Category Archives: Konflikthantering

EU:s försvarspolitik är redo för psykiatrisk vård

”Större militärutgifter kommer inte skapa fred och säkerhet. Problemet är inte brist på vapen, utan avsaknaden av en politisk vision för hållbar fred.” Det skriver Bram Vranken från fredsorganisationen Vredesactie och Laetitia Sédou från European Network Against Arms Trade (ENAAT).

Svensk översättning Philip Anstrén.

Albert Einstein sa en gång att galenskap är att göra samma sak om och om igen men förvänta sig olika resultat. Enligt den definitionen är vår försvarspolitik redo för psykiatrisk vård.

Till följd av växande påtryckningar från Trumpadministrationen står försvarsutgifterna högt på den europeiska agendan.

I november lade kommissionen fram ett förslag om att lägga undan 3,5 miljarder euro ur EU:s budget till förmån för vapenindustrin. Från och med 2021 ska pengarna gå till utveckling av ny militärteknologi med målet att förstärka “den europeiska vapenindustrins konkurrenskraft.”

Kommissionen föreslog också bättre tillgång till EU-fonder – till exempel COSME, Erasmus+ och regionfonderna – och nya pengar för militära projekt från Europeiska investeringsbanken.

Men större militärutgifter kommer inte skapa fred och säkerhet. Problemet är inte brist på vapen, utan avsaknaden av en politisk vision för hållbar fred.

Spenderar vi inte redan tillräckligt på försvaret?

En blick på de sammanlagda försvarsutgifterna sätter saker och ting i perspektiv. Tillsammans utgör EU:s medlemsländer världens näst största militärmakt. Bara USA lägger mer pengar på försvar.

Bara under 2015 spenderade EU-länderna astronomiska 203 miljarder euro på sina arméer och på vapen.

Jämförelsevis ligger den ryska försvarsbudgeten på runt 60 miljarder euro per år. Sedan kalla krigets slut har EU:s medlemsländer konsekvent spenderat mer än tre gånger så mycket som Ryssland. Om EU fortfarande är militärt svagare än Ryssland har något gått hemskt fel med våra skattepengar.

I linje med Natos ramverk har EU:s medlemmar vid upprepade tillfällen åtagit sig att spendera två procent av sina respektive BNP på försvar. Det skulle innebära en årlig, drastisk ökning på 85 miljarder euro, vilket skulle leda till stora nedskärningar i andra budgetposter såsom välfärd och utvecklingsstöd. Men det kommer inte göra oss säkrare.

Men är inte en europeisk armé mer effektiv? Skulle vi inte få ut mer av det hela om alla 28 medlemsländer lade ihop sina försvarsbudgetar?

Det är frågan. Vilka målsättningar ska en en gemensam europeisk försvarspolitik ha? Vad för typ av operationer ska en europeisk armé vara inblandad i?

Försvarspolitik är aldrig ett mål i sig utan bara ett utrikespolitiskt verktyg. Så länge vi saknar en europeisk utrikespolitik är det för tidigt för en europeisk försvarspolitik. Den viktigaste skillnaden mellan en armé och ett rånargäng är att en armé är politiskt styrd.

Att ge pengar till vapenindustrin, som kommissionen föreslår, utan att åtgärda dessa allvarliga brister kommer inte bara vara ett slöseri med skattepengar utan också bidra till ökad instabilitet.

Försvarsindustrin är inte en industri som andra, utan skor sig på att sälja vapen över hela världen. EU borde inte favorisera en sådan industri.

Utan politiskt ledarskap blir kommissionens förslag bara finanspolitik. Resultatet blir en samling förslag som gynnar vapenföretag – inklusive deras förmåga att exportera sofistikerade vapensystem, med hjälp av skattepengar, till länder utanför EU.

I decennier har vi blivit tillsagda att mer vapen och högre militärutgifter leder till mer säkerhet och stabilitet. Men inga av de senaste decenniernas stora konflikter har lösts med militära medel. De katastrofala militära ingripandena i Afganistan, Libyen och Irak gjorde bara saker värre.

Istället för att upprepa gamla misstag borde EU formulera nya, mer innovativa och modigare lösningar för att bemöta konflikters grundorsaker och kraftigt öka stödet för fredlig konfliktlösning.

EU har självklart en avgörande roll att spela i bemötandet av de stora utmaningar och många problem vi står inför. Klimatförändring, kärnvapenspridning och växande ojämlikhet är bara några av dem.

Investeringar i vapen kommer inte lösa dessa problem. Tvärtom: högre militärutgifter betyder att mindre pengar går till att bemöta dem på ett hållbart sätt.

Bram Vranken
Vredesactie

Laetitia Sédou
Europeiska nätverket mot vapenhandel

>> Läs originialversionen: EU defence policy ready for psychiatric treatment

Kommentarer inaktiverade för EU:s försvarspolitik är redo för psykiatrisk vård

Filed under Konflikthantering, nedrustning, Vapenhandel

Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Samma dag som regeringen offentliggjorde beslutet att återinföra värnplikten presenterades den offentliga utredningen för Sveriges insatser i Afghanistan. Det första beskedet föregicks av ”ett försämrat säkerhetsläge”, det andra av en tolv år lång insats i Afghanistan.

Svenska Freds och SAK har varit några av de aktörer som krävt en oberoende utredning av de svenska insatserna i Afghanistan. Att det nu var dags för en sådan att presenteras var därför välkommet. Tone Tingsgård, som lett utredningen, redogjorde för att få av de mål som sattes upp har uppnåtts. I likhet med utredningen av den norska insatsen konstateras att det enda egentligen mätbart positiva är att Sverige visat Nato att vi är att räkna med. Vilket säkert kan ha betydelse för ett Nato-medlemskap.

Ur rapporten: ”Försvarsmakten anför också att man genom deltagandet i flera Natoledda insatser har byggt upp ett förtroende som betrodd och kompetent partner genom att vara en ansvarstagande truppbidragare. Försvarsmakten bedömer att detta har gett insyn och medinflytande i Nato, vilket har underlättat nationella besluts- och beredningsprocesser.”

Så för försvaret själva och för Sverige var den militära insatsen alltså till nytta. För freden i Afghanistan däremot ser resultaten inte lika lovande ut.

Ur rapporten: ”Det svenska militära engagemanget har inte lyckats uppnå den övergripande målsättningen att bidra till hållbar säkerhet…Säkerhet och stabilitet har inte uppnåtts och den väpnade konflikten fortgår och har ökat i omfattning och intensitet. Säkerhetsläget är svårt i nära nog hela landet.”

Som minst tros de ekonomiska kostnaderna för de militära insatserna i Afghanistan 2002-2014 landa på 11,1 miljarder kronor, men det finns enligt utredningen anledning att tro att de faktiska kostnaderna har varit avsevärt högre. På frågan om det varit värt det svarade Tingsgård: ”Om vi lärt oss något av det här kan det ha varit värt insatsen.”

Några timmar tidigare hade vi fått veta av försvarsminister Peter Hultqvist att värnplikten ska återinföras och att unga personer från och med juli ska tvingas till plikttjänstgöring om inte tillräckligt många ansluter sig frivilligt. Säkerhetslägets försämring har gett regeringen mandat att återinföra något som ska vara vilande i fredstid.

Vad är motsatsen till fredstid? Krigstid? Är det vad vi befinner oss i just nu? Ska vi satsa alla ekonomiska resurser på att ”höja trösklar” för yttre angrepp?

Jag är beredd att hålla med försvarsministern om att vi på många sätt märker av ett försämrat säkerhetsläge. Ett exempel är den försämrade säkerhet som nedskärningarna inom förlossningsvården har inneburit för dem som behöver den. Förlossningsavdelningar stängs och kvinnor får gå snabbkurser i att föda barn i bilen. Själv hade jag inte levt idag om jag bott längre än en timme från ett sjukhus när jag skulle föda mitt senaste barn. Jag hade dött av blodförlust. Jag överlevde tack vare suverän sjukvård och tack vare lyckan i att vara bosatt i en storstad. Säker och tillgänglig vård är en oerhört viktig samhällsfunktion såväl i freds- som i krigstid.

Barnmorskor, läkare och de som överlevt eller står inför traumatiska förlossningar varnar högljutt om att det endast är en tidsfråga innan någon dör. Det är ett akut försämrat säkerhetsläge för många kvinnor där mer resurser behövs. Men det är en enorm skillnad när röster istället höjs från Försvarsmakten om att vi saknar beredskap inför något som kanske kan hända. De rösterna tas på betydligt större på allvar, då måste något göras nu.

Vi som väljer att lära något av historien vet att säkerhetsläget i världen inte förbättras av upprustning. Det finns hur många exempel som helst som visar på det. Nu har Sverige lagt minst 11 miljarder kronor på en insats i Afghanistan för att förhoppningsvis lära sig något av det.

När ska vår feministiska utrikespolitik färga av sig på försvars- och säkerhetspolitik? När ska vi ta tag i den förlegade patriarkala bilden av att upprustning och avskräckning är ett fungerande sätt att skapa säkerhet? När ska brister inom andra viktiga samhällsfunktioner som exempelvis skola, förskola, vård och fungerande infrastruktur tas på samma allvar?

Unga röster fick frågan vad de tyckte om återinförd värnplikt i SVT Rapport och gav blandade omdömen. ”När det gäller militärtjänst handlar det om att ta liv och att offra sitt eget liv och det ska man aldrig bli tvingad att göra”, sa en av de intervjuade. En annan sa: ”Det är väl bra så att vi får lite ordning i samhället.”

Tone Tingsgård drog en uppgiven suck på presskonferensen. Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Resultatet är långt ifrån det önskvärda. Förhoppningen är att någon lär sig något av detta.

Säkerhetsläget “har försämrats”, värnplikten ska återinföras och försvarsanslagen höjas. Enigheten är fullständig, riksdagen “jublar”. Pengar som kunnat läggas på medling, diplomati, fredsbyggande, stärkande av mänskliga rättigheter och våldsförebyggande arbete, ska läggas på krig. Minst 11 miljarder kronor har lagts på en misslyckad militär insats i Afghanistan.

När ska vi börja prata om resurserna som läggs på militära medel och som skulle kunna gå till andra insatser som bättre främjar både mänsklig säkerhet och internationell fred och säkerhet? Hur många fler miljarder ska gå till försvaret? Till vapenindustrin? Utan en kritisk debatt och till vilket pris? På bekostnad av vems säkerhet?

Svenska Freds välkomnar att utredningen nu presenterats med en tydlig kritik på flera viktiga områden. Vi är många som har varnat för en sammanblandning mellan OEF, USA:s antiterroroperation, och den FN-sanktionerade ISAF-styrkan och att glidningen från fredsfrämjande till aktivt krigförande skulle leda i helt fel riktning. Vi har också varnat för riskerna med civil-militär samverkan och för hur militariseringen av biståndet påverkat möjligheterna för humanitära organisationer och utvecklingsaktörer att utföra sitt arbete. Vi har också kritiserat bristen på öppenhet från beslutsfattare till den svenska befolkningen kring vad den militära insatsen i Afghanistan egentligen innebar. Allt detta bekräftar nu utredningen.

Vad välkommet och uppfriskande det hade varit om utredningen dessutom vågat ta steget att säga: “Med militära medel uppnådde vi mål som kom Sverige och försvaret själva till del. Den viktigaste lärdomen är att vi hade en övertro till vad militära medel kunde åstadkomma. I framtiden måste vi våga ifrågasätta om Sverige verkligen ska bidra militärt eller om våra krafter och resurser inte är bättre investerade på annat håll.”

I en intervju angående Donald Trumps militära satsningar sa utrikesminister Margot Wallström tidigare i veckan till SvD: ”Jag tror att vi måste ändra på talesättet ´om du vill ha fred ska du rusta för krig´….Vill man ha fred ska man rusta för fred och investera i sådant som skydd av mänskliga rättigheter och pressfrihet.”

Hur länge ska det behöva dröja innan vi får se ett nytänkande inom försvars- och säkerhetspolitiken?

>> Läs mer om vad Svenska Freds tycker om att återinföra värnplikten.

>> Svenska Afghanistankommittén om de svenska insatserna i Afghanistan.

Kommentarer inaktiverade för Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Filed under Afghanistan, Aktuella frågor, Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Internationellt arbete, Konflikthantering

Mata inte fel varg

I går offentliggjorde utrikesminister Margot Wallström Sveriges utrikesdeklaration för 2017. Hopp och tillförsikt blandades med oro för världsläget.

Bland annat lyftes fredsavtalet i Colombia som ett positivt och hoppingivande fredsexempel från det gångna året. Wallström poängterade vikten av medling och konfliktförebyggande arbete, vilket förstås är välkommet. Hon nämnde även Burma/Myanmar, där bland annat Svenska Freds partnerorgansiationer arbetar för att bygga hållbar fred i landet, och den nya strategi för utvecklingssamarbete som ska tas fram under 2017. Målsättningen att bidra till en fredlig, inkluderande och demokratisk utveckling i landet, inklusive för minoritetsgruppen rohingya, är oerhört viktig.

Något som som både nämndes i utrikesdeklarationen och i debatten efteråt, var Sveriges roll som pådrivare för ett globalt kärnvapenförbud. Wallström poängterade att ett Nato-medlemskap inte är aktuellt och att Nato och dess kärnvapenparaply inte är förenligt med viljan att nedrusta världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen. Men regeringen verkar samtidigt inte se något hinder för ett mycket omfattande militärt samarbete med Nato. Vi har tidigare frågat var gränsen för den militära alliansfriheten går, utan att få några tydliga svar.

Wallström tog upp exempel på säkerhetspolitiska hot såsom klimatförändringar, ojämlikhet, vattenfrågor och resursbrist. Hot som kan påverka Sverige och som är del av den nationella säkerhetsstrategin, men jag hade önskat mig ännu mer fokus på mänsklig säkerhet och vikten av att Sverige respekterar mänskliga rättigheter, värnar asylrätten och följer barnkonventionen. De säkerhetspolitiska hot som identifierats i Sverige är redan en verklighet för många människor, vars säkerhet behöver vara högsta prioritet.

Wallström lyfte också behovet av ökat fokus på flyktens grundorsaker, vilket vi välkomnar. Men hur ser det ut i praktiken? Jag hade önskat mig en tydligare koppling mellan de bakomliggande orsakerna till varför människor tvingas fly, den svenska vapenexporten och den internationella vapenhandeln. Visserligen nämnde Wallström att Sverige “ska upprätthålla en strikt och effektiv exportkontroll av krigsmateriel” och att ett lagförslag i syfte att skärpa reglerna för export till icke-demokratier är på gång, men det har redan gått sex år sedan riksdagen beslutade att skärpa riktlinjerna och under tiden fortsätter Sverige att exportera vapen till flera mycket problematiska länder.

Den svenska vapenexporten var även något som togs upp av flera partier i debatten efteråt. Hans Linde från Vänsterpartiet, Birgitta Ohlsson från Liberalerna och Sofia Damm från Kristdemokraterna satte press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De ifrågasatte både varför lagförslaget dröjer och uttryckte oro för att formuleringarna inte kommer att vara tillräckligt skarpa.

Vi undrar också om regeringen kommer att stå upp för det egna kongressbeslutet och föreslå ett regelverk som de facto stoppar vapenexporten till diktaturer och andra länder där mänskliga rättigheter allvarligt kränks. Vi har all anledning att vara oroliga, men förutsättningarna finns om regeringen vill. En majoritet av riksdagens ledamöter hör till partier med kongressbeslut eller ställningstaganden på årsmöten och i partiprogram om att stoppa vapenexport till diktaturer.

Motsättningen mellan en framgångsrik feministisk utrikespolitik och svensk vapenexport blev ännu tydligare i debatten efteråt. I den konstaterade Wallström att export av krigsmateriel innebär en mängd dilemman, som kommer att finnas så länge Sverige tillverkar och säljer vapen. Och slutsatsen vi återigen kan dra är hur oerhört svårt det är för regeringen att föra en trovärdig feministisk och inkluderande utrikespolitik så länge vapenexporten till diktaturer och länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter pågår. Kopplingen mellan vapenexporten och dagens flyktingkris är svår att bortse från. Människor flyr i stor utsträckning från väpnade konflikter som i sin tur göds av tillförseln av vapen. EU investerar allt större summor i gränsövervakningssystem för att bland annat stänga människor i behov av skydd ute, samtidigt som många av medlemsländerna exporterar stora mängder krigsmateriel till de konflikter som människor flyr från, i exempelvis Nordafrika och Mellanöstern.

Wallström inledde utrikesdeklarationen med en morfars berättelse för sitt barnbarn om sina två inre vargar, en god och en ond. På barnbarnets fråga om vilken varg som vinner svarade morfadern: “Den som du matar.”

Att fortsätta exportera vapen till diktaturer och förtryckarstater är att mata helt fel varg.

Mina tankar förs till Hans Rosling som dog för en vecka sedan och som ständigt poängterade att vår kunskap om världen präglas både av vad vi väljer att se men också av den bild vi visar upp för andra. Visar han bara sin sko, är det skon vi ser. Vi har under den senaste tiden bland annat sett hur kritik mot den den rådande försvars- och säkerhetspolitiken avfärdas som spridning av desinformation. Därför är det viktigt att de röster som nyanserar debatten och som lyfter alla de alternativ som finns för att bygga hållbarhet och fred i världen inte kvävs. Att de fredsbyggande processer som möjligen är mer tidskrävande och svårare att mäta, men som är nödvändiga för en hållbar värld, prioriteras. Därför är det glädjande att Wallström i sina slutord tackade civilsamhället och folkrörelserna som genom sitt arbete och opinionsbildning gör skillnad. Ju snävare våra perspektiv blir desto mer hotfull och onyanserad blir världen. Det i sig utgör ett allvarligt säkerhetshot, som vi alla måste bekämpa. Och det sätter fingret på att civilsamhällets engagemang, både i Sverige och internationellt, nog aldrig varit så viktigt som nu.

>> Läs SvD:s artikel om den svenska vapenexporten
>> Läs Hans Lindes debattartikel om den svenska vapenexporten i Expressen
>> Se utrikesdeklarationen och den utrikespolitiska debatten i sin helhet

Kommentarer inaktiverade för Mata inte fel varg

Filed under Burma/Myanmar, Försvarspolitik, Internationellt arbete, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, nedrustning, Vapenexport, Vapenhandel

Manifestation mot våldet i Syrien

manifestation_syrien
Nadia AlHaj, syrisk representant, var en av talarna på manifestationen.

Igår samlades vi på Mynttorget i solidaritet med Syriens folk. Det var söndag och veckan innan julafton, i ett Stockholm i glimmande julskrud. Vi stod där för dem som vädjat till omvärlden om att inte stå tigande, människor långt bortom vår trygga tillvaro. Och vi gjorde vårt allra bästa. Organisationerna bakom manifestationen var många och torget fullt med människor. Talen var sorgtyngda, arga och frustrerade, men de vädjade också om hopp. Om att stå emot den vanmakt det innebär att se på utan att kunna agera.

Ingen kan säga att vi inte vet vad som pågår. Ett blodbad utspelas framför våra ögon, via nyhetsrapportering och i sociala medier. Vi ser rop på hjälp från barn och vuxna i Aleppo, familjer som slås i kras, barn som upplevt så många bombningar att de slutat gråta eller reagera när nya bomber faller. Bilder och filmer som fyller mig av skam och skuld över att vara den som ser på utan att kunna göra något.

Men vi kan göra något. För det första kan vi vägra stå ut och vi kan vägra acceptera. Vi kan göra vad vi kan för att hjälpa, ge stöd åt den humanitära hjälp som finns på plats, som försöker underlätta för att så mycket som möjligt fungerar i det liv och den vardag som ändå pågår för de människor som bor kvar. Vi måste ge skydd åt dem som tvingas på flykt, de vars liv just nu slagits i spillror. Vi måste låta dem återförenas med sina anhöriga. Vi måste göra allt för att deras nya tillvaro ska vara välkomnande och trygg. Vi måste fortsätta organisera oss, påverka politiker, höja våra röster och vägra vara tysta.

“Det får vara nog nu. Det är redan för sent”, sa Alexandra Pascalidou som avslutning på sitt tal på manifestationen. Och hon har rätt i att det är för sent för alldeles för många. Men när katastrofen är ett faktum, när världen misslyckats och kriget brutit ut, måste vi fortsätta stå upp för alla människors rätt att leva i fred. Vi måste arbeta för långsiktigt fredsbyggande med mänsklig säkerhet i fokus. Se till att allas grundläggande behov och rättigheter blir tillgodosedda och respekterade.

Vi måste kräva ett stopp för våldet och kräva att den internationella humanitära rätten, krigets lagar, respekteras för att begränsa det mänskliga lidande som väpnade konflikter orsakar. Men vi måste också strypa tillgången till vapen. Kriget rasar och vapen och pengar strömmar in från många olika håll, till konfliktens stridande parter. Om inte konfliktens syre stryps är ett verkligt eldupphör, en verklig fred, oändligt långt borta. Vi måste även göra vårt yttersta för att se till att konflikten inte sprider sig till angränsande länder.

Vi måste fortsätta arbeta för att förstå och hantera konflikters grundorsaker. Lyfta och kräva konfliktförebyggande åtgärder och långsiktiga fredsbyggande insatser. Det är det enda som fungerar. Det har vi lärt oss från historien, även om vi är snabba att glömma. Och problemet med konfliktförebyggande arbete är att det är något abstrakt, det är en pågående process, en konflikt som aldrig blir väpnad. Makthavare startar krig för att behålla eller stärka sin makt, det ger uppmärksamhet och visar på handlingskraft. Att undvika väpnad konflikt uppfattas ofta som tecken på svaghet. Men krigens kostnader är enorma, av så oerhört många anledningar. Vi måste vägra se krig som en väg till fred och kräva detsamma av beslutsfattarna.

Det som pågår i världen just nu kommer att ske igen och igen om vi inte ställer om. Och det måste vi göra nu. För vi har fått nog. Det har redan varit för sent för alldeles för många människor, alldeles för många gånger i historien.

Läs mer om manifestationen på DN.se
Läs mer om manifestationen på SvD.se
Läs mer om manifestationen på Metro.se

Följande organisationer stod bakom manifestationen:
Afrikagrupperna
Amnesty International Sverige
Clowner utan gränser
Diakonia
Emmaus Stockholm
Globalportalen.org
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
IM Individuell Människohjälp
Kristna Fredsrörelsen
Kvinna till Kvinna
Lighthouse Relief
Läkare Utan Gränser/ Médecins sans Frontières (MSF Sweden)
Olof Palme International Center
Plan International Sverige
Right Livelihood Award: The ‘Alternative Nobel Prize’
Rädda Barnen
Stockholms stift
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Svenska Kyrkan
Sveriges interreligiösa råd
Muslimska Fredsrörelsen – Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa
Teskedsorden
Union to Union
UN Women Sverige
We Effect
What Took You So Long?

 

Kommentarer inaktiverade för Manifestation mot våldet i Syrien

Filed under Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Vapenexport, Vapenhandel

Varför jag inte firar den internationella fredsdagen

Det är den 21 september och den internationella fredsdagen. En dag instiftad av FN, tänkt att stärka fredens ideal, både inom och mellan nationer och människor. Det är en fin tanke även om dagen går många förbi. Kanske är det för att freden känns så avlägsen. I en värld där sköra vapenvilor ständigt bryts, senast i Syrien med bombningar av hjälptransporter med flera döda som resultat.

Jag är på väg hem från Burma/Myanmar efter att ha tillbringat tio dagar med våra partners här. I projektet som vi sedan 2013 driver tillsammans med Ar Yone Oo och åtta andra organisationer under deras paraply. I ett land med lång erfarenhet av krig och väpnad konflikt och vars gräsrotsrörelse är stark men behöver stöd att utvecklas och överleva i övergången från diktatur till något som förhoppningsvis kan bli demokrati.

För några dagar sedan, den 17 september arrangerade Svenska Freds, tillsammans med våra partners, en konferens för att lyfta den internationella fredsdagen. Flera talare från både religiösa grupper och civilsamhällesorganisationer var inbjudna. En av talarna gjorde särskilt stort intryck på mig, Khin Ma Ma Myo som grundat organisationen Myanmar Institute of Peace and Security Studies. Hon lyfte vikten av trygghet för att kunna arbeta för demokrati och fred. ”Här inne är jag trygg”, sa hon, ”men vad händer när jag kliver ut på gatan efteråt?” Även om det blivit lättare att engagera sig här finns en lång historia av politiskt aktiva som fängslats och torterats. Många av de aktivister jag träffat under mitt besök har berättat om att de suttit fängslade i många år, utsatts för tortyr och satts i isoleringsceller. Enbart på grund av sitt politiska engagemang. Det är inte svårt att förstå varför oro fortfarande är en ständig följeslagare för många.

Jag åker hem från Burma/Myanmar med två förstärkta insikter. Dels hur viktigt det är att träffa andra från civilsamhället för att få ny energi och få bekräftat att förändring byggs underifrån. Resans sista dagar besökte vi några av våra partners lokala kontor och träffade deltagare från deras olika verksamheter. Såg glimtar av det stora engagemang och den starka gräsrotsrörelse för demokrati och respekt för allas mänskliga rättigheter, som finns i hela landet.

Men jag bär också med mig hem hur viktigt det är aktivt jobba för att vårda den fred och demokrati vi har i Sverige. Fred är inget statiskt utan en pågående process, som kan gå om intet på ett ögonblick. Vi måste fortsätta att värna om allas mänskliga rättigheter. Fortsätta tjata om alternativen till att möta de påstådda yttre hoten med upprustning och militära allianser.  För som min kollega på fredskontoret sagt: ”Väpnade konflikter är som att sluta röka. Den bästa metoden är att aldrig börja.”

Konflikter som väl bryter ut går inte att backa från och både nuet och historien visar vilka fruktansvärda konsekvenser som följer av krig. Den internationella fredsdagen ger oss tillfälle att stanna upp och överblicka de väpnade konflikter som pågår och vad de orsakar. Fråga oss själva hur vi ska göra allt som står i vår makt för att förhindra att fler konflikter bryter ut. Det är ett tillfälle för oss som lever i fred och demokrati att fråga oss hur krig och våldsutövande kan få vara fortsatt norm för konfliktlösning utan att fler protesterar. För helt uppenbart fungerar det inte.

Det är ganska talande att det finns en internationell fredsdag. Den är undantaget som bekräftar regeln. Årets internationella fredsdag fokuserar på Agenda 2030 och särskilt mål 16: Byggstenar för fred, för hållbara och inkluderande samhällen. Och vi får fortsätta att stäva efter att steg för steg, byggsten för byggsten, stärka närvaron av fred. En dag av vapenvila och fredssamtal som kan bli två, tre och slutligen fylla de 365 dagar som året rymmer. Fredliga samhällen byggs av de människor som lever i dem. Så länge inte alla är inkluderade och så länge inte alla känner sig trygga nog att engagera sig, finns inget incitament för en hållbar fred. På någon plats i världen.

Jag firar inte idag, eftersom vi inte har någon världsomspännande fred att fira. Men den dag då internationella fredsdagen kan läggas ner, är jag den första att dansa på gatorna.

>> Se bilder från Burma/Myanmar

Kommentarer inaktiverade för Varför jag inte firar den internationella fredsdagen

Filed under Burma, Internationellt arbete, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

Är det verkligen fred vi vill ha?

Jag har nu varit ordförande för Svenska Freds i nästan fyra veckor. Under den förhållandevis korta tid som gått sedan dess har mycket hänt och ännu mer varit sig likt. Sverige fortsätter exportera vapen till krigförande länder, bland annat till Förenade Arabemiraten, vilket Aftonbladet uppmärksammade i dagarna. Utöver dem har vi bland annat Saudiarabien, Turkiet och Thailand som mottagare av våra vapen. Fem år har gått sedan riksdagen beslutade att skärpa lagstiftningen för svensk vapenexport, men ingen skärpt lagstiftning finns ännu och i praktiken är det business as usual.

Tony Blair har tvingats be om ursäkt offentligt för att ha startat krig mot Irak 2003, eftersom det var en oerhört dålig idé. Något som Svenska Freds och väldigt många andra med oss påtalade redan innan det hänt. Men tretton år senare är det försent att tänka efter före och vi får aldrig veta hur situationen kunnat hanteras annorlunda.

Min nya roll påminner på flera sätt om vad jag hållit på med tidigare, i mitt författarskap. Engagemanget och frustrationen jag känt, senast med min reportagebok om Sveriges riksinternatskolor. Dörrarna jag kämpade för att komma innanför, personerna jag träffade och intervjuade, den påverkan jag hoppades att min bok skulle ha. Uppgivenheten över hur cementerade och destruktiva strukturerna är, hur svåra de är att förändra. Efter boksläppet fick jag argumentera mot meningsmotståndare i nyhetssändningar, debattprogram och morgonsoffor. Jag kallades allt från förrädare till naiv och det hävdades att jag inte visste vad jag pratade om.

Men det visste jag ju. Både som tidigare internatelev och efter att ha gjort noggrann och djupgående research. Och jag har redan hunnit märka att tillvägagångssättet för att förminska fredsrörelsen på många sätt är detsamma som det som används i internatskolevärlden. Samma slags personer på samma höga positioner, i samma kostymer, med samma slags härskartekniker.

”Lycka till, med vad det nu är du håller på med”, sa försvarsministern efter att vi småpratat en kort stund på Folk och försvars mingel i Almedalen, där jag befann mig förra veckan.

Den naiva fredsrörelsen, den som inte kan tas på allvar.

På de seminarier jag besökte på Försvarspolitisk arena under Almedalsveckan låg fokus på upprustning, hotet från Ryssland och vikten av ett fortsatt närmande till Nato. En man som undrade om det verkligen fanns någon risk att Sverige skulle anfallas av Ryssland, fick svaret att hans fråga var felställd. ”Din fråga passar sig nog bättre i ett annat seminarium”, la moderatorn till.

Och generellt fanns väldigt lite utrymme för frågor, faktiskt inget alls på de seminarier där jag själv önskade ställa en eller flera. Som efter att försvarsministern liknat Putin och Trump vid två dårar som beundrar varandra och därför hoppades ”att Clinton vinner valet”. Vilket följdes av övriga paneldeltagares medhållande skratt. Och jag ville förstås fråga vad det betyder för Nato om Trump faktiskt blir president. Hur säkert är ett försvarssamarbete där allt kan ställas på ända av en enskild persons maktfullkomlighet? Hur naivt är det inte att lägga så mycket tyngd vid något som är så skört?

I mina ögon är det naivt att tro att ökat antal vapen i omlopp, svenska vapen inräknade, har en fredsskapande effekt. Det är naivt att hävda att fler länder bör ha kärnvapen för att avskräcka andra från att använda dem, istället för att få till ett internationellt förbud. Inspirerad av ett gammalt låtcitat av Hoola Bandoola vill jag fråga: Är det verkligen fred ni vill ha, till varje tänkbart pris? Är ni alldeles säkra på det, att det värsta av allt är krig?

För om det är fred vi vill ha, är upprustning och invasioner inga hållbara lösningar. Det visar historiens facit långt, långt tillbaka i tiden. Istället är det diplomati, fungerande rättssystem, fria val och fredlig konflikthantering som lägger grunden för varaktig fred. Detta diskuterades på ett annat seminarium i Almedalen, dessvärre betydligt mindre välbesökt än ”Ryssen kommer, hur gör han”, där mängder av människor trängdes i regnet i brist på sittplats under tak.

Det är en stor och spännande utmaning jag står inför och jag ska ägna återstoden av sommaren åt att fördjupa mig i Svenska Freds frågor och åt att fila på argumenten inför hösten. I hängmattan ska jag läsa Per Anders Fogelströms böcker, en annan Svenska Freds-ordförande-författare som skulle ha varit 99 år om han levt idag. Hela sitt liv försökte han förändra världen med pennan som främsta vapen. En drivkraft jag känner igen mig i. Och jag känner att fredskrafterna är starka och att Svenska Freds behövs mer än någonsin förr. Och att jag ska göra allt jag kan för att förändra rådande normer för hur fred och säkerhet byggs på bästa sätt. För om det verkligen är fred vi vill ha, behöver strategierna ses över på riktigt.

Och för den som undrar vad jag svarade försvarsministern när han gav mig en klapp på axeln och önskade mig lycka till med vad jag nu håller på med, klappade jag tillbaka och svarade: ”Lycka till du med, med vad du nu håller på med.”

Inte världens mest genomtänkta kommentar kanske, men av reflex bemöter jag ofta härskartekniker med de svar de förtjänar.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Nya fredsdiplomater för en säkrare värld – det är rubriken på regeringens senaste satsning inom utrikespolitiken som presenterades i fredags på Aftonbladets debattsida. Detta är bra. Vi är många som genom åren har pekat på att det behövs en återtagning av kunskap och kapacitet i Sverige och hos svenska diplomater för att bättre bidra till fredsprocesser och konfliktförebyggande, men även peka ut vägen framåt och befästa att fred är en avgörande uppgift att arbeta med.

Inför internationella fredsdagen den 21 september 2014 tog vi exempelvis fram den här listan tillsammans med Kristna Fredsrörelsen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet: Sverige behöver en aktiv fredspolitik. Där listar vi fem förslag på vad Sverige bör göra. 1) Förnyad bred satsning på medling och diplomati, 2) Tydligt fokus på global nedrustning, 3) Kvinnors makt i freds- och säkerhetspolitik, 4) Kraftig begränsning av svensk vapenexport, 5) Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd.

Inom flera av områdena vi listade för två år sedan går det framåt, om än frustrerande sakta ibland. I vissa delar känns det som att det går bakåt. Avräkningar från biståndet för mottagande av människor på flykt i Sverige minskar möjligheterna till att arbeta konfliktförebyggande i de länder där detta behov finns här och nu, en proposition om nytt regelverk som ska försvåra vapenexport till diktaturer skjuts på framtiden ideligen och därtill skaver helheten när regeringens samlade politik läggs samman.

För om det nu är så att fredsdiplomati ska ha en framträdande roll, hur kommer det sig att försvarsdepartementet inte är involverat? När jag hör debatten i dag, där det till exempel sägs att Sverige kan vara i krig om tre år, då låter det nästan som att det vore ett önsketänkande. Vi vill vara med när det händer. Vi kan väl vara i krig i morgon om det nu skulle vara så?

Inriktningen på försvarspolitiken har idag ett tydligt fokus på avskräckning och planering för att bidra till kriser i närområdet (exempelvis genom det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till i nästa vecka). Fokus är alltså rakt emot det som fredsdiplomatin syftar till. Regeringens satsning presenteras utifrån att fredsdiplomati är något vi ska ägna oss åt i länder långt borta, med biståndsmedel. Inget ont i sig. Men fredsarbete är så mycket mer än så. Fred är relationer, förtroende, kontakter mellan människor, nedrustningsinitiativ, med mera. Vilka initiativ för fredsdiplomati avser regeringen ta för närområdet? För att minska den spänning som trappats upp genom ökade antal militära övningar från såväl Rysslands som från Nato:s sida runt Östersjön och Arktis?

Med detta sagt är det så klart en välkommen nysatsning på medling och diplomati som regeringen lägger fram, samtidigt som vi kan konstatera att mycket mer återstår att göra. Det är bra att höstens budget ska återspegla detta initiativ. Lita på att vi är många som kommer att följa upp detta.

Kommentarer inaktiverade för Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Filed under Försvarspolitik, Kärnvapen, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport