Varför jag inte firar den internationella fredsdagen

Det är den 21 september och den internationella fredsdagen. En dag instiftad av FN, tänkt att stärka fredens ideal, både inom och mellan nationer och människor. Det är en fin tanke även om dagen går många förbi. Kanske är det för att freden känns så avlägsen. I en värld där sköra vapenvilor ständigt bryts, senast i Syrien med bombningar av hjälptransporter med flera döda som resultat.

Jag är på väg hem från Burma/Myanmar efter att ha tillbringat tio dagar med våra partners här. I projektet som vi sedan 2013 driver tillsammans med Ar Yone Oo och åtta andra organisationer under deras paraply. I ett land med lång erfarenhet av krig och väpnad konflikt och vars gräsrotsrörelse är stark men behöver stöd att utvecklas och överleva i övergången från diktatur till något som förhoppningsvis kan bli demokrati.

För några dagar sedan, den 17 september arrangerade Svenska Freds, tillsammans med våra partners, en konferens för att lyfta den internationella fredsdagen. Flera talare från både religiösa grupper och civilsamhällesorganisationer var inbjudna. En av talarna gjorde särskilt stort intryck på mig, Khin Ma Ma Myo som grundat organisationen Myanmar Institute of Peace and Security Studies. Hon lyfte vikten av trygghet för att kunna arbeta för demokrati och fred. ”Här inne är jag trygg”, sa hon, ”men vad händer när jag kliver ut på gatan efteråt?” Även om det blivit lättare att engagera sig här finns en lång historia av politiskt aktiva som fängslats och torterats. Många av de aktivister jag träffat under mitt besök har berättat om att de suttit fängslade i många år, utsatts för tortyr och satts i isoleringsceller. Enbart på grund av sitt politiska engagemang. Det är inte svårt att förstå varför oro fortfarande är en ständig följeslagare för många.

Jag åker hem från Burma/Myanmar med två förstärkta insikter. Dels hur viktigt det är att träffa andra från civilsamhället för att få ny energi och få bekräftat att förändring byggs underifrån. Resans sista dagar besökte vi några av våra partners lokala kontor och träffade deltagare från deras olika verksamheter. Såg glimtar av det stora engagemang och den starka gräsrotsrörelse för demokrati och respekt för allas mänskliga rättigheter, som finns i hela landet.

Men jag bär också med mig hem hur viktigt det är aktivt jobba för att vårda den fred och demokrati vi har i Sverige. Fred är inget statiskt utan en pågående process, som kan gå om intet på ett ögonblick. Vi måste fortsätta att värna om allas mänskliga rättigheter. Fortsätta tjata om alternativen till att möta de påstådda yttre hoten med upprustning och militära allianser.  För som min kollega på fredskontoret sagt: ”Väpnade konflikter är som att sluta röka. Den bästa metoden är att aldrig börja.”

Konflikter som väl bryter ut går inte att backa från och både nuet och historien visar vilka fruktansvärda konsekvenser som följer av krig. Den internationella fredsdagen ger oss tillfälle att stanna upp och överblicka de väpnade konflikter som pågår och vad de orsakar. Fråga oss själva hur vi ska göra allt som står i vår makt för att förhindra att fler konflikter bryter ut. Det är ett tillfälle för oss som lever i fred och demokrati att fråga oss hur krig och våldsutövande kan få vara fortsatt norm för konfliktlösning utan att fler protesterar. För helt uppenbart fungerar det inte.

Det är ganska talande att det finns en internationell fredsdag. Den är undantaget som bekräftar regeln. Årets internationella fredsdag fokuserar på Agenda 2030 och särskilt mål 16: Byggstenar för fred, för hållbara och inkluderande samhällen. Och vi får fortsätta att stäva efter att steg för steg, byggsten för byggsten, stärka närvaron av fred. En dag av vapenvila och fredssamtal som kan bli två, tre och slutligen fylla de 365 dagar som året rymmer. Fredliga samhällen byggs av de människor som lever i dem. Så länge inte alla är inkluderade och så länge inte alla känner sig trygga nog att engagera sig, finns inget incitament för en hållbar fred. På någon plats i världen.

Jag firar inte idag, eftersom vi inte har någon världsomspännande fred att fira. Men den dag då internationella fredsdagen kan läggas ner, är jag den första att dansa på gatorna.

>> Se bilder från Burma/Myanmar

Fattigdom och ojämställdhet – största hindren för fred i Burma/Myanmar

Mun Muan från Dawn Tonzang, Chin state, håller ett inspirerande tal under seminariet om könsrelaterat våld

Under december har jag rest runt i delstaten Chin tillsammans med Svenska Freds partnerorganisation Dawn Action On Womens’s Network för att följa deras arbete med seminarier kring våld mot kvinnor.

Under denna resa har jag fått möjlighet att träffa kvinnor för att samtala om fred, vad det är och vad som behövs för att skapa det.

I samhället Tonzang högt uppe i bergen i delstaten Chin bor omkring 4 000 personer. Där har organisationen Dawn Action On Women’s Network, som jobbar för kvinnors rättigheter, en lokalanställd. I början av december arrangerade organisationen ett seminarium om våld mot flickor och kvinnor där omkring 80 kvinnor deltog.

Jag fick möjligheten att intervjua tre kvinnor som deltog under seminariet. Vi pratade om vad fred är och vilka hinder som finns för att skapa det.
– Fred handlar om frihet. Att alla människor ska vara fria från saker som kan hindra en. Fred handlar om att vara fri från kulturella och sociala normer, berättade en av kvinnorna.

Kvinnorna gjorde skillnad mellan fred inom familjen och fred i samhället. De menade att fred i familjen är det första som behövs och utan det kommer det aldrig gå att skapa fred i samhället. För att skapa fred i familjen behöver fattigdomen lösas, för det är just bristen på mat, pengar och vatten som ofta leder till konflikter inom familjen.
– Med tomma magar kommer vi aldrig kunna skapa fred, berättade en annan kvinna.

Det största hindret för fred är alltså fattigdom. Med andra ord att de basala behoven så som bostad, vatten, mat och pengar för överlevnad inte tillgodoses.
– Om våra barn blir sjuka och vi måste skaffa medicin så måste vi ju ha pengar till det. Som det ser ut nu har vi inte det för det finns inga jobb. Då måste jag säga till min man att försöka hitta ett jobb så vi kan köpa medicin. Men om jag ställer ett sådant krav kommer det bara leda till konflikt. Då har vi inte fred inom familjen, berättade en av kvinnorna.

Ojämställdheten var också en av de aspekter som kvinnorna lyfte som ett hinder för fred. Kvinnorna upplever att de inte får delta i beslutsfattande processer. Inom familjen är det männen som bestämmer, trots att det ofta är kvinnorna som försörjer familjen.
– Det är jag som försörjer min familj. Det är också jag som gör allt arbete hemma. Men ändå så får jag inte vara med och ta beslut som rör familjen.

Att kvinnor inte anses vara lika mycket värda som män och att de anses oförmögna att kunna ta beslut är ingenting nytt och heller inte unikt för vare sig Burma eller delstaten Chin. Kvinnans underordning finns i alla samhällen, kulturer och religioner världen över. Detta är faktiskt en av anledningarna till varför jag är här i Burma just nu, för att stötta Svenska Freds partnerorganisationer genom att utbilda dem kring genusfrågor. Däremot är det aldrig roligt att få lyssna till dessa berättelser om hur kvinnor sliter dag ut och dag in för att få sina rättigheter beaktade.

På frågan om vad som krävs för att skapa fred så är det framförallt två aspekter som kvinnorna lyfter fram: lösa fattigdomen och skapa jämställdhet. För att lösa fattigdomen anser de att det behövs jobb och ökad tillgång till vatten och elektricitet. Jämställdhetsarbetet behövs också för att kunna ha fred inom familjen. När vi lyckats skapa detta, då, menar dessa tre kvinnor från Tonzang, är hållbar fred i Burma möjlig.

 

Johanna Kvist praktiserar med Svenska Freds och Skiljedomsföreningen i Burma/Myanmar där Svenska Freds bedriver ett flerårigt fredsprogram. Sedan mitten av november befinner hon sig i staden Kalaymyo, Sagaing-regionen, för att stötta tre av Svenska Freds partnerorganisationer i genusfrågor samt projektledning. Under hennes tid där har hon också rest till delstaten Chin tillsammans med en av Svenska Freds partners och hållit i seminarier om våld mot kvinnor.

Burma, landet som är fullt av överraskningar

Förutom det osannolika att valet skulle bli relativt fritt och rättvist, och att Aung San Suu Kyis parti, NLD, fick majoriteten av rösterna även i de etniska delstaterna, så händer en massa annat festligt i Burma.

Vi är på resa runt i landet och hälsar på våra partnerorganisationer som
arbetar för fred och en riktig demokrati. När ett av våra möten är slut får vi reda på att det är en ballongfestival utanför stan. Vi åker dit och det visar sig vara en jättefestival med 10-20 000 besökare. Rockkonsert, tivoli och så ballongerna så klart.

Jag hade väntat mig något tjusigt i stil med de ljusballonger de skickar upp mot skyn i Thailand, men Burma har sina egna idéer. Det är ett slags tävling där folk från byar i närheten förbereder sina ballonger i månader.

Sedan kommer halva byn i en karavan av lastbilar och minibussar. De dansar och spelar musik medan de gör entré på ett fält stort som en fotbollsplan. Runt planen sitter 10 000 människor och har picknick och dricker hemgjort vin. Det är kväll och lite kyligt och ballonggänget börjar rigga sina grejer. Det tar runt fem minuter, sedan börjar en stor luftballong ta form och så småningom är den i full blom.

På en signal från domarna stiger ballongen till väders. Det är en praktfull kreation av ljuslyktor i olika former. Ballongen är enormt stor och bara 50 meter upp i luften brakar det loss. De har riggat ett gigantiskt fyrverkeri under ballongen och med dunder och brak skickar ballongen raketer åt alla möjliga håll. Några också ner mot människorna i publiken som håller händerna för huvudena. Fyrverkeriet dundrar på medan ballongen stiger och det är så kraftfullt att det liknar ett nyårsfirande i en halvstor svensk stad.

Ballongen stiger och stiger och fyrverkeriet bara fortsätter. Till slut seglar ballongen iväg utom synhåll och då kommer nästa gäng, trummande på sina lastbilar, in på planen. Sedan fortsätter det hela kvällen. Vissa ballonger har bara ljuskreationer med olika texter som hänger som en lång gardin under ballongen när den stiger till väders. Texterna är rätt fyndiga och har ibland också politiska budskap. Till exempel ”Inget varar för evigt”, vilket kan syfta på att militärens makt en dag kommer att ta slut, eller bara på att ballongen kommer att stiga till väders och till slut slockna och falla ner någonstans i bergen.

Vår partner berättar att folket som bor i byarna är hejare på att göra sina egna fyrverkerier. För drygt tjugo år sedan kraschade två ryska stridsflygplan i bergen i området (ryssarna hade på den tiden ett militärt samarbete med Burma). De ryska planen var till stor del gjorda i aluminium och på bara några timmar hade byborna i närheten tagit sig dit och rensat planen på aluminium. När ryssarna kom dit var det bara ett skal kvar och de misstänkte krigshandlingar från väpnade grupper i området. Det året blev det i stället det överlägset bästa ballongfyrverkerierna någonsin. Aluminium är nämligen ett av grundmaterialen i bybornas hemgjorda fyrverkerier.

De är och har alltid varit fiffiga, burmeserna.

Nu, när valet tilläts bli relativt fritt, hoppas alla på en ny överraskning. Det är att militären under de kommande åren lämnar över makten till parlamentet och går med på att ändra konstitutionen. Som det ser ut nu har militären vetorätt mot maktavgörande beslut i parlamentet och de utser också de tre viktigaste ministrarna. Och de har rätt att göra en laglig militärkupp om de själva upplever ett yttre eller inre hot mot landets säkerhet.

Om det ska bli en riktig demokrati och fred i Burma, så måste dessa paragrafer ändras. Ingen litar på en militär som behåller kontroll över makten och ingen litar på att militären ska skriva under ett framtida fredsavtal med de etniska väpnade grupperna som skyddar befolkningen i flera delstater. För trots framgångarna i valet och nya möjligheter för en demokratiutveckling, så pågår det fortfarande väpnade konflikter. Bara dagar efter valet så genomförde militären flygattacker mot en etnisk väpnad grupp. Flera soldater och bybor blev dödade och 10 000 människor har flytt från sina hem.

Det är inte så många som får kännedom om dessa krigshandlingar, men det är vardag i tre avlägsna bergsområden. Konflikterna handlar främst om naturresurser och investeringar från utländska bolag. Och investeringsprojekten har mångdubblats de senaste åren, och de lär fortsätta att öka lavinartat. Det finns mängder av värdefulla naturresurser i Burma, främst gruvdrift av metaller och ädelstenar. Om inte de internationella företagen tar hänsyn till människorna som bor i de etniska delstaterna så kommer vi att få se fortsatta och utökade konflikter.

Den burmesiska militären är nämligen delägare i flera av de inhemska bolagen som ingår avtal med internationella aktörer. Det är en av faktorerna som är illavarslande för framtiden, pengar brukar ju ha en märklig förmåga att ligga bakom konflikter. Men i Burma är allt möjligt och för oss som arbetar för fred i landet, så blir vi gärna överraskade igen.

Kenneth Hotz
Projektledare för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens arbete i Burma

Kenneth Hotz och Cin Khan Lian, ledaren för en av våra samarbetspartners, Ar Yone Oo (AYO).

Vapenstilleståndsavtal i Burma och internationell goodwill

I går undertecknades ett vapenstilleståndsavtal i Burma. På sina håll beskrivs det som historiskt. De interna väpnade konflikter som plågat landet sedan självständigheten från Storbritannien 1948 behöver verkligen en lösning. Men det har också rätteligen fått kritik.

Vapenstilleståndsavtalet saknar många avgörande delar för att det ska bli en verklig väg till den efterkommande fredsprocessen.
För det första har bara åtta av de tjugo väpnade grupperna skrivit under avtalet. Det ska i sammanhanget dock påpekas att de väpnade grupperna ser väldigt olika ut. Några av dem har haft egna vapenstilleståndsavtal med regeringen (och den tidigare regimen) och några av dem har knappt några väpnade styrkor kvar.

Femton grupper var inbjudna av regeringen att delta i förhandlingarna om vapenstilleståndsavtalet. Fem uteslöts helt. Just nu pågår fortfarande väpnade konflikter i vissa delar av landet och dessa grupper har förbjudits av regeringen och den burmesiska militären Tatmadaw att vara med och skriva under avtalet. Huvudanledningen till att så många grupper valt att inte skriva under avtalet är att de velat ha ett inkluderande avtal. Alla eller ingen. Flera ledande personer valde att avstå från att närvara vid ceremonin, bland annat Aung San Suu Kyi.

Det finns också en stor dos av bittra erfarenheter från tidigare avtal, där juntans soldater fortsatt med krigföringen mot de etniska grupperna trots löften om vapenstillestånd. Att de etniska väpnade grupperna känner misstro mot dagens löften är ur det perspektivet inte konstigt. Huruvida avtalet kommer att hjälpa eller stjälpa fredsprocessen är svårt att veta exakt, men en gissning är att regeringen kommer att använda det till sin fördel genom att försöka splittra grupperna sinsemellan. Det gynnar inte freden i landet.

Ett inkluderande vapenstilleståndsavtal behövs för att en gång för alla få slut på de krig som plågat civilbefolkningen i Burma. Tvångsförflyttningar, omkomna anhöriga, övergrepp, ja allt det som kommer med krig har drabbat civilbefolkningen. Och som även har drabbat landet i stort – krig skapar alltifrån personliga trauman till raserade samhällen.

De åtta grupper som nu skrivit under kommer att gå vidare med en politisk dialog kring fredsprocessen framåt. Nu har de 60 dagar på sig att komma överens om ramverket för fredssamtalen, och sedan 90 dagar för att starta den politiska dialogen.
Förhandlingarna om vapenstilleståndsavtalet har pågått i tre år. Presidenten Thein Sein vill så klart framstå som en fredens man. Ceremonin sker mindre än en månad innan det val som ska hållas den 8 november. Regeringen kommer så klart använda detta för att dra egna fördelar och försöka lyfta fram sig själv som en progressiv och ansvarstagande kraft. Men att ett ”Nationwide Ceasefire Agreement” saknar så många undertecknare är inget annat än ett misslyckande och en kuliss för den sittande regeringen att sprida goodwill inför det internationella samfundet.

Den 8 november är det alltså val i Burma. Väldigt många av de aktivister och partners vi har pratat med önskar så klart att det kommer att bli fritt och rättvist, men i princip ingen tror att det kommer att bli så. Men förhoppningen i att få använda sin demokratiska röst går inte att ta miste på.

Den stora favoriten är så klart National League for Democracy, NLD, det parti som leds av Aung San Suu Kyi. Men när vi nyligen var i Burma och ställde frågan om vad som händer om NLD vinner till en representant för regeringspartiet USDP verkade de inte ens ha tänkt tanken att detta kan hända. Svaret visade tydligt att de ser sin roll som att sitta kvar på sin position oavsett valutgång. Och i retoriken bejaka att det KAN komma att bli en stegvis överlämning av makten över ett flertal val. Vad som sker i praktiken är svårt att förutse, förutom att USDP antagligen kommer att göra allt för att hålla kvar kontrollen.

USDP är partiet som bildades som en slags fasad för juntan att fortsätta ha makten över politiken. Enligt den kritiserade konstitution som antogs 2008 är militärerna garanterade 25% av platserna i parlamentet och kan ta över makten igen när de anser att det behövs.

Det är ju vi som har Tatmadaw som håller ordning och stabilitet i landet, det borde väl alla inse? säger de. Tatmadaw är namnet för den burmesiska militären och har alltifrån tvångsrekrytering av barnsoldater och gratis arbetskraft till övergrepp på civila på sin meritlista. Byar där de allra fattigaste bor har exempelvis blivit av med sin mark för att Tatmadaw ska bygga sina baser och låta sitt boskap få bete. Vattentillförseln har ibland strypts och hot om repressalier om lokalbefolkningen inte röstar på USDP. Retoriken kan också låta på omvänt sätt: om ni röstar på oss så bygger vi en skola åt er, annars inte. Fattigdomen i Burma är utbredd. Landet rankas på plats 150 av 187 på Human Development Index. I princip alla vi träffar reser olika vägar till fattigdomsbekämpning som en viktig del i fredsarbetet. Men även möjligheten att delta i fria och rättvisa val.

Vi mötte också en hel del som uttryckte viss frustration över att NLD kampanjar i områden där de etniska partierna är stora. Det är inga problem på riksnivå, men på delstatsnivå verkar vissa tycka att NLD borde lämna plats åt de etniska partierna istället. Men en sak är säker, NLD lär vinna mångas röster i landet.

Hur nu vapenstilleståndsavtalet påverkar valet den 8 november återstår att se. Men i många områden där det pågår stridigheter kommer människor sannolikt inte ens att kunna rösta. Och för att inte tala om folkgruppen Rohingyas som i många fall inte ens är erkända som medborgare. Jag hoppas att internationella samfundet inte bortser från de problem som finns i landet, både vad gäller vapenstilleståndsavtalet och valet. Regeringen filar på sin fasad för att få den att se vacker ut. Men det är mest fernissa.

Carl Gustaf – lite som ett inlägg på Twitter

Vi har goda nyheter för infanteriet. Det ultimata pansarbrytande vapnet blev just lättare. Eller: ”We’ve got good news for infantry. The ultimate anti-armour weapon, just got lighter”, twittrade Saab nyligen om sin exportsuccé Carl Gustaf. Samma dag intervjuades deras presschef Sebastian Carlsson i Dagens Media om deras strategi för närvaron i sociala medier.

Strategin handlar om öppenhet och transparens säger deras presschef Sebastian Carlsson. Och säger vidare att:

– Saab är ett företag som säljer produkter till runt 100 länder. Vi har dessutom verksamhet i 35 länder och en mycket bred produktportfölj. Detta kräver ett antal marknadsföringsaktiviteter som består av ett antal olika ben.

Och Saab gör så klart allt för att marknadsföra sin mycket breda produktportfölj. Eller produktportfölj och produktportfölj, det handlar oftast om krigsmateriel. Men det är ett ord varken Saab eller andra inom vapenindustrin vill använda. Eller för den delen ens nämna något kring de negativa effekter deras produktportfölj har på civila i krigsområden. ”Vi minns honom som en väldigt fin familjefar. Han arbetade länge och hårt om dagarna för att försörja sin familj. Sen fick han helt plötsligt en väldigt tung väska över sig och dog. Vi har aldrig sett något liknande tidigare.”

Granatgeväret Carl Gustaf är en av Saabs största exportframgångar. Det tillverkas på licens i Indien och har sålts till bland annat USA, Storbritannien och Saudiarabien. Det tillhör den kategori av vapen som av FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan kallade för vår tids massförstörelsevapen. (sk ”small arms and light weapons”). De är jämförelsevis lätta att bära, använda, sprida, och även lätta att smuggla. Detta senare är något som med jämna mellanrum kommer fram i massmedia. Carl Gustaf har bland annat hittats i Libyen, Somalia, Burma och Irak, det vill säga ställen dit det aldrig sålts.

Saab vill så klart också göra allt för att framstå som att de har ett brett stöd för sin verksamhet och att det finns ”en liten minoritet som är kritiska och de ska man ha respekt för”. Dock visar opinionsundersökning efter opinionsundersökning att 8 av 10 vill förbjuda vapenexport till diktaturer, och ungefär lika många vill stoppa vapenexporten till människorättskränkare och krigförande länder.

Om du är intresserad av att läsa mer om sk små och lätta vapen, rekommenderar jag den här skriften: ”Lätta vapen från Sverige – En förödande exportsuccé”. Den har några år på nacken, men är fortfarande aktuell.

För att citera min kollega Linda: Carl Gustaf är lite som ett inlägg på mikrobloggen Twitter. Det retweetas lite hit och dit och man har inte riktigt koll på vem det landar hos.

We've got good news for infantry. The ultimate anti-armour weapon, just got lighter. #CGM4 http://t.co/OCuGNKa6vc pic.twitter.com/0MVQgZFWFb

— Saab (@Saab) September 30, 2014

Många utmaningar i Burma men engagemanget finns!

Förra veckan arrangerade vi två dagar om situationen i Burma på Kägelbanan, Södra Teatern i Stockholm. Vi hade besök av flera aktivister och experter inom bland annat fred, kvinnors deltagande i samhället, flyktingars och religiösa minoriteters situation. Seminarierna ägde rum tillsammans med vår utställning om ursprungsbefolkningen som fotografen Richard K Diran gjort: ”The Vanishing Tribes of Burma”. Den har redan varit på utställning i Yangon i september förra året, då Aung San Suu Kyi var med vid invigningen. Den donerades sedan till Burmas Nationalmuseum för att komma befolkningen till del. Syftet med utställningen är att bidra till påminnelsen om att alla grupper i samhället måste få komma till tals och forma det framtida Burma. Även om utställningen långt ifrån komplett, är det den mest omfattande som gjorts hittills. Jag ska här sammanfatta lite kort några av diskussionerna som ägde rum förra veckan.

En inspirerande person vi kunde lyssnade till var Zin Mar Aung, före detta politisk fånge. Hon dömdes till 28 års fängelse för att ha delat ut flyers i protest mot militärjuntan. Hon spenderade 11 år i fängelse, varav 8 år i isolering, innan hon släpptes 2009. Som en ledare för kvinnors rätt att organisera sig och delta i samhällsdebatten berättade hon om hur svårt det kunde, och fortfarande kan, vara. Även om det har blivit bättre är det fortfarande inte helt accepterat att kvinnor tar plats i samhället. Zin Mar berättade bland annat om hur alla politiska debatter ägde rum på sk ”Tea Shops”, där kvinnor inte ansågs lämpliga att närvara. De möjliga ytorna för kvinnors deltagande i samhällspolitiska samtal var och är begränsade.

Det sociala trycket från och på männen att kvinnor inte skulle medverka i samhällsdiskussioner var stort. Hon berättar om att hennes egen pappa uttryckte stort missnöje kring sin dotters engagemang. ”Säg åt din henne att hon måste hålla sig hemma. Du måste uppfostra henne ordentligt” var saker hennes pappa kunde få höra. Och inte heller i hemmet var det alltid välkommet med politiska diskussioner, eftersom det kunde föranleda att juntan gjorde tillslag. Som ung politiskt aktiv kvinna var det motstånd från i princip alla håll. De traditionella barriärerna fanns överallt.

Zin Mar blev en politisk fånge på grund av sin aktivism och vad hon tycker om det framgick tydligt. Men samtidigt log hon när hon berättade om en oväntad upptäckt i fängelset: ”Wow, det är ju här alla engagerade kvinnor är”. Hon var inte ensam längre utan hittade flera meningsfränder som hon saknat under sin tid som engagerad i samhällsdebatten. ”Jag blev trots allt väldigt glad”, berättar hon.

I dag har hon startat organisationen RAINFALL, som arbetar med att stärka kvinnors självförtroende och roll i samhället och för att uppmuntra dem till att bli mer aktiva i politiska diskussioner. Kvinnorna i Burma gör redan så mycket politiskt arbete fast det erkänns inte som just det, berättar Zin Mar. De behöver mer stöd och uppmuntran. RAINFALL började som en studiecirkel tillsammans med ett par vänner, och nu har de byggt upp ett starkare nätverk som publicerar skrifter, tidningar, arrangerar debatter och olika aktiviteter för att uppmuntra unga kvinnorättsaktivister att träda fram. Kvinnor gör i princip allt arbete i hemmet och anses traditionellt inte ha någon plats utanför i samhället. ”Vi kanske ska öppna en Tea Shop bara för kvinnor” säger Pyo Let Han som också är aktiv i RAINFALL.

Situationen för folkgruppen rohingyas var också något vi lyfte under dagarna. Å ena sidan är jag glad för att frågan om rohingyas situation verkar komma fram mer och mer i den internationella debatten. Å andra sidan verkar inte så mycket hända än, så vi måste jobba vidare med att lyfta frågan gentemot våra beslutsfattare och också stödja de medlings- och försoningsinsatser som trots allt sker. Men det är en svår situation, där buddhistledare går ut och manar till attacker på den utsatta folkgruppen och de människorättsaktivister som försöker sätta sig upp emot buddistledarna för att främja dialog blir trakasserade och hotade.

Vi hade besök av Abdul Kalam och Mohammad Ibrahim som båda berättade om hur rohingyas inte erkänns som fullvärdiga medborgare i Burma. De har skickats fram och tillbaka över gränsen mellan Bangladesh och Burma i årtionden – ingen av staterna vill erkänna dem. Detta trots att det finns väldokumenterat i historiska arkiv i Arakan (delstaten kallas även Rakhine) där de bor att rohingyas är en av Burmas många etniska folkgrupper.

Den amerikanska människorättsorganisationen Human Rights Watch publicerade för en tid sedan en rapport som klassificerar situationen i Arakan/Rakhine som etnisk rensning. Regeringen gör inget för att förbättra situationen i flyktinglägren. Många upplever snarare en situation som är tvärtom – regeringen uppmuntrar till och ser mellan fingrarna på övergreppen.

De lever instängda i läger som internflyktingar, med undermålig tillgång till mat och vatten. Om det ens finns någon. Läkare utan gränser kastades ut för ett par månader sedan av den regionala ledningen. Så nu finns det inte ens tillgång till hälsovård. Rohingyas har inte heller rätt att förflytta sig fritt, utan måste be om tillstånd. Mohammad Ibrahim är sedan en tid tillbaka bosatt i Tyskland, och berättade för publiken om känslan att få resa fritt från Tyskland till Sverige, utan att någon ställde frågor om hans hudfärg eller var han kom ifrån. ”Regeringen i Burma påstår att vi håller på att ta över landet. Men hur skulle det vara möjligt – vi kan ju inte ens röra oss hundra meter utan att någon stoppar oss och frågar oss om vårt tillstånd. Vi kan inte gå till skolan, vi kan inte äta, vi sitter helt isolerade”, berättade han.

En annan utmaning som Burma står inför är fattigdomsbekämpningen. Burma är ett av världens fattigaste länder. Att det behövs investeringar och stöd till ekonomisk utveckling är uppenbart. Men till priset av vad? Investeringar måste vara hållbara, med respekt för mänskliga rättigheter. Journalisten Axel Kronholm berättade om ett antal familjer han besökt i regionen kring Dawei, där det just nu förbereds en stor motorväg från Bangkok till den ekonomiska zon och djuphamn som ska inrättas i södra Burma. Omkring 250 000 människor är på ett eller annat sätt påverkade av Dawei, familjer som vanligen försörjer sig på fiske eller odlingar; betle nuts och cashewnötter. Från regeringens sida ser man landområdet som sk ”waste land”, det vill säga det anses vara land som ingen äger och ingen bor på. Detta trots att det uppskattas att en kvarts miljon människor är bosatta kring det område som bygget av Dawei berör.

Några av familjerna han berättade om, (dock ej på bilden nedan), kom en dag tillbaka till sitt hus efter ett par dagars vistelse i ett buddhist-tempel och hittade en väg rakt igenom den cashew-odling de försörjer sig på. Ingen hade informerat dem om bygget i förväg. Samma sak gäller för många. I princip ingen får information om vad som ska hända, det finns ytterst begränsade möjligheter att överklaga eller driva någon juridisk process gentemot staten eller företagen. Några konsultationer förefaller inte heller ske med den berörda befolkningen. Och de ekonomiska kompensationer som ibland erbjuds är inte tillräckliga för att familjerna ska klara sig. Här finns ett längre reportage om Dawei.

Bybor i Nga Pe’ Dat vid kusten utanför Dawei. Foto: Axel Kronholm

Med alla dessa vittnesmål är det lätt att tänka ”men det verkar ju så omöjligt allt att det inte går att göra något”. Men det gör det. Till att börja med finns det en intern rörelse inom det civila samhället i Burma som organiserar sig mot intoleransen mellan olika religiösa grupper, aktivister sluter sig samman och försöker skydda befolkningen i exempelvis Dawei, kvinnor mobiliserar för att ta större plats i samhället. Och jag har tidigare berättat här på bloggen om hur olika grupper försöker bli röster i fredssamtalen för att nå en långsiktigt hållbar fred. Vi och många andra organisationer arbetar på olika sätt för att stärka dem i deras arbete och vi jobbar just nu med olika möjliga vägar för att stötta dem ännu mer i ännu bredare samarbeten för fred och demokrati i Burma.

För Burmas civila samhälle har kämpat i motvind länge, isolerade från omvärlden. Nu när världens blickar riktas mot den burmesiska regeringens demokratireformer (som många ställer sig skeptiska till…) är det extra viktigt att öka stödet till Burmas freds- och människorättsorganisationer. Annars kommer de bli lämnade vid sidan av igen. Förutom att vi kanske inte kan förstå hur betydelsefullt det är för det burmesiska civila samhället att veta att de har vårt stöd i ryggen, kan vi också se andra direkta effekter av vårt stöd. De grupper som deltar i fredssamtalen med regeringen är rustade med fler argument för demokrat, nedrustning och mänskliga rättigheter, familjer som lever under svåra förhållanden får hjälp med tillgång till mat och ungdomsaktivister genomför aktioner och manifestationer mot regeringen.

Och för er som inte hade möjlighet att medverka i Stockholm utan kanske bor i eller har vägarna förbi Göteborg kommer vi arrangera seminarier och presentera utställningen igen under nästa vecka. Varmt välkomna!

Etnisk rensning och omfattande övergrepp i Burma

I dag skriver vi tillsammans med Amnesty, Svenska Burmakommittén, Olof Palmes Internationella Centrum och Fonden för Mänskliga rättigheter om att EU måste ställa tydligare krav på respekt för mänskliga rättigheter i Burma. Läs artikeln här: ”EU måste ställa krav på regimen i Burma”.

Human Rights Watch släppte i dag en rapport som klart redogör för att det pågår etnisk rensning mot landets rohingyas. EU väntas trots detta sannolikt i dag besluta om att helt ta bort de kvarstående sanktioner som finns (dock ej vapenembargot) mot landet. Då krävs det att Sverige och EU inte ser mellan fingrarna på de människorättsövergrepp som sker i landet, som det som pågår mot rohingyas. Även i Kachin-staten är problemen oerhört allvarliga. I denna övergångsperiod som regimen vill ge sken av att genomgå i riktning mot demokrati och mänskliga rättigheter är det oerhört centralt att alla strategier från regimen skärskådas. Genom att underblåsa konflikterna mellan landets buddhister och muslimer skapar militären sig en maktposition i samhället och kan peka på att de fortsatt behövs som garanter för säkerheten. De utsatta grupperna sätts i ”beskydd” i olika avgränsade läger, något som kan ses som en strategi för att ytterligare avskärma rohingyas från samhället.

I senaste numret av vår medlemstidning Pax finns en artikel om vårt samarbete med burmesiska fredsorganisationer. Läs gärna den. Och här kan du läsa vad jag har skrivit om Burma tidigare här på bloggen. 

Burma: alarmerande humanitära behov i Rakhine-staten. Många rohingyas lever under katastrofala förhållanden och litar inte på de lokala säkerhetsstyrkorna. HRW klassar situationen som etnisk rensning.
Foto: Mathias Eick EU-ECHO January 2013

Varning för krig i Burma

Vi gjorde en gemensam karta över var de organisationerna vi träffade hade projekt och/eller kontor i Burma.

Många pratar om fredsprocessen i Burma. Journalister, regeringar och internationella organ. Sedan presidenten Thein Sein tillträdde har han gjort en rad uttalanden där han värnar civilsamhället, fredsarbete, mänskliga rättigheter och så vidare. Detta förefaller ha anammats rakt av från internationellt håll.

Men det är värt att påminna om vad det är för fredsprocesser som pågår i Burma. Regimen har startat Myanmar Peace Center, en institution som flera givare pumpar in miljontals dollar i och som inte kan anses stå fri från regimens inverkan. Få av de personer vi träffade i Burma känner något förtroende för regeringens fredscentrum. Sedan tidigare finns en rad avtal om vapenstillestånd mellan regeringen och de etniska väpnade grupperna. För problemen med demokratin och freden i Burma handlar om långt fler saker än Aung San Suu Kyi och hennes när- eller frånvaro i politiken.

Under många år har långvariga inbördeskrig trasat sönder landet och drabbat civilbefolkningen oerhört hårt. Förhandlingar mellan de väpnade grupperna och regimen har pågått, men i princip varje gång slutat med att de brakat samman och nya strider börjat igen.

I Burma finns en rad väpnade grupper som har stort stöd från befolkningen i de områden de verkar. Vana vid juntans förtryck har de sett som enda utväg att ta till vapen för att skydda sig. Kamp om territorium, naturresurser och strategiska positioner är några av de saker konflikerna gäller.

Alla vi har träffat under vårt besök talar med skepsis och misstro gentemot Thein Seins nuvarande försök till att lansera sig som en fredens president. Militären upprustar i de etniska gruppernas områden, fort byggs upp, de flyttar fram sina positioner trots överenskommelser om vapenstillestånd. Mer trupper skickas ut. De etniska väpnade grupperna känner en stor misstänksamhet och ilska över hur regeringen agerar. Som en hungrig kålmask tuggar sig generalerna fram över landet utan att respektera överenskommelserna. Kort sagt: regeringen försöker sälja in sig som progressiva och nyskapande internationellt och har delvis lyckats med detta, men i sett till hur de agerar i Burma syns inte många tecken på att en förändring skulle vara på gång. 

Detta kommer med största sannolikhet leda till att de sköra samtal om en politisk lösning på konflikterna mellan de etniska grupperna och regeringen när som helst når vägs ände och krig bryter ut igen. Internationellt sett talar presidenten om fredssamtalen och vapenstillestånden, men framfarten fortsätter och de etniska grupperna kallas för terrorister. Nu är det säkerligen så att här, liksom i alla krig, har det begåtts övertramp av båda sidor. Men de väpnade grupperna är rädda för vad som kommer hända nu när det enda som verkar röra Burma i internationella forum förefaller handla om hur respektive lands företag kan vinna affärskontrakt i landet och hur man kan hålla sig väl med Burmas nya president. Det är en strategi som kommer slå tillbaka på internationella samfundet förr eller senare.

I Kachin-staten, längt norrut i landet, bröts vapenvilan 2011 med regeringen sedan Kachin Independence Army, KIA, vägrat acceptera de storskaliga utvecklingsprojekt regeringen Thein Sein ville inleda, främst kring ett stort dammbygge. Detta kombinerat med en massiv militär upptrappning i regionen ledde till att allt bröt samman igen. Mellan 35 000 och 75 000 personer beräknas ha fått fly bara sedan konflikten blossade upp.

De personer vi har träffat ser ett liknande mönster på fler ställen i landet, där risken för nya krig är stora. Främst i Karen och Shan-staterna tros nästa väpnade konflikter stå på tur att återupptas. Befolkningen och de väpnade grupperna känner sig helt inpressade i ett hörn, utan makt eller möjlighet att påverka. Det internationella samfundet ger allt sitt stöd till presidenten, ekonomiskt och politiskt. Resultatet: en förödande förtroendekris som riskerar kasta Burmas rakt in i inbördeskrig igen.

Ett annat minst lika oroande händelseförlopp är att konflikten mellan buddister och muslimer fortsätter att eskalera. Senast i mitten av förra veckan omkom tjugo personer och ett hundratal skadades i Meiktila i centrala Burma. Situationen i för folkgruppen Rohyingas är fruktansvärd. 

Bertil Lintner har skrivit två artiklar nyligen på temat fredsprocessen och hur regeringen spelar på olika lyror beroende på vilken arena de rör sig på. De är väldigt informativa och läsvärda båda två. De finns här och här.

Som ni ser på kartan här ovan finns det många organisationer som redan i dag jobbar på olika sätt för att främja freden i Burma, på många olika sätt och på många olika geografiska ställen. Jag har också skrivit om munkarnas arbete för att medla i konflikter i mitt tidigare inlägg. Jag hoppas verkligen att vi kan hitta en form för att stödja fredsinitiativen som tas av civila samhället i Burma.

Ngwe Kyar Yan

I samband med saffransrevolutionen 2007 blev flera munkar från klostret Ngwe Kyar Yan i Yangon arresterade. Det var i det här och flera andra kloster som de fredliga protesterna började och flera ledare från Ngwe Kyar Yan fängslades och utsattes för tortyr och misshandel. Den 26-27 september 2007 raidade juntan deras kloster och slet ut munkarna på gatan och rev av dem deras kläder. De blev beskjutna med gummikulor. Fönster krossades och många skadades oerhört svårt. Hela kvarteret runt deras kloster spärrades av. Rapporter förekommer också om att några munkar ska ha dödats på andra ställen i Yangon.

Ngwe Kyar Yan är känt för sin opposition mot regimen och för sitt långvariga arbete för demokrati och fredliga protester mot militärerna. I går fick vi möjligheten att besöka dem under en kort stund på förmiddagen och prata med varandra. Några tecken på att de skulle ha gett upp finns inte. De är fast bestämda att fortsätta sitt arbete med demokratiprocessen och samhällsförändringen.

De har en bred ansats i sitt engagemang. När de har råd åker de ut till byar och till konfliktområden för att förespråka fredliga metoder för demokratiarbete och också ingripa i spända situationer genom medling. Något som har framkommit under tiden vi har varit i Burma är hur känslig relationen är gentemot den muslimska befolkningen. Munkarna från Ngwe Kyar Yan försöker sprida kunskap om alla människors lika värde och att det i demokratikampen ingår att också inkludera människor som tror på andra religioner.

Några spår av räden mot klostret finns i dag inte kvar. Faktum är att militären själv kom dit och sopade igen spåren efter sig och lagade de krossade fönsterna.

I dag, 2013, ser situationen något annorlunda ut i Burma än 2007 – på pappret. Landet har fått en president som ledare istället för en general. Från internationellt håll prisas presidenten Thein Sein som en förändringskraft. Affärsrelationer utvecklas i en rasande fart, det lättas på sanktionerna, och den politiska ledningen för Burma tas emot med öppna armar världen över. Kraven och diskussionerna om mänskliga rättigheter har i mångt och mycket tystnat. När Sveriges regering var i Yangon i november ska det enligt källor som var med på plats inte ha ägnats många minuter åt att diskutera de etniska gruppernas ställning, mänskliga rättigheter eller demokrati. Istället var det en enda stor handelsdelegation som ville diskutera affärer. Det är oerhört illa att det svängt så snabbt. Handeln måste gå hand i hand med tydliga krav på mänskliga rättigheter.

För det är så det är. Om det är något som alla aktivister vi har träffat är överens om så är det att demokratiprocessen är bara en fejk. Övergreppen finns kvar, väpnade konflikter pågår fortfarande, militären har makt att komma tillbaka när de själva vill och fortsätter styra bakom kulisserna.

Fråga bara munkarna på Ngwe Kyar Yan. Så fort något händer ringer militären dit för att kontrollera vad de gör. De blir spanade på hela tiden. Presidenten däremot, han har nyligen fått fredspris.

Ni kan läsa mer om saffransrevolutionen här  och här.

Fred är ett samhälle i frihet

Kenneth och jag landade i Yangon i onsdags morse. Något av det första Kenneth, som har varit i Burma ett par gånger tidigare, sa var ”var är alla de gamla bilarna?”.

Den ekonomiska utvecklingen går snabbt. Om man nu kan prata om snabbt, när Burmas befolkning fortfarande lever i en enorm fattigdom. Priserna för saker som vi i stora delar av världen tar för givet att de flesta haft råd att köpa har här kostat ofattbara förmögenheter. År 2004 kostade ett SIM-kort 4200 dollar. I dag kostar det istället 250 dollar. Det är fortfarande oerhört mycket pengar. Och trots att bilparken i Yangon till viss del moderniserats (numera finns det till exempel dörrhandtag på bilarna) och att det är billigare med SIM-kort i dag än det var 2004, är det endast en liten del av befolkningen som har kunnat ta del av denna utveckling.

Ett nytt ord som jag har lärt mig sedan vi kom hit är cronies. Det är genomrika burmeser som inte sällan har nära kopplingar till generalerna och militärstyret. De är för många också synonyma med saker som korruption, landgrabbing, vapenhandel och gruvindustrin med alla rikedomar i form av ädelstenar som Burma är känt för att ha. I takt med att det skett vissa lättnader i sanktionerna mot landet och att många investerare börjat leta sig hit följer en ekonomisk utveckling (det sägs dock att många av investerarna klagar på att det var mycket enklare att göra affärer i landet förr…)

Dessa dagar har verkligen varit som att landa rakt in i hela förändringsprocessen som Burma genomgår just nu.

Den här veckan har National League for Democracy, NLD, haft partikongress och många kontroverser inom partiet har legat på dagordningen. En rör just cronies som har försökt köpa sig in i partiet genom att göra generösa donationer till NLD:s arbete, men även genom att göra starta egna skolprojekt på landsbygden. Det märks att det händer mycket i både det politiska och ekonomiska landskapet just nu, men var det kommer att sluta är det få som vet och det är egentligen bara små droppar om man jämför med behoven. NLD är gissningsvis även i fortsättningen det största demokratiska partiet men har en komplicerad politisk situation att förhålla sig till andra partier, etniska grupper och olika ekonomiska intressen i landet.

Och frågan är om man ens kan kalla det för en förändringsprocess, det som sker. Eller frågan är kanske snarare vad för typ av förändringsprocess som sker. Politiskt sett sitter militärjuntan fortfarande i princip på all makt, garanterat av den konstitution som drevs igenom 2008 i ett riggat val. Ekonomiskt sett befinner sig en överväldigande majoritet av befolkningen under oerhört svåra ekonomiska förhållanden och stora ekonomiska aktörer tar en stor del av kakan utifrån den utveckling som sker.

När jag har frågat de gräsrotsorganisationer vi har träffat om hur de upplever förändringarna är det många som pekar på små förbättringar men som i det stora hela är långt ifrån tillräckliga. Och man är fortfarande vaksam gentemot regeringens avsikter och känner en ovisshet kring vilken riktning denna samhällsförändring kommer att ta. 

Men samtidigt är man medveten om att det är nu man kan ta tillfället i akt att fånga upp de politiska löften om demokratisering, fredsprocesser och mänskliga rättigheter som ges från regeringen och använda det till att få till en verklig förändring. Tidningar rapporterar från fredsseminarier, skriver om munkars protester mot landgrabbing och de hemska förhållandena i landets gruvor, bevakar politiska partier osv. Manifestationer hålls på olika ställen i städerna och exempelvis den 8 mars åkte flera bussar fullastade med kvinnonätverk till Naypyidaw, huvudstaden, för att lobba på presidentens fru och lämna över en gemensam kravlista när hon höll ett offentligt tal om kvinnors situation i Burma. Så visst händer det saker.

Sedan två år tillbaka har vi samarbetat med organisationer ur den burmesiska exilrörelsen i Mae Sot, som ligger i Thailand nära gränsen till Burma. Under de här två åren har även vi sett en tydlig förändring med att många aktivister åker tillbaka in i Burma igen och registrerar sin organisation, engagerar sig och knyter nya kontakter och återupptar gamla band med vänner som suttit fängslade.

Jag tror att var och en som följde Saffransrevolutionen 2007 och hur brutalt den slogs ner av militärjuntan har känt en sorg och upprördhet över hur låst läget har varit i Burma. Alla som har läst om de etniska grupperna i landet som lever under ständiga väpnade konflikter eller hot om att en skör vapenvila ska brytas, har känt en maktlöshet och velat göra något. Men det är inte alltid så lätt att veta vad. Kan man lita på att militären inte kommer att göra entré igen och slå ner demokrati- och fredsaktivisterna? Kan man lita på att de regeringar i västvärlden som får besök av den burmesiske presidenten Thein Sein verkligen inte ser mellan fingrarna på de hemska människorättsbrott som skett och fortfarande begås? Och kan man sitta ner vid sidan av en annan människa utan att få tårar i ögonen när man får höra att han har suttit fängslad i 23 år, från 1988 till 2011, under dödsstraff, och som det första han gör när han kommit ut efter all den tiden är att med minimalt med resurser starta utbildningar i statsvetenskap och mänskliga rättigheter på landsbygden för det är det som han ser behövs göras? Det är svårt, ska jag säga.

Vi möter en sådan oerhörd lust och vilja att fortsätta att kämpa för en förändring på fredlig väg såväl från ungdomsaktivister som från tidigare politiska fångar. Från kvinnonätverk och tidigare etniska rebellgrupper. Munkar står redo att stödja sin befolkning och vara en del av den politiska förändringskraften. Det är en enorm kraftsamling som pågår från civila samhället.

I dag hade vi vår första gemensamma träff här i Yangon, alla tillsammans, där även Christoffer som anslöt i går morse var med. Hela dagen i dag har vi haft diskussioner om hur freden i Burma ska kunna säkras. De har fått lära känna Svenska Freds och hur vi arbetar. Tillsammans har vi haft utbyten om olika strategier, men mest av allt har vi lyssnat på deras erfarenheter och förklarat att det är det vi är här för. För att de själva ska definiera sina problem och utmaningar, och därefter sedan också vad som behöver göras. Fred är ett samhälle i frihet och som genomsyras av demokrati, sa en deltagare. En annan formulerade det som  ”Peace is no worries, just happiness.” 

Vi har knappt hunnit formulera klart frågorna till diskussionsgrupperna förrän ett stigande sorl blandat med skratt och eftertänksamma ansikten har skridit till verket och idéerna och visionerna om freden i Burma har haglat ner på papperslappar. Konstitutionen är ett stort problem. Kunskapen om mänskliga rättigheter en annan. En tredje starka ekonomiska aktörer som inte har något intresse av att värna befolkningen. En fjärde att det finns en stor misstro och ett behov av försoning. En femte att många är rädda för att förtrycket ska hårdna igen. Och så vidare. Men det märks tydligt på stämningen att många är inställda på att föra kampen för ett bättre Burma vidare och är redo att ta nya tag tillsammans. 

Det är med en stor känsla av ödmjukhet som jag har deltagit i dagens diskussioner. Men också med ett stort mått av inspiration och tillförsikt inför framtiden, även om det inte går att underskatta problemen. Det finns så många engagerade människor som enskilt och tillsammans utför ett avgörande förändringsarbete på gräsrotsnivå för den långsiktiga freden, demokratin och ett fritt Burma. Jag hoppas att vi ska kunna samarbeta närmare varandra framöver.