Vi gjorde en gemensam karta över var de organisationerna vi träffade hade projekt och/eller kontor i Burma.
Många pratar om fredsprocessen i Burma. Journalister, regeringar och internationella organ. Sedan presidenten Thein Sein tillträdde har han gjort en rad uttalanden där han värnar civilsamhället, fredsarbete, mänskliga rättigheter och så vidare. Detta förefaller ha anammats rakt av från internationellt håll.
Men det är värt att påminna om vad det är för fredsprocesser som pågår i Burma. Regimen har startat Myanmar Peace Center, en institution som flera givare pumpar in miljontals dollar i och som inte kan anses stå fri från regimens inverkan. Få av de personer vi träffade i Burma känner något förtroende för regeringens fredscentrum. Sedan tidigare finns en rad avtal om vapenstillestånd mellan regeringen och de etniska väpnade grupperna. För problemen med demokratin och freden i Burma handlar om långt fler saker än Aung San Suu Kyi och hennes när- eller frånvaro i politiken.
Under många år har långvariga inbördeskrig trasat sönder landet och drabbat civilbefolkningen oerhört hårt. Förhandlingar mellan de väpnade grupperna och regimen har pågått, men i princip varje gång slutat med att de brakat samman och nya strider börjat igen.
I Burma finns en rad väpnade grupper som har stort stöd från befolkningen i de områden de verkar. Vana vid juntans förtryck har de sett som enda utväg att ta till vapen för att skydda sig. Kamp om territorium, naturresurser och strategiska positioner är några av de saker konflikerna gäller.
Alla vi har träffat under vårt besök talar med skepsis och misstro gentemot Thein Seins nuvarande försök till att lansera sig som en fredens president. Militären upprustar i de etniska gruppernas områden, fort byggs upp, de flyttar fram sina positioner trots överenskommelser om vapenstillestånd. Mer trupper skickas ut. De etniska väpnade grupperna känner en stor misstänksamhet och ilska över hur regeringen agerar. Som en hungrig kålmask tuggar sig generalerna fram över landet utan att respektera överenskommelserna. Kort sagt: regeringen försöker sälja in sig som progressiva och nyskapande internationellt och har delvis lyckats med detta, men i sett till hur de agerar i Burma syns inte många tecken på att en förändring skulle vara på gång.
Detta kommer med största sannolikhet leda till att de sköra samtal om en politisk lösning på konflikterna mellan de etniska grupperna och regeringen när som helst når vägs ände och krig bryter ut igen. Internationellt sett talar presidenten om fredssamtalen och vapenstillestånden, men framfarten fortsätter och de etniska grupperna kallas för terrorister. Nu är det säkerligen så att här, liksom i alla krig, har det begåtts övertramp av båda sidor. Men de väpnade grupperna är rädda för vad som kommer hända nu när det enda som verkar röra Burma i internationella forum förefaller handla om hur respektive lands företag kan vinna affärskontrakt i landet och hur man kan hålla sig väl med Burmas nya president. Det är en strategi som kommer slå tillbaka på internationella samfundet förr eller senare.
I Kachin-staten, längt norrut i landet, bröts vapenvilan 2011 med regeringen sedan Kachin Independence Army, KIA, vägrat acceptera de storskaliga utvecklingsprojekt regeringen Thein Sein ville inleda, främst kring ett stort dammbygge. Detta kombinerat med en massiv militär upptrappning i regionen ledde till att allt bröt samman igen. Mellan 35 000 och 75 000 personer beräknas ha fått fly bara sedan konflikten blossade upp.
De personer vi har träffat ser ett liknande mönster på fler ställen i landet, där risken för nya krig är stora. Främst i Karen och Shan-staterna tros nästa väpnade konflikter stå på tur att återupptas. Befolkningen och de väpnade grupperna känner sig helt inpressade i ett hörn, utan makt eller möjlighet att påverka. Det internationella samfundet ger allt sitt stöd till presidenten, ekonomiskt och politiskt. Resultatet: en förödande förtroendekris som riskerar kasta Burmas rakt in i inbördeskrig igen.
Ett annat minst lika oroande händelseförlopp är att konflikten mellan buddister och muslimer fortsätter att eskalera. Senast i mitten av förra veckan omkom tjugo personer och ett hundratal skadades i Meiktila i centrala Burma. Situationen i för folkgruppen Rohyingas är fruktansvärd.
Bertil Lintner har skrivit två artiklar nyligen på temat fredsprocessen och hur regeringen spelar på olika lyror beroende på vilken arena de rör sig på. De är väldigt informativa och läsvärda båda två. De finns här och här.
Som ni ser på kartan här ovan finns det många organisationer som redan i dag jobbar på olika sätt för att främja freden i Burma, på många olika sätt och på många olika geografiska ställen. Jag har också skrivit om munkarnas arbete för att medla i konflikter i mitt tidigare inlägg. Jag hoppas verkligen att vi kan hitta en form för att stödja fredsinitiativen som tas av civila samhället i Burma.
Ordföranden bloggar 