Kategoriarkiv: Indien

Carl Gustaf – lite som ett inlägg på Twitter

Vi har goda nyheter för infanteriet. Det ultimata pansarbrytande vapnet blev just lättare. Eller: ”We’ve got good news for infantry. The ultimate anti-armour weapon, just got lighter”, twittrade Saab nyligen om sin exportsuccé Carl Gustaf. Samma dag intervjuades deras presschef Sebastian Carlsson i Dagens Media om deras strategi för närvaron i sociala medier.

Strategin handlar om öppenhet och transparens säger deras presschef Sebastian Carlsson. Och säger vidare att:

– Saab är ett företag som säljer produkter till runt 100 länder. Vi har dessutom verksamhet i 35 länder och en mycket bred produktportfölj. Detta kräver ett antal marknadsföringsaktiviteter som består av ett antal olika ben.

Och Saab gör så klart allt för att marknadsföra sin mycket breda produktportfölj. Eller produktportfölj och produktportfölj, det handlar oftast om krigsmateriel. Men det är ett ord varken Saab eller andra inom vapenindustrin vill använda. Eller för den delen ens nämna något kring de negativa effekter deras produktportfölj har på civila i krigsområden. ”Vi minns honom som en väldigt fin familjefar. Han arbetade länge och hårt om dagarna för att försörja sin familj. Sen fick han helt plötsligt en väldigt tung väska över sig och dog. Vi har aldrig sett något liknande tidigare.”

Granatgeväret Carl Gustaf är en av Saabs största exportframgångar. Det tillverkas på licens i Indien och har sålts till bland annat USA, Storbritannien och Saudiarabien. Det tillhör den kategori av vapen som av FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan kallade för vår tids massförstörelsevapen. (sk ”small arms and light weapons”). De är jämförelsevis lätta att bära, använda, sprida, och även lätta att smuggla. Detta senare är något som med jämna mellanrum kommer fram i massmedia. Carl Gustaf har bland annat hittats i Libyen, Somalia, Burma och Irak, det vill säga ställen dit det aldrig sålts.

Saab vill så klart också göra allt för att framstå som att de har ett brett stöd för sin verksamhet och att det finns ”en liten minoritet som är kritiska och de ska man ha respekt för”. Dock visar opinionsundersökning efter opinionsundersökning att 8 av 10 vill förbjuda vapenexport till diktaturer, och ungefär lika många vill stoppa vapenexporten till människorättskränkare och krigförande länder.

Om du är intresserad av att läsa mer om sk små och lätta vapen, rekommenderar jag den här skriften: ”Lätta vapen från Sverige – En förödande exportsuccé”. Den har några år på nacken, men är fortfarande aktuell.

För att citera min kollega Linda: Carl Gustaf är lite som ett inlägg på mikrobloggen Twitter. Det retweetas lite hit och dit och man har inte riktigt koll på vem det landar hos.

Kommentarer inaktiverade för Carl Gustaf – lite som ett inlägg på Twitter

Under Burma, Försvarspolitik, Indien, Mänskliga rättigheter, USA, Vapenexport

Mer fred och nedrustning i utrikespolitiken behövs

Strax ska Carl Bildt presentera årets utrikesdeklaration. Jag ska försöka följa den live och kommentera på Svenska Freds Twitterkonto, om min uppkoppling tillåter det.

För två år sedan skrev Christoffer och jag en debattartikel på Newsmill om att Sverige borde sätta freden främst i utrikespolitiken. Något som kan låta som en självklarhet, men som tål att påminnas om, igen och igen. Sverige kan göra mycket för att staka ut en framtidsinriktad utrikespolitik som sätter fred, demokrati, mänskliga rättigheter och demokrati i centrum.

Gårdagen inleddes med att vi väcktes till nyheten av att Nordkorea genomfört ännu en provsprängning. Det är landets tredje provsprängning. Omvärlden har varit snabb med att reagera kraftigt. Även bundsförvanten Kina har sällat sig till kritikerna. Det är bra.  Men det behövs inte bara högljudda varningar om att kärnvapen kan komma att utvecklas av fler aktörer och protester mot provsprängningar. Det behövs ett unisont engagemang för kärnvapennedrustning, även från kärnvapenstaterna själva, vilket de också åtagit sig att göra i enlighet med ickespridningsavtalet NPT. Det är här vägen till en lösning på Nordkorea, Iran, Indien, Pakistan, Israel, ligger. Kärnvapenstaternas ovilja att ta konkreta nedrustningssteg leder till att andra stater väljer att hålla fast vid sina kärnvapenplaner.

Detta är ett stående problem. Det är alltid lättare att värna sina egna arsenaler och kvantiteter, och peka på att det är andras som ska bort. Oavsett om det är USA som pekar mot Iran eller Nordkoreas kärnvapenambitioner (där den senare onekligen förefaller ha kommit betydligt längre än den förre), eller om det är Sverige som pekar på Rysslands konventionella styrkor, är nedrustning något som beskrivs som negativt när det handlar om det egna landet. Det är alltså helst någon annan som ska hålla på med den där nedrustningen.

Om nu ordet nedrustning ens finns med i vokabulären.

De senaste årens utrikesförklaringar har inte haft särskilt många drag av nedrustning överhuvudtaget. Senast Sverige uttalade ordet nedrustning i en utrikesdeklaration var 2011, då i anslutning till kärnvapenavtalet NPT. Dvs i relation till en vapentyp Sverige självt inte ens förfogar över (vilket ju självklart är bra att vi inte gör). Året innan, 2010, var begreppet frånvarande, för att finnas med 2009 återigen i relation till ett avtal om kärnvapennedrustning, mellan USA och Ryssland. 2008 var det år nedrustning nämndes i en kontext av något annat än kärnvapen. På fem år har Sverige sagt ordet nedrustning sammanlagt tre (3) gånger i utrikesdeklarationerna.

Jag antar att förvänta sig en nedrustningsdubbel i årets utrikesdeklaration är helt överflödigt. Men det är nödvändigt.

Sverige har en lång tradition av att bidra till krig, förtryck och upprustning. Under hela kalla kriget finansierades vår sk neutralitet av en omfattande vapenhandel med en rad länder som inte var så fredligt sinnade. Att Sverige har en tradition av medmänsklighet och solidaritet stämmer på många sätt och vis, men inte särskilt genomgående över alla våra politikområden.  Det blir missvisande att alltid peka på den bättre historien då Sverige var ledande i fredsfrågor. För det var vi inte helt och hållet. Det fanns många bra initiativ och drag, men mycket fungerade som i dag kring vår vapenhandel och militära upprustning. 

Förra året slogs åter rekord i vapenexporten från Sverige, då den uppgick till 13,9 miljarder kronor. Svenskar är störst i världen på vapenexport per capita. OCH världsledande på bistånd! Vapenindustrin har en egen myndighet, FXM, som ska främja vapenexporten från Sverige. Just nu tycker ett antal ledande politiker att den viktigaste frågan för att värna freden i närområdet är att ställa Patriot-missiler på Gotland. Som tur är finns Hans Blix tillgänglig för att bemöta sådana förslag lika snabbt som hans efternamn antyder. Läs: ”Väderkvarnar i debatten” i senaste Fokus.

Det behövs en framtidsinriktad utrikespolitik som kan engagera och inspirera andra länder att följa efter. Ett antal förslag som skulle leda till ett fredligare närområde och en bättre värld är att återupprätta det ryska demokratibiståndet, sänka de militära utgifterna, stoppa vapenexporten till diktaturer, krigförande länder, och människorättskränkare. Vi behöver ha en generös syn på migration,  fortsätta bekämpa fattigdomen i världen och främja Millenniemålen. Regeringen bör ta ett krafttag för att höja Sveriges ansträngningar och kompetens i diplomati och fredsförhandlingar, och Sverige måste börja kritisera alla länder efter samma måttstock. Jämför till exempel tonen i samtalsläget Sverige har med diktaturen i Vitryssland jämfört med den i Bahrain. Skillnaden är att den senare säljer vi vapen till.

Det behövs mer fred, mänskliga rättigheter, demokrati och nedrustning i den framtida utrikespolitiken.

Kommentarer inaktiverade för Mer fred och nedrustning i utrikespolitiken behövs

Under Indien, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Ryssland, USA, Vapenexport

In Manipur, death comes easy

Det talas ofta om Indien som världens största demokrati. Ungefär lika ofta talas det om hur bra det går för den ekonomiska utvecklingen i landet. Lite mindre ofta talas det om den latenta konflikten med Pakistan. Och ytterst sällan talas det om de interna väpnade konflikter som pågår i landet.

Få i Sverige känner till delstaten Manipur i Indien, inklämd längst ute i nordöstra hörnet längs gränsen till Burma. De senaste decennierna har präglats av grova våldsamheter.

Korselden mellan väpnade grupper och regeringsstyrkor, som agerar under ett undantagstillstånd som ger militären rätten att göra i princip vad som helst, har drabbat civilbefolkningen hårt och man beräknar att minst 20 000 dött sedan 1960. Läs den skrämmande rapporten från Human Rights Watch från 2008, Getting away with murder – 50 years of the Armed Forces Special Powers Actsom även tar upp situationen i andra delstater. Mer från HRW och Manipur – se här.

Irom Sharmila är en imponerande kvinna som gick i hungerstrejk för 10 år sedan i protest mot hur den väpnade konflikten urskiljningslöst drabbar civila. Hennes krav är att undantagstillståndet upphävs, och hon har svurit att fortsätta sin hungerstrejk resten av livet. Se intervju samt bilder från Manipur här.

I regelverket som styr den svenska vapenexporten står det att export endast ska tillåtas om det överensstämmer med Sveriges utrikes-, försvars-, och säkerhetspolitik. Det står även att vi inte bör exportera till länder som har inre väpnade oroligheter, samt att mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att export ska beviljas.

Sverige har levererat krigsmateriel till Indien varje år sedan 1960.


Kommentarer inaktiverade för In Manipur, death comes easy

Under Indien, Mänskliga rättigheter, Vapenhandel

Koramangala

Koramangala2

 

 

Alla hjärtans dag 2009 i ett av Bangalores många slumområden i Koramangala. I området bor det drygt 60 000 personer: muslimer, hinduer och kristna tillsammans. En grupp äldre i det här slumområdet har bildat en intressegrupp. Förra året fick de igenom en höjning av den statliga pensionen från 75 till 400 rupies i månaden (från 13 till 73 kr). Målet är 1000 rupies (182 kr).

Tillgång till rent vatten och avlopp, mat till familjen och höga amorteringar för de lån som över 90 procent av Koramangalaslummens invånare sitter fast i är dagliga säkerhetshot för denna del av Bangalores befolkning.   

 

Drygt 80 procent av alla indier lever på under 2 dollar om dagen. De allra flesta arbetar, många som daglönare, tex på rökelsefabriker, som hushållerskor, byggnadsarbetare eller som gatusopare.

 

Det var ett inspirerande men samtidigt mycket sorgligt besök.

 

koramangala

 

 

Koramangala 3

 

Kommentarer inaktiverade för Koramangala

Under Indien

Bomber och granater

I fredags tillbringade vi hela dagen på Aero India – flygvapenmässan som pågått hela veckan. Solen stod högt på himlen och flygplanen dånade ett efter ett genom luften. Det var inte bara köparspekulanter och fredsarbetare som rörde sig inne på mässan, utan hela mässan var utformad som ett stort jippo. Föräldrar flanerade runt med sina barn, skolklasser på besök, olika former av dansant musik strömmade ur högtalarna och bollywoodfilmer visades vid ett par av företagens montrar. För den som hade råd gick det utan problem att köpa biljetter till hela området, antingen på banken eller på Coffee Day – Indiens motsvarighet till Starbucks. En helt vanlig mässa alltså. Missiler från israeliska Rafael – snart i ett vardagsrum nära dig.

 

Rafael vardagsrum

 

Och det är nog det som oroat oss mest. För det är inte en helt vanlig mässa. Det må vara att man går runt och tittar på små krigsskådeplatsuppställningar i miniformat där det inte spelar någon roll om de små plastgubbarna dör eller inte. Men verkligheten är helt annan.

 

Saab och Gripen International har inga flygplan på årets mässa. Jag frågade varför, eftersom alla de andra huvudkonkurrenterna tagit med flygplan hit. Svaret var att man hade för många andra kampanjer att jobba med, så det fanns ingen tillgänglig. Kan det vara därför som man, som enda företag vad jag kunde se, istället valde att köpa reklamplats på en hel kortsida på en av utställningshallarna?

Gripen kortsida 

 

Vi fick i alla fall en pratstund med Michael Olofsson, som egentligen jobbar med den danska kampanjen, och Anne Lewis-Olsson som är kommunikationschef på Gripen International. Bland annat frågade vi om de som företag funderar kring olika etiska ställningstaganden när de väljer var de vill marknadsföra sig och vilka affärer de själva kan ställa upp på. Jag frågade även kring hur de såg på att man sålt Erieye-systemet till Pakistan. De undrade å deras sida varför vi går på dem som företag när det är politikerna vi borde vända oss till.

 

Det är en mycket bra fråga tycker jag. Och jag tror helt enkelt inte det räcker med att arbeta mot politikerna, utan även gentemot företagen. Eller är det så att företagen helt saknar eget kritiskt tänkande, egen vilja och bara går i politikernas ledband? Det tror i alla fall inte jag.

 

Anne och Michael pratade också länge om vilken ekonomisk skjuts en eventuell JAS-affär skulle ge det indiska samhället i form av arbetstillfällen, offset etc, och att det är mycket bättre för både världen och Indien att de köper av oss istället för av USA eller Ryssland. 

Jag tror inte det är någon som på allvar vill neka ett land en bättre ekonomisk utveckling. Eller att det är bra med maktkoncentration mellan ett fåtal länder. Men är det verkligen någon som tror att utveckling i fattiga länder är det som driver Saabs affärsverksamhet? Skulle det vara så, kan jag tänka mig bättre strategier än vapenhandel.

 

I torsdags var sista dagen för vårt gemesamma event med Cafi och FEDINA, en heldagskonferens på ett av Bangalores mest välrenommerade universitet, Christ University. Programmet var fullspikat med talare och föredrag. Kända professorer och säkerhetsanalytiker turades om med gräsrotsarbetare att diskutera nedrustning och utveckling, och som Mr Sebastian från FEDINA sa vid konferensens slut var det ett och annat hjärta som mjuknat och insett vikten av att arbeta med nedrustningsfrågor och utveckling parallellt. 

Även jag själv berättade om Svenska Freds arbete och hur vi tänker kring nedrustningfrågor. Det var många som nickade instämmande när jag, med Indien och Pakistan som fallstudie, frågade om kapprustning, maktbalans, osv. Linda och jag blev inbjudna att komma tillbaka på måndag morgon, eftersom alla studenter som ville vara med på dagen inte hade hunnit. Det ska blir kul! 

Här är gruppen med volontärer från juridiska fakulteten som hjälpte till under konferensen. Extra glada för dagens undantag mot det t-shirtförbud som annars finns på Christ University’s campus.

 

 

 

Christ University 

 

 

1 kommentar

Under Aktuella frågor, Indien, Vapenhandel

Säkerhetshot?

Ytterligare ett par hektiska dagar är till ända i Bangalore. Känns snudd på omöjligt att sammanfatta allt som hänt med här kommer ett försök. Mer kommer imorgon!

Vi samlades vid Mahatma Gandhi Square i centrala Bangalore i onsdagsa för en första manifestation. Därefter var planen att vi tillsammans med de andra drygt 200 demonstranterna skulle ta oss till flygbasen Yelahanka för att möta vapenföretagen på väg ut när mässan stängde efter den första dagen. Polisen försökte stoppa dem vid ett antal tillfällen och sa att de inte hade tillåtelse att åka dit. Men de gav sig iväg ändå 

 

Ett handfull demonstranter gick in på mässans öppna område för att dela ut flygblad, medan resten bildade en lång kedja framför huvudingången. Med en bokstav på varje T-shirt bildades en kedja av människor med budskapet: Reduce military expenditure, give social security. 

  

Demonstration Aero India

 

Två säkerhetsvakter blev snart till 10 poliser, som snabbt blev till ytterligare 10 poliser, plus 3 civilpoliser, 3 secret servicemän – som vi sett ta anteckningar och fotografera oss redan tidigare under dagen – och militärpolis. Efter en dryg kvart kunde vi räkna till omkring 50 uniformerade och civila poliser och säkerhetsfolk. Detta trots att inte ett ont ord eller hotfullt utspel kom från demonstrationen, som var tyst och fredlig.

 

Människor blev tvingade upp på lastbilar, poliserna ville föra bort några av de ledande människorna i våra samarbetsorganisationer och stämningen var tidvis mycket hotfull.

 

Bakom rullade kravallbussen med galler för fönsterna sakta upp och väntade. När vi frågade varför demonstrationen inte fick fortsätta, fick vi svaret att de internationella gästerna skulle få ett så dåligt intryck av Indien om de såg oss. Om vi stod där tillräckligt länge fanns risken att media skulle börja rapportera och då skulle vi vara överallt i tidningarna i morgon. Det ville man till varje pris undvika. De kollade våra pass, beslagtog en kamera och hotade alla som filmade och tog foton att beslagta deras också om vi inte slutade omedelbart.

 

 

 

 

Tisdagen var lugnare, om det nu säger någonting. En mängd otroligt intressanta möten, workshops och diskussioner hölls på Indian Social Institute på temat nedrustning som medel för att minska fattigdom och främja utveckling. Hela programmet översattes från engelska till tamil och kannada, som är de två lokala språken här. Linda, som varit (och är!) vår eminenta projektledare, pratade under dagen om den svenska vapenexporten till Indien och Pakistan

 

dsc00284

 

Många reagerade på hur de svenska vapenaffärerna genom åren så tydligt utnyttjat upprustningen mellan de två länderna för att sälja ytterligare vapensystem. När Pakistan köpte Robot 70 försökte man t ex samtidigt sälja ett motmedel till systemet till Indien. Många verkar också tycka att det är befriande att höra oss ta kritisk ställning till vårt eget lands politik. Särskilt eftersom fredsarbetare i Indien som ifrågasätter landets skyhöga försvarsutgifter kallas opatriotiska och ses med stor misstänksamhet (vi har alltså en hel del gemensamt!). 

 

 

 

 

Kommentarer inaktiverade för Säkerhetshot?

Under Indien, Vapenhandel

The independent choice

Hej! Och välkomna till Svenska Freds blogg!

Här kommer ni att kunna vara med och följa fredsarbetet i världens äldsta och Sveriges största fredsförening! Dagsaktuella händelser kommer att blandas med övergripande fredsfrågor och kanske, som nu, en och annan reseberättelse.

Just nu befinner Linda och jag oss i Bangalore, Indien, där vi ska vara med på en nedrustningskonferens (10-12/2) som arrangeras tillsammans med två indiska NGO:s och ett universitet – Control Arms Foundation of India, FEDINA och Christ University. Vi är nu inne på vår tredje mycket händelserika och inspirerande dag och har träffat både företrädare för andra organisationer som ska vara med på konferensen plus en 5-6 reportrar från de största tidningarna här i Indien. Vi har åkt kors och tvärs genom staden, och det är minst sagt en utmaning att ta sig runt eftersom trafiken ligger tät vart man än kör:

Samtidigt som vår konferens hålls kommer världens fjärde största flygvapenmässa, Aero India, att gå av stapeln (11-15/2). Mässans stora fokus ligger på vad som kallats århundradets flygvapenaffär – en order värd 10 miljarder dollar, där svenska Saab och JAS 39 Gripen utgör en av huvudkonkurrenterna.

Det tog inte lång tid efter det att vi hoppat in i taxin vid flygplatsen i torsdags morse förrän vi båda två, lagom sömniga efter den långa resan hit, studsade till i baksätet av taxin. Två stridsflyg dundrade förbi ovanför taxin och då insåg vi att vi körde precis utanför Yelahanka – området där mässan hålls.

Reklamen för flygvapenmässan ligger tät över staden och en av de första bilderna vi såg var, tro det eller ej, en på JAS 39 Gripen. I gigantiskt format längs med motorvägen in mot Bangalore. Marknadsförd som The Independent choice, med snötäckta bergstoppar i bakgrunden. Liknelsen med gränsen mellan Indien och Pakistan och/eller Kina känns kuslig.

The independent choice

2 kommentarer

Under Aktuella frågor, Försvarsutgifter, Indien, Vapenhandel