Fred är ett samhälle i frihet

YangonKenneth och jag landade i Yangon i onsdags morse. Något av det första Kenneth, som har varit i Burma ett par gånger tidigare, sa var ”var är alla de gamla bilarna?”.

Den ekonomiska utvecklingen går snabbt. Om man nu kan prata om snabbt, när Burmas befolkning fortfarande lever i en enorm fattigdom. Priserna för saker som vi i stora delar av världen tar för givet att de flesta haft råd att köpa har här kostat ofattbara förmögenheter. År 2004 kostade ett SIM-kort 4200 dollar. I dag kostar det istället 250 dollar. Det är fortfarande oerhört mycket pengar. Och trots att bilparken i Yangon till viss del moderniserats (numera finns det till exempel dörrhandtag på bilarna) och att det är billigare med SIM-kort i dag än det var 2004, är det endast en liten del av befolkningen som har kunnat ta del av denna utveckling.

Ett nytt ord som jag har lärt mig sedan vi kom hit är cronies. Det är genomrika burmeser som inte sällan har nära kopplingar till generalerna och militärstyret. De är för många också synonyma med saker som korruption, landgrabbing, vapenhandel och gruvindustrin med alla rikedomar i form av ädelstenar som Burma är känt för att ha. I takt med att det skett vissa lättnader i sanktionerna mot landet och att många investerare börjat leta sig hit följer en ekonomisk utveckling (det sägs dock att många av investerarna klagar på att det var mycket enklare att göra affärer i landet förr…)

Dessa dagar har verkligen varit som att landa rakt in i hela förändringsprocessen som Burma genomgår just nu.

Den här veckan har National League for Democracy, NLD, haft partikongress och många kontroverser inom partiet har legat på dagordningen. En rör just cronies som har försökt köpa sig in i partiet genom att göra generösa donationer till NLD:s arbete, men även genom att göra starta egna skolprojekt på landsbygden. Det märks att det händer mycket i både det politiska och ekonomiska landskapet just nu, men var det kommer att sluta är det få som vet och det är egentligen bara små droppar om man jämför med behoven. NLD är gissningsvis även i fortsättningen det största demokratiska partiet men har en komplicerad politisk situation att förhålla sig till andra partier, etniska grupper och olika ekonomiska intressen i landet.

Och frågan är om man ens kan kalla det för en förändringsprocess, det som sker. Eller frågan är kanske snarare vad för typ av förändringsprocess som sker. Politiskt sett sitter militärjuntan fortfarande i princip på all makt, garanterat av den konstitution som drevs igenom 2008 i ett riggat val. Ekonomiskt sett befinner sig en överväldigande majoritet av befolkningen under oerhört svåra ekonomiska förhållanden och stora ekonomiska aktörer tar en stor del av kakan utifrån den utveckling som sker.

När jag har frågat de gräsrotsorganisationer vi har träffat om hur de upplever förändringarna är det många som pekar på små förbättringar men som i det stora hela är långt ifrån tillräckliga. Och man är fortfarande vaksam gentemot regeringens avsikter och känner en ovisshet kring vilken riktning denna samhällsförändring kommer att ta. Utsikt över centrala Yangon

Men samtidigt är man medveten om att det är nu man kan ta tillfället i akt att fånga upp de politiska löften om demokratisering, fredsprocesser och mänskliga rättigheter som ges från regeringen och använda det till att få till en verklig förändring. Tidningar rapporterar från fredsseminarier, skriver om munkars protester mot landgrabbing och de hemska förhållandena i landets gruvor, bevakar politiska partier osv. Manifestationer hålls på olika ställen i städerna och exempelvis den 8 mars åkte flera bussar fullastade med kvinnonätverk till Naypyidaw, huvudstaden, för att lobba på presidentens fru och lämna över en gemensam kravlista när hon höll ett offentligt tal om kvinnors situation i Burma. Så visst händer det saker.

Sedan två år tillbaka har vi samarbetat med organisationer ur den burmesiska exilrörelsen i Mae Sot, som ligger i Thailand nära gränsen till Burma. Under de här två åren har även vi sett en tydlig förändring med att många aktivister åker tillbaka in i Burma igen och registrerar sin organisation, engagerar sig och knyter nya kontakter och återupptar gamla band med vänner som suttit fängslade.

Jag tror att var och en som följde Saffransrevolutionen 2007 och hur brutalt den slogs ner av militärjuntan har känt en sorg och upprördhet över hur låst läget har varit i Burma. Alla som har läst om de etniska grupperna i landet som lever under ständiga väpnade konflikter eller hot om att en skör vapenvila ska brytas, har känt en maktlöshet och velat göra något. Men det är inte alltid så lätt att veta vad. Kan man lita på att militären inte kommer att göra entré igen och slå ner demokrati- och fredsaktivisterna? Kan man lita på att de regeringar i västvärlden som får besök av den burmesiske presidenten Thein Sein verkligen inte ser mellan fingrarna på de hemska människorättsbrott som skett och fortfarande begås? Och kan man sitta ner vid sidan av en annan människa utan att få tårar i ögonen när man får höra att han har suttit fängslad i 23 år, från 1988 till 2011, under dödsstraff, och som det första han gör när han kommit ut efter all den tiden är att med minimalt med resurser starta utbildningar i statsvetenskap och mänskliga rättigheter på landsbygden för det är det som han ser behövs göras? Det är svårt, ska jag säga.

Vi möter en sådan oerhörd lust och vilja att fortsätta att kämpa för en förändring på fredlig väg såväl från ungdomsaktivister som från tidigare politiska fångar. Från kvinnonätverk och tidigare etniska rebellgrupper. Munkar står redo att stödja sin befolkning och vara en del av den politiska förändringskraften. Det är en enorm kraftsamling som pågår från civila samhället.

Fredsplanering i YangonI dag hade vi vår första gemensamma träff här i Yangon, alla tillsammans, där även Christoffer som anslöt i går morse var med. Hela dagen i dag har vi haft diskussioner om hur freden i Burma ska kunna säkras. De har fått lära känna Svenska Freds och hur vi arbetar. Tillsammans har vi haft utbyten om olika strategier, men mest av allt har vi lyssnat på deras erfarenheter och förklarat att det är det vi är här för. För att de själva ska definiera sina problem och utmaningar, och därefter sedan också vad som behöver göras. Fred är ett samhälle i frihet och som genomsyras av demokrati, sa en deltagare. En annan formulerade det som  ”Peace is no worries, just happiness.” 

Vi har knappt hunnit formulera klart frågorna till diskussionsgrupperna förrän ett stigande sorl blandat med skratt och eftertänksamma ansikten har skridit till verket och idéerna och visionerna om freden i Burma har haglat ner på papperslappar. Konstitutionen är ett stort problem. Kunskapen om mänskliga rättigheter en annan. En tredje starka ekonomiska aktörer som inte har något intresse av att värna befolkningen. En fjärde att det finns en stor misstro och ett behov av försoning. En femte att många är rädda för att förtrycket ska hårdna igen. Och så vidare. Men det märks tydligt på stämningen att många är inställda på att föra kampen för ett bättre Burma vidare och är redo att ta nya tag tillsammans. Vägar till fred i Burma

Det är med en stor känsla av ödmjukhet som jag har deltagit i dagens diskussioner. Men också med ett stort mått av inspiration och tillförsikt inför framtiden, även om det inte går att underskatta problemen. Det finns så många engagerade människor som enskilt och tillsammans utför ett avgörande förändringsarbete på gräsrotsnivå för den långsiktiga freden, demokratin och ett fritt Burma. Jag hoppas att vi ska kunna samarbeta närmare varandra framöver.

Kommentarer inaktiverade för Fred är ett samhälle i frihet

Filed under Burma, Konflikthantering

Kommentarer inaktiverade.