Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Samma dag som regeringen offentliggjorde beslutet att återinföra värnplikten presenterades den offentliga utredningen för Sveriges insatser i Afghanistan. Det första beskedet föregicks av ”ett försämrat säkerhetsläge”, det andra av en tolv år lång insats i Afghanistan.

Svenska Freds och SAK har varit några av de aktörer som krävt en oberoende utredning av de svenska insatserna i Afghanistan. Att det nu var dags för en sådan att presenteras var därför välkommet. Tone Tingsgård, som lett utredningen, redogjorde för att få av de mål som sattes upp har uppnåtts. I likhet med utredningen av den norska insatsen konstateras att det enda egentligen mätbart positiva är att Sverige visat Nato att vi är att räkna med. Vilket säkert kan ha betydelse för ett Nato-medlemskap.

Ur rapporten: ”Försvarsmakten anför också att man genom deltagandet i flera Natoledda insatser har byggt upp ett förtroende som betrodd och kompetent partner genom att vara en ansvarstagande truppbidragare. Försvarsmakten bedömer att detta har gett insyn och medinflytande i Nato, vilket har underlättat nationella besluts- och beredningsprocesser.”

Så för försvaret själva och för Sverige var den militära insatsen alltså till nytta. För freden i Afghanistan däremot ser resultaten inte lika lovande ut.

Ur rapporten: ”Det svenska militära engagemanget har inte lyckats uppnå den övergripande målsättningen att bidra till hållbar säkerhet…Säkerhet och stabilitet har inte uppnåtts och den väpnade konflikten fortgår och har ökat i omfattning och intensitet. Säkerhetsläget är svårt i nära nog hela landet.”

Som minst tros de ekonomiska kostnaderna för de militära insatserna i Afghanistan 2002-2014 landa på 11,1 miljarder kronor, men det finns enligt utredningen anledning att tro att de faktiska kostnaderna har varit avsevärt högre. På frågan om det varit värt det svarade Tingsgård: ”Om vi lärt oss något av det här kan det ha varit värt insatsen.”

Några timmar tidigare hade vi fått veta av försvarsminister Peter Hultqvist att värnplikten ska återinföras och att unga personer från och med juli ska tvingas till plikttjänstgöring om inte tillräckligt många ansluter sig frivilligt. Säkerhetslägets försämring har gett regeringen mandat att återinföra något som ska vara vilande i fredstid.

Vad är motsatsen till fredstid? Krigstid? Är det vad vi befinner oss i just nu? Ska vi satsa alla ekonomiska resurser på att ”höja trösklar” för yttre angrepp?

Jag är beredd att hålla med försvarsministern om att vi på många sätt märker av ett försämrat säkerhetsläge. Ett exempel är den försämrade säkerhet som nedskärningarna inom förlossningsvården har inneburit för dem som behöver den. Förlossningsavdelningar stängs och kvinnor får gå snabbkurser i att föda barn i bilen. Själv hade jag inte levt idag om jag bott längre än en timme från ett sjukhus när jag skulle föda mitt senaste barn. Jag hade dött av blodförlust. Jag överlevde tack vare suverän sjukvård och tack vare lyckan i att vara bosatt i en storstad. Säker och tillgänglig vård är en oerhört viktig samhällsfunktion såväl i freds- som i krigstid.

Barnmorskor, läkare och de som överlevt eller står inför traumatiska förlossningar varnar högljutt om att det endast är en tidsfråga innan någon dör. Det är ett akut försämrat säkerhetsläge för många kvinnor där mer resurser behövs. Men det är en enorm skillnad när röster istället höjs från Försvarsmakten om att vi saknar beredskap inför något som kanske kan hända. De rösterna tas på betydligt större på allvar, då måste något göras nu.

Vi som väljer att lära något av historien vet att säkerhetsläget i världen inte förbättras av upprustning. Det finns hur många exempel som helst som visar på det. Nu har Sverige lagt minst 11 miljarder kronor på en insats i Afghanistan för att förhoppningsvis lära sig något av det.

När ska vår feministiska utrikespolitik färga av sig på försvars- och säkerhetspolitik? När ska vi ta tag i den förlegade patriarkala bilden av att upprustning och avskräckning är ett fungerande sätt att skapa säkerhet? När ska brister inom andra viktiga samhällsfunktioner som exempelvis skola, förskola, vård och fungerande infrastruktur tas på samma allvar?

Unga röster fick frågan vad de tyckte om återinförd värnplikt i SVT Rapport och gav blandade omdömen. ”När det gäller militärtjänst handlar det om att ta liv och att offra sitt eget liv och det ska man aldrig bli tvingad att göra”, sa en av de intervjuade. En annan sa: ”Det är väl bra så att vi får lite ordning i samhället.”

Tone Tingsgård drog en uppgiven suck på presskonferensen. Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Resultatet är långt ifrån det önskvärda. Förhoppningen är att någon lär sig något av detta.

Säkerhetsläget “har försämrats”, värnplikten ska återinföras och försvarsanslagen höjas. Enigheten är fullständig, riksdagen “jublar”. Pengar som kunnat läggas på medling, diplomati, fredsbyggande, stärkande av mänskliga rättigheter och våldsförebyggande arbete, ska läggas på krig. Minst 11 miljarder kronor har lagts på en misslyckad militär insats i Afghanistan.

När ska vi börja prata om resurserna som läggs på militära medel och som skulle kunna gå till andra insatser som bättre främjar både mänsklig säkerhet och internationell fred och säkerhet? Hur många fler miljarder ska gå till försvaret? Till vapenindustrin? Utan en kritisk debatt och till vilket pris? På bekostnad av vems säkerhet?

Svenska Freds välkomnar att utredningen nu presenterats med en tydlig kritik på flera viktiga områden. Vi är många som har varnat för en sammanblandning mellan OEF, USA:s antiterroroperation, och den FN-sanktionerade ISAF-styrkan och att glidningen från fredsfrämjande till aktivt krigförande skulle leda i helt fel riktning. Vi har också varnat för riskerna med civil-militär samverkan och för hur militariseringen av biståndet påverkat möjligheterna för humanitära organisationer och utvecklingsaktörer att utföra sitt arbete. Vi har också kritiserat bristen på öppenhet från beslutsfattare till den svenska befolkningen kring vad den militära insatsen i Afghanistan egentligen innebar. Allt detta bekräftar nu utredningen.

Vad välkommet och uppfriskande det hade varit om utredningen dessutom vågat ta steget att säga: “Med militära medel uppnådde vi mål som kom Sverige och försvaret själva till del. Den viktigaste lärdomen är att vi hade en övertro till vad militära medel kunde åstadkomma. I framtiden måste vi våga ifrågasätta om Sverige verkligen ska bidra militärt eller om våra krafter och resurser inte är bättre investerade på annat håll.”

I en intervju angående Donald Trumps militära satsningar sa utrikesminister Margot Wallström tidigare i veckan till SvD: ”Jag tror att vi måste ändra på talesättet ´om du vill ha fred ska du rusta för krig´….Vill man ha fred ska man rusta för fred och investera i sådant som skydd av mänskliga rättigheter och pressfrihet.”

Hur länge ska det behöva dröja innan vi får se ett nytänkande inom försvars- och säkerhetspolitiken?

>> Läs mer om vad Svenska Freds tycker om att återinföra värnplikten.

>> Svenska Afghanistankommittén om de svenska insatserna i Afghanistan.

Kommentarer inaktiverade för Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Filed under Afghanistan, Aktuella frågor, Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Internationellt arbete, Konflikthantering

Mata inte fel varg

I går offentliggjorde utrikesminister Margot Wallström Sveriges utrikesdeklaration för 2017. Hopp och tillförsikt blandades med oro för världsläget.

Bland annat lyftes fredsavtalet i Colombia som ett positivt och hoppingivande fredsexempel från det gångna året. Wallström poängterade vikten av medling och konfliktförebyggande arbete, vilket förstås är välkommet. Hon nämnde även Burma/Myanmar, där bland annat Svenska Freds partnerorgansiationer arbetar för att bygga hållbar fred i landet, och den nya strategi för utvecklingssamarbete som ska tas fram under 2017. Målsättningen att bidra till en fredlig, inkluderande och demokratisk utveckling i landet, inklusive för minoritetsgruppen rohingya, är oerhört viktig.

Något som som både nämndes i utrikesdeklarationen och i debatten efteråt, var Sveriges roll som pådrivare för ett globalt kärnvapenförbud. Wallström poängterade att ett Nato-medlemskap inte är aktuellt och att Nato och dess kärnvapenparaply inte är förenligt med viljan att nedrusta världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen. Men regeringen verkar samtidigt inte se något hinder för ett mycket omfattande militärt samarbete med Nato. Vi har tidigare frågat var gränsen för den militära alliansfriheten går, utan att få några tydliga svar.

Wallström tog upp exempel på säkerhetspolitiska hot såsom klimatförändringar, ojämlikhet, vattenfrågor och resursbrist. Hot som kan påverka Sverige och som är del av den nationella säkerhetsstrategin, men jag hade önskat mig ännu mer fokus på mänsklig säkerhet och vikten av att Sverige respekterar mänskliga rättigheter, värnar asylrätten och följer barnkonventionen. De säkerhetspolitiska hot som identifierats i Sverige är redan en verklighet för många människor, vars säkerhet behöver vara högsta prioritet.

Wallström lyfte också behovet av ökat fokus på flyktens grundorsaker, vilket vi välkomnar. Men hur ser det ut i praktiken? Jag hade önskat mig en tydligare koppling mellan de bakomliggande orsakerna till varför människor tvingas fly, den svenska vapenexporten och den internationella vapenhandeln. Visserligen nämnde Wallström att Sverige “ska upprätthålla en strikt och effektiv exportkontroll av krigsmateriel” och att ett lagförslag i syfte att skärpa reglerna för export till icke-demokratier är på gång, men det har redan gått sex år sedan riksdagen beslutade att skärpa riktlinjerna och under tiden fortsätter Sverige att exportera vapen till flera mycket problematiska länder.

Den svenska vapenexporten var även något som togs upp av flera partier i debatten efteråt. Hans Linde från Vänsterpartiet, Birgitta Ohlsson från Liberalerna och Sofia Damm från Kristdemokraterna satte press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De ifrågasatte både varför lagförslaget dröjer och uttryckte oro för att formuleringarna inte kommer att vara tillräckligt skarpa.

Vi undrar också om regeringen kommer att stå upp för det egna kongressbeslutet och föreslå ett regelverk som de facto stoppar vapenexporten till diktaturer och andra länder där mänskliga rättigheter allvarligt kränks. Vi har all anledning att vara oroliga, men förutsättningarna finns om regeringen vill. En majoritet av riksdagens ledamöter hör till partier med kongressbeslut eller ställningstaganden på årsmöten och i partiprogram om att stoppa vapenexport till diktaturer.

Motsättningen mellan en framgångsrik feministisk utrikespolitik och svensk vapenexport blev ännu tydligare i debatten efteråt. I den konstaterade Wallström att export av krigsmateriel innebär en mängd dilemman, som kommer att finnas så länge Sverige tillverkar och säljer vapen. Och slutsatsen vi återigen kan dra är hur oerhört svårt det är för regeringen att föra en trovärdig feministisk och inkluderande utrikespolitik så länge vapenexporten till diktaturer och länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter pågår. Kopplingen mellan vapenexporten och dagens flyktingkris är svår att bortse från. Människor flyr i stor utsträckning från väpnade konflikter som i sin tur göds av tillförseln av vapen. EU investerar allt större summor i gränsövervakningssystem för att bland annat stänga människor i behov av skydd ute, samtidigt som många av medlemsländerna exporterar stora mängder krigsmateriel till de konflikter som människor flyr från, i exempelvis Nordafrika och Mellanöstern.

Wallström inledde utrikesdeklarationen med en morfars berättelse för sitt barnbarn om sina två inre vargar, en god och en ond. På barnbarnets fråga om vilken varg som vinner svarade morfadern: “Den som du matar.”

Att fortsätta exportera vapen till diktaturer och förtryckarstater är att mata helt fel varg.

Mina tankar förs till Hans Rosling som dog för en vecka sedan och som ständigt poängterade att vår kunskap om världen präglas både av vad vi väljer att se men också av den bild vi visar upp för andra. Visar han bara sin sko, är det skon vi ser. Vi har under den senaste tiden bland annat sett hur kritik mot den den rådande försvars- och säkerhetspolitiken avfärdas som spridning av desinformation. Därför är det viktigt att de röster som nyanserar debatten och som lyfter alla de alternativ som finns för att bygga hållbarhet och fred i världen inte kvävs. Att de fredsbyggande processer som möjligen är mer tidskrävande och svårare att mäta, men som är nödvändiga för en hållbar värld, prioriteras. Därför är det glädjande att Wallström i sina slutord tackade civilsamhället och folkrörelserna som genom sitt arbete och opinionsbildning gör skillnad. Ju snävare våra perspektiv blir desto mer hotfull och onyanserad blir världen. Det i sig utgör ett allvarligt säkerhetshot, som vi alla måste bekämpa. Och det sätter fingret på att civilsamhällets engagemang, både i Sverige och internationellt, nog aldrig varit så viktigt som nu.

>> Läs SvD:s artikel om den svenska vapenexporten
>> Läs Hans Lindes debattartikel om den svenska vapenexporten i Expressen
>> Se utrikesdeklarationen och den utrikespolitiska debatten i sin helhet

Kommentarer inaktiverade för Mata inte fel varg

Filed under Burma/Myanmar, Försvarspolitik, Internationellt arbete, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, nedrustning, Vapenexport, Vapenhandel

Ingen ska tvingas ta till vapen

I fredags lämnade vi in vårt remissvar till utredningen SOU 2016:63, som föreslår ett återinförande av värnplikten. 2010 beslutades att värnplikten skulle ligga vilande i fredstid. För Svenska Freds är det en självklarhet att ingen ska tvingas ta till vapen eller utbildas i våldsutövande.

I vårt remissvar lyfter vi några viktiga brister i utredningen. Anledningen till att utredningen tillsattes är att Försvarsmakten inte lyckas rekrytera tillräckligt många på enbart frivilliga grunder. Även om utredningen betonar att ”frivillighet och motivation” ska väga tungt, går i samma dokument att läsa att 4000 per år ska utbildas 2018 och 2019 och 5000 per år 2020. Detta föreslås sedan utökas till 8000 personer per år 2022-2025. Bland de unga anser endast 27 procent att det skulle vara bra eller ganska bra att återinföra värnplikten. Majoriteten av dessa vill, enligt utredningen, hellre arbeta eller plugga vidare. Men de ungas röster har inte tagits till vara i utredningen. Det är oerhört viktigt att de får ge sin bild av hur trygghet och säkerhet kan byggas, vilket är långt mer än endast genom militärt försvar.

För att locka unga till militärtjänstgöring föreslås riktade informationsinsatser i skolor. Det är djupt oroande. Rekrytering baserad på ensidig information ska inte förekomma i svenska skolor. Vi är positiva till att det förs en diskussion om hur demokrati, mänskliga rättigheter, utbildning och civilt engagemang främjar svensk och global säkerhet, där civilsamhället och dess unika perspektiv tas upp. Men att Försvarsmakten, okritiskt och oemotsagd, skulle inleda rekrytering av unga i skolan, är oacceptabelt.

I utredningens förslag ska beredskapsunderlaget också fyllas i av minderåriga 17-åringar, utan att en förälder eller annan vårdnadshavare gett sitt samtycke. Enligt Barnombudsmannen finns risk att detta upplägg bryter mot barnkonventionens bestämmelser mot rekrytering av minderåriga.

Ett av de vanligaste argumenten för värnplikt är märkligt nog det om jämställdhet. Det är i själva verket ett oerhört tunt argument för att göra denna förändring. Det nuvarande försvaret är redan jämställt i den mån att du oavsett kön har möjlighet att på frivillig basis söka anställning inom försvaret. Det finns också andra brister. I dag finns ett växande antal människor som inte identifierar sig som kvinnor eller män, något som inte nämns i utredningen. Jämställdhet handlar också om betydligt mer än representation av kön, det handlar om inkludering och om att förändra destruktiva normer och värderingar. Regeringen har gjort en uttalad satsning på våldsförebyggande och på att förändra destruktiva normer i samhället i stort. Att undanta försvarsmakten från detta arbete blir kontraproduktivt. Om det hade lagts verklig tyngd vid vikten av jämställdhet inom försvaret hade aktörer med expertkunskap inom de frågorna kunnat tillfrågas som remissinstanser. Organisationer som Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Män För Jämställdhet, RFSU och RFSL borde ha uppmuntrats att uttala sig.

Tidsramen för utredningen är snäv, unga födda 1999 kan behöva mönstra redan i höst om förslaget går igenom. Det är oerhört kort om tid för att på ett nyanserat sätt kunna informera unga om vad värnplikten faktiskt innebär. Utredningen anser också att värnpliktiga ska kunna skickas utomlands till operationer ”som inte faller under vad som brukar kallas traditionella fredsbevarande insatser”, något som innebär en stor förändring från tidigare. Varken vuxna eller unga vuxna ska skickas utomlands till krig och konflikter de inte valt att delta i. I det fall regeringen går vidare med förslaget måste de som ska fylla i beredskapsunderlaget veta vilka risker och alternativ som finns. Vi och många andra aktörer kan bidra med det, men tiden är knapp.

Regeringen borde inte gå vidare med förslaget. Istället behövs en betydligt bredare och mer nyanserad debatt om svensk säkerhet och hur unga kan bidra till det, som inte bara fokuserar på militärt tvång utan också på civilt engagemang. Den rådande försvars- och säkerhetsdebatten präglas av grundantagandet att Sverige måste rusta upp militärt och knyta närmare militära band med andra länder och militäralliansen Nato. Samtidigt misstänkliggörs många av oss som ifrågasätter den utvecklingen.

Det finns i nuläget många säkerhetsfrämjande områden i samhället med resursbrist, exempelvis inom flyktingmottagande, skola och sjukvård. Ändå är det inte aktuellt med exempelvis sjukvårdstjänstgöringsplikt eller undervisningsplikt. Gränserna hålls fortsatt stängda för dem som flyr för sina liv och unga flyktingar skickas tillbaka till krigszoner runt om i världen. Varför Försvarsmakten skulle ha en särställning för pliktrekrytering är inte bara obegripligt utan fullständigt orimligt i en värld där konstaterade säkerhetshot som klimatförändringar eller orsakerna till väpnade konflikter inte åtgärdas trots att vi vet vad som behövs göras.

Svenska Freds har en lång historia av att bedriva påverkansarbete kring värnpliktsfrågan och värnar den mänskliga rättigheten att inte tvingas använda vapen. Redan i början av 1900-talet kampanjade vi för att värnplikten skulle avskaffas och för rätten till vapenfrihet. Under många år gav vi råd och ekonomiskt stöd till personer som straffats för sitt principiella motstånd mot våld. När värnplikten slutligen lades vilande 2010 var vi endast försiktigt optimistiska. Med all rätt visade det sig, knappt sju år senare.

>> Här kan du läsa vårt remissvar i sin helhet. 

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter

Manifestation mot våldet i Syrien

manifestation_syrien
Nadia AlHaj, syrisk representant, var en av talarna på manifestationen.

Igår samlades vi på Mynttorget i solidaritet med Syriens folk. Det var söndag och veckan innan julafton, i ett Stockholm i glimmande julskrud. Vi stod där för dem som vädjat till omvärlden om att inte stå tigande, människor långt bortom vår trygga tillvaro. Och vi gjorde vårt allra bästa. Organisationerna bakom manifestationen var många och torget fullt med människor. Talen var sorgtyngda, arga och frustrerade, men de vädjade också om hopp. Om att stå emot den vanmakt det innebär att se på utan att kunna agera.

Ingen kan säga att vi inte vet vad som pågår. Ett blodbad utspelas framför våra ögon, via nyhetsrapportering och i sociala medier. Vi ser rop på hjälp från barn och vuxna i Aleppo, familjer som slås i kras, barn som upplevt så många bombningar att de slutat gråta eller reagera när nya bomber faller. Bilder och filmer som fyller mig av skam och skuld över att vara den som ser på utan att kunna göra något.

Men vi kan göra något. För det första kan vi vägra stå ut och vi kan vägra acceptera. Vi kan göra vad vi kan för att hjälpa, ge stöd åt den humanitära hjälp som finns på plats, som försöker underlätta för att så mycket som möjligt fungerar i det liv och den vardag som ändå pågår för de människor som bor kvar. Vi måste ge skydd åt dem som tvingas på flykt, de vars liv just nu slagits i spillror. Vi måste låta dem återförenas med sina anhöriga. Vi måste göra allt för att deras nya tillvaro ska vara välkomnande och trygg. Vi måste fortsätta organisera oss, påverka politiker, höja våra röster och vägra vara tysta.

“Det får vara nog nu. Det är redan för sent”, sa Alexandra Pascalidou som avslutning på sitt tal på manifestationen. Och hon har rätt i att det är för sent för alldeles för många. Men när katastrofen är ett faktum, när världen misslyckats och kriget brutit ut, måste vi fortsätta stå upp för alla människors rätt att leva i fred. Vi måste arbeta för långsiktigt fredsbyggande med mänsklig säkerhet i fokus. Se till att allas grundläggande behov och rättigheter blir tillgodosedda och respekterade.

Vi måste kräva ett stopp för våldet och kräva att den internationella humanitära rätten, krigets lagar, respekteras för att begränsa det mänskliga lidande som väpnade konflikter orsakar. Men vi måste också strypa tillgången till vapen. Kriget rasar och vapen och pengar strömmar in från många olika håll, till konfliktens stridande parter. Om inte konfliktens syre stryps är ett verkligt eldupphör, en verklig fred, oändligt långt borta. Vi måste även göra vårt yttersta för att se till att konflikten inte sprider sig till angränsande länder.

Vi måste fortsätta arbeta för att förstå och hantera konflikters grundorsaker. Lyfta och kräva konfliktförebyggande åtgärder och långsiktiga fredsbyggande insatser. Det är det enda som fungerar. Det har vi lärt oss från historien, även om vi är snabba att glömma. Och problemet med konfliktförebyggande arbete är att det är något abstrakt, det är en pågående process, en konflikt som aldrig blir väpnad. Makthavare startar krig för att behålla eller stärka sin makt, det ger uppmärksamhet och visar på handlingskraft. Att undvika väpnad konflikt uppfattas ofta som tecken på svaghet. Men krigens kostnader är enorma, av så oerhört många anledningar. Vi måste vägra se krig som en väg till fred och kräva detsamma av beslutsfattarna.

Det som pågår i världen just nu kommer att ske igen och igen om vi inte ställer om. Och det måste vi göra nu. För vi har fått nog. Det har redan varit för sent för alldeles för många människor, alldeles för många gånger i historien.

Läs mer om manifestationen på DN.se
Läs mer om manifestationen på SvD.se
Läs mer om manifestationen på Metro.se

Följande organisationer stod bakom manifestationen:
Afrikagrupperna
Amnesty International Sverige
Clowner utan gränser
Diakonia
Emmaus Stockholm
Globalportalen.org
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
IM Individuell Människohjälp
Kristna Fredsrörelsen
Kvinna till Kvinna
Lighthouse Relief
Läkare Utan Gränser/ Médecins sans Frontières (MSF Sweden)
Olof Palme International Center
Plan International Sverige
Right Livelihood Award: The ‘Alternative Nobel Prize’
Rädda Barnen
Stockholms stift
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Svenska Kyrkan
Sveriges interreligiösa råd
Muslimska Fredsrörelsen – Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa
Teskedsorden
Union to Union
UN Women Sverige
We Effect
What Took You So Long?

 

Kommentarer inaktiverade för Manifestation mot våldet i Syrien

Filed under Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Vapenexport, Vapenhandel

Går nästa vapenresa till Filippinerna?

För några veckor sedan skrev Dagens industri om att Saab ska öppna ett nytt kontor i Manila i november. Det filippinska flygvapnet planerar att köpa in tolv nya stridsflygplan och Saab ser sig själva som en stark kandidat till att ta hem affären. Utöver Jas Gripen finns goda möjligheter för Saab att marknadsföra ”en lång rad produkter”, bland annat det flygburna radar- och stridsledningssystemet Erieye. Ungefär samtidigt öppnar en svensk ambassad i Manila, med syftet att ”främja handels- och investeringsutbytet med Filippinerna”.

Den senaste tiden har det rapporterats en hel del om läget i Filippinerna. Dels om ännu en naturkatastrof som drabbat landet och dels om president Dutertes hårdföra politik och chockerande uttalanden. Ett av nyhetsinslagen handlade om Dutertes så kallade ”Operation dubbelpipigt gevär”, där polisen fått i uppdrag att döda personer inblandade i drogmissbruk. Hittills har över 3600 personer mist livet i år, varav ungefär hälften genom polisinsatser.

I inslaget sa Duterte: ”Hitler massakrerade tre miljoner judar. Filippinerna har tre miljoner drogmissbrukare. Jag skulle gärna slakta dem.” En man intervjuades som just identifierat sin son som dödats när han sovit på en kartong på gatan. Oppositionspolitikern Leila de Lima som vill få ett slut på dödandet, har hotats till livet och tvingats avgå som ordförande i kommissionen för mänskliga rättigheter.

Saab försökte sälja Jas Gripen till Filippinerna redan 1999, men har sedan dess legat lågt med marknadsföringen i landet. Men nu anses det alltså vara läge att starta kontor och satsa på att sälja in Jas Gripen. Parallellt planerar Sverige att öppna en permanent ambassad för att ”främja handels- och investeringsutbytet”. Vilken absurt osmaklig tajming. Men kanske inte helt oväntad med statsminister Löfvens resa till Saudiarabien färsk i minnet, en resa som han talande nog gjorde i sällskap med Saabs ordförande Marcus Wallenberg.

Den 7-9 november arrangeras en handelsdelegationsresa till Filippinerna under namnet Team Sweden. Exportsatsningar koordineras ofta mellan representanter från vapenindustrin, statliga myndigheter och näringslivet. Researrangören vill inte uppge vilka som deltar i resan förrän strax före avfärd, så först då får vi ett säkert svar på om Saab är del av den. Men Saab har tidigare varit med på samma typ av resor, bland annat till Indonesien och Brasilien.

Uppdatering: När deltagarlistan för handelsdelegationsresan offentliggjordes fanns Saab med på den. Läs Blank Spot Projects artikel om resan till Filippinerna. 

Svenska Freds kritiserade det tidigare försäljningsförsöket till Filippinerna hårt, främst med anledning av det pågående inbördeskriget på Mindanao och den svåra ekonomiska situationen i landet. Upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna begicks också av den filippinska staten.

Helt uppenbart kvarstår många av de problem som identifierades 1999 och fler har tillkommit. Filippinernas statsskuld uppgick 2015 till 45 procent av BNP och 672 personer dog i den väpnade konflikten på Mindanao. Trots en ansträngd budget har försvarsanslagen ökat. Den filippinska befolkningen har fortsatt att drabbas hårt av tyfoner och andra naturkatastrofer. Både Amnesty International och Human Rights Watch rapporterar om upprepade brott mot mänskliga rättigheter, tortyr och utomrättsliga bortföranden.

Spänningarna i regionen har också ökat under de senaste åren, liksom den militära upprustningen. Enligt Sipri flyttar Kina fram sina säkerhetspolitiska positioner och upprustar, vilket påverkar relationerna till andra närliggande stater. USA har intensifierat sitt försvars- och säkerhetssamarbete med sina allierade i området. 2011-2015 stod Asien för 46 procent av den globala importen av krigsmateriel. Om svensk vapenexport tilläts till Filippinerna skulle spänningarna och upprustningen öka ytterligare.

2013 bidrog Sverige med 95 miljoner kronor i humanitärt stöd till Filippinerna efter den förödande tyfonen Hayian. Enligt Sida uppgick biståndet under 2015 till 41,7 miljoner kronor, varav 13,5 miljoner gick till offentlig förvaltning, demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Ett Jas Gripen kostar ungefär en miljard kronor och då tillkommer kostnader för beväpning. Tolv Jas Gripen kostar helt uppenbart tolv gånger så mycket.

Om Sverige vill bidra till att förbättra de ekonomiska, rättsliga och sociala förutsättningarna för den filippinska befolkningen bör det ske genom att bidra till utveckling av demokrati, rättsväsende, respekt för mänskliga rättigheter, återuppbyggnad och skydd mot naturkatastrofer. Inte genom att göra ännu en handelsdelegationsresa för att marknadsföra svenska vapen.

 

Kommentarer inaktiverade för Går nästa vapenresa till Filippinerna?

Filed under Mänskliga rättigheter, Okategoriserade, Vapenexport, Vapenhandel

Äntligen ett svenskt ja till förhandlingar om ett kärnvapenförbud

Svenska Freds generalsekreterare, Karin Wall Härdfeldt, rapporterar från FN i New York:

Just nu är Svenska Freds på plats i New York eftersom FN:s första utskott, som behandlar nedrustningsfrågor och internationell säkerhet, sammanträder. Det kan bli ett historiskt möte. Efter åratal av dödläge står det internationella samfundet inför en unik möjlighet att äntligen förbjuda kärnvapen, det mest destruktiva och omänskliga vapen som någonsin utvecklats. Det är glädjande och på tiden att regeringen nu beslutat att Sverige ställer sig bakom kampen för ett förbud och i dag meddelat att Sverige kommer att rösta ja till det aktuella resolutionsförslaget!

Kärnvapenfrågan har dominerat diskussionerna i första utskottet under förra och denna vecka. Inför årets generalförsamling är den mest aktuella frågan om världens länder kommer att besluta om ett mandat för att påbörja förhandling om ett globalt kärnvapenförbud. Ett förslag till resolution som nu verkar ha goda förutsättningar att vinna stort stöd och där Sverige har möjlighet att verka för att få fler stater att rösta ja. Resolutionen går till omröstning i månadsskiftet oktober/november och antas den kommer förhandlingar att påbörjas under 2017.

Att vi kommit så här långt att det nu finns ett internationellt momentum för ett förbud är mycket tack vare civilsamhällets arbete med att omdefiniera debatten genom att lyfta de humanitära konsekvenserna av kärnvapen som det centrala argumentet för att förbjuda dem. Samordnade genom kampanjen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) har civilsamhällesrepresentanter från olika organisationer, från olika delar av världen som Costa Rica, Holland, Norge, Kanada, Japan, Afghanistan, Uganda med flera samlats i FN-huset. In i det sista diskuterar de med diplomater, både från det egna landet och andra. De skriver analyser, pratar med media, bedriver kampanj i sociala medier och arrangerar sidoevents. Allt för att se till att så många stater som möjligt röstar för resolutionen. Stämningen är hoppfull men spänd.

Inför regeringens ställningstagande har vi i Sverige sett politiska utspel i media och i riksdagen om en oro för att en aktiv svensk nedrustningpolitik skulle få negativa konsekvenser för möjligheterna till ett svenskt Natomedlemskap och för den svenska vapenexporten. Vi välkomnar att regeringen gjort tydligt att de humanitära konsekvenserna av kärnvapen går först.

Förslaget om ett förbud av kärnvapen är inte heller okontroversiellt internationellt. Trots många nedrustningsåtaganden genom åren har processen för att förbjuda kärnvapen mer än tydligt visat exakt hur ovilliga kärnvapenstater och deras allierade är att fullfölja sina åtaganden. Det aktuella resolutionsförslaget för att inleda förhandlingar om ett kärnvapenförbud är omtvistat och har lett till hårdordade anföranden i första utskottet. Vi har fått lyssna till kärnvapenstater som gjort sitt yttersta för att underminera processen, som läxat upp den majoritet av stater som stöttar förhandlingar om ett kärnvapenförbud, förlöjligat deras perspektiv på fred och säkerhet och anklagat dem för att riskera världsordningen.

Även om det bästa vore om alla stater deltog kan ett kärnvapenförbud utvecklas även utan kärnvapenstaterna och det skulle ha stor betydelse, inte minst för att sätta en ny internationell norm. Förbuden mot exempelvis kemiska vapen, klustervapen och personminor har visat att det går att förändra internationella normer. Avtalen gör att tröskeln för att använda vapnen höjs, att det blir svårare att få tag på dem och att investeringarna i denna sorts produktion minskar vilket också kan påverka vapenföretagen. Sverige måste nu, tillsammans med andra stater som vill verka för ett internationellt kärnvapenförbud, se till att resolutionen röstas igenom och att de förhandlingar som sedan inleds är öppna för alla stater, inte går att blockera av någon stat och inkluderar civilsamhället.

Bland de civilsamhällesrepresentanter som finns på plats här nu under första utskottets möte, finns de som arbetar med den japanska hibakusha-rörelsen som samlar japanska kärnvapenöverlevare. Överlevarna har i decennier rest jorden runt för att berätta om sina upplevelser av kärnvapensprängningarna av Hiroshima och Nagasaki. I dag finns inte så många av dessa överlevare kvar i livet och organisationen tvingades för ett tag sedan inse att deras mål att förbjuda kärnvapen under sin egen livstid inte skulle nås. De reviderade då målet till att det under deras livstid skulle göras en plan för när kärnvapen skulle avskaffas. Nu finns alltså chans för det internationella samfundet att se till att deras mål uppnås och att ingen ska behöva uppleva det som de upplevt, någonsin igen.

fn_1

FN_2.JPG

fn_3

1 kommentar

Filed under Aktuella frågor, Internationellt arbete, Kärnvapen, nedrustning

Varför jag inte firar den internationella fredsdagen

Det är den 21 september och den internationella fredsdagen. En dag instiftad av FN, tänkt att stärka fredens ideal, både inom och mellan nationer och människor. Det är en fin tanke även om dagen går många förbi. Kanske är det för att freden känns så avlägsen. I en värld där sköra vapenvilor ständigt bryts, senast i Syrien med bombningar av hjälptransporter med flera döda som resultat.

Jag är på väg hem från Burma/Myanmar efter att ha tillbringat tio dagar med våra partners här. I projektet som vi sedan 2013 driver tillsammans med Ar Yone Oo och åtta andra organisationer under deras paraply. I ett land med lång erfarenhet av krig och väpnad konflikt och vars gräsrotsrörelse är stark men behöver stöd att utvecklas och överleva i övergången från diktatur till något som förhoppningsvis kan bli demokrati.

För några dagar sedan, den 17 september arrangerade Svenska Freds, tillsammans med våra partners, en konferens för att lyfta den internationella fredsdagen. Flera talare från både religiösa grupper och civilsamhällesorganisationer var inbjudna. En av talarna gjorde särskilt stort intryck på mig, Khin Ma Ma Myo som grundat organisationen Myanmar Institute of Peace and Security Studies. Hon lyfte vikten av trygghet för att kunna arbeta för demokrati och fred. ”Här inne är jag trygg”, sa hon, ”men vad händer när jag kliver ut på gatan efteråt?” Även om det blivit lättare att engagera sig här finns en lång historia av politiskt aktiva som fängslats och torterats. Många av de aktivister jag träffat under mitt besök har berättat om att de suttit fängslade i många år, utsatts för tortyr och satts i isoleringsceller. Enbart på grund av sitt politiska engagemang. Det är inte svårt att förstå varför oro fortfarande är en ständig följeslagare för många.

Jag åker hem från Burma/Myanmar med två förstärkta insikter. Dels hur viktigt det är att träffa andra från civilsamhället för att få ny energi och få bekräftat att förändring byggs underifrån. Resans sista dagar besökte vi några av våra partners lokala kontor och träffade deltagare från deras olika verksamheter. Såg glimtar av det stora engagemang och den starka gräsrotsrörelse för demokrati och respekt för allas mänskliga rättigheter, som finns i hela landet.

Men jag bär också med mig hem hur viktigt det är aktivt jobba för att vårda den fred och demokrati vi har i Sverige. Fred är inget statiskt utan en pågående process, som kan gå om intet på ett ögonblick. Vi måste fortsätta att värna om allas mänskliga rättigheter. Fortsätta tjata om alternativen till att möta de påstådda yttre hoten med upprustning och militära allianser.  För som min kollega på fredskontoret sagt: ”Väpnade konflikter är som att sluta röka. Den bästa metoden är att aldrig börja.”

Konflikter som väl bryter ut går inte att backa från och både nuet och historien visar vilka fruktansvärda konsekvenser som följer av krig. Den internationella fredsdagen ger oss tillfälle att stanna upp och överblicka de väpnade konflikter som pågår och vad de orsakar. Fråga oss själva hur vi ska göra allt som står i vår makt för att förhindra att fler konflikter bryter ut. Det är ett tillfälle för oss som lever i fred och demokrati att fråga oss hur krig och våldsutövande kan få vara fortsatt norm för konfliktlösning utan att fler protesterar. För helt uppenbart fungerar det inte.

Det är ganska talande att det finns en internationell fredsdag. Den är undantaget som bekräftar regeln. Årets internationella fredsdag fokuserar på Agenda 2030 och särskilt mål 16: Byggstenar för fred, för hållbara och inkluderande samhällen. Och vi får fortsätta att stäva efter att steg för steg, byggsten för byggsten, stärka närvaron av fred. En dag av vapenvila och fredssamtal som kan bli två, tre och slutligen fylla de 365 dagar som året rymmer. Fredliga samhällen byggs av de människor som lever i dem. Så länge inte alla är inkluderade och så länge inte alla känner sig trygga nog att engagera sig, finns inget incitament för en hållbar fred. På någon plats i världen.

Jag firar inte idag, eftersom vi inte har någon världsomspännande fred att fira. Men den dag då internationella fredsdagen kan läggas ner, är jag den första att dansa på gatorna.

>> Se bilder från Burma/Myanmar

Kommentarer inaktiverade för Varför jag inte firar den internationella fredsdagen

Filed under Burma, Internationellt arbete, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter