om du vill får du därför gärna stödja vårt arbete så att vi kan fortsätta att vara det.

Slut på meddelandet.

Kommentarer inaktiverade för SvD försöker överraska igen

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Mänskliga rättigheter, Ryssland

(S)egern är äntligen här!

Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att det antagligen har gått tio år sedan vi bestämde oss för att försöka påverka Socialdemokraterna i nedrustningsfrågorna, särskilt i frågan om vapenexporten eftersom vi vet att majoriteten av deras medlemmar varit missnöjda med den förda politiken. Så vi har haft olika typer av informationsutbyten, arrangerat seminarier, vi har besökt deras kongresser, skrivit insändare, tagit fram fakta och argument, för att stödja och hjälpa de personer som kontaktat oss. Jag vet också att många har använt mycket information direkt från vår hemsida.

Man kan väl säga att i början gick det så där. Svenska Freds är en liten förening jämfört med den motpart vi stått emot; vapenindustrin som har helt andra resurser att lägga på lobbykampanjer, studiebesök med middagar, uppvaktningar, osv. Vi har på sin höjd kunnat erbjuda en kopp kaffe på vårt kontor när vi fått besök av olika personer som har velat ses och få hjälp på olika sätt.  I det korta loppet har vi förlorat så många gånger mot vapenindustrins trotjänare. Men i det långa loppet vann vi till sist.

I torsdags förra veckan var Linda och jag på Socialdemokraternas kongress i Göteborg, som ni har kunnat läsa om i de tidigare inläggen här på bloggen. Vi hade förberett med information och vår gamla skylt från 1945 med budskapet om fred och nedrustning som vi skulle gå runt med inne på kongressen. Alla ombuden hade dessutom fått en broschyr från oss i deras kongresspåse med en uppmaning om att rösta för nedrustning istället för vapenindustrin. Vi hann med att prata med några av ombuden och även personer från sidoorganisationerna, svara på lite frågor i sociala medier, bli intervjuade av ABF:s radio och Arbetarbladet, och så gick vi och pratade med SOFF, vapenindustrins intresseorganisation som hade hyrt en (dyr) utställarplats.

Vi hade istället vad som skulle kunna kallas för en mobil guerillamonter, som kort och gott bestod av två fredsaktivister, fyra fötter, en skylt och det paket informationsblad vi hade under armen när vi gick runt. Det var vad vi hade råd med. Vi hade också ett nästan timmeslångt samtal med SOFF:s representant, som bland annat tyckte att reglerna absolut kunde bli bättre på en rad punkter och att det visst fanns en rad tvivelaktiga beslut som fattats kring olika länder (utan att närmare säga vilka).

Ett par timmar senare hände något som jag många gånger tvivlat på huruvida det någonsin skulle ske. Socialdemokraternas partikongress beslutade att sätta stopp för vapenexport till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter (se sidan 26 i Framtidskontraktet). Linda och jag som var där tillsammans och lyssnade från läktaren trodde knappt våra öron när vi hörde det. Det var en fantastisk känsla och jag vet faktiskt inte vad som var störst: att höra person efter person från talarstolen tacka Svenska Freds för vårt betydelsefulla arbete i den här frågan, eller om det var när vi gick förbi representanterna från vapenindustrin just på väg ut från åhörarläktaren och utväxlade de där höjda ögonbrynen som följs av ett nickande och ett ”ses” med varandra. Var och en införstådd med vad som just hänt och vem som har övertaget och vem som just förlorat.

Därefter tog vi spårvagnen bort till Majorna för att träffa vår lokalförening i deras lokaler för att visa bilder från och berätta om vårt senaste besök i Burma. Sen gick vi ut på jakt efter kvällsmat för att fira. Klockan var elva när vi var tillbaka i den lägenhet vi fått möjligheten att låna helt gratis tack vare en god väns förtjänst. Och vi undrade om vi skulle vakna dagen efter och inse att vi missförstått allt och ropat hej alldeles för tidigt. Medan SOFF åkte till sitt hotellrum vid Drottningtorget och… ja jag vet faktiskt inte vad de gjorde eller tänkte men ett inte helt orimligt antagande är att det sannolikt handlade om att räkna på kostnader och börja planera för skademinimering.

Det går att påverka och förändra, även med väldigt små medel. Det kan ta tid men segern kommer förr eller senare om du har alla de rätta argumenten på din sida och personer att samarbeta med. Tack alla medlemmar som har gjort det möjligt för Svenska Freds att driva den här frågan under alla dessa år, gentemot Socialdemokraterna och mot andra partier. Tack till alla inom (S) som har kämpat väldigt hårt för detta beslut som fattades: distrikten, sidoorganisationerna och alla gräsrötter. Jag vet att det inte har varit lätt alla gånger och det är aldrig er vilja till förändrad vapenexportpolitik jag har tvivlat på. All heder till alla er som stod på er in i det sista och vägrade ducka när ilskna röster höjdes i ett sista försök att skrämmas.

Här på bilden står vi med två representanter från SSU, en av de sidoorganisationer som kämpat in i det sista: Johan Büser och Mohamed Hama Ali. (S)egern är äntligen här! Och för er som då undrar om allt är klart nu så kan jag säga följande: vi kommer självklart fortsätta bevaka och ligga på gentemot (S) i den här frågan för att se till så att det inte blir några undanflykter varken i Exportkontrollrådet eller i den utredning som ska ta fram nya regler för vapenexporten till diktatuer. Faktum är att jag lade ett brev på postlådan tidigare idag med adress…

(S) beslutar att vapenexport till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter ska upphöra!

(S) beslutar att vapenexport till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter ska upphöra!

3 kommentarer

Filed under Vapenexport

Alla folks frihet, hela världens fred

Carl Lindhagen 1 maj 1940

Carl Lindhagen 1 maj 1940

… är en paroll som använts länge av Socialdemokraterna och arbetarrörelsen i olika sammanhang. Testa gärna att googla det så kommer du att märka hur spridd den är. Jag tror att den kanske har funnits så länge att det antagligen inte finns så många som vet var den ursprungligen kommer ifrån. Den är bra, den är slagkraftig och den är skriven av Carl Lindhagen, jurist, idealist, individualist och mångårig aktivist i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

Carl Lindhagen var aktiv i många frågor och partier under sin tid. Miljöfrågor, kvinnors rättigheter, djurrätt, han var ledamot och aktivist i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, styrelseledamot i Folkpartiet (då Frisinnade landsföreningen), aktiv i Vänsterpartiet och Socialdemokraterna (riksdagsledamot 1909-17 och 1923-40), för att ta några av alla exempel på ämnen samt organisationer som Carl Lindhagen engagerade sig i. Han var även republikan, borgmästare i Stockholm mellan 1903-30 och juridisk rådgivare åt exekutorerna till Alfred Nobels testamente, för att ta ytterligare exempel på hans engagemang och gärning. Ni kan läsa mer i riksarkivets artikel här. Även Wikipedia har samlat lite information här.

Hans fasta övertygelse i sakfrågorna går som en röd tråd genom hans liv. Det var antagligen detta som också gjorde att han skiftade politiskt parti emellanåt. Man kan antingen se det som en person som var ombytlig. Jag ser det dock som ett tecken på att Carl Lindhagen hade ett stort engagemang för det han trodde på. Och att freden inte känner några särskilda partipolitiska gränser, utan det finns människor inom många block, ideologier och konstellationer som anser att fredsfrågor är viktiga att kämpa för. Och att ibland är vägarna inte alltid framkomliga på samma ställe hela tiden. Jag vet själv i dag personer från nästan samtliga politiska partier i Sverige som är medlemmar i Svenska Freds.

Men vad har då detta inlägg med Socialdemokraterna att göra?

Jo, följande.

Nästa vecka är det kongress i Göteborg. Vi hade först inte tänkt åka, men när vi upptäckte att vapenindustrin skulle vara där hela veckan och lobba insåg vi att vi behövdes på plats för att vara med både som moraliskt stöd åt de som vill argumentera för nedrustningsfrågor men också vara en motvikt mot vapenindustrin på plats i debatten. Det är inte särskilt svårt att lista ut vilka beslut de vill påverka.

Socialdemokratin och den bredare arbetarrörelsen har genom historien haft många ledande fredskämpar, bland annat vår förra ordförande Per Anders Fogelström (1963-77), och jag vet att det finns många starka fredsröster även i dag. Men vi tänkte att det skadar aldrig att vara med och uppmuntra och stödja dem på plats. Kongressens beslut om i vapenexportfrågor kan få stor påverkan på möjligheten att antingen fortsätta sälja vapen till länder som Saudiarabien, eller så får vi ett beslut som innebär att dessa vapensamarbeten upphör.

Eller om vi säger så här. Så fort vi såg att vapenindustrin skulle vara med på (S)-kongressen sneglade vi på Carl Lindhagens skylt som numera hänger på väggen på vårt kontor. Det var bara att plocka ner den med ett stadigt grepp och börja packa väskan för att påminna om den det viktiga historiska arvet och kampen för en fredligare värld. Vapenindustrin själv kommer sannolikt aldrig att ta första steget i den riktningen. Det måste komma från politiskt håll.

Fredsfrågorna kräver breda överenskommelser och engagemang från många olika aktörer och håll, som är beredda att ta ledningen och fatta modiga beslut för framtiden. Varför inte börja med att stoppa vapenexporten till diktaturer, krig och länder som kränker mänskliga rättigheter? Ulf Bjereld bloggar också om vapenexportfrågan på s-kongressen här.

Min kollega Linda Åkerström och jag kommer att vara på plats på Svenska Mässan under torsdagen, den dag vapenexportmotionerna ska behandlas, för alla som vill ha hjälp med argumentation eller bara lite uppmuntrande ord. Varmt välkommen förbi kaféet mellan 11-13 på torsdagen. Ni kan också nå oss onsdag kl 18-22 och torsdag 8-19 på 0707-634851/0709-540513.

Tillsammans påbörjar vi arbetet för alla folks frihet, hela världens fred och avrustning överallt.

Tillsammans börjar vi!

Tillsammans börjar vi!

Kommentarer inaktiverade för Alla folks frihet, hela världens fred

Filed under Mänskliga rättigheter, Vapenexport

Engagemangsefterlysning

En sak som har slagit mig under de möten om både personminor och klustervapen jag har varit på, är att det finns ett antal länder som lägger fram texten på ett väldigt engagerat sätt. För er som tänker att diplomatkonferenser är rätt sega periodvis, så kan jag intyga att ni har helt rätt. Många uttalanden är redan koordinerade sedan lång tid tillbaka, det är artighetsfraser och så vidare som läses upp utan något större patos.

Men så händer något som gör att det inte går att låta bli att spetsa öronen. En talare som brinner för det hen gör! Som tror på varje litet ord i det tal som läses upp med stort hjärta och engagemang. Som sprider vibbarna vidare till alla i salen. Och som får alla att haja till och börja lyssna.

Jag brukar sitta och tänka att, kanske kommer den dagen det är Sverige som talar på det sättet. Likt länder som Mexico, Costa Rica, Libanon, Norge, Nya Zeeland och Österrike, som tillsammans i plenisalen bekräftar det goda samarbete för att göra världen ett litet steg bättre genom att nedrusta och skrota minor och klustervapen.

Att höra representanten från Libanon tidigare i dag tala från djupet av sin själ och uttrycka sin tacksamhet till alla länder som jobbat tillsammans för att stoppa den hemska vapentyp som förstört hennes hemland är något oerhört speciellt. Det skapar en känsla av hopp och det värmer inombords och jag tänker att, ja, det finns förebilder att trösta sig med när det känns som en alltför lång och krokig väg framåt. Det finns någon som verkligen bryr sig om nedrustningsfrågorna. Som stödjer och uppmuntrar varandra till att vara öppna med sina respektive framsteg och berätta om dessa med stolthet.

Ofta känner jag hur det börjar sticka i ögonen och tårar tränger sig när jag hör dessa berättelser. Det är berättelser om ett arbete som betytt så oerhört mycket för någon annan att deras röst nästan darrar när de lägger fram orden och sin tacksamhet. Jag blir också rörd för att det i en värld som man lätt kan uppfatta som egoistisk och uteslutande krigisk faktiskt finns en handfull länder som varit beredda att gemensamt strida för sin sak – i det här fallet kampen mot klusterbomber. Länder som tar på sig att arrangera förberedande möten och internationella nedrustningskonferenser. Det är helt enkelt något annat än den svenska inställningen, som jag ibland inte ens vet vilken den är.

Sen slår det mig ännu en sak. Många har under konferensens första två dagar den här veckan berättat minnen från tiden då förbudet mot personminor förhandlades fram. Såväl aktivister från civila samhället som diplomater från olika länder. Varför de minns detta just här? Det var här i Oslo som avtalet förhandlades fram.

Jag vill inte på något sätt anklaga de svenska delegater som deltar på konferenserna för att vara dåliga talare. Jag tror nämligen problemet snarare är politiskt. Så länge det inte handlar om kärnvapen och icke-spridning är intresset nästan obefintligt. Det finns inget intresse för de bredare nedrustningsfrågorna i Sverige från politiskt håll. Och jag vågar påstå att det inte bara gäller regeringen. Eller jo kanske på ett område finns det ett brinnande nedrustningsintresse. Och det är kring den ryska.

Vi skickade ett pressmeddelande från konferensen i dag och uppmanade Sverige att sluta upp med hemlighetsmakeriet kring de svenska klustervapnen. I två års tid har vi försökt få ut information i enlighet med konventionen om hur många de är till antalet och hur många som Sverige avser spara (vilket är tillåtet enligt konventionen). Jag har fått till svar varje gång att det inte är offentligt eller klart än.

Hur lång tid ska det ta då? undrar jag.

Här är den internationella koalitionens pressmeddelande från i går: ”Cluster bomb ban movement returns to Oslo”.

Kommentarer inaktiverade för Engagemangsefterlysning

Filed under Klustervapen

Konventionen om klustervapen

På UD för att prata klustervapenförbud
Dags att ratificera klustervapenförbudet.

Idag var vi tillsammans med andra organisationer som jobbar med fred och nedrustning på UD för att diskutera Sveriges arbete med att förbjuda klustervapen.

Det var ett bra möte i stora drag, vi framförde våra frågetecken kring att det tagit lång tid för Sverige att närma sig en ratificering av förbudet. Det är snart tre år sedan underskriften sattes på förbudet i Oslo och hittills har 61 stater ratificerat, dvs gjort sig juridiskt bundna av förbudet.

Vi gick också igenom Sveriges deltagande vid statspartsmötet i Beirut nästa vecka. Eftersom Sverige inte har ratificerat än kommer delegationen delta som observatörer. Från civila samhället uppmanade vi UD att trots det gå in i diskussionerna och lämna de upplysningar som finns, t ex hur det går med skrotningen av Bombkapsel 90.

Informationen som staterna lämnar vid varje statspartsmöte är central för övervakningen av hur förbudet efterlevs. Staterna granskar på så sätt varandra, liksom civila samhällets roll i att granska hur staterna genomför sina åtaganden under konventionen. Därför är alla bitar av information som Sverige kan meddela viktiga.

Vi pratade också om den remissomgång som gjordes i våras då en skrivelse om klustervapenförbudet var ute på remiss hos berörda myndigheter och organisationer. Jag blev påmind av att jag själv läst igenom bunten av remissvar och att av de 20 som svarat var samtliga utom en instans positiv till att Sverige förbinder sig av klustervapenförbudet: FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut.

Kommentarer inaktiverade för Konventionen om klustervapen

Filed under Klustervapen