Category Archives: Internationellt arbete

Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Samma dag som regeringen offentliggjorde beslutet att återinföra värnplikten presenterades den offentliga utredningen för Sveriges insatser i Afghanistan. Det första beskedet föregicks av ”ett försämrat säkerhetsläge”, det andra av en tolv år lång insats i Afghanistan.

Svenska Freds och SAK har varit några av de aktörer som krävt en oberoende utredning av de svenska insatserna i Afghanistan. Att det nu var dags för en sådan att presenteras var därför välkommet. Tone Tingsgård, som lett utredningen, redogjorde för att få av de mål som sattes upp har uppnåtts. I likhet med utredningen av den norska insatsen konstateras att det enda egentligen mätbart positiva är att Sverige visat Nato att vi är att räkna med. Vilket säkert kan ha betydelse för ett Nato-medlemskap.

Ur rapporten: ”Försvarsmakten anför också att man genom deltagandet i flera Natoledda insatser har byggt upp ett förtroende som betrodd och kompetent partner genom att vara en ansvarstagande truppbidragare. Försvarsmakten bedömer att detta har gett insyn och medinflytande i Nato, vilket har underlättat nationella besluts- och beredningsprocesser.”

Så för försvaret själva och för Sverige var den militära insatsen alltså till nytta. För freden i Afghanistan däremot ser resultaten inte lika lovande ut.

Ur rapporten: ”Det svenska militära engagemanget har inte lyckats uppnå den övergripande målsättningen att bidra till hållbar säkerhet…Säkerhet och stabilitet har inte uppnåtts och den väpnade konflikten fortgår och har ökat i omfattning och intensitet. Säkerhetsläget är svårt i nära nog hela landet.”

Som minst tros de ekonomiska kostnaderna för de militära insatserna i Afghanistan 2002-2014 landa på 11,1 miljarder kronor, men det finns enligt utredningen anledning att tro att de faktiska kostnaderna har varit avsevärt högre. På frågan om det varit värt det svarade Tingsgård: ”Om vi lärt oss något av det här kan det ha varit värt insatsen.”

Några timmar tidigare hade vi fått veta av försvarsminister Peter Hultqvist att värnplikten ska återinföras och att unga personer från och med juli ska tvingas till plikttjänstgöring om inte tillräckligt många ansluter sig frivilligt. Säkerhetslägets försämring har gett regeringen mandat att återinföra något som ska vara vilande i fredstid.

Vad är motsatsen till fredstid? Krigstid? Är det vad vi befinner oss i just nu? Ska vi satsa alla ekonomiska resurser på att ”höja trösklar” för yttre angrepp?

Jag är beredd att hålla med försvarsministern om att vi på många sätt märker av ett försämrat säkerhetsläge. Ett exempel är den försämrade säkerhet som nedskärningarna inom förlossningsvården har inneburit för dem som behöver den. Förlossningsavdelningar stängs och kvinnor får gå snabbkurser i att föda barn i bilen. Själv hade jag inte levt idag om jag bott längre än en timme från ett sjukhus när jag skulle föda mitt senaste barn. Jag hade dött av blodförlust. Jag överlevde tack vare suverän sjukvård och tack vare lyckan i att vara bosatt i en storstad. Säker och tillgänglig vård är en oerhört viktig samhällsfunktion såväl i freds- som i krigstid.

Barnmorskor, läkare och de som överlevt eller står inför traumatiska förlossningar varnar högljutt om att det endast är en tidsfråga innan någon dör. Det är ett akut försämrat säkerhetsläge för många kvinnor där mer resurser behövs. Men det är en enorm skillnad när röster istället höjs från Försvarsmakten om att vi saknar beredskap inför något som kanske kan hända. De rösterna tas på betydligt större på allvar, då måste något göras nu.

Vi som väljer att lära något av historien vet att säkerhetsläget i världen inte förbättras av upprustning. Det finns hur många exempel som helst som visar på det. Nu har Sverige lagt minst 11 miljarder kronor på en insats i Afghanistan för att förhoppningsvis lära sig något av det.

När ska vår feministiska utrikespolitik färga av sig på försvars- och säkerhetspolitik? När ska vi ta tag i den förlegade patriarkala bilden av att upprustning och avskräckning är ett fungerande sätt att skapa säkerhet? När ska brister inom andra viktiga samhällsfunktioner som exempelvis skola, förskola, vård och fungerande infrastruktur tas på samma allvar?

Unga röster fick frågan vad de tyckte om återinförd värnplikt i SVT Rapport och gav blandade omdömen. ”När det gäller militärtjänst handlar det om att ta liv och att offra sitt eget liv och det ska man aldrig bli tvingad att göra”, sa en av de intervjuade. En annan sa: ”Det är väl bra så att vi får lite ordning i samhället.”

Tone Tingsgård drog en uppgiven suck på presskonferensen. Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Resultatet är långt ifrån det önskvärda. Förhoppningen är att någon lär sig något av detta.

Säkerhetsläget “har försämrats”, värnplikten ska återinföras och försvarsanslagen höjas. Enigheten är fullständig, riksdagen “jublar”. Pengar som kunnat läggas på medling, diplomati, fredsbyggande, stärkande av mänskliga rättigheter och våldsförebyggande arbete, ska läggas på krig. Minst 11 miljarder kronor har lagts på en misslyckad militär insats i Afghanistan.

När ska vi börja prata om resurserna som läggs på militära medel och som skulle kunna gå till andra insatser som bättre främjar både mänsklig säkerhet och internationell fred och säkerhet? Hur många fler miljarder ska gå till försvaret? Till vapenindustrin? Utan en kritisk debatt och till vilket pris? På bekostnad av vems säkerhet?

Svenska Freds välkomnar att utredningen nu presenterats med en tydlig kritik på flera viktiga områden. Vi är många som har varnat för en sammanblandning mellan OEF, USA:s antiterroroperation, och den FN-sanktionerade ISAF-styrkan och att glidningen från fredsfrämjande till aktivt krigförande skulle leda i helt fel riktning. Vi har också varnat för riskerna med civil-militär samverkan och för hur militariseringen av biståndet påverkat möjligheterna för humanitära organisationer och utvecklingsaktörer att utföra sitt arbete. Vi har också kritiserat bristen på öppenhet från beslutsfattare till den svenska befolkningen kring vad den militära insatsen i Afghanistan egentligen innebar. Allt detta bekräftar nu utredningen.

Vad välkommet och uppfriskande det hade varit om utredningen dessutom vågat ta steget att säga: “Med militära medel uppnådde vi mål som kom Sverige och försvaret själva till del. Den viktigaste lärdomen är att vi hade en övertro till vad militära medel kunde åstadkomma. I framtiden måste vi våga ifrågasätta om Sverige verkligen ska bidra militärt eller om våra krafter och resurser inte är bättre investerade på annat håll.”

I en intervju angående Donald Trumps militära satsningar sa utrikesminister Margot Wallström tidigare i veckan till SvD: ”Jag tror att vi måste ändra på talesättet ´om du vill ha fred ska du rusta för krig´….Vill man ha fred ska man rusta för fred och investera i sådant som skydd av mänskliga rättigheter och pressfrihet.”

Hur länge ska det behöva dröja innan vi får se ett nytänkande inom försvars- och säkerhetspolitiken?

>> Läs mer om vad Svenska Freds tycker om att återinföra värnplikten.

>> Svenska Afghanistankommittén om de svenska insatserna i Afghanistan.

Kommentarer inaktiverade för Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Filed under Afghanistan, Aktuella frågor, Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Internationellt arbete, Konflikthantering

Mata inte fel varg

I går offentliggjorde utrikesminister Margot Wallström Sveriges utrikesdeklaration för 2017. Hopp och tillförsikt blandades med oro för världsläget.

Bland annat lyftes fredsavtalet i Colombia som ett positivt och hoppingivande fredsexempel från det gångna året. Wallström poängterade vikten av medling och konfliktförebyggande arbete, vilket förstås är välkommet. Hon nämnde även Burma/Myanmar, där bland annat Svenska Freds partnerorgansiationer arbetar för att bygga hållbar fred i landet, och den nya strategi för utvecklingssamarbete som ska tas fram under 2017. Målsättningen att bidra till en fredlig, inkluderande och demokratisk utveckling i landet, inklusive för minoritetsgruppen rohingya, är oerhört viktig.

Något som som både nämndes i utrikesdeklarationen och i debatten efteråt, var Sveriges roll som pådrivare för ett globalt kärnvapenförbud. Wallström poängterade att ett Nato-medlemskap inte är aktuellt och att Nato och dess kärnvapenparaply inte är förenligt med viljan att nedrusta världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen. Men regeringen verkar samtidigt inte se något hinder för ett mycket omfattande militärt samarbete med Nato. Vi har tidigare frågat var gränsen för den militära alliansfriheten går, utan att få några tydliga svar.

Wallström tog upp exempel på säkerhetspolitiska hot såsom klimatförändringar, ojämlikhet, vattenfrågor och resursbrist. Hot som kan påverka Sverige och som är del av den nationella säkerhetsstrategin, men jag hade önskat mig ännu mer fokus på mänsklig säkerhet och vikten av att Sverige respekterar mänskliga rättigheter, värnar asylrätten och följer barnkonventionen. De säkerhetspolitiska hot som identifierats i Sverige är redan en verklighet för många människor, vars säkerhet behöver vara högsta prioritet.

Wallström lyfte också behovet av ökat fokus på flyktens grundorsaker, vilket vi välkomnar. Men hur ser det ut i praktiken? Jag hade önskat mig en tydligare koppling mellan de bakomliggande orsakerna till varför människor tvingas fly, den svenska vapenexporten och den internationella vapenhandeln. Visserligen nämnde Wallström att Sverige “ska upprätthålla en strikt och effektiv exportkontroll av krigsmateriel” och att ett lagförslag i syfte att skärpa reglerna för export till icke-demokratier är på gång, men det har redan gått sex år sedan riksdagen beslutade att skärpa riktlinjerna och under tiden fortsätter Sverige att exportera vapen till flera mycket problematiska länder.

Den svenska vapenexporten var även något som togs upp av flera partier i debatten efteråt. Hans Linde från Vänsterpartiet, Birgitta Ohlsson från Liberalerna och Sofia Damm från Kristdemokraterna satte press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De ifrågasatte både varför lagförslaget dröjer och uttryckte oro för att formuleringarna inte kommer att vara tillräckligt skarpa.

Vi undrar också om regeringen kommer att stå upp för det egna kongressbeslutet och föreslå ett regelverk som de facto stoppar vapenexporten till diktaturer och andra länder där mänskliga rättigheter allvarligt kränks. Vi har all anledning att vara oroliga, men förutsättningarna finns om regeringen vill. En majoritet av riksdagens ledamöter hör till partier med kongressbeslut eller ställningstaganden på årsmöten och i partiprogram om att stoppa vapenexport till diktaturer.

Motsättningen mellan en framgångsrik feministisk utrikespolitik och svensk vapenexport blev ännu tydligare i debatten efteråt. I den konstaterade Wallström att export av krigsmateriel innebär en mängd dilemman, som kommer att finnas så länge Sverige tillverkar och säljer vapen. Och slutsatsen vi återigen kan dra är hur oerhört svårt det är för regeringen att föra en trovärdig feministisk och inkluderande utrikespolitik så länge vapenexporten till diktaturer och länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter pågår. Kopplingen mellan vapenexporten och dagens flyktingkris är svår att bortse från. Människor flyr i stor utsträckning från väpnade konflikter som i sin tur göds av tillförseln av vapen. EU investerar allt större summor i gränsövervakningssystem för att bland annat stänga människor i behov av skydd ute, samtidigt som många av medlemsländerna exporterar stora mängder krigsmateriel till de konflikter som människor flyr från, i exempelvis Nordafrika och Mellanöstern.

Wallström inledde utrikesdeklarationen med en morfars berättelse för sitt barnbarn om sina två inre vargar, en god och en ond. På barnbarnets fråga om vilken varg som vinner svarade morfadern: “Den som du matar.”

Att fortsätta exportera vapen till diktaturer och förtryckarstater är att mata helt fel varg.

Mina tankar förs till Hans Rosling som dog för en vecka sedan och som ständigt poängterade att vår kunskap om världen präglas både av vad vi väljer att se men också av den bild vi visar upp för andra. Visar han bara sin sko, är det skon vi ser. Vi har under den senaste tiden bland annat sett hur kritik mot den den rådande försvars- och säkerhetspolitiken avfärdas som spridning av desinformation. Därför är det viktigt att de röster som nyanserar debatten och som lyfter alla de alternativ som finns för att bygga hållbarhet och fred i världen inte kvävs. Att de fredsbyggande processer som möjligen är mer tidskrävande och svårare att mäta, men som är nödvändiga för en hållbar värld, prioriteras. Därför är det glädjande att Wallström i sina slutord tackade civilsamhället och folkrörelserna som genom sitt arbete och opinionsbildning gör skillnad. Ju snävare våra perspektiv blir desto mer hotfull och onyanserad blir världen. Det i sig utgör ett allvarligt säkerhetshot, som vi alla måste bekämpa. Och det sätter fingret på att civilsamhällets engagemang, både i Sverige och internationellt, nog aldrig varit så viktigt som nu.

>> Läs SvD:s artikel om den svenska vapenexporten
>> Läs Hans Lindes debattartikel om den svenska vapenexporten i Expressen
>> Se utrikesdeklarationen och den utrikespolitiska debatten i sin helhet

Kommentarer inaktiverade för Mata inte fel varg

Filed under Burma/Myanmar, Försvarspolitik, Internationellt arbete, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, nedrustning, Vapenexport, Vapenhandel

Äntligen ett svenskt ja till förhandlingar om ett kärnvapenförbud

Svenska Freds generalsekreterare, Karin Wall Härdfeldt, rapporterar från FN i New York:

Just nu är Svenska Freds på plats i New York eftersom FN:s första utskott, som behandlar nedrustningsfrågor och internationell säkerhet, sammanträder. Det kan bli ett historiskt möte. Efter åratal av dödläge står det internationella samfundet inför en unik möjlighet att äntligen förbjuda kärnvapen, det mest destruktiva och omänskliga vapen som någonsin utvecklats. Det är glädjande och på tiden att regeringen nu beslutat att Sverige ställer sig bakom kampen för ett förbud och i dag meddelat att Sverige kommer att rösta ja till det aktuella resolutionsförslaget!

Kärnvapenfrågan har dominerat diskussionerna i första utskottet under förra och denna vecka. Inför årets generalförsamling är den mest aktuella frågan om världens länder kommer att besluta om ett mandat för att påbörja förhandling om ett globalt kärnvapenförbud. Ett förslag till resolution som nu verkar ha goda förutsättningar att vinna stort stöd och där Sverige har möjlighet att verka för att få fler stater att rösta ja. Resolutionen går till omröstning i månadsskiftet oktober/november och antas den kommer förhandlingar att påbörjas under 2017.

Att vi kommit så här långt att det nu finns ett internationellt momentum för ett förbud är mycket tack vare civilsamhällets arbete med att omdefiniera debatten genom att lyfta de humanitära konsekvenserna av kärnvapen som det centrala argumentet för att förbjuda dem. Samordnade genom kampanjen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) har civilsamhällesrepresentanter från olika organisationer, från olika delar av världen som Costa Rica, Holland, Norge, Kanada, Japan, Afghanistan, Uganda med flera samlats i FN-huset. In i det sista diskuterar de med diplomater, både från det egna landet och andra. De skriver analyser, pratar med media, bedriver kampanj i sociala medier och arrangerar sidoevents. Allt för att se till att så många stater som möjligt röstar för resolutionen. Stämningen är hoppfull men spänd.

Inför regeringens ställningstagande har vi i Sverige sett politiska utspel i media och i riksdagen om en oro för att en aktiv svensk nedrustningpolitik skulle få negativa konsekvenser för möjligheterna till ett svenskt Natomedlemskap och för den svenska vapenexporten. Vi välkomnar att regeringen gjort tydligt att de humanitära konsekvenserna av kärnvapen går först.

Förslaget om ett förbud av kärnvapen är inte heller okontroversiellt internationellt. Trots många nedrustningsåtaganden genom åren har processen för att förbjuda kärnvapen mer än tydligt visat exakt hur ovilliga kärnvapenstater och deras allierade är att fullfölja sina åtaganden. Det aktuella resolutionsförslaget för att inleda förhandlingar om ett kärnvapenförbud är omtvistat och har lett till hårdordade anföranden i första utskottet. Vi har fått lyssna till kärnvapenstater som gjort sitt yttersta för att underminera processen, som läxat upp den majoritet av stater som stöttar förhandlingar om ett kärnvapenförbud, förlöjligat deras perspektiv på fred och säkerhet och anklagat dem för att riskera världsordningen.

Även om det bästa vore om alla stater deltog kan ett kärnvapenförbud utvecklas även utan kärnvapenstaterna och det skulle ha stor betydelse, inte minst för att sätta en ny internationell norm. Förbuden mot exempelvis kemiska vapen, klustervapen och personminor har visat att det går att förändra internationella normer. Avtalen gör att tröskeln för att använda vapnen höjs, att det blir svårare att få tag på dem och att investeringarna i denna sorts produktion minskar vilket också kan påverka vapenföretagen. Sverige måste nu, tillsammans med andra stater som vill verka för ett internationellt kärnvapenförbud, se till att resolutionen röstas igenom och att de förhandlingar som sedan inleds är öppna för alla stater, inte går att blockera av någon stat och inkluderar civilsamhället.

Bland de civilsamhällesrepresentanter som finns på plats här nu under första utskottets möte, finns de som arbetar med den japanska hibakusha-rörelsen som samlar japanska kärnvapenöverlevare. Överlevarna har i decennier rest jorden runt för att berätta om sina upplevelser av kärnvapensprängningarna av Hiroshima och Nagasaki. I dag finns inte så många av dessa överlevare kvar i livet och organisationen tvingades för ett tag sedan inse att deras mål att förbjuda kärnvapen under sin egen livstid inte skulle nås. De reviderade då målet till att det under deras livstid skulle göras en plan för när kärnvapen skulle avskaffas. Nu finns alltså chans för det internationella samfundet att se till att deras mål uppnås och att ingen ska behöva uppleva det som de upplevt, någonsin igen.

fn_1

FN_2.JPG

fn_3

1 kommentar

Filed under Aktuella frågor, Internationellt arbete, Kärnvapen, nedrustning

Varför jag inte firar den internationella fredsdagen

Det är den 21 september och den internationella fredsdagen. En dag instiftad av FN, tänkt att stärka fredens ideal, både inom och mellan nationer och människor. Det är en fin tanke även om dagen går många förbi. Kanske är det för att freden känns så avlägsen. I en värld där sköra vapenvilor ständigt bryts, senast i Syrien med bombningar av hjälptransporter med flera döda som resultat.

Jag är på väg hem från Burma/Myanmar efter att ha tillbringat tio dagar med våra partners här. I projektet som vi sedan 2013 driver tillsammans med Ar Yone Oo och åtta andra organisationer under deras paraply. I ett land med lång erfarenhet av krig och väpnad konflikt och vars gräsrotsrörelse är stark men behöver stöd att utvecklas och överleva i övergången från diktatur till något som förhoppningsvis kan bli demokrati.

För några dagar sedan, den 17 september arrangerade Svenska Freds, tillsammans med våra partners, en konferens för att lyfta den internationella fredsdagen. Flera talare från både religiösa grupper och civilsamhällesorganisationer var inbjudna. En av talarna gjorde särskilt stort intryck på mig, Khin Ma Ma Myo som grundat organisationen Myanmar Institute of Peace and Security Studies. Hon lyfte vikten av trygghet för att kunna arbeta för demokrati och fred. ”Här inne är jag trygg”, sa hon, ”men vad händer när jag kliver ut på gatan efteråt?” Även om det blivit lättare att engagera sig här finns en lång historia av politiskt aktiva som fängslats och torterats. Många av de aktivister jag träffat under mitt besök har berättat om att de suttit fängslade i många år, utsatts för tortyr och satts i isoleringsceller. Enbart på grund av sitt politiska engagemang. Det är inte svårt att förstå varför oro fortfarande är en ständig följeslagare för många.

Jag åker hem från Burma/Myanmar med två förstärkta insikter. Dels hur viktigt det är att träffa andra från civilsamhället för att få ny energi och få bekräftat att förändring byggs underifrån. Resans sista dagar besökte vi några av våra partners lokala kontor och träffade deltagare från deras olika verksamheter. Såg glimtar av det stora engagemang och den starka gräsrotsrörelse för demokrati och respekt för allas mänskliga rättigheter, som finns i hela landet.

Men jag bär också med mig hem hur viktigt det är aktivt jobba för att vårda den fred och demokrati vi har i Sverige. Fred är inget statiskt utan en pågående process, som kan gå om intet på ett ögonblick. Vi måste fortsätta att värna om allas mänskliga rättigheter. Fortsätta tjata om alternativen till att möta de påstådda yttre hoten med upprustning och militära allianser.  För som min kollega på fredskontoret sagt: ”Väpnade konflikter är som att sluta röka. Den bästa metoden är att aldrig börja.”

Konflikter som väl bryter ut går inte att backa från och både nuet och historien visar vilka fruktansvärda konsekvenser som följer av krig. Den internationella fredsdagen ger oss tillfälle att stanna upp och överblicka de väpnade konflikter som pågår och vad de orsakar. Fråga oss själva hur vi ska göra allt som står i vår makt för att förhindra att fler konflikter bryter ut. Det är ett tillfälle för oss som lever i fred och demokrati att fråga oss hur krig och våldsutövande kan få vara fortsatt norm för konfliktlösning utan att fler protesterar. För helt uppenbart fungerar det inte.

Det är ganska talande att det finns en internationell fredsdag. Den är undantaget som bekräftar regeln. Årets internationella fredsdag fokuserar på Agenda 2030 och särskilt mål 16: Byggstenar för fred, för hållbara och inkluderande samhällen. Och vi får fortsätta att stäva efter att steg för steg, byggsten för byggsten, stärka närvaron av fred. En dag av vapenvila och fredssamtal som kan bli två, tre och slutligen fylla de 365 dagar som året rymmer. Fredliga samhällen byggs av de människor som lever i dem. Så länge inte alla är inkluderade och så länge inte alla känner sig trygga nog att engagera sig, finns inget incitament för en hållbar fred. På någon plats i världen.

Jag firar inte idag, eftersom vi inte har någon världsomspännande fred att fira. Men den dag då internationella fredsdagen kan läggas ner, är jag den första att dansa på gatorna.

>> Se bilder från Burma/Myanmar

Kommentarer inaktiverade för Varför jag inte firar den internationella fredsdagen

Filed under Burma, Internationellt arbete, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

Snart vet vi…

Kl 11 vet vi vem som får Nobels fredspris 2013. En sak som är säker är att det är nästan omöjligt att gissa på förhand vem som får det. Nobelkommittén gillar att överraska och har också fått utstå en del rättmätig kritik för att ha gjort fredspriset till mer av ett superstar-pris eller till och med ge priset till kontroversiella mottagare som Henry Kissinger, Barack Obama eller trion Arafat-Rabin-Peres, än att premiera fredsarbetare.

Jag minns hur glada alla kampanjarbetare och gräsrötter blev 1997 när kampanjen för att förbjuda personminor, ICBL, fick priset. När nätverk och organisationer blir belönade för sitt arbete innebär det så klart inte bara ett erkännande för dess ofta långvariga arbete, inte sällan under ganska knappa resurser. Det betyder också att fred kopplas samman med vanliga människors engagemang och kamp tillsammans. Visst kan det vara bra att också belöna höga statsföreträdare som fattat bra beslut för världsfreden, men ju närmre priset kommer vanliga människor ju närmre kommer också tanken om att alla kan vara med i fredsarbetet. Alla kan vara med och bidra till freden, man måste inte vara president.

Malala Yousafzai från Pakistan har varit mångas förslag och det skulle helt klart vara en fantastiskt värdig vinnare för hennes tydliga kamp för barns och flickors rätt till utbildning. Likaså kirurgen Dennis Mukwege från Kongo-Kinshasa skulle vara ett mycket bra val för hans arbete med att både ge det nödvändiga medicinska stöd till alla kvinnor som fallit offer för våldtäkt i kriget i Kongo-Kinshasa, men också för att han så tydligt satt frågan om våldtäkter och sexuellt våld i krig på den internationella dagordningen.

Andra bra val skulle vara Cluster Munition Coalition som lyckats förbjuda klustervapen, eller Control Arms som arbetat fram ett internationellt avtal om vapenhandelsreglering, forskaren Gene Sharp som genom den akademiska världen inspirerat till fredliga aktioner och protester världen över, bland annat under den arabiska våren och tidigare i den fredliga kampen i Serbien och ännu lite längre tillbaka i tiden även för aktivisterna på Himmelska fridens torg. Ett tredje, lite mindre känt förslag, är fredsbyarna i Colombia. Vad som började med att en by utropade sig som icke villiga att delta i inbördeskriget 1997 har sedan spritt sig och inspirerat ett 50-tal byar till att välja samma väg. Mitt i en väpnad konflikt har små öar av fred utvecklats, något som lett till att de setts med ganska mycket misstänksamhet. Deras arbete och ställning skulle förstärkas av ett fredspris.

Kommentarer inaktiverade för Snart vet vi…

Filed under Internationellt arbete, Klustervapen, Konflikthantering

Avdragsrätt som träffar snett

Skrammel. Foto: Flickr/sunefrack
Skrammel. Foto: Flickr/sunefrack

”Oavsett om man är för en avdragsrätt eller inte, är den nuvarande utformningen problematisk. Det är ett steg mot en politik där regeringen väljer ut vilken verksamhet som bör vara viktigast i ideella organisationer och styr hur vi bör organisera oss.” 

Så skriver Hanna Hallin på Sektor3, tankesmedjan för det civila samhället, den 2 januari i år på Svd Brännpunkt. När reformen för att kunna göra avdrag på gåvor till det civila samhället genomfördes hyllades den av många, främst företrädare för Kristdemokraterna, som en stor framgång.

Nu har en rad uppföljningar gjorts kring hur pass stort genomslag den har haft. Resultatet av dessa bör rimligen föranleda en omprövning från regeringen i frågan. Den största kritiken ligger i att ändamålet är för snävt definierat, att det är för små summor och att företag inte kan göra avdrag. I går rapporterade Ekot bland annat om detta: ”Ljumt intresse för avdrag på hjälpgåvor”. Se också ett tidigare inslag med Sofia Walan, generalsekreterare på Kristna Fredsrörelsen: ”Kritik mot skatteavdrag för välgörenhet”.

Till detta vill jag gärna lägga till några ytterligare synpunkter. När vi i Svenska Freds övervägde att ansöka om denna möjlighet, man måste ansöka om den, insåg vi väldigt snart tre saker:
1) det kostar 10 000 kronor bara för att ansöka. Då vet du inte ens om du kommer bli beviljad rätten att vara med som organisation hos Skatteverket. Och därefter kostar det dig 7000 kronor om året.
2) ändamålet ska vara hjälpverksamhet eller forskning, vilket vi inte ägnar oss åt.
3) det kräver en stor administration som vi inte mäktar med just nu – ett exempel är att varje gåva föranleder att kontrolluppgift ska lämnas till Skatteverket.

Nu må en del tro att Svenska Freds är en gigantisk organisation med en mängd resurser. Men vi är en väldigt liten organisation jämfört med många andra som kanske är lika kända som vi är, t ex Röda Korset eller Rädda Barnen, och har inte samma administrativa resurser som gör att vi ens kan vara med och ta del av reformen.

Reformen exkluderar alltså en rad organisationer som har påverkansarbete som fokus snarare än hjälpverksamhet. Gunnar Strömmer i SvD skriver träffsäkert: ”Den nya avdragsrätten uppmuntrar stöd till barn med föräldrar som dricker, men inte till nykterhets- eller idrottsrörelsen som arbetar för att förebygga missbruk. Bidrag till människor som drabbats av miljökatastrofer gynnas, men inte engagemang i miljörörelser som scouterna eller Fältbiologerna.”

Han skulle också kunna ha skrivit att avdraget gynnar organisationer som arbetar med att hjälpa människor drabbade av krig, men inte organisationer som arbetar med att förebygga dem.

I detta finns också en rent samhällspolitisk dimension i reformen som inte går att låta bli att kommentera. Och som man måste vara medveten om, oavsett om man gillar avdragsfrågan eller inte.

Visst är det hjälparbete som utförs av civila samhällets organisationer oerhört viktigt, vilket också framgår av Strömmers ovan refererade text. Men jag kan inte låta bli att jämföra med två andra inslag i samhällsförändringen som har skett under nuvarande regering.

1. det statliga stödet till svenska organisationer som arbetar med information och påverkan i biståndsfrågor har halverats.

2. biståndsdebatten präglas alltmer av sk gammelbistånd där spisar värderas högre än kapacitetsuppbyggnad där människor i utvecklingsländer får sätta målen för vilket stöd som behövs för utveckling och fattigdomsbekämpning.

Det är väldigt svårt att utifrån dessa förändringar inte dra slutsatsen att regeringen vill minska närvaron av påverkansarbete från civila samhället. Det låter i mina öron inte särskilt främjande för demokratin. Istället för förebyggande och demokratisk granskning och påverkansarbete främjas välgörenhet.

När informationsanslaget till civila samhället minskades med drygt 50 procent tror jag det var många som tänkte att detta skulle kompenseras av avdragsreformen för gåvor. Så är det alltså inte.

Det är frågan om två helt olika saker. En gåvoreform som uppmuntrar till givande till hjälpverksamhet kommer ju landa just i det, stöd till kläder, mat etc. Den främjar däremot inte påverkansarbete eller förebyggande av de katastofer eller mänskliga tragedier som hjälporganisationer riktar in sig mot, dvs politik och påverkan för att förhindra hemlöshet, korruption, krig eller avsaknad av vissa mänskliga rättigheter. Istället för att skapa förutsättningar för ett ökat förebyggande landar regeringens reformer i andra änden, den där det redan gått åt pipsvängen.

Jag hoppas ingen missförstår mig. Jag vill att det ska finnas ett bra och gediget stöd för de människor och länder där man behöver göra akuta insatser. Men om det inte satsas mer på att främja bättre utvecklingsbistånd och påverkansarbete i Sverige kommer vi med stor sannolikhet inte landa i någon förbättring, utan enbart kunna ägna tid åt att släcka bränder.

Finns då inte förutsättningarna för en förbättrad reform som fångar upp hela bredden av engagemang och arbete som ryms inom det civila samhället i Sverige? Jovisst gör det det.

I regeringens proposition, ”En politik för det civila samhället” skriver man bland annat väldigt bra: ”Regeringen föreslår att målet för politiken ska vara att förbättra villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin. Detta ska ske, i dialog med det civila samhällets organisationer, genom att utveckla det civila samhällets möjligheter att göra människor delaktiga, genom att stärka det civila samhällets förutsättningar att bidra till samhällsutvecklingen och välfärden samt genom att fördjupa och sprida kunskapen om det civila samhället.” (min kursivering)

Sektor3 föreslår just också att grunden för avdragsreformen borde ta sitt avstamp i regeringens egen politik för det civila samhället.

Låt mig förresten påminna om att det så klart fortfarande precis som tidigare går bra att ge stöd till påverkansarbete hos oss i Svenska Freds. Dock utan möjligheten att göra avdrag för din gåva. Tyvärr.

Kommentarer inaktiverade för Avdragsrätt som träffar snett

Filed under Internationellt arbete, Okategoriserade

Bra att fredspriset granskas

Nobels fredspris ska granskas, läser jag på Sydsvenskans hemsida. Jag tycker det är bra. Det är ofrånkomligen så att det alltid finns olika åsikter om vem som är värd ett pris och jag håller själv med om att Nobelkommittén inte alltid träffat rätt, exempelvis genom valet av Barack Obama.

I det här fallet har frågan anmälts till Länsstyrelsen i Stockholm för prövning. Det är onekligen inte så lätt att tolka ett testamente som är daterat 27 november 1895.

I testamentet står det att fredspriset ska gå till ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser.”

Jag är inte historiker men inbillar mig å ena sidan att t ex ”verka för folkens förbrödrande” kunde tolkas på olika sätt även när det skrevs. Å andra sidan fanns det enligt juristprofessorn Fredrik Heffermehl, den som anmält saken till Länsstyrelsen, en tradition de första åren av att ge det till fredsförfäktare som gjort direkta insatser för freden, för nedrustning och för avskaffande av militär styrka.

Numera ges priset oftast (”från 1945 och framåt”) till personer som inte har någon verksamhet i fredsarbete utan istället till försvarsvänner och Natoivrare, menar Heffermehl. Detta ska till stor del bero på att det är fel personer som sitter i Nobelkommittén.

Jag tror också att Nobelkommitténs sammansättning påverkar valen de gör. Men jag instämmer inte helt i Heffermehls kritik. Jag tycker till exempel att det redan från början har saknats ett gräsrots- liksom genusperspektiv.

Men nu ska alltså Nobelkommittén få svara Länsstyrelsen hur de ser på föreskrifterna. Jag ser fram emot att läsa det!

DN

Kommentarer inaktiverade för Bra att fredspriset granskas

Filed under Internationellt arbete, Konflikthantering