Månadsarkiv: april 2013

SvD försöker överraska igen

SvD fortsatte sitt sin avslöjnings-odyssé i går med att berätta om hur ett spionplan i lördags varit nära en militärövning och som fortfarande pågår i Sverige.  Alltså i lördags! Det var ju bara för ett par dagar sedan och Sverige ska återigen blivit helt överraskatDe kryper närmare oss bit för bit både i tid och rum, ryssarna. Rapporteringen är så detaljrik att det liksom bara växer fram nya frågor hela tiden!

Det var nära

Via SvD:s grafik får vi veta att det alltså troligen var ett Il-20, ett signalspaningsplan. Vi får veta att det är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation. Nähä! Det är inte sant! Ett militärt signalspaningsplan specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation! Läsarna kippar efter andan och undrar om de bevittnar något historiskt. Dra mig baklänges och på trissor – var det här första gången ett militärt signalspaningsplan är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation?

Och för att göra spänningen ytterligare något mer olidlig får vi följa flygrutten beskriven in i minsta detalj längs den rödstreckade linjen på kartan. Och man blir så fångad så fångad att man liksom rycks med och nästan drar in magen och håller andan när man inser att – det är inte sant! – det ska flyga in i den smala smala fåran av internationellt vatten mellan Öland och Gotland! Och det går ju inte låta bli att undra som totalt oinsatt: måste den kanske fälla in vingarna då eller kommer det finnas plats för dem också i den smala lilla luftfåran? Och kan den trots det trånga utrymmet göra den fruktade Musse Pigg-manövern? Dvs trycka på en knapp och så vrängs skrovet in och ut och förvandlas till ett läskigt attackflyg i ett svep?

Och när vi i massmedia under dagen har läst om att planet gick in i den smala remsan av internationellt luftrum, är det då den trånga pyttelilla biten ungefär i höjd med Långe Erik som avses, eller menar man den biten just innan? Det är ju tur att merparten av biten internationellt luftrum mellan Öland och Gotland ändå är rätt rymligt, tänker man. Men inser sen, nej, åh nej, det militära signalspaningsplanet som är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation åker rakt in i den trånga passagen. Och ska vända där! Hur ska det här gå då? Herregud! De går ju verkligen inte att lita på!

Planet vänder plötsligt. Där och då. Just då. Då är det minsann nära att gränsen kränks. Men bara nästan [OBS: SvD är lite tydligare den här gången]. Alla drar en lättnadens suck. Men konstaterar också skamligt nog, åh så skamligt, det är så himla pinsamt. Det finns inte ett enda Gripen-plan uppe i luften som kan muskedundra till så att ryssen fattar att vi menar allvar på riktigt. ”Ni får inte – vi upprepar, inte flyga in i det här trånga smala utrymmet av internationellt luftrum.” Men det är för sent. Sverige är blottat och kränkt i sin oskyddade sårbarhet.

Lyfte de eller inte

Dock verkar planet, ni vet det som är ett specialutrustat signalspaningsplan för att fånga upp och spela in militär kommunikation, ändå ha fattat att det inte får överträda gränsen. Kanske fångade de upp de små små skräckslagna rösterna från svenskarna, fällde ett elakt skratt och sa – okej, den här gången kommer ni undan på nåder. Men nästa gång. Då blir det annat ska ni veta. Då kommer ryssen rakt in i det trånga utrymmet där i den smala remsan. Kanske lyfter Jas-planen för sent även denna gång. Vem vet. 

***

Det finns så många aspekter man kan lyfta fram i en kritisk granskning. Utifrån det språk, de beskrivningar och den alarmistiska ansats som funnits den här veckan kan man kan ju inte låta bli att undra en sak. Vem eller vilka är det som sitter och känner sig kränkta egentligen och av vilken anledning?

Ok, förutom TwittSkipper då

kränkt

Jag blev kränkt:

Vatten över huvudet

***

Sen dör SvD:s dramaturgi helt då en ny hemlig källa träder fram, denna gången i DN. De meddelar följande under eftermiddagen: ”Enligt uppgifter till SvD skulle ett ryskt spaningsplan ha flugit i internationellt luftrum men mycket nära den svenska gränsen under lördagen. En flygning som enligt tidningen skulle ha ”överraskat” det svenska försvaret […] Men uppgifter till DN visar att det ryska spaningsplanet, som har sin hemmabas i Kubinka utanför Moskva, rutinmässigt följdes av svensk radar. Planet ombaseras regelbundet från Kubinka till Kaliningrad mellan Polen och Litauen, så också förra veckan. Så snart det kommer in i Östersjöområdet följs det av svensk militär radar.”

Jaha, så var det med det.

Under gårdagskvällen ägnade SVT Debatt en del av programmet åt att debattera rysshotet och försvaret. Vad jag kunde förstå på såväl Allan Widman från (FP) och Torbjörn Björnlund (V) var det ingen av dem som såg någon militär hotbild mot Sverige. Därmed inte sagt att debatten är över.

***

Jag hade aldrig trott att det skulle vara så många uppmuntrande tillrop efter det förra inlägget om SvD:s mediabevakning av försvarspolitiken. Sticker man in huvudet i försvarsdebatten kan man liksom alltid räkna med att bli idiotförklarad. En övervägande del av responsen hittills har istället varit positiv. Tack alla som hissat. Och tack också ni som dissat, det betyder ju att ni läst ni med. Några har blivit arga och tyckt att jag tramsat.

Satir och kritisk granskning är väldigt effektiva sätt att avväpna en diskussion som håller på att spåra ur. Det är också effektivt för att påvisa snedvridna bilder och för att, förhoppningsvis, få en och annan att få sig en tankeställare. Många har hört av sig och tackat för analysen.

Ett vanligt inslag i försvarsdebatten är att ständigt lyfta fram ryska militära övningar och hur dessa ökat i antal och använda det som argument för att öka Sveriges försvarsbudget. Inte lika ofta, upplever jag (jag har inte nagelfarit det lika noggrant som SvD:s bevakning här i veckan så jag kan ha fel), talas det om att övningsverksamheten också finns i Sverige. Det är ju den nu pågående övningen ett exempel på (den lyfts också fram i SvD:s scoop idag). Sedan kalla kriget tog slut har Sverige stegvis öppnat dörren för att bjuda in andra länder att träna och öva militärt i olika delar av landet, alltifrån att testa drönare  i Norrbotten till att hålla större övningar inom samarbetet med Nato. Detta är en faktor som inte kan avfärdas. Det kan ses som en del i en regional upprustning, där Ryssland också ingår. Men det löses inte genom mer av samma. Och det är värt att komma ihåg att ha is i magen kan vara en nog så bra strategi.

1. Tycker man det är problematiskt att andra länder övar militärt, bedriver signalspaning, då får man se över sitt eget hus också (gärna för mig).

2. I sådana här massmediala stormar kan det var klokt att hålla huvudet kallt och ta ett extra andetag och fråga sig – vem tjänar på detta? Det har i SvD:s bevakning bland annat talats mycket om luftförsvarets kapacitet eller frånvaron av Gripen-plan. Finns några slutsater kring detta?

3. Försvarsberedningen sitter just nu och ska fastställa sin omvärldsanalys och med efterföljande behovsåtgärder för Försvarsmakten. Är det någon som känner ett behov av att påverka försvarsberedningen?

4. Vi har en vapenindustri i Sverige som traditionellt sett hållits under armarna och måste fortsätta att få detta stöd för att överleva. De behöver därmed hitta hot de vet kommer innebära att mer resurser avsätts till deras intresseområden.

5. Finns det personer inom Försvarsmakten själv som agerar i eget intresse? Ett exempel: inte ens för oss i fredsrörelsen är det ett okänt faktum att kampen mellan flygvapnet, marinen och armén pågår med jämna mellanrum.

6. Punkterna 1-5 är alla potentiella vägar till upp- eller nedrustning. Det gäller såväl svensk som rysk sådan. Läs gärna ”Alltid kamp om försvaret”.

Se  också en riksdagsledamot förklara för Twitter-grabbarna hur det funkar när särintressen samverkar:

Desirees lobbyskola

Visste du att Sverige sedan 2004 har dragit ner sitt stöd till den ryska demokratirörelsen från 110 miljoner till 35 miljoner (2012)? Tycker du att det finns en logik i att peka på demokratiska bakslag i det ryska samhället som ett hot mot Sverige och samtidigt skära ner stödet till de som försöker bekämpa de antidemokratiska strömningarna?

Jag kan ju bara konstatera utifrån veckans bevakning att upprustningsförespråkare i alla fall har gott om resurser och mediautrymme. Det har inte vi. Då är satir på en blogg ett effektfullt vapen att ta till.

Har man små resurser blir man kreativ. Fast, hur små medel som helst kan man inte överleva på. Vi tycker att vi är ett viktigt bidrag i samhällsdebatten. Om du vill får du därför gärna stödja vårt arbete så att vi kan fortsätta att vara det.

Slut på meddelandet.

Kommentarer inaktiverade för SvD försöker överraska igen

Under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Mänskliga rättigheter, Ryssland

Hellre en fredstomte än en…

”När jag blev tipsad om att kontakta dig kunde jag inte riktigt förstå varför”, var kommentaren jag fick av en student som jag träffade i dag för en uppsatsintervju. Det hen först inte förstod var varför fredsfrågor var något som kunde uppröra. ”Det handlar ju om fred liksom, hur kan det vara något som uppfattas som provocerande eller kontroversiellt. Jag fattar inte riktigt kopplingen?”.

Uppsatsämnet rörde hur kvinnor blir bemötta på nätet. Det pratade vi om det också. Sen kom vi in på hur fredsfrågan historiskt sett kodats som feminin. Den svårgreppbara, stolliga och illojala fredsrörelsen. Ifrågasatt för att det finns de som inte klarar av att förstå (acceptera?) att det finns fler alternativ än att välja mellan två motpoler, som det var under kalla kriget, eller som i dag – att propagera för allmän minskning av försvarsutgifterna oavsett vilket land det gäller.

I en traditionellt maskulin kontext (försvarspolitik, militär styrka etc) är motsatsen en person med avvikande beteende: feminin, fjollig, knäpp, kort och gott en fredsrörelse som talar om nedrustning och ifrågasätter de dominerande synsätten.

Efter samtalet hittade jag det här i min omvärldsbevakare på Twitter. Speciell bakgrundsbild, det måste jag ju säga.

”Gjorde misstaget att läsa något som tomtarna i Svenska Freds skrivit. Finns få som provocerar mig som dem”.

Kommentarerna till mitt förra blogginlägg är för övrigt också relevanta utifrån ovanstående resonemang kring illojalitet etc.

Kommentarer inaktiverade för Hellre en fredstomte än en…

Under Försvarspolitik

SvD:s förutsägbara försvarsbevakning

En vän till mig sa följande igår: ”När jag loggade in på min dator i måndags och gick in på SvD:s hemsida var det första jag såg Mikael Holmström stå där vid en rund pulpet med sin dator och svarade på frågor. Som en slags commander in charge i sitt kontrolltorn som sista utposten innan ryssen kommer. Jag var helt yrvaken och trodde nästan att det var pågående anfall”.

Jag förstår exakt vad hon menar. Jag var väldigt överraskad av måndagens sensationslystna och krigshetsande rubriker, närmast i stil med kvällstidningsnivå. Jag ska också erkänna att jag kände mig något förvirrad. Fast, det kanske är det som är syftet, vad vet jag. Att vagga in läsaren i en skräckupplevelse för att sedan fånga upp alla chockerade medborgare och leda in dem i vägen framåt.

I går eftermiddag satte jag mig läste igenom en huvuddel av måndagens rapportering från SvD. Jag har sammanställt det i en liten skärmdumps-serie här nedan. (Det där med design och layout är inte min starkaste sida). Jag har också använt mig av en pedagogisk metod som en del människor inte uppskattar. Vi få se vilka som blir sura och vilka som skrattar. Jag hoppas att budskapet ska nå fram ändå. Det är för övrigt en granskning jag tänkt göra väldigt länge.

Låt oss börja.

Om det är något som är genomgående i SvD:s försvarsbevakning så är det följande. 1. Sverige måste gå med i Nato. 2. Sveriges försvar är på tok för litet och ska ha mer pengar. 3. Hur man än vrider och vänder på det är Sverige hotat av Ryssland precis som under kalla kriget. Det finns i princip inga andra perspektiv som är intressanta att lyfta på försvars- och säkerhetspolitiken och alla vinkar vänds för att passa in i den egna tesen.

Det har ju hänt då och då att man liksom gett upp att ens försöka orka läsa sig igenom om alla avslöjanden och granskningar eftersom de är så oerhört genomskinliga kring vad syftet är. Gör exempelvis en jämförelse mellan hur ÖB framställdes som en hjälte när debatten om ”enveckasförsvaret” gick hög. Då passade det att lyssna på Försvarsmakten. Men i måndags? Då var Försvarsmaktens hållning inte värt mycket i SvD:s bevakning.

Det var för övrig ledsamt att se så många försvarsdebattörer rakt över den partipolitiska linjen driva hetsen vidare helt utan sans och reson.

Men, åter till ämnet.

Sverige är under attack. Det har SvD avslöjat:

Ryssland övar bombkrig mot Sverige. Ingen visste något. Ingen gjorde något. Förutom Nato, som Sverige skyndsamt borde gå med i!

Ryssland övar bombkrig mot Sverige. Ingen visste något. Ingen gjorde något. Förutom Nato, som Sverige skyndsamt borde gå med i!

Ryssland har under påskhelgen haft en övning där de ska ha övat attackbombning mot Sverige. Helt utan att någon annan visste om det. Det är en del i Putins nya överraskningsstrategi. Blixtattacker kallas det. 

Blixtattacker för att överraska

Beskrivningen är i det närmaste action-lik. Två plan svischar fram över luften. Detaljrikedomen som förmedlas är ingående. Allt för att läsaren nästan ska kunna visualisera de bränsletörstande heta motorerna på de köttätande ryska planen. Vi får veta att det kan sitta upp till fyra skräckinjagande ryssar i varje bombplan. Och de är i sin tur eskorterade av avancerade ryska jaktplan. Det här det är allvarligt ska ni veta. Avancerade jaktplan! Hu!

Eller? Vi blir förflyttade till Moskva för att få lite perspektiv kring alla utmaningar det ryska försvaret står inför. Men icke. Hotet mot Sverige hänger kvar. Blixtattackerna har helt plötsligt blivit till – sprängstoff!

Sprängstoff!

Sprängstoff!

Alla som kommit så här långt i läsningen är antagligen nu helt övertygade om att Sverige definitivt är under attack. Och vi är snart tillbaka i kalla kriget.

Kalla kriget är tillbaka - vi lovar!

Kalla kriget är tillbaka – vi lovar! (glöm inte att notera Blixtattackerna ovan)

Alla som nu gått runt och trott på alla rapporter om att världen blir bättre och att den dessutom är betydligt fredligare känner sig som dragna vid näsan. Förda bakom ljuset. Och inte ens ljusets riddare – försvarsalliansen Nato – lyckas rå på de där mörka och blodtörstiga ryssarna. SKÄMTAR NI? Hjälp?

Lugn.

SvD möter självklart de chockade medborgarna och reder ut saker och ting:

Ryssland har tränat sig på att anfalla Sverige. Ingen visste något.

Ryssland har tränat sig på att anfalla Sverige. Ingen visste något. Det är chockerande. Förstår ni allvaret?

Det fanns inga piloter eller plan som kunde bevaka händelserna. Ingen som avvisade de ryska kränkningarna som skedde. Tur att vi i alla fall kan räkna med att SvD:s försvarsbevakning står upp för landet i vått och torrt!

Fast, sen när man läst sig igenom texterna och inte bara rubrikerna (hur många gjorde det – upp med handen) framkommer följande:

Övningarna var kända sedan innan

 Men, vänta nu här [föreställ er det där slir-skratchiga ljudet som uppstår i satirprogram på radio när man vill markera en vändning i storyn]. Jag trodde det kommit som en överraskning att ryssarna övade?

Nej då, inte alls. Det här var tydligen välkänt sedan innan. Ryssland hade aviserat att en större övning skulle äga rum under påskhelgen. Det vet även SvD själv visar det sig. Jaha, så mycket för de blixtattackerna och överraskningsmomenten. *surar*

Så, det har alltså inte förekommit några kränkningar av Sveriges gränser. Det framgår klart av SvD:s rapportering. (Eh, gör det? Har ni exempelvis läst ingressen till er egen chatt?)

Finns det då några bevis på att det var attack på Sverige som övades? Fredrik Bergman på F21 i Luleå ställer sig frågan”- Hur kan man veta det, bara för att nosen pekar åt ett visst håll?”. Ja, inte vet jag heller.

Så vad är då kontentan som kan dras efter en genomgång av måndagens slagfält i Svenska Dagbladet? Vi vill ju ha svar på frågan. Hallå? KOMMER DET BLI KRIG NU? NI HAR JU LOVAT DET!

Kommer det bli krig?

Kommer det att bli krig? Nej, det får vi verkligen inte hoppas!

Nej men Josefin, se du det här är inget att oroa sig för.  Det kommer inte att bli några krig [”var i hela världen fick du DET ifrån?”]. Det är vanligt att länder övar. Och det här var ju exempel på övningsverksamhet från rysk sida. Stormakter har en hel rad vapen, vapensystem och övar för allt möjligt och vill vara beredda på allt.

Så vad är det då vi har fått veta med hjälp av måndagens insats från Svenska Dagbladet? Att Sverige borde ha en beredskap dygnet runt som står på tå för att avvisa (i förväg kända) militära övningar i vårt närområde? Förlåt, men när varken Försvarsmakten, regeringen (nåja, delar av den i alla fall) eller vi i Svenska Freds ser något militärt hot mot landet, varför ska vi då lägga en massa pengar på att ha en så omfattande beredskap? Det låter ju ofattbart onödigt, särskilt om man som försvarsentusiast vill att varje skattekrona ska användas till vettiga saker och Försvarsmakten som alla andra måste hålla sig inom sina ekonomiska ramar? Är det inte bättre att göra en bedömning för att se vilken typ av agerande som är den bästa incidentberedskapen? Och vad är det som säger att det bästa man kan göra när ett annat land övar militärt, är att skicka upp stridsflyg?

Kanske är den bästa strategin den som Anders Silwer pekar på – att prata om saken. ”Det finns radarstationer 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, det är en del av incidentberedskapen. Flygplanen är egentligen bara ett annat verktyg. Om det till exempel skulle vara någon som flög över i det här fallet så kan man kontakta dem på radion, vi lever trots allt i 2013.”

Jo, vi lever trots allt i 2013. Fast, ibland tvivlar jag.

(nu tycker i och för sig jag att både Sverige och Ryssland borde lägga mindre resurser på sina försvar och koncentrera sig på annat, men det var liksom inte huvudpoängen i detta inlägg. Och jag är övertygad om att den här typen av försvarsdebatter som lanserades i måndags inte för Sverige i en mer säker och fredlig riktning)

***

Tack för att du läste ända hit. Jag hoppas att det hjälpt dig att se försvarsdebatten ur ett annat perspektiv. 

18 kommentarer

Under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Konflikthantering, Ryssland

Etnisk rensning och omfattande övergrepp i Burma

I dag skriver vi tillsammans med Amnesty, Svenska Burmakommittén, Olof Palmes Internationella Centrum och Fonden för Mänskliga rättigheter om att EU måste ställa tydligare krav på respekt för mänskliga rättigheter i Burma. Läs artikeln här: ”EU måste ställa krav på regimen i Burma”.

Human Rights Watch släppte i dag en rapport som klart redogör för att det pågår etnisk rensning mot landets rohingyas. EU väntas trots detta sannolikt i dag besluta om att helt ta bort de kvarstående sanktioner som finns (dock ej vapenembargot) mot landet. Då krävs det att Sverige och EU inte ser mellan fingrarna på de människorättsövergrepp som sker i landet, som det som pågår mot rohingyas. Även i Kachin-staten är problemen oerhört allvarliga. I denna övergångsperiod som regimen vill ge sken av att genomgå i riktning mot demokrati och mänskliga rättigheter är det oerhört centralt att alla strategier från regimen skärskådas. Genom att underblåsa konflikterna mellan landets buddhister och muslimer skapar militären sig en maktposition i samhället och kan peka på att de fortsatt behövs som garanter för säkerheten. De utsatta grupperna sätts i ”beskydd” i olika avgränsade läger, något som kan ses som en strategi för att ytterligare avskärma rohingyas från samhället.

I senaste numret av vår medlemstidning Pax finns en artikel om vårt samarbete med burmesiska fredsorganisationer. Läs gärna den. Och här kan du läsa vad jag har skrivit om Burma tidigare här på bloggen

Burma: alarmerande humanitära behov i Rakhine-staten. Många rohingyas lever under katastrofala förhållanden och litar inte på de lokala säkerhetsstyrkorna. HRW klassar situationen som etnisk rensning.  Foto: Mathias Eick EU-ECHO January 2013

Burma: alarmerande humanitära behov i Rakhine-staten. Många rohingyas lever under katastrofala förhållanden och litar inte på de lokala säkerhetsstyrkorna. HRW klassar situationen som etnisk rensning.
Foto: Mathias Eick EU-ECHO January 2013

Kommentarer inaktiverade för Etnisk rensning och omfattande övergrepp i Burma

Under Burma, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

Teknikutveckling, drönare och liberala argument

Med argumentet ”Vi behöver ta del av teknikutvecklingen” har satsningar på drönare motiverats från politiskt håll i Sverige (se t ex (S) här). Saab, det vapenföretag som är störst i drönarutvecklingen, pratar bland annat om möjligheterna till civil övervakning och insatser vid exempelvis skogsbränder när de ska motivera varför medverkan i drönarutveckling är viktig. Likaså menar man att samarbetet kring nEUROn har minskat kostnaderna för Jas Gripen. Liberala debattörer pratar om drönare som det minst dåliga alternativet.

I dag har vi en debattartikel i Aftonbladet som lyfter fram de vanligaste argumenten kring drönare. Det finns så klart många fler argument att lyfta än de som det finns utrymme för i en debattartikel. Men jag har svårt att se motiveringen att ”vi får ta del av viktig teknikutveckling” som särskilt hållbar. Men till vilket pris får vi ta del av denna utveckling? Och vem är det som betalar? Vi kan väl få ta del av viktig teknikutveckling om vi börjar samarbeta kring ett kärnvapenprogram också? När politiska företrädare beklagar hur tråkigt det är med krig och att det till varje pris ska undvikas klingar orden lite tomt om man ändå drar slutsatsen att vi måste investera i drönare. Det riskerar istället att bli ett förlöjligande argument i debatten.

Och när det gäller att drönare skulle vara en teknik som kan minska krigen och civila dödsoffer, så har jag svårt att se det framför mig. Det sker knappast i dag. Jag skulle snarare hävda att utan drönare  hade attackerna mot befolkningen i Pakistan, Jemen, Afghanistan och Somalia kanske varit färre, just för att det finns en medvetenhet om att bombattacker ofta drabbar civila. Med den nya tekniken riskerar tröskeln för väpnade attacker snarare sänkas än höjas, på bekostnad av de som lever på marken i de drabbade länderna. Miljardbelopp på vapenprojekt har snarare dränerat många länders försvarsbudgetar och statskassor över lång tid, något som snarare gått ut över samhällsekonomin och satsningar på fred, nedrustning och mänskliga rättigheter.

Utifrån ett liberalt perspektiv har jag svårt att se hur man kan legitimera de utomrättsliga avrättningar som sker. En central tes i teorin om den eviga freden, så som den formulerades av Immanuel Kant 1795, är att freden inte kan beskrivas i militära termer. Fred är ett tillstånd där rätten står över militärens och vapnens makt – med dagens ord formulerat i termer av rättsstaten, folkrätt och mänskliga rättigheter. Det är i detta resonemang en försvars- och säkerhetspolitisk analys måste ta sitt avstamp. Inte tvärtom. Det kan inte handla om att definiera en försvarspolitik för ett fåtal (Sverige) som ska bekostas av att andra människor tas ifrån rätten till sina liv (t ex i Pakistan, Jemen, Somalia och Afghanistan).

Men jag vet att vapenföretag som Saab gärna vill skriva in sig i denna berättelse och hellre vill visa upp de projekt de utvecklat och vilken potential de har för att bidra till försvarspolitiken. Då har man dock börjat i helt fel ände och låtit olika vapensystem definiera politiken. Förvisso vanligt förekommande i svensk försvars- och säkerhetspolitik, men inte desto mindre viktigt att det upphör. 

3 kommentarer

Under Försvarspolitik, Vapenexport

(S)egern är äntligen här!

Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att det antagligen har gått tio år sedan vi bestämde oss för att försöka påverka Socialdemokraterna i nedrustningsfrågorna, särskilt i frågan om vapenexporten eftersom vi vet att majoriteten av deras medlemmar varit missnöjda med den förda politiken. Så vi har haft olika typer av informationsutbyten, arrangerat seminarier, vi har besökt deras kongresser, skrivit insändare, tagit fram fakta och argument, för att stödja och hjälpa de personer som kontaktat oss. Jag vet också att många har använt mycket information direkt från vår hemsida.

Man kan väl säga att i början gick det så där. Svenska Freds är en liten förening jämfört med den motpart vi stått emot; vapenindustrin som har helt andra resurser att lägga på lobbykampanjer, studiebesök med middagar, uppvaktningar, osv. Vi har på sin höjd kunnat erbjuda en kopp kaffe på vårt kontor när vi fått besök av olika personer som har velat ses och få hjälp på olika sätt.  I det korta loppet har vi förlorat så många gånger mot vapenindustrins trotjänare. Men i det långa loppet vann vi till sist.

I torsdags förra veckan var Linda och jag på Socialdemokraternas kongress i Göteborg, som ni har kunnat läsa om i de tidigare inläggen här på bloggen. Vi hade förberett med information och vår gamla skylt från 1945 med budskapet om fred och nedrustning som vi skulle gå runt med inne på kongressen. Alla ombuden hade dessutom fått en broschyr från oss i deras kongresspåse med en uppmaning om att rösta för nedrustning istället för vapenindustrin. Vi hann med att prata med några av ombuden och även personer från sidoorganisationerna, svara på lite frågor i sociala medier, bli intervjuade av ABF:s radio och Arbetarbladet, och så gick vi och pratade med SOFF, vapenindustrins intresseorganisation som hade hyrt en (dyr) utställarplats.

Vi hade istället vad som skulle kunna kallas för en mobil guerillamonter, som kort och gott bestod av två fredsaktivister, fyra fötter, en skylt och det paket informationsblad vi hade under armen när vi gick runt. Det var vad vi hade råd med. Vi hade också ett nästan timmeslångt samtal med SOFF:s representant, som bland annat tyckte att reglerna absolut kunde bli bättre på en rad punkter och att det visst fanns en rad tvivelaktiga beslut som fattats kring olika länder (utan att närmare säga vilka).

Ett par timmar senare hände något som jag många gånger tvivlat på huruvida det någonsin skulle ske. Socialdemokraternas partikongress beslutade att sätta stopp för vapenexport till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter (se sidan 26 i Framtidskontraktet). Linda och jag som var där tillsammans och lyssnade från läktaren trodde knappt våra öron när vi hörde det. Det var en fantastisk känsla och jag vet faktiskt inte vad som var störst: att höra person efter person från talarstolen tacka Svenska Freds för vårt betydelsefulla arbete i den här frågan, eller om det var när vi gick förbi representanterna från vapenindustrin just på väg ut från åhörarläktaren och utväxlade de där höjda ögonbrynen som följs av ett nickande och ett ”ses” med varandra. Var och en införstådd med vad som just hänt och vem som har övertaget och vem som just förlorat.

Därefter tog vi spårvagnen bort till Majorna för att träffa vår lokalförening i deras lokaler för att visa bilder från och berätta om vårt senaste besök i Burma. Sen gick vi ut på jakt efter kvällsmat för att fira. Klockan var elva när vi var tillbaka i den lägenhet vi fått möjligheten att låna helt gratis tack vare en god väns förtjänst. Och vi undrade om vi skulle vakna dagen efter och inse att vi missförstått allt och ropat hej alldeles för tidigt. Medan SOFF åkte till sitt hotellrum vid Drottningtorget och… ja jag vet faktiskt inte vad de gjorde eller tänkte men ett inte helt orimligt antagande är att det sannolikt handlade om att räkna på kostnader och börja planera för skademinimering.

Det går att påverka och förändra, även med väldigt små medel. Det kan ta tid men segern kommer förr eller senare om du har alla de rätta argumenten på din sida och personer att samarbeta med. Tack alla medlemmar som har gjort det möjligt för Svenska Freds att driva den här frågan under alla dessa år, gentemot Socialdemokraterna och mot andra partier. Tack till alla inom (S) som har kämpat väldigt hårt för detta beslut som fattades: distrikten, sidoorganisationerna och alla gräsrötter. Jag vet att det inte har varit lätt alla gånger och det är aldrig er vilja till förändrad vapenexportpolitik jag har tvivlat på. All heder till alla er som stod på er in i det sista och vägrade ducka när ilskna röster höjdes i ett sista försök att skrämmas.

Här på bilden står vi med två representanter från SSU, en av de sidoorganisationer som kämpat in i det sista: Johan Büser och Mohamed Hama Ali. (S)egern är äntligen här! Och för er som då undrar om allt är klart nu så kan jag säga följande: vi kommer självklart fortsätta bevaka och ligga på gentemot (S) i den här frågan för att se till så att det inte blir några undanflykter varken i Exportkontrollrådet eller i den utredning som ska ta fram nya regler för vapenexporten till diktatuer. Faktum är att jag lade ett brev på postlådan tidigare idag med adress…

(S) beslutar att vapenexport till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter ska upphöra!

(S) beslutar att vapenexport till diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter ska upphöra!

3 kommentarer

Under Vapenexport

Nio argument mot vapenexport

I debatten om att förbjuda vapenexport till diktaturer finns ett antal vanliga motargument som brukar dyka upp. Sättet att bemöta dessa är antagligen lika många som det finns debattörer och var och en har sina egna starka argument. Men vi har här sammanställt ett antal förslag att använda som stöd till dig som vill argumentera för att Sverige ska sluta beväpna diktaturer. Många av argumenten är applicerbara för att argumentera för även andra kriterier.

Svenska Freds har sammanställt ett antal kortare frågor och svar på vår hemsida liksom ett antal snabba fakta om vapenexporten. Där kan du hitta olika siffror och annan fakta som kan vara bra att känna till. Men vi har nu också gjort en genomgång av de vanligaste argumenten för att inte stoppa vapenexporten till diktaturer och hur man kan bemöta dessa.

1. Det är svårt att dra tydliga gränser för vad som är demokrati och diktatur.

Det är klart att det kommer uppstå situationer där det är svårt att dra en gräns. Men det får för den skull inte bli ett argument till att aldrig göra det. Även inom andra frågor tvingas vi göra svåra avvägningar och definitioner, exempelvis av fattigdom, utveckling eller jämställdhet. Sveriges riksdag har själv definierat demokrati på sin hemsida, och olika internationella institut arbetar dagligen med att gradera nivån av demokrati i ett land, som t ex Freedom House (vilket vi har använt oss av i vårt arbete) eller IDEA. Att åberopa definitionsproblemet är ofta ett sätt att undvika själva sakfrågan och inte behöva göra några förändringar av den förda politiken. Men vid en närmare analys av denna invändning kan den inte anses vara giltig. I princip alla riksdagspartier säger exempelvis själva att Sverige ska ha ett försvar för att värna Sveriges demokrati. Detta helt utan att hänvisa till att det är svårt att dra en tydlig gräns mellan demokrati och diktatur. Detta är helt enkelt en fråga som går att lösa, bara man vill.

2. Det är redan förbjudet att exportera till diktaturer i dag/Hade lagen bara efterlevts hade det inte skett någon vapenexport till diktaturer.

All vapenexport är i grunden förbjuden, inte bara den till diktaturer. Undantag beviljas så länge exporten inte strider mot Sveriges utrikes- säkerhets- och försvarspolitik. I regeringens riktlinjer för vapenexporten anges att det inte bör beviljas vapenexport till länder där grova och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer och att situationen för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor.
Hade ISP, ansvariga politiker och ministrar velat tolka kriteriet om mänskliga rättigheter som ett förbud mot vapenexport till diktaturer tänker vi oss att de nog hade gjort det vid det här laget. Men det händer bevisligen inte. ISP själv åberopar lagen om krigsmateriel som stöd när att de godkänner vapenexport till diktaturer. Det behövs alltså ett tydligt kriterium i lagen som säger att diktaturer inte ska få köpa krigsmateriel från Sverige. Det är det enda sättet att undvika att det händer i framtiden.

3. Men tänk på jobben då, så många som riskerar att drabbas om vi politiker drar ner på vapenexporten till diktaturer.

Antal arbetstillfällen och hur stor svensk vapenindustri är har inte med varandra att göra, även om några intresseorganisationer vill försöka få det att verka så. Siffror blåses ofta upp till helt orimliga nivåer, där exempelvis underleverantörer räknas in. Men det är ju knappast bara vapenindustrin som har underleverantörer. Det arbetar omkring 20 000 personer inom vapenindustrin i dag, inte 100 000 som ibland hävdas. Vapenindustrins intresseorganisation, SOFF, säger exempelvis själv i ett inslag i Studio Ett den 20 mars 2012 att det ur ett näringspolitiskt perspektiv inte är en så stor andel av omsättningen som skulle drabbas, utan innebära ett tapp på ca 10-12 procent om ett demokratikriterium införs. Varje år investeras miljardbelopp genom försvarsanslaget till industrin, exempelvis genom satsningar på större vapensystem som Jas Gripen. Dessutom stöds industrin bl a med PR-satsningar av regeringen och kungahuset samt med exportkrediter. Det vore konstigt om dessa investeringar inte gav några effekter alls på industrin och antal arbetstillfällen. Dock finns det forskning som pekar på att en minskning av vapenindustrin snarare skulle skapa fler jobb genom att resurser som är fastlåsta istället kan användas till annan tillverkning och utveckling. En brittisk studie från 2001 som genomfördes av två ekonomiska rådgivare på det brittiska försvarsdepartementet och två professorer från universiteten i York och Bradford visade att enbart en halvering av vapenexporten skulle generera 40 procent fler jobb. Medmänskligt sett blir det i en global värld också oerhört motsägelsefullt att ställa svenska arbetstillfällen mot människors liv och demokratikamp i diktaturer.

4. Jag förstår vad du menar och jag delar ju egentligen din åsikt, men Sverige kommer att tappa i trovärdighet om vi avbryter vapensamarbetena, även de med diktaturer.

Tänk dig att du levde i diktaturen Sverige, som köpte vapen från demokratin Saudiarabien. Tänk dig att du var oppositionell och engagerad i människorättskampen och att regimen i Sverige ignorerade dina krav och istället fängslade och i värsta fall sköt ner dig och dina vänner. Att du och din familj inte vågade kräva de rättigheter som ni ville ha av rädsla för att bli angivna och straffade. Hur skulle du då själv ta emot detta argument om att Saudiarabien, som ofta pratar om alla människors frihet och rättigheter, inte tänker sluta beväpna diktaturen Sverige för att de då tappar i trovärdighet?

Den som vill framföra trovärdighetsargumentet behöver tänka om och bestämma gentemot vem det är som trovärdigheten ska hållas – den mot svenska folket eller den mot diktaturer. En överväldigande majoritet av svenska folket vill nämligen inte att Sverige ska beväpna diktaturer. SVT Rapport kunde den 9 mars förra året meddela att 8 av 10 inte vill att Sverige ska sätta vapen i händerna på förtryckare. Ändå sker det gång på gång. Vapenexporten är en fråga där det finns glasklara besked från väljarna.

Dessutom: om vapensamarbeten avbryts med en tydlig hänvisning till att landet i fråga är en diktatur torde det framgå ganska tydligt att det är just av den anledningen och andra länder mer demokratiska styrelseskick ser rimligen skillnaden. Dessa länder har då förhoppningsvis också fått ett besked om att Sverige också kommer upphöra med att beväpna krigförande länder och länder som kränker mänskliga rättigheter. Skulle dessa länder ändå peka på att Sverige tappar i trovärdighet borde var och en fråga sig vem det är som brister i sin trovärdighet – ett land som vägrar beväpna krig och förtryck och därmed står upp för värden om fred, nedrustning, demokrati och mänskliga rättigheter, eller är det landet som krigar och förtrycker som borde utsättas för denna granskning?

5. Vi måste först avvakta den parlamentariska utredning som tittar på frågan om att skärpa vapenexporten till diktaturer innan vi bestämmer något mer.

Det stämmer att det pågår en parlamentarisk utredning, kallad KEX, som ska se hur exportkontrollen till diktaturer kan skärpas. Men det vore olyckligt att passivt avvakta den. Istället bör personerna som sitter i utredningen rimligen ha ett tydligt uppdrag i ryggen om att driva ett stopp för vapenexport till diktaturer så att utredningen presenterar ett nytt förslag till skärpt lag om krigsmateriel som gör en verklig skillnad. Dessutom ska KEX vara klar med sitt arbete i december 2014. Därefter ska underlagen gå ett antal varv i regeringskansliet, stämmas av mellan flera partier, och först därefter lämnas en proposition till riksdagen. Om saker går snabbt, vilket de sällan gör när det gäller att inskärpa vapenexporten, kanske vi kan ha en ny lag på plats under 2016. Fram tills dess kommer vapenexporten fortsätta till diktaturer precis som vanligt om ingen drar i bromsen. De som menar att det redan är förbjudet att beväpna diktaturer bör således inte ha några problem med att med stöd av lagen stoppa vapenexporten till förtryckare redan i dag.

6. Sverige har redan en av världens mest restriktiva lagstiftningar om vapenexport. Det behövs inga förändringar.

Det här är ett vanligt förekommande argument som brukas upprepas av de som helst inte vill ha några förändringar alls. Men låt oss för en kort stund testa tanken att det skulle vara så att Sverige hade en av världens mest restriktiva vapenexportlagar. Trots detta placerar sig då Sverige på åttonde plats över världens största vapenexportörer. Räknat per person är vi världens största. Sverige beväpnar krig, diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter. Vad är det som är restriktivt med det?

En diktatur som får köpa vapen av Sverige skulle kunna använda detta som argument för att demokratiska reformer inte är nödvändiga i landet. Det får ju köpa krigsmateriel av Sverige som har den mest restriktiva lagstiftningen om vapenexport i världen! Då kan det inte vara så illa, eller?

7. Jo men, om inte vi säljer, så säljer någon annan. Då är det bättre att Sverige gör det som har så tydliga krav på respekt för mänskliga rättigheter.

En brittisk handelsminister försvarade en gång export av tortyrredskap till Latinamerika med att ”om inte vi exporterar så gör någon annan det”. Ska Sverige även börja exportera tortyrredskap, eftersom någon annan ändå kommer att göra det? Om du ser en olåst cykel på stan, tar du den för att chansen är stor att någon annan annars gör det? Resonemanget är orimligt.
Rimligare är att man så långt som möjligt inte bidrar till något man inte gillar. Om Sverige skulle avveckla sin vapenexport skulle världen få en ledande krigsmaterielsäljare mindre och trovärdigheten för den svenska utrikespolitiken skulle öka. Dessutom tror vi att det är lite väl naivt och tro att svenska vapen är lite fredligare än alla andras. Se även svar under punkten 6 just ovan.

8. Begreppet krigsmateriel är gammalt och föråldrat. Det är bättre med försvarsmateriel.

Den lag som reglerar svensk vapenexport heter ”Lagen om krigsmateriel”. Genom att ersätta krigsmateriel med försvarsmateriel gör man så att vapenexporten låter mindre problematisk och därmed något som är lättare att ägna sig åt utan att behöva tänka på konsekvenserna. På samma sätt har den tidigare Krigsmaterielinspektionen döpts om till Inspektionen för strategiska produkter (ISP). 2011 tittade en jurist på frågan om krigsmateriel och försvarsmateriel i samband med ett nytt EU-direktiv om krigsmaterielexport och regeringen konstaterar då i sin proposition till riksdagen att:
”Utredaren anser att det riskerar att leda till missförstånd om olika begrepp används för att beteckna samma sak. Begreppet krigsmateriel är väletablerat och omfattar såväl defensiv som offensiv materiel. En övergång till ett annat begrepp skulle också kunna tolkas som ett försök att avdramatisera den typ av produkter det rör sig om. Utredaren bedömer vidare att det går att kombinera ett genomförande av direktivet med att begreppet krigsmateriel behålls. Mot denna bakgrund föreslår utredaren att så sker. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Kristna Fredsrörelsen och Sveriges Kristna Råd tillstyrker uttryckligen att begreppet krigsmateriel behålls medan Säkerhets- och försvarsföretagen, Saab AB och Nammo Sweden AB anser att begreppet krigsmateriel bör ändras till försvarsrelaterade produkter. Regeringen gör i denna fråga samma bedömning som utredaren och föreslår således att begreppet krigsmateriel behålls.” (Min kursivering.)

9. Men även demokratier krigar ju, varför vill ni att de ska få köpa vapen från Sverige?

Nej, det stämmer inte. Arbetet med att förbjuda vapenexporten till diktaturer handlar inte om detta. Ett demokratikrierium ska aldrig stå över de andra kriterierna om att inte beväpna krigsförande länder eller länder som kränker mänskliga rättigheter. Detta är en komplettering till övriga kriterier. Demokratier som krigar eller kränker mänskliga rättigheter bör därför självfallet uteslutas från vapenexporten.

Har du några ytterligare argument eller motargument du vill diskutera? Posta dem här i kommentarsfältet!

2 kommentarer

Under Försvarspolitik, Mänskliga rättigheter, Vapenexport

Mer än hälften av motionerna rör vapenexport

Vapenexporten kommer sannolikt bli en het fråga på Socialdemokraternas partikongress 2013. Av totalt 31 motioner som ligger under försvarspolitik handlar mer än hälften, 16 stycken, om vapenexporten. Skandalen kring saudivapen har onekligen påverkat. Tre motioner därtill föreslår att uppgraderingen av Jas Gripen ska stoppas. Partistyrelsen föreslår inga långtgående tillmötesgåenden av de krav på stopp för vapenexport till diktaturer, krigförande länder och människorättskränkare som förs fram av motionärerna.

Ulf Bjereld har tidigare behandlat vapenexportfrågan som en potentiell stridsfråga på kongressen. Jag skulle inför morgondagens debatt ta tillfället i akt att lyfta fram ett par saker ur det svar partistyrelsen skriver på motionerna. Och tipsa om den argumentsamling vi har sammanställt i frågan.

De skriver bland annat att ”Vapentillgången i världen som helhet är säkerhetspolitiskt problem och det ligger inte i Sveriges intresse att långsiktigt och i en förändrad säkerhetspolitisk miljö vara världens största vapenexportör per capita.” Det är bra att vapentillgången beskrivs som ett säkerhetspolitiskt problem. Lite längre fram i texten står det att vapenhandeln från Sverige och EU på sikt måste minska. Samtidigt framhävs dock behovet av en svensk vapenindustri, bland annat för att vara en ”trovärdig aktör” i det internationella samarbetet för fredsfrämjande insatser, för att behålla kompetens och arbetstillfällen och för att säkra tillgången på vissa system. Här finns en uppenbar konflikt i resonemanget som försvårar linjen om nedrustning. Det är bra och viktigt att slå fast att vapenexporten på sikt ska minska, men det där ”på sikt” kan vara hur långt fram i tiden som helst och för att det ens ska ske krävs ju att någon påbörjar minskningen. Annars flyttas den bara framåt i tiden för varje år.

Partistyrelsen skriver vidare att: ”När det gäller export av krigsmateriel till länder som befinner sig i konflikt eller krig, eller kränker de mänskliga rättigheterna eller folkrätten menar partistyrelsen att dagens riktlinjer innehåller skarpa begränsningar.” Det är bra att förslaget är att det ska bli än mer restriktivt, men är antagligen inte tillräckligt långtgående för att ge några stora effekter. Skulle dagens regelverk verkligen innehålla skarpa begränsningar? När länder som Saudiarabien, Pakistan eller Thailand finns med bland Sveriges största vapenkunder? När Sverige är världens största vapenexportör per person? Nej, dagens riktlinjer ÄR inte restriktiva på det sättet man ibland hör framföras i debatten.

Så till en sista kommentar. När jag läser meningen ”Icke-demokratier och länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna kan inte ges samma legitimitet att få köpa vapen. Vid export ska hänsyn tas till risken för krig och om staten begår brott mot mänskliga rättigheter” förstår jag om många tycker att den låter bra. Men återigen, en sådan formulering lämnar tyvärr öppet för att det inte ska ske några större förändringar. Icke-demokratier, människorättskränkare och länder i krig kommer enligt förslaget fortfarande kunna köpa svenska vapen. Även om fokus riktas specifikt mot demokrati som kriterium för krigsmaterielexport skulle den här skrivningen i praktiken inte innebära någon större förändring mot dagens regelverk, det regelverk som möjliggjort att svenska vapen använts av länder som Saudiarabien, Bahrain och Förenade Arabemiraten.

Det finns dock alla möjligheter att skärpa Sveriges framtida vapenexportpolitik när vapenexportfrågan behandlas på S-kongressen under torsdagen, något som jag hoppas kan ske. Det har skrivits debattartiklar i ämnet från flera sidoförbund tidigare, exempelvis den här om att ”(S) måste ta initiativ till en ny modern syn på vapenexport” och i dag har flera kommit; en i Dagens Arena: ”Hög tid för (S) att sätta ner foten i vapenexportfrågan” en i ETC Göteborg: ”S bör införa ett demokratikriterium” och en på SvD Brännpunkt: ”Stoppa vapenexporten till ickedemokratier”.

Många motioner ger förslag om hur vapenexporten till icke-demokratier ska förhindras i framtiden. Dagens riktlinjer lämnar allt för stort utrymme till undantag och kompromisser. Det behövs bindande ställningstaganden, inte fler fina ord. Vilka formuleringarna blir och hur stort utrymme de lämnar för tolkning och undantag kommer att vara avgörande.

(S)toppa vapenexporten

(S)toppa vapenexporten

M45, Knivsta arbetarekommun, och M46, Uppsala arbetarekommun, är några av de motioner som föreslår bindande demokrati- och MR-regler. Det är bra att demokrati och MR här ses tillsammans, att ett land är en demokrati är som bekant inte någon garanti för att det inte kränker mänskliga rättigheter – sin befolknings eller en annan stats.

M47 Stockholms partidistrikt, föreslår att Socialdemokraterna ska verka för en lagstiftning som förbjuder export av vapen och krigsmateriel till icke-demokratier. Detta är två tydliga ställningstaganden som skulle ge Socialdemokraterna alla chanser att stoppa affärer liknande den med Saudiarabien i framtiden. Motionen för även fram att EKR:s omröstningar ska vara offentliga. Det finns stort behov av ökad öppenhet och möjligheter till demokratiskt ansvarsutkrävande i vapenexportpolitiken. Ökad insyn i EKR:s arbete är en förutsättning för det. Många andra motioner föreslår också ökad öppenhet. M65, Tingsryds arbetarekommun, M67 Ljungby arbetarekommun och M65 Norrköpings arbetarekommun enskild tas specifikt upp Exportkontrollrådets roll.

Andra förslag som förs fram handlar om neddragning och utfasning av vapenexporten, omställning till civil produktion och skärpningar av följdleveransbegreppet. Alla mycket viktiga frågor.

M54, Lunds arbetarekommun, tar även upp frågan om kriterier för svensk vapenimport, något som även partistyrelsen för fram. Svenska Freds tycker det är självklart att samma regler och öppenhetskrav ska införas för import av krigsmateriel till Sverige.

I morgon går min kollega Linda Åkerström och jag till S-kongressen. Det blir min tredje kongress, men första gången som åhörare. 2005 var jag aktiv i lokalföreningen och vi hade en aktion utanför tillsammans med Amnesty och Diakonia där vi delade ut foldern ”Fyra saker du inte vill veta om svensk vapenexport”. 2009 var vi också med utanför Älvsjö och delade ut flyers mot vapenexport. Det kommer vi göra i morgon bitti också, så klart.

Kommentarer inaktiverade för Mer än hälften av motionerna rör vapenexport

Under Mänskliga rättigheter, Vapenexport

Världens äldsta fredsförening fyller 130 år

I dag för exakt 130 år sedan antogs våra första stadgar. Omkring åttio riksdagsmän från grupperna stadsradikalerna, liberalerna, lantmannapartisterna och olika fritänkare och religiösa hade samlats på Hotell Rydberg på Gustav Adolfs torg i Stockholm (i dag Dansens Hus) för att bilda Freds- och skiljedomsföreningen i Sverige, som vi hette fram till 1888 då namnet ändrades till dagens Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Det var alltså en relativt bred sammanslutning politiskt sett redan då. Anledningen? Regeringen skulle besluta om en ny ”härordning” med en större armé och intresseorganisationer som ”Värnpliktens vänner” ansågs ha för mycket inflytande i samhället. Detta ville grundarna av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen göra en politisk aktion mot.

Många känner inte till den bredd föreningen hade redan från starten och ungefär lika många blir förvånade när vi berättar att vi är världens äldsta fredsförening. I den bok vår tidigare ordförande Per Anders Fogelström skrivit om den svenska fredsrörelsens historia, kan man läsa följande:

”Fredsrörelsen är en relativt liten och ganska okänd svensk folkrörelse. Ändå är den gammal, äldre än den organiserade arbetarrörelsen. Och den har framfört många idéer och tankar som när de lanserades var nya och chockerande men i dag betraktas som självklara. Många av fredsrörelsens etappmål har alltså uppnåtts och blivit allmänt accepterade men rörelsen som sådan är fortfarande liten och ganska okänd. Kanske accepterad men knappast mer.
Varför? Naturligtvis kan det ha berott på dåliga representanter, svag organisation, bristande resurser. Vill man se det mera positivt kan man kanske påstå att fredsrörelsen alltid har varit för tidigt ute, för långt före sin tid. Den har fått ta emot stötarna och obehaget men sällan fått inkassera resultatet och berömmet – när det varit dags för det har den redan hunnit utom synhåll och engagerat sig för nya, avlägsna mål.”

Allt det där känner jag igen mig i i dag. Det är vi som pekas ut som landssvikare när vi kritiserar vapensamarbeten med exempelvis USA, för då kan inte Jas Gripen flyga i lyften. Det är vi som får höra att det är stört omöjligt att hindra utvecklandet av svenska atomvapen, förbjuda minor och klustervapen. Det är vi som ibland blir misstänkliggjorda när vi ställer krav på nedrustning och fredlig konflikthantering. Det är vi som blir kallade för naiva när vi säger att en fredligare värld är möjlig. Visste du förresten att en av våra grundare, Klas Pontus Arnoldson, fick Nobels fredspris 1908 för sitt engagemang kring den fredliga unionsupplösningen med Norge?

Per Anders Fogelström beskriver också vilka det var som engagerade sig i fredsrörelsen då på slutet av 1800-talet. ”Man kan finna vågor: först kommer den fredsaktivitet som har religiös grund (främst kväkare), därefter en liberal politisk våg där de främsta företrädarna har en stark tro på manchesterliberalismens och frihandelns möjligheter att skapa välstånd och fred, så en socialistisk våg vars representanter för fram begrepp som jämlikhet och internationell rättvisa som förutsättningar för verklig fred.”

Denna beskrivning känner jag också igen mig i även i dag. Fredsrörelsen är en bred rörelse av olika tankegods och politiska strömningar som samlas tillsammans, men det finns alltid de som vill utmåla oss som det ena eller det andra. Självklart ska man vara lyhörd för andras åsikter, men jag våga nog ändå hävda att det snarare är ett tecken på att vi fyller en viktig roll och är en inflytelserik aktör i Sverige att räkna med.

Ibland tänker jag att jag tror att Svenska Freds har funnits så länge i samhällsdebatten att vi ses som en institution, något som alltid kommer finnas där. Många kanske inte tänker på att vi är en medlemsorganisation som är beroende av de gåvor vi får in och det moraliska stöd vi ger varandra när vi samlas i en förening. Vi är i dagsläget 6700 medlemmar. Jag hoppas att vi ska kunna växa ännu mer än vad vi har gjort de senaste åren. Därför krigsförespråkare och försvarsvänner har alltid haft mer resurser och utrymme i politik och massmedia. Vapenindustrin brukar ofta kunna räkna med att ledande politiker går ut till deras försvar så fort det behövs. Fredsrörelsen har dock varit duktig på att med små medel balansera många debatter och drivit framgångsrika kampanjer genom åren. Men vi är beroende av ert stöd för att kunna göra detta även i framtiden. Vi driver långsiktigt påverkansarbete istället för att släcka bränder. Vi argumenterar och trycker på för att krig ska förebyggas. Vi är övertygade om att en fredligare värld är möjlig.

Om du vill: säg grattis till oss genom att dela det här inlägget med andra så att fler vet att vi finns, skriv upp dig som medlem, gilla oss på Facebook, följ oss på Twitter om du använder det. Då är du med och stödjer vårt arbete för att avveckla den svenska vapenexporten, granska och bevaka försvars- och säkerhetspolitiken, och du är med och stödjer fredsrörelser i Afghanistan, Tjetjenien och Burma. Du hjälper oss att kunna arrangera utbildningar i fredsfrågor. Du är med och ser till så att vi kan ha anställd personal som är kompetent och kunnig i de frågor vi driver, är redo att ta debatter med beslutsfattare och vara faktaupplysare i fredsfrågor åt politiker och journalister. Genom ditt medlemskap visar du att du tror på att en fredligare värld är möjlig.

Citaten ovan är hämtad ur boken ”Kampen för fred” av Per Anders Fogelström som jag rekommenderar varmt till var och en som är historiskt intresserad. Mitt förra blogginlägg handlade också om ett viktigt stycke fredshistoria. Det kan du läsa här.

Hela året 2013 är en anledning att fira. För en översikt över vad vi har åstadkommit och tampats med under våra 130 år, tipsar jag er om att läsa den genomgång Tidningen Pax gjorde över vår historia inför 125-årsjubileet, där du också kan läsa en intervju med fyra ordföranden från 80- och 90-talen.

Världens äldsta fredsförening fyller 130 år

Världens äldsta fredsförening fyller 130 år

Kommentarer inaktiverade för Världens äldsta fredsförening fyller 130 år

Under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Kärnvapen, Konflikthantering, Organisation, Vapenexport