Category Archives: Försvarsutgifter

Tårtkalas med bitter eftersmak

En försvarsuppgörelse har presenterats med 500 nya och omedelbara miljoner till försvaret. Killarna och tjejerna bakom uppgörelsen har firat med tårta.

Vi ser upprustningens mekanismer och dess konsekvenser i Östersjöområdet, Sydöstra Asien, Mellanöstern och på många andra platser i världen. Vapenhandeln ökar och likaså hotet mot människors säkerhet.

På presskonferensen ställdes frågan om vad som specifikt hänt som försämrat säkerhetsläget till den grad att så drastiska åtgärder som att ändra i budgeten måste vidtas. Men ingen ville ge något mer konkret svar än att försämringen skett stegvis. På frågan om Sverige hotas av ett militärt angrepp svarade försvarsministern att han inte kände till “något omedelbart dagsaktuellt hot.”

Samarbetsviljan mellan riksdagspartierna var något som poängterades och upprepades. Åsa Lindestam från socialdemokraterna tyckte att det kändes “unikt” för henne att få stå där. Och den delade glädjen över den fullständiga enigheten förstärkte stundens allvar och känslan av beslutets nödvändighet.

Tänk om vi fått möta samma enighet och handlingskraft under exempelvis hösten 2015 när människor i desperation sökt skydd i vårt land och beredskapen inte var tillräcklig. Om partierna över de ideologiska gränserna kallat till presskonferens för att säga: “Det känns unikt att vi kan enas i solidaritet och medmänsklighet och ge ökade resurser till att omfamna människor i kris. Samtliga riksdagspartier är eniga om att vi aldrig kompromissar om mänskliga rättigheter och rätten till asyl.” I stället samlades de för att tillfälligt stänga gränserna för människor på flykt. En “tillfällig” åtgärd som mer och mer framstår som permanent.

Daniel Bäckström från centerpartiet ville tacka för ett “gott samtalsklimat” mellan riksdagspartierna. Men i det säkerhetspolitiska offentliga samtalet är klimatet hårt och onyanserat och det blir allt svårare att lyfta perspektivet om mänsklig säkerhet. Allt svårare att som fredspolitisk aktör alls släppas in i debatten. Debatten handlar istället om en eller två ubåtar eller si eller så många miljoner i ökade satsningar. Var finns diskussionen om vad det är vi skyddar oss mot och hur vi gör det på bästa sätt?

Mikael Oscarsson från kristdemokraterna sa att han tror att svenska folket tycker att vår försvarsförmåga ska öka. Utifrån den ensidiga bild vi matas med och den hotbild som målas upp, vore det närapå ett mirakel om människor inte skulle ha påverkats av de krav som ställs på ökad militär försvarsförmåga.

Rädsla gör mycket med oss, i synnerhet när hotet är så diffust och så illa förklarat som i nuläget. Någonting hotar oss men exakt vad det är går inte att berätta. De ökade spänningarna i Östersjöområdet utgör en stor del av hotet. Men att Sverige rustar upp spär endast på den upprustningen och därmed även själva hotet. En boll utan styrsel har satts i rullning, där militärt våld presenteras som enda lösning på ett hot ingen riktigt vet hur det ser ut. Trots att vi vet att militärt våld leder till mer militärt våld, till förvärrade konflikter och till minskat handlingsutrymme både för civilsamhället och för de röster som försöker nyansera debatten.

Killarna och tjejerna bakom uppgörelsen firade med tårta vilket kommenterades friskt i sociala medier. Några tyckte att 500 miljoner var alldeles för lite att fira. Själv får jag en bitter eftersmak i munnen utan att ens ha tagit någon tugga av tårtan.

För ingen pratar längre om fred. Istället pratas det om det nära, eller fjärran, anstående kriget. Och det är vad som gör mig verkligt rädd.

Vilka signaler sänder vi ut genom att ordna tårtkalas för upprustning? Vem och vilka gynnas av de signalerna, egentligen?

1 kommentar

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, nedrustning

Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Samma dag som regeringen offentliggjorde beslutet att återinföra värnplikten presenterades den offentliga utredningen för Sveriges insatser i Afghanistan. Det första beskedet föregicks av ”ett försämrat säkerhetsläge”, det andra av en tolv år lång insats i Afghanistan.

Svenska Freds och SAK har varit några av de aktörer som krävt en oberoende utredning av de svenska insatserna i Afghanistan. Att det nu var dags för en sådan att presenteras var därför välkommet. Tone Tingsgård, som lett utredningen, redogjorde för att få av de mål som sattes upp har uppnåtts. I likhet med utredningen av den norska insatsen konstateras att det enda egentligen mätbart positiva är att Sverige visat Nato att vi är att räkna med. Vilket säkert kan ha betydelse för ett Nato-medlemskap.

Ur rapporten: ”Försvarsmakten anför också att man genom deltagandet i flera Natoledda insatser har byggt upp ett förtroende som betrodd och kompetent partner genom att vara en ansvarstagande truppbidragare. Försvarsmakten bedömer att detta har gett insyn och medinflytande i Nato, vilket har underlättat nationella besluts- och beredningsprocesser.”

Så för försvaret själva och för Sverige var den militära insatsen alltså till nytta. För freden i Afghanistan däremot ser resultaten inte lika lovande ut.

Ur rapporten: ”Det svenska militära engagemanget har inte lyckats uppnå den övergripande målsättningen att bidra till hållbar säkerhet…Säkerhet och stabilitet har inte uppnåtts och den väpnade konflikten fortgår och har ökat i omfattning och intensitet. Säkerhetsläget är svårt i nära nog hela landet.”

Som minst tros de ekonomiska kostnaderna för de militära insatserna i Afghanistan 2002-2014 landa på 11,1 miljarder kronor, men det finns enligt utredningen anledning att tro att de faktiska kostnaderna har varit avsevärt högre. På frågan om det varit värt det svarade Tingsgård: ”Om vi lärt oss något av det här kan det ha varit värt insatsen.”

Några timmar tidigare hade vi fått veta av försvarsminister Peter Hultqvist att värnplikten ska återinföras och att unga personer från och med juli ska tvingas till plikttjänstgöring om inte tillräckligt många ansluter sig frivilligt. Säkerhetslägets försämring har gett regeringen mandat att återinföra något som ska vara vilande i fredstid.

Vad är motsatsen till fredstid? Krigstid? Är det vad vi befinner oss i just nu? Ska vi satsa alla ekonomiska resurser på att ”höja trösklar” för yttre angrepp?

Jag är beredd att hålla med försvarsministern om att vi på många sätt märker av ett försämrat säkerhetsläge. Ett exempel är den försämrade säkerhet som nedskärningarna inom förlossningsvården har inneburit för dem som behöver den. Förlossningsavdelningar stängs och kvinnor får gå snabbkurser i att föda barn i bilen. Själv hade jag inte levt idag om jag bott längre än en timme från ett sjukhus när jag skulle föda mitt senaste barn. Jag hade dött av blodförlust. Jag överlevde tack vare suverän sjukvård och tack vare lyckan i att vara bosatt i en storstad. Säker och tillgänglig vård är en oerhört viktig samhällsfunktion såväl i freds- som i krigstid.

Barnmorskor, läkare och de som överlevt eller står inför traumatiska förlossningar varnar högljutt om att det endast är en tidsfråga innan någon dör. Det är ett akut försämrat säkerhetsläge för många kvinnor där mer resurser behövs. Men det är en enorm skillnad när röster istället höjs från Försvarsmakten om att vi saknar beredskap inför något som kanske kan hända. De rösterna tas på betydligt större på allvar, då måste något göras nu.

Vi som väljer att lära något av historien vet att säkerhetsläget i världen inte förbättras av upprustning. Det finns hur många exempel som helst som visar på det. Nu har Sverige lagt minst 11 miljarder kronor på en insats i Afghanistan för att förhoppningsvis lära sig något av det.

När ska vår feministiska utrikespolitik färga av sig på försvars- och säkerhetspolitik? När ska vi ta tag i den förlegade patriarkala bilden av att upprustning och avskräckning är ett fungerande sätt att skapa säkerhet? När ska brister inom andra viktiga samhällsfunktioner som exempelvis skola, förskola, vård och fungerande infrastruktur tas på samma allvar?

Unga röster fick frågan vad de tyckte om återinförd värnplikt i SVT Rapport och gav blandade omdömen. ”När det gäller militärtjänst handlar det om att ta liv och att offra sitt eget liv och det ska man aldrig bli tvingad att göra”, sa en av de intervjuade. En annan sa: ”Det är väl bra så att vi får lite ordning i samhället.”

Tone Tingsgård drog en uppgiven suck på presskonferensen. Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Resultatet är långt ifrån det önskvärda. Förhoppningen är att någon lär sig något av detta.

Säkerhetsläget “har försämrats”, värnplikten ska återinföras och försvarsanslagen höjas. Enigheten är fullständig, riksdagen “jublar”. Pengar som kunnat läggas på medling, diplomati, fredsbyggande, stärkande av mänskliga rättigheter och våldsförebyggande arbete, ska läggas på krig. Minst 11 miljarder kronor har lagts på en misslyckad militär insats i Afghanistan.

När ska vi börja prata om resurserna som läggs på militära medel och som skulle kunna gå till andra insatser som bättre främjar både mänsklig säkerhet och internationell fred och säkerhet? Hur många fler miljarder ska gå till försvaret? Till vapenindustrin? Utan en kritisk debatt och till vilket pris? På bekostnad av vems säkerhet?

Svenska Freds välkomnar att utredningen nu presenterats med en tydlig kritik på flera viktiga områden. Vi är många som har varnat för en sammanblandning mellan OEF, USA:s antiterroroperation, och den FN-sanktionerade ISAF-styrkan och att glidningen från fredsfrämjande till aktivt krigförande skulle leda i helt fel riktning. Vi har också varnat för riskerna med civil-militär samverkan och för hur militariseringen av biståndet påverkat möjligheterna för humanitära organisationer och utvecklingsaktörer att utföra sitt arbete. Vi har också kritiserat bristen på öppenhet från beslutsfattare till den svenska befolkningen kring vad den militära insatsen i Afghanistan egentligen innebar. Allt detta bekräftar nu utredningen.

Vad välkommet och uppfriskande det hade varit om utredningen dessutom vågat ta steget att säga: “Med militära medel uppnådde vi mål som kom Sverige och försvaret själva till del. Den viktigaste lärdomen är att vi hade en övertro till vad militära medel kunde åstadkomma. I framtiden måste vi våga ifrågasätta om Sverige verkligen ska bidra militärt eller om våra krafter och resurser inte är bättre investerade på annat håll.”

I en intervju angående Donald Trumps militära satsningar sa utrikesminister Margot Wallström tidigare i veckan till SvD: ”Jag tror att vi måste ändra på talesättet ´om du vill ha fred ska du rusta för krig´….Vill man ha fred ska man rusta för fred och investera i sådant som skydd av mänskliga rättigheter och pressfrihet.”

Hur länge ska det behöva dröja innan vi får se ett nytänkande inom försvars- och säkerhetspolitiken?

>> Läs mer om vad Svenska Freds tycker om att återinföra värnplikten.

>> Svenska Afghanistankommittén om de svenska insatserna i Afghanistan.

Kommentarer inaktiverade för Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Filed under Afghanistan, Aktuella frågor, Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Internationellt arbete, Konflikthantering

Ingen ska tvingas ta till vapen

I fredags lämnade vi in vårt remissvar till utredningen SOU 2016:63, som föreslår ett återinförande av värnplikten. 2010 beslutades att värnplikten skulle ligga vilande i fredstid. För Svenska Freds är det en självklarhet att ingen ska tvingas ta till vapen eller utbildas i våldsutövande.

I vårt remissvar lyfter vi några viktiga brister i utredningen. Anledningen till att utredningen tillsattes är att Försvarsmakten inte lyckas rekrytera tillräckligt många på enbart frivilliga grunder. Även om utredningen betonar att ”frivillighet och motivation” ska väga tungt, går i samma dokument att läsa att 4000 per år ska utbildas 2018 och 2019 och 5000 per år 2020. Detta föreslås sedan utökas till 8000 personer per år 2022-2025. Bland de unga anser endast 27 procent att det skulle vara bra eller ganska bra att återinföra värnplikten. Majoriteten av dessa vill, enligt utredningen, hellre arbeta eller plugga vidare. Men de ungas röster har inte tagits till vara i utredningen. Det är oerhört viktigt att de får ge sin bild av hur trygghet och säkerhet kan byggas, vilket är långt mer än endast genom militärt försvar.

För att locka unga till militärtjänstgöring föreslås riktade informationsinsatser i skolor. Det är djupt oroande. Rekrytering baserad på ensidig information ska inte förekomma i svenska skolor. Vi är positiva till att det förs en diskussion om hur demokrati, mänskliga rättigheter, utbildning och civilt engagemang främjar svensk och global säkerhet, där civilsamhället och dess unika perspektiv tas upp. Men att Försvarsmakten, okritiskt och oemotsagd, skulle inleda rekrytering av unga i skolan, är oacceptabelt.

I utredningens förslag ska beredskapsunderlaget också fyllas i av minderåriga 17-åringar, utan att en förälder eller annan vårdnadshavare gett sitt samtycke. Enligt Barnombudsmannen finns risk att detta upplägg bryter mot barnkonventionens bestämmelser mot rekrytering av minderåriga.

Ett av de vanligaste argumenten för värnplikt är märkligt nog det om jämställdhet. Det är i själva verket ett oerhört tunt argument för att göra denna förändring. Det nuvarande försvaret är redan jämställt i den mån att du oavsett kön har möjlighet att på frivillig basis söka anställning inom försvaret. Det finns också andra brister. I dag finns ett växande antal människor som inte identifierar sig som kvinnor eller män, något som inte nämns i utredningen. Jämställdhet handlar också om betydligt mer än representation av kön, det handlar om inkludering och om att förändra destruktiva normer och värderingar. Regeringen har gjort en uttalad satsning på våldsförebyggande och på att förändra destruktiva normer i samhället i stort. Att undanta försvarsmakten från detta arbete blir kontraproduktivt. Om det hade lagts verklig tyngd vid vikten av jämställdhet inom försvaret hade aktörer med expertkunskap inom de frågorna kunnat tillfrågas som remissinstanser. Organisationer som Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Män För Jämställdhet, RFSU och RFSL borde ha uppmuntrats att uttala sig.

Tidsramen för utredningen är snäv, unga födda 1999 kan behöva mönstra redan i höst om förslaget går igenom. Det är oerhört kort om tid för att på ett nyanserat sätt kunna informera unga om vad värnplikten faktiskt innebär. Utredningen anser också att värnpliktiga ska kunna skickas utomlands till operationer ”som inte faller under vad som brukar kallas traditionella fredsbevarande insatser”, något som innebär en stor förändring från tidigare. Varken vuxna eller unga vuxna ska skickas utomlands till krig och konflikter de inte valt att delta i. I det fall regeringen går vidare med förslaget måste de som ska fylla i beredskapsunderlaget veta vilka risker och alternativ som finns. Vi och många andra aktörer kan bidra med det, men tiden är knapp.

Regeringen borde inte gå vidare med förslaget. Istället behövs en betydligt bredare och mer nyanserad debatt om svensk säkerhet och hur unga kan bidra till det, som inte bara fokuserar på militärt tvång utan också på civilt engagemang. Den rådande försvars- och säkerhetsdebatten präglas av grundantagandet att Sverige måste rusta upp militärt och knyta närmare militära band med andra länder och militäralliansen Nato. Samtidigt misstänkliggörs många av oss som ifrågasätter den utvecklingen.

Det finns i nuläget många säkerhetsfrämjande områden i samhället med resursbrist, exempelvis inom flyktingmottagande, skola och sjukvård. Ändå är det inte aktuellt med exempelvis sjukvårdstjänstgöringsplikt eller undervisningsplikt. Gränserna hålls fortsatt stängda för dem som flyr för sina liv och unga flyktingar skickas tillbaka till krigszoner runt om i världen. Varför Försvarsmakten skulle ha en särställning för pliktrekrytering är inte bara obegripligt utan fullständigt orimligt i en värld där konstaterade säkerhetshot som klimatförändringar eller orsakerna till väpnade konflikter inte åtgärdas trots att vi vet vad som behövs göras.

Svenska Freds har en lång historia av att bedriva påverkansarbete kring värnpliktsfrågan och värnar den mänskliga rättigheten att inte tvingas använda vapen. Redan i början av 1900-talet kampanjade vi för att värnplikten skulle avskaffas och för rätten till vapenfrihet. Under många år gav vi råd och ekonomiskt stöd till personer som straffats för sitt principiella motstånd mot våld. När värnplikten slutligen lades vilande 2010 var vi endast försiktigt optimistiska. Med all rätt visade det sig, knappt sju år senare.

>> Här kan du läsa vårt remissvar i sin helhet. 

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter

Precis som under kalla kriget

Som en konsekvens av händelserna i Ukraina präglas den svenska försvarsdebatten just nu av vem som satsar mest och vem som inte gör det. SVT Agenda ska nu på söndag bland annat ha en debatt mellan försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) och Peter Hultqvist, försvarspolitisk talesperson och ordförande för riksdagens försvarsutskott (S). Den ska bli intressant att se, för skillnaderna dem emellan är inte så stora som de vill försöka få det till.

Klart är att de flesta partier försöker lansera sig som försvarsvänliga och vill ge en bild av att öppna plånboken. Framför allt vill alla påvisa handlingskraft, som reaktion på händelseutvecklingen mellan Ryssland och Ukraina. Löften om förstärkningar av och mer pengar till försvaret kommer från såväl höger som vänster.

I veckan gick exempelvis Anders Borg ut och öppnade för mer pengar till försvaret, även om det är oklart hur mycket pengar det rör sig om. Carl Bildt har tidigare meddelat att vi måste satsa på ubåtar för att behärska Östersjön (till det hisnande priset 1,5 miljarder per ubåt. Om vi bara gör denna satsning, då är vi till och med världsbäst enligt utrikesministern). Lyssnar vi till försvarspolitikerna låter det som att alla är ansvarsfulla och beredda att storsatsa, överrumplade av händelseutvecklingen kring Ukraina och Krim. Men det finns några saker som jag vill lyfta fram för att bredda förståelsen av försvarsdebatten något.

Det första är frågan om hur många av de löften om satsningar på försvaret som just nu utlovas egentligen är en reaktion på Ukraina-krisen, eller om det är konsekvensen av riksdagsbeslut som fattats långt före Rysslands annektering av Krim. Ta de ovan nämna ubåtarna som exempel. Dessa beslutades om 2010. Men används i debatten för att påvisa handlingskraft och reaktionsförmåga. Nu tycker jag förvisso inte att 3 miljarder till nya ubåtar är den bästa säkerhetspolitiska prioriteringen vi kan göra, men ni förstår förhoppningsvis min poäng.

Den andra frågan rör hur pass mycket substans det ligger i anklagelserna om vem som är bäste försvarsvän. Om vi jämför regeringens senaste budgetpropositioner med de budgetmotioner som lagts från S i riksdagen, avviker de inte på en krona från varandra. Intressant är också att minnas statsministerns kommentar på Folk och Försvars rikskonferens tidigare i år om att när budgetförhandlingarna görs, är alla i Alliansen överens om utgifterna. Men utåt sett låter det annorlunda. Nu är det förvisso valår och det är viktigt med debatt, men det är bra om den grundar sig i någon slags förankring till de politiska förslag som faktiskt läggs.

Den tredje rör frågan om att det ofta låter som att det finns en bottenlös kassakista att plocka ur när det gäller försvarsbudgeten. Jämförelser gentemot andra länder och mot BNP är vanligt förekommande. Jag vill lyfta en annan vinkel.

Att det per automatik skulle behövas mer pengar till försvaret bara för att det går bra för samhällsekonomin generellt i landet är en märklig slutsats. Försvaret måste väl utformas efter behoven, och om dessa må vi ha olika åsikter. De kritiker som säger att försvarspolitiken inte får styras av ekonomin gör ju just detta när de själva argumenterar utifrån BNP. Ett tydligt exempel på fördummande av försvarsdebatten, snarare än klargörande. Och mig veterligen har ingen sagt att Ryssland är på väg att anfalla oss.

Sveriges BNP förra året var 3634 miljarder kronor. Men detta är något helt annat än statens budget. Den låg förra året på 837 miljarder, och då var vi tvungna att låna pengar för att få ekonomin att gå ihop. BNP är inte pengar vi per automatik har tillgång till. Om vi nu skulle öka försvarsutgifterna med några procentenheter, exempelvis upp till 2 procent av BNP från dagens 1,2 procent som vissa föreslår, hamnar vi på 30 miljarder som ska läggas till på försvarsbudgeten utöver de 47 miljarder som spenderas i dag. Var är de politiska förslagen som berättar var dessa pengar ska komma ifrån? Skattehöjningar? Omfördelning från andra utgiftsområden? Om vi bara leker med tanken på att göra samma anslagshöjning i kronor på utgiftsområdet för hälsovård, sjukvård och social omsorg skulle det innebära en ökning på 50 procent.

Men nej visst, satsa på dyra vapensystem ni. Skolorna kan ju exempelvis alltid blanda bark i knäckebröden framöver.

En annan uppfattning jag tror många har, är att Sverige har gjort omfattande neddragningar på försvarsutgifterna (vilket kan vara förståeligt eftersom det låter så om man lyssnar på den offentliga debatten). Men detta är helt fel. Jag vill därför dela dessa två grafer, som är framtagna av FOI-forskaren Bengt-Göran Bergstrand. De visar utveckling över tid på försvarsutgifter både gentemot BNP och i faktiska siffror, omräknade i 2000 års respektive 2005 års penningvärde. Då ställs bilden helt plötsligt i en ny situation. Någon gigantisk nedrustning är inte att tala om. Försvarsutgifterna i Sverige är i dag i princip på samma nivå som under kalla krigets 80-tal. Jämfört med ännu längre tillbaka i tiden, har vi alltså högre försvarsutgifter i Sverige i dag än under större delen av kalla kriget.

Försvarsutgifter över tid, andel av BNP vs 2005 års penningvärde. Källa: B-G Bergstrand, FOI.

Försvarsutgifter 1991-2016, andel av BNP vs utgifter i 2005 års penningvärde. Källa: B-G Bergstrand, FOI.

Försvarsutgifter 1947-2010. Andel av BNP vs 2000 års penningvärde. Av BG Bergstrand, FOI, återgiven i boken "Säkerhetspolitik för en ny tid".

Försvarsutgifter 1947-2010. Andel av BNP vs utgifter i 2000 års penningvärde. Av BG Bergstrand, FOI, återgiven i boken ”Säkerhetspolitik för en ny tid”.

 

På tal om kalla kriget. Vi är många som är oroade över vad som kommer att hända i relationerna mellan Öst och Väst framöver. Men att fortsätta enligt kapprustningens logik innebär att vi aldrig kommer vi lyckas nå en långsiktig fred och säkerhet. Att ena sidan står och pekar på vad de gör på den andra leder oss längre bort från det viktiga arbetet för nedrustning och samarbete. Att ropa på mer vapensatsningar kommer inte lösa något. Jag är bekymrad över hur lite detta diskuterats i försvarsdebatten. Och hur liten analyskapaciteten verkar vara på att höja blicken. Om det nu är oacceptabelt med folkrättsbrott, vilket det är, måste alla behandlas lika inför lagen. Det är ett folkrättsbrott att annektera Krim. Men det var också ett folkrättsbrott att invadera Irak. Om en anser sig ha rätten att bryta lagen och rättfärdiga detta utifrån egna definierade strategiska mål, riskerar fler att göra samma sak. Resultatet? Mindre fred och säkerhet. Inte mer. Journalisten Jenny Nordberg skrev för inte så länge sedan en träffande analys av läget: ”Varför Gjorde Ingen Något?”.

Och om det nu är problematiskt med upprustning, är det viktigt att konstatera varför vi hamnade där vi gjorde. Upprustning sker i en växelverkan. Inte i ett vakuum. Om vi backar bandet tillbaka i tiden kan vi se att västs militära utgifter inte minskade i samma takt som Rysslands gjorde efter kalla kriget. Tvärtom. Rysslands utgifter störtdök, Europas (och Natos) fortsatte att vara omfattande. För den som vill kika på fler grafer på försvarsutgifter över tid rekommenderar jag denna läsning. Västvärldens militära utgifter överstiger i dag flerfalt Rysslands. Bara EU-ländernas militära utgifter är exempelvis omkring tre gånger högre än Rysslands. (Ryssland 2012: 91 miljarder USD. EU-länderna 2012: 264 miljarder USD. Källa: Sipri)

Såväl Rysslands nuvarande upprustning som Natos/Västs höga utgifter över tid, utgör därför en del av grundorsaken till varför vi står där vi står i dag. Nu kanske någon sitter där hemma och tänker att ”Men det är väl ändå för väl att västvärlden inte dragit ner på sina utgifter nu när Ryssland upprustar och agerar hotfullt”. Jag skulle i så fall vilja vända på perspektivet och ställa följande fråga: på vilket sätt har då våra höga militära utgifter hindrat Ryssland från att göra just detta? Vad kunde vi har gjort annorlunda? Spenderat ännu mer?

Länder mäter sig mot varandra, speglar sig i varandra och söker erkännande för att bli lika viktiga, eller större, än sin motpart. Detta system är inte hållbart i längden. Det är en återvändsgränd.

5 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Ryssland

Tre saker att ta upp med Obama

Det är många saker som förtjänar att tas upp vid ett möte med Obama. Guantanamo, drönare, övervakning med mera. Dessa ämnen har förtjänstfullt behandlats på andra ställen, t ex här, så jag väljer tre andra saker som också är viktiga.

En självklar fråga som måste behandlas under mötet med Obama är Syrien. Någonstans där mellan kantarellerna, the lingonberries och älgskavet har statsministern tillfället att fråga hur Obama kan vara så säker på att regionen inte eskalerar till krig efter hans missilattacker. Vilken plan Obama har för att dra tillbaka korvbitarna från de intressegrupper som i nästa steg kommer att pressa på för en attack på Iran.

Det var en intressant intervju på tv igår från Kofi Annans besök i Uppsala. Annan berättade om hur ett momentum gick förlorat vid den första Genèvekonferensen då alla stormakterna åkte hem och började peka finger mot varandra istället för att bygga vidare på det samarbete som påbörjats. Annan avfärdar en missilattack som någon lösning på situationen i Syrien, utan vill se politiska förhandlingar för att den syriska befolkningen ska slippa mer lidande. Detta kan inte nog belysas. Omvärlden gör inget, inget, inget alls, sen inget alls igen. Därefter kommer (sannolikt) militära angrepp från luften. De fredliga vägarna är inte uttömda. De är knappt använda. Läs gärna vår debattartikel från i fredags, liksom den här på Reuters. Det är en ren och skär skam att det framstår som att USA och Ryssland var och en på sitt håll gjort allt som står i deras makt för att förhindra kriget i Syrien. Det har de inte.

Ett gemensamt uttalande från de baltiska och nordiska ministrarna i dag tar ställning för att säkerhetsrådet måste lyssna på vapeninspektörerna och att de som använt kemiska vapen måste hållas ansvariga. Det är bra. De som begått brott måste ställas inför rätta. Obama borde också påminnas om att Syrien var en katastrof redan innan kemiska vapen kom in i bilden.

En annan fråga bör vara Afghanistan. Det finns mycket där att säga som är minst sagt oroande. Kvinnors roll efter 2014, var i hela fridens namn tar alla biståndspengar vägen, och inte minst USA:s fallerade militära strategi som Sverige också ingår i. Man kanske bara kort och gott kunde konstatera att det mesta gått rätt skakigt på sistone och nu sitter både Obamas och Reinfeldts medarbetare och filar på sina respektive framgångsberättelser över engagemanget i Afghanistan. Samtidigt försöker USA få talibanerna och regeringen i Kabul att gå med på ett vapenstilleståndsavtal. För så är det. Krig avslutas oftast med förhandlingar och avtal hur det än går. Och ju tidigare förhandlingarna inträder, desto mindre är rimligen behovet av att befatta sig med diverse bråkmakare och brottslingar för att uppnå målen. Så varför inte satsa på det nästa gång?

Det som just nu sker i relation till Syrien handlar mycket om kriget som en hederskultur. Om att sända signaler om att vara en riktig ledare. Försök slå hål på detta. Det måste inte vara våld inblandat för att statuera ett riktigt exempel. Är det inte det som skiljer oss demokratier från diktaturer? Att vi värnar rättsstaten och låter lagen och de mänskliga rättigheterna styra snarare än våldet?

Ett tredje tema som borde behandlas är nedrustning. Både av kärnvapen och konventionella sådana. Obama höll ett enormt bra tal om kärnvapennedrustning i början av sin första presidentperiod. Men sedan dess har moderniseringen av de egna kärnvapnen fortsatt. USA är fortfarande i särklass störst sett till militära utgifter. Nära hälften står USA för själv om man jämför de globala siffrorna. Det är inte hållbart för någon.

Fredsakademin skrev ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt med lite tips på samtalsämnen de ansåg var angelägna. Läs gärna det också.

1 kommentar

Filed under Afghanistan, Försvarsutgifter, Kärnvapen, Konflikthantering, USA

SvD försöker överraska igen

SvD fortsatte sitt sin avslöjnings-odyssé i går med att berätta om hur ett spionplan i lördags varit nära en militärövning och som fortfarande pågår i Sverige.  Alltså i lördags! Det var ju bara för ett par dagar sedan och Sverige ska återigen blivit helt överraskatDe kryper närmare oss bit för bit både i tid och rum, ryssarna. Rapporteringen är så detaljrik att det liksom bara växer fram nya frågor hela tiden!

Det var nära

Via SvD:s grafik får vi veta att det alltså troligen var ett Il-20, ett signalspaningsplan. Vi får veta att det är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation. Nähä! Det är inte sant! Ett militärt signalspaningsplan specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation! Läsarna kippar efter andan och undrar om de bevittnar något historiskt. Dra mig baklänges och på trissor – var det här första gången ett militärt signalspaningsplan är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation?

Och för att göra spänningen ytterligare något mer olidlig får vi följa flygrutten beskriven in i minsta detalj längs den rödstreckade linjen på kartan. Och man blir så fångad så fångad att man liksom rycks med och nästan drar in magen och håller andan när man inser att – det är inte sant! – det ska flyga in i den smala smala fåran av internationellt vatten mellan Öland och Gotland! Och det går ju inte låta bli att undra som totalt oinsatt: måste den kanske fälla in vingarna då eller kommer det finnas plats för dem också i den smala lilla luftfåran? Och kan den trots det trånga utrymmet göra den fruktade Musse Pigg-manövern? Dvs trycka på en knapp och så vrängs skrovet in och ut och förvandlas till ett läskigt attackflyg i ett svep?

Och när vi i massmedia under dagen har läst om att planet gick in i den smala remsan av internationellt luftrum, är det då den trånga pyttelilla biten ungefär i höjd med Långe Erik som avses, eller menar man den biten just innan? Det är ju tur att merparten av biten internationellt luftrum mellan Öland och Gotland ändå är rätt rymligt, tänker man. Men inser sen, nej, åh nej, det militära signalspaningsplanet som är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation åker rakt in i den trånga passagen. Och ska vända där! Hur ska det här gå då? Herregud! De går ju verkligen inte att lita på!

Planet vänder plötsligt. Där och då. Just då. Då är det minsann nära att gränsen kränks. Men bara nästan [OBS: SvD är lite tydligare den här gången]. Alla drar en lättnadens suck. Men konstaterar också skamligt nog, åh så skamligt, det är så himla pinsamt. Det finns inte ett enda Gripen-plan uppe i luften som kan muskedundra till så att ryssen fattar att vi menar allvar på riktigt. ”Ni får inte – vi upprepar, inte flyga in i det här trånga smala utrymmet av internationellt luftrum.” Men det är för sent. Sverige är blottat och kränkt i sin oskyddade sårbarhet.

Lyfte de eller inte

Dock verkar planet, ni vet det som är ett specialutrustat signalspaningsplan för att fånga upp och spela in militär kommunikation, ändå ha fattat att det inte får överträda gränsen. Kanske fångade de upp de små små skräckslagna rösterna från svenskarna, fällde ett elakt skratt och sa – okej, den här gången kommer ni undan på nåder. Men nästa gång. Då blir det annat ska ni veta. Då kommer ryssen rakt in i det trånga utrymmet där i den smala remsan. Kanske lyfter Jas-planen för sent även denna gång. Vem vet. 

***

Det finns så många aspekter man kan lyfta fram i en kritisk granskning. Utifrån det språk, de beskrivningar och den alarmistiska ansats som funnits den här veckan kan man kan ju inte låta bli att undra en sak. Vem eller vilka är det som sitter och känner sig kränkta egentligen och av vilken anledning?

Ok, förutom TwittSkipper då

kränkt

Jag blev kränkt:

Vatten över huvudet

***

Sen dör SvD:s dramaturgi helt då en ny hemlig källa träder fram, denna gången i DN. De meddelar följande under eftermiddagen: ”Enligt uppgifter till SvD skulle ett ryskt spaningsplan ha flugit i internationellt luftrum men mycket nära den svenska gränsen under lördagen. En flygning som enligt tidningen skulle ha ”överraskat” det svenska försvaret […] Men uppgifter till DN visar att det ryska spaningsplanet, som har sin hemmabas i Kubinka utanför Moskva, rutinmässigt följdes av svensk radar. Planet ombaseras regelbundet från Kubinka till Kaliningrad mellan Polen och Litauen, så också förra veckan. Så snart det kommer in i Östersjöområdet följs det av svensk militär radar.”

Jaha, så var det med det.

Under gårdagskvällen ägnade SVT Debatt en del av programmet åt att debattera rysshotet och försvaret. Vad jag kunde förstå på såväl Allan Widman från (FP) och Torbjörn Björnlund (V) var det ingen av dem som såg någon militär hotbild mot Sverige. Därmed inte sagt att debatten är över.

***

Jag hade aldrig trott att det skulle vara så många uppmuntrande tillrop efter det förra inlägget om SvD:s mediabevakning av försvarspolitiken. Sticker man in huvudet i försvarsdebatten kan man liksom alltid räkna med att bli idiotförklarad. En övervägande del av responsen hittills har istället varit positiv. Tack alla som hissat. Och tack också ni som dissat, det betyder ju att ni läst ni med. Några har blivit arga och tyckt att jag tramsat.

Satir och kritisk granskning är väldigt effektiva sätt att avväpna en diskussion som håller på att spåra ur. Det är också effektivt för att påvisa snedvridna bilder och för att, förhoppningsvis, få en och annan att få sig en tankeställare. Många har hört av sig och tackat för analysen.

Ett vanligt inslag i försvarsdebatten är att ständigt lyfta fram ryska militära övningar och hur dessa ökat i antal och använda det som argument för att öka Sveriges försvarsbudget. Inte lika ofta, upplever jag (jag har inte nagelfarit det lika noggrant som SvD:s bevakning här i veckan så jag kan ha fel), talas det om att övningsverksamheten också finns i Sverige. Det är ju den nu pågående övningen ett exempel på (den lyfts också fram i SvD:s scoop idag). Sedan kalla kriget tog slut har Sverige stegvis öppnat dörren för att bjuda in andra länder att träna och öva militärt i olika delar av landet, alltifrån att testa drönare  i Norrbotten till att hålla större övningar inom samarbetet med Nato. Detta är en faktor som inte kan avfärdas. Det kan ses som en del i en regional upprustning, där Ryssland också ingår. Men det löses inte genom mer av samma. Och det är värt att komma ihåg att ha is i magen kan vara en nog så bra strategi.

1. Tycker man det är problematiskt att andra länder övar militärt, bedriver signalspaning, då får man se över sitt eget hus också (gärna för mig).

2. I sådana här massmediala stormar kan det var klokt att hålla huvudet kallt och ta ett extra andetag och fråga sig – vem tjänar på detta? Det har i SvD:s bevakning bland annat talats mycket om luftförsvarets kapacitet eller frånvaron av Gripen-plan. Finns några slutsater kring detta?

3. Försvarsberedningen sitter just nu och ska fastställa sin omvärldsanalys och med efterföljande behovsåtgärder för Försvarsmakten. Är det någon som känner ett behov av att påverka försvarsberedningen?

4. Vi har en vapenindustri i Sverige som traditionellt sett hållits under armarna och måste fortsätta att få detta stöd för att överleva. De behöver därmed hitta hot de vet kommer innebära att mer resurser avsätts till deras intresseområden.

5. Finns det personer inom Försvarsmakten själv som agerar i eget intresse? Ett exempel: inte ens för oss i fredsrörelsen är det ett okänt faktum att kampen mellan flygvapnet, marinen och armén pågår med jämna mellanrum.

6. Punkterna 1-5 är alla potentiella vägar till upp- eller nedrustning. Det gäller såväl svensk som rysk sådan. Läs gärna ”Alltid kamp om försvaret”.

Se  också en riksdagsledamot förklara för Twitter-grabbarna hur det funkar när särintressen samverkar:

Desirees lobbyskola

Visste du att Sverige sedan 2004 har dragit ner sitt stöd till den ryska demokratirörelsen från 110 miljoner till 35 miljoner (2012)? Tycker du att det finns en logik i att peka på demokratiska bakslag i det ryska samhället som ett hot mot Sverige och samtidigt skära ner stödet till de som försöker bekämpa de antidemokratiska strömningarna?

Jag kan ju bara konstatera utifrån veckans bevakning att upprustningsförespråkare i alla fall har gott om resurser och mediautrymme. Det har inte vi. Då är satir på en blogg ett effektfullt vapen att ta till.

Har man små resurser blir man kreativ. Fast, hur små medel som helst kan man inte överleva på. Vi tycker att vi är ett viktigt bidrag i samhällsdebatten. Om du vill får du därför gärna stödja vårt arbete så att vi kan fortsätta att vara det.

Slut på meddelandet.

Kommentarer inaktiverade för SvD försöker överraska igen

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Mänskliga rättigheter, Ryssland

SvD:s förutsägbara försvarsbevakning

En vän till mig sa följande igår: ”När jag loggade in på min dator i måndags och gick in på SvD:s hemsida var det första jag såg Mikael Holmström stå där vid en rund pulpet med sin dator och svarade på frågor. Som en slags commander in charge i sitt kontrolltorn som sista utposten innan ryssen kommer. Jag var helt yrvaken och trodde nästan att det var pågående anfall”.

Jag förstår exakt vad hon menar. Jag var väldigt överraskad av måndagens sensationslystna och krigshetsande rubriker, närmast i stil med kvällstidningsnivå. Jag ska också erkänna att jag kände mig något förvirrad. Fast, det kanske är det som är syftet, vad vet jag. Att vagga in läsaren i en skräckupplevelse för att sedan fånga upp alla chockerade medborgare och leda in dem i vägen framåt.

I går eftermiddag satte jag mig läste igenom en huvuddel av måndagens rapportering från SvD. Jag har sammanställt det i en liten skärmdumps-serie här nedan. (Det där med design och layout är inte min starkaste sida). Jag har också använt mig av en pedagogisk metod som en del människor inte uppskattar. Vi få se vilka som blir sura och vilka som skrattar. Jag hoppas att budskapet ska nå fram ändå. Det är för övrigt en granskning jag tänkt göra väldigt länge.

Låt oss börja.

Om det är något som är genomgående i SvD:s försvarsbevakning så är det följande. 1. Sverige måste gå med i Nato. 2. Sveriges försvar är på tok för litet och ska ha mer pengar. 3. Hur man än vrider och vänder på det är Sverige hotat av Ryssland precis som under kalla kriget. Det finns i princip inga andra perspektiv som är intressanta att lyfta på försvars- och säkerhetspolitiken och alla vinkar vänds för att passa in i den egna tesen.

Det har ju hänt då och då att man liksom gett upp att ens försöka orka läsa sig igenom om alla avslöjanden och granskningar eftersom de är så oerhört genomskinliga kring vad syftet är. Gör exempelvis en jämförelse mellan hur ÖB framställdes som en hjälte när debatten om ”enveckasförsvaret” gick hög. Då passade det att lyssna på Försvarsmakten. Men i måndags? Då var Försvarsmaktens hållning inte värt mycket i SvD:s bevakning.

Det var för övrig ledsamt att se så många försvarsdebattörer rakt över den partipolitiska linjen driva hetsen vidare helt utan sans och reson.

Men, åter till ämnet.

Sverige är under attack. Det har SvD avslöjat:

Ryssland övar bombkrig mot Sverige. Ingen visste något. Ingen gjorde något. Förutom Nato, som Sverige skyndsamt borde gå med i!

Ryssland övar bombkrig mot Sverige. Ingen visste något. Ingen gjorde något. Förutom Nato, som Sverige skyndsamt borde gå med i!

Ryssland har under påskhelgen haft en övning där de ska ha övat attackbombning mot Sverige. Helt utan att någon annan visste om det. Det är en del i Putins nya överraskningsstrategi. Blixtattacker kallas det. 

Blixtattacker för att överraska

Beskrivningen är i det närmaste action-lik. Två plan svischar fram över luften. Detaljrikedomen som förmedlas är ingående. Allt för att läsaren nästan ska kunna visualisera de bränsletörstande heta motorerna på de köttätande ryska planen. Vi får veta att det kan sitta upp till fyra skräckinjagande ryssar i varje bombplan. Och de är i sin tur eskorterade av avancerade ryska jaktplan. Det här det är allvarligt ska ni veta. Avancerade jaktplan! Hu!

Eller? Vi blir förflyttade till Moskva för att få lite perspektiv kring alla utmaningar det ryska försvaret står inför. Men icke. Hotet mot Sverige hänger kvar. Blixtattackerna har helt plötsligt blivit till – sprängstoff!

Sprängstoff!

Sprängstoff!

Alla som kommit så här långt i läsningen är antagligen nu helt övertygade om att Sverige definitivt är under attack. Och vi är snart tillbaka i kalla kriget.

Kalla kriget är tillbaka - vi lovar!

Kalla kriget är tillbaka – vi lovar! (glöm inte att notera Blixtattackerna ovan)

Alla som nu gått runt och trott på alla rapporter om att världen blir bättre och att den dessutom är betydligt fredligare känner sig som dragna vid näsan. Förda bakom ljuset. Och inte ens ljusets riddare – försvarsalliansen Nato – lyckas rå på de där mörka och blodtörstiga ryssarna. SKÄMTAR NI? Hjälp?

Lugn.

SvD möter självklart de chockade medborgarna och reder ut saker och ting:

Ryssland har tränat sig på att anfalla Sverige. Ingen visste något.

Ryssland har tränat sig på att anfalla Sverige. Ingen visste något. Det är chockerande. Förstår ni allvaret?

Det fanns inga piloter eller plan som kunde bevaka händelserna. Ingen som avvisade de ryska kränkningarna som skedde. Tur att vi i alla fall kan räkna med att SvD:s försvarsbevakning står upp för landet i vått och torrt!

Fast, sen när man läst sig igenom texterna och inte bara rubrikerna (hur många gjorde det – upp med handen) framkommer följande:

Övningarna var kända sedan innan

 Men, vänta nu här [föreställ er det där slir-skratchiga ljudet som uppstår i satirprogram på radio när man vill markera en vändning i storyn]. Jag trodde det kommit som en överraskning att ryssarna övade?

Nej då, inte alls. Det här var tydligen välkänt sedan innan. Ryssland hade aviserat att en större övning skulle äga rum under påskhelgen. Det vet även SvD själv visar det sig. Jaha, så mycket för de blixtattackerna och överraskningsmomenten. *surar*

Så, det har alltså inte förekommit några kränkningar av Sveriges gränser. Det framgår klart av SvD:s rapportering. (Eh, gör det? Har ni exempelvis läst ingressen till er egen chatt?)

Finns det då några bevis på att det var attack på Sverige som övades? Fredrik Bergman på F21 i Luleå ställer sig frågan”- Hur kan man veta det, bara för att nosen pekar åt ett visst håll?”. Ja, inte vet jag heller.

Så vad är då kontentan som kan dras efter en genomgång av måndagens slagfält i Svenska Dagbladet? Vi vill ju ha svar på frågan. Hallå? KOMMER DET BLI KRIG NU? NI HAR JU LOVAT DET!

Kommer det bli krig?

Kommer det att bli krig? Nej, det får vi verkligen inte hoppas!

Nej men Josefin, se du det här är inget att oroa sig för.  Det kommer inte att bli några krig [”var i hela världen fick du DET ifrån?”]. Det är vanligt att länder övar. Och det här var ju exempel på övningsverksamhet från rysk sida. Stormakter har en hel rad vapen, vapensystem och övar för allt möjligt och vill vara beredda på allt.

Så vad är det då vi har fått veta med hjälp av måndagens insats från Svenska Dagbladet? Att Sverige borde ha en beredskap dygnet runt som står på tå för att avvisa (i förväg kända) militära övningar i vårt närområde? Förlåt, men när varken Försvarsmakten, regeringen (nåja, delar av den i alla fall) eller vi i Svenska Freds ser något militärt hot mot landet, varför ska vi då lägga en massa pengar på att ha en så omfattande beredskap? Det låter ju ofattbart onödigt, särskilt om man som försvarsentusiast vill att varje skattekrona ska användas till vettiga saker och Försvarsmakten som alla andra måste hålla sig inom sina ekonomiska ramar? Är det inte bättre att göra en bedömning för att se vilken typ av agerande som är den bästa incidentberedskapen? Och vad är det som säger att det bästa man kan göra när ett annat land övar militärt, är att skicka upp stridsflyg?

Kanske är den bästa strategin den som Anders Silwer pekar på – att prata om saken. ”Det finns radarstationer 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, det är en del av incidentberedskapen. Flygplanen är egentligen bara ett annat verktyg. Om det till exempel skulle vara någon som flög över i det här fallet så kan man kontakta dem på radion, vi lever trots allt i 2013.”

Jo, vi lever trots allt i 2013. Fast, ibland tvivlar jag.

(nu tycker i och för sig jag att både Sverige och Ryssland borde lägga mindre resurser på sina försvar och koncentrera sig på annat, men det var liksom inte huvudpoängen i detta inlägg. Och jag är övertygad om att den här typen av försvarsdebatter som lanserades i måndags inte för Sverige i en mer säker och fredlig riktning)

***

Tack för att du läste ända hit. Jag hoppas att det hjälpt dig att se försvarsdebatten ur ett annat perspektiv. 

18 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Konflikthantering, Ryssland