Kategoriarkiv: USA

Nato: utvidgning skulle destabilisera Ryssland

I förra veckan meddelade USAs ambassadör till Nato att någon utvidgning av militäralliansen inte är aktuell de närmsta åren eftersom det skulle kunna inverka negativt på Ryssland. Det här citatet från en artikel från Reuters är intressant.

”If you accept the premises … about Russia’s internal weakness and perhaps steady decline, it may not make sense to push further now and maybe accelerate or destabilize that decline.”

Nu går det ju att invända att en inte accepterar de anförda premisserna så klart. I så fall skulle det betyda att ambassadören av någon anledning inte lägger fram korten så som det är. Att Ryssland egentligen är ett land på uppgång och uttalandet snarare handlar om politisk taktik och strategi. Frågan blir då när vi ska läsa uttalanden från USAs Natoambassadör på tvärtomspråket och när vi inte ska göra det.

Om vi istället läser det bokstavligt ger det väldigt många rätt som hittills pekat på faran med alltifrån värdlandsavtal till risken för en negativ eskalering i säkerhetspolitiken med en utvidgning av Nato. I så fall bör rimligen samma kritik riktas mot Nato själv som riktats mot oss – att Nato anpassar sig efter Ryssland.

Fast handlar det om någon anpassning? Eller handlar det om en säkerhetspolitisk bedömning, som inte motsäger att en fortfarande kan tycka att Ryssland begår brott mot folkrätten som ska fördömas, som landar i slutsatsen att de långsiktiga chanserna för hållbar fred skulle minska? Att Nato inte alls är ute efter att destabilisera Ryssland, vilket ibland framförs i debatten.

Riksdagen ska i slutet av maj ta ställning till värdlandsavtalet med Nato. I fredags hade 1000 mail skickats till ledamöterna i försvarsutskottet respektive utrikesutskottet från vår kampanj. Där kan du läsa om huvudargumentet till varför vi anser att värdlandsavtalet inte ska ingås.

Kritiken har vuxit i snabb fart internt inom (S) mot partiets avsikter att ingå samarbetsavtalet med Nato. Distrikten i Malmö, Göteborg och Stockholm är bara några exempel.

Ibland kan det låta som att det är självklart att vi ska fördjupa samarbetet med Nato genom värdlandsavtalet. Men så är det inte. Om du inte redan skrivit brev till ledamöterna i utskotten får du gärna hjälpa till med att göra det.

1 kommentar

Under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, USA

Ge inte bränsle åt terrorismen – underminera den

Terrordåden som drabbat Paris är fruktansvärda. Det är liknande omständigheter som människor i Libanon, Syrien, Irak, Afghanistan eller Jemen levt med under väldigt lång tid. Jag förstår att många är oroade och känner behov av att agera snabbt. Just därför är det extra viktigt att vi gör rätt saker. I lägen av oro kan vi tro att vi agerar rationellt, när det snarare visar sig vara tvärtom. Och oftast verkar det som att det enda som är att göra något är att trappa upp militärt. Vi famlar efter något som uppfattas som tydligt och konkret. Men det är mer komplext än så. Många aktörer och företeelser hänger ihop. Studio Ett gjorde ett inslag om Frankrikes begäran om militärt stöd från EU:s medlemsländer i dag där vi var med.

Det har skrivits mycket klokt om IS/Daesh de senaste dagarna. Bland annat av Sveriges Radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén: IS vill utplåna gråzonen. Författaren Åsne Seierstad i DN Kultur: Islamofoberna och IS drivs av samma hat. Nicolas Hénin som satt som gisslan hos IS i tio månader: They fear our unity more than our airstrikes. 

Terrororganisationer som IS fruktar inte våld och bomber. Det är tvärtom en del av deras strategi. Vad de fruktar är att muslimer och kristna lever tillsammans i fred, att sunni- och shiamuslimer lever tillsammans i fred. De fruktar demokrati och alla människors lika värde. De fruktar humanitet över religiösa och etniska gränser, mångfald och respekt. Rättsstaten. Demokratin. Detta är det långsiktiga arbetet som måste stöttas och absolut inte tummas på. Det terrororganisationer vill uppnå är inskränkningar i demokratin och våra fri- och rättigheter. Människor som flyr från IS barbari kan inte mötas av en stängd dörr vid EU:s gränser. EU måste ta sig i kragen inom migrations- och asylpolitiken. Att inskränka människors möjlighet att fly undan terrorn är ett djupt svek och djupt inhumant.

Ibland låter det som att det enda alternativet som finns och det enda som sker är krig. Men på plats i Syrien, i Irak, i Afghanistan och i alla andra krigshärdar finns människor och organisationer som kämpar för fred. Som medlar mellan olika aktörer. Som kräver rättvisa. Läs exempelvis den här rapporten från Kvinna till Kvinna om hur kvinnoorganisatonen Badael arbetar för fred i Syrien. I Afghanistan finns fredsråd som medlar i konflikter på landsbygden. Och så vidare.

Jag är oroad över tilltron till vad vapenmakt kan lösa. Vi måste dra lärdom av de senaste 14 årens krig mot terrorismen. När Hans Blix undersökte huruvida det fanns massförstörelsevapen i Irak hittade han inga. I dag står vi inför IS. Kriget mot terrorn har misslyckats och blivit till en ond cirkel där vi i tron att vi bekämpar terrorism i själva verket göder den. Ismer går inte att kriga bort. Senast igår skrev DN på ledarplats om hur invasionen av Irak skapat fler problem än vad den löst. Samma år som Barack Obama beslutade att dra tillbaka den militära närvaron i Afghanistan var antalet civila dödsoffer uppe på rekordnivå.

Våldet som drabbade civila i Afghanistan ökade chanserna för rekrytering till Al Qaida. Samma sak i Syrien och Irak. Här i Europa ser vi sambandet mellan hur rasismen ökar chanserna för rekrytering till terrororganisationer och vice versa. Vi har sett hur soldater återvänder hem i liksäckar.

Jag är oroad över att det inte pratas om gigantiska nedrustningssatsningar gentemot IS. Stryp vapentillförseln, stryp finansieringen. Sätt press på de länder som stöttar IS. Turkiet har alltför länge sett mellan fingrarna på IS på grund av att de båda är delar i kampen mot den kurdiska befolkningen. Och jag är oroad över att så lite politiska – verkliga – ansträngningar görs för att Bashar al-Assad ska förmås lämna ifrån sig makten. Vid sidan av IS barbari har Bashar al-Assad i det tysta dödat fler civila och är en stor anledning till att IS och andra militanta extremiströrelser lyckas rekrytera sympatisörer. Under ett års tid har USA mfl flygbombat i Syrien mot IS. De är fortfarande kvar. Ryssland har gett sig in i Syrien med flygbombningar som ofta visat sig träffa andra mål än IS, utan ibland riktats mot andra oppositionella till Bashar al-Assad. Maktpolitiken och bombningarna har inte hittills funkat mer än för de ledare som vill uppvisa handlingskraft.

Som en del i resonemanget idag om vad för typ av stöd Frankrike kan tänkas be om från de andra medlemsstaterna i EUhar olika alternativ lyfts fram. Ett av dem har varit att avlasta i olika internationella militära insatser Frankrike har stort engagemang i. Ett exempel som har lyfts fram är Mali. Det är en konflikt som delvis går att spåra från sammanfallet i Libyen efter att internationella samfundet ingrep med flygbombningar. De militära strategierna har inte funkat så som var tänkt, hur goda avsikter vi än må ha haft.

Stöd gräsrötter och kvinnorättsaktivister som kämpar för fred på plats, sätt politisk press på dem som stöttar IS med vapen och pengar. Stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Stå emot frestelsen att inskränka dessa.

Lägg inte alla era ägg i vapenkorgen. Terrorn behöver undermineras. Inte eldas på.

1 kommentar

Under Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Ryssland, USA, Vapenexport

Carl Gustaf – lite som ett inlägg på Twitter

Vi har goda nyheter för infanteriet. Det ultimata pansarbrytande vapnet blev just lättare. Eller: ”We’ve got good news for infantry. The ultimate anti-armour weapon, just got lighter”, twittrade Saab nyligen om sin exportsuccé Carl Gustaf. Samma dag intervjuades deras presschef Sebastian Carlsson i Dagens Media om deras strategi för närvaron i sociala medier.

Strategin handlar om öppenhet och transparens säger deras presschef Sebastian Carlsson. Och säger vidare att:

– Saab är ett företag som säljer produkter till runt 100 länder. Vi har dessutom verksamhet i 35 länder och en mycket bred produktportfölj. Detta kräver ett antal marknadsföringsaktiviteter som består av ett antal olika ben.

Och Saab gör så klart allt för att marknadsföra sin mycket breda produktportfölj. Eller produktportfölj och produktportfölj, det handlar oftast om krigsmateriel. Men det är ett ord varken Saab eller andra inom vapenindustrin vill använda. Eller för den delen ens nämna något kring de negativa effekter deras produktportfölj har på civila i krigsområden. ”Vi minns honom som en väldigt fin familjefar. Han arbetade länge och hårt om dagarna för att försörja sin familj. Sen fick han helt plötsligt en väldigt tung väska över sig och dog. Vi har aldrig sett något liknande tidigare.”

Granatgeväret Carl Gustaf är en av Saabs största exportframgångar. Det tillverkas på licens i Indien och har sålts till bland annat USA, Storbritannien och Saudiarabien. Det tillhör den kategori av vapen som av FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan kallade för vår tids massförstörelsevapen. (sk ”small arms and light weapons”). De är jämförelsevis lätta att bära, använda, sprida, och även lätta att smuggla. Detta senare är något som med jämna mellanrum kommer fram i massmedia. Carl Gustaf har bland annat hittats i Libyen, Somalia, Burma och Irak, det vill säga ställen dit det aldrig sålts.

Saab vill så klart också göra allt för att framstå som att de har ett brett stöd för sin verksamhet och att det finns ”en liten minoritet som är kritiska och de ska man ha respekt för”. Dock visar opinionsundersökning efter opinionsundersökning att 8 av 10 vill förbjuda vapenexport till diktaturer, och ungefär lika många vill stoppa vapenexporten till människorättskränkare och krigförande länder.

Om du är intresserad av att läsa mer om sk små och lätta vapen, rekommenderar jag den här skriften: ”Lätta vapen från Sverige – En förödande exportsuccé”. Den har några år på nacken, men är fortfarande aktuell.

För att citera min kollega Linda: Carl Gustaf är lite som ett inlägg på mikrobloggen Twitter. Det retweetas lite hit och dit och man har inte riktigt koll på vem det landar hos.

Kommentarer inaktiverade för Carl Gustaf – lite som ett inlägg på Twitter

Under Burma, Försvarspolitik, Indien, Mänskliga rättigheter, USA, Vapenexport

Nato är inget hållbart alternativ

I fredags skrev vi en debattartikel i Expressen där ett antal argument för ett Nato-medlemskap granskades. Anledningen till att jag skrev var två. Dels för att det saknas en problematiserande diskussion om vad Nato är och vad ett medlemskap skulle innebära för vår säkerhet. Men jag skrev också artikeln för att Expressen själv efterfrågade den. Men som ni säkert vet finns det av utrymmesskäl inte alltid plats för att få med allt man vill säga. Så jag tänkte behandla några ytterligare argument här.

Vissa hävdar att militär avskräckning skapar fred. Jag vill hävda den raka motsatsen. Samhällen med höga militära utgifter ser ofta också ut därefter. Ibland hörs åsiken att en stor militär kapacitet är en grundfaktor för fred och säkerhet. Detta synsätt tar sitt avstamp i en traditionell och smal uppfattning om vad fred och säkerhet är. Tyngdpunkten ligger på stater och territorier. Detta synsätt kan ifrågasättas av flera skäl. Länder som spenderar ansenliga mängder på sina militära försvar har ofta svårt att finansera övriga delar av sina samhällsfunktioner. Det kan röra sig om prioriteringar inom fattigdomsbekämpning, som i exemplet Sydafrika där det bevisats att inköpen av Jas Gripen bidrog till att försämra möjligheterna att bekämpa Aids och HIV. Ett annat exempel är Pakistan, som lägger 47 gånger mer på sina militära utgifter än på vatten och sanitet till sin egen befolkning. Att utveckling och ekonomisk trygghet är grundbultar för fred och säkerhet är det många som skriver under på. Men dessa kommer allt som oftast i skymundan när inhemska vapenindustrier eller nationella försvarsförmågor ska skyddas (trots att det inte finns någon bedömare som menar att något militärt hot mot Sverige föreligger).

Men vi kan också titta på hur USA har klarat av att hantera sin fred och säkerhet. Jag vill här peka på två saker. Det ena sammanfattas väl i den här artikeln från The Guardian och berör dödsfall relaterade till handeldsvapen: ”There have been fewer than 20 terror-related deaths on American soil since 9/11 and about 364,000 deaths caused by privately owned firearms.” Den andra poängen jag vill göra är att trots att USA ensamt under en långvarig period stått för hälften av världens samlade militära utgifter så har man varken kunnat förhindra terroristattacker, eller för den skull vända en situation som bäst kan beskrivas som följande, hämtat från samma artikel som nyligen citerats: ”If any European nation had such a record and persisted in addressing only the first figure, while ignoring the second, you can bet your last pound that the State Department would be warning against travel to that country and no American would set foot in it without body armour.”. Lägg därtill de havererade strategierna i Irak och Afghanistan.

Vad säger oss dessa exempel? Att militära utgifter inte är någon garanti för fred och säkerhet och att utrikes relationer och politiska beslut är avgörande för möjligheterna att skapa fred (nationellt och internationellt).

Det var det ena argumentet jag ville lyfta fram och bemöta.

Det andra handlar om Ryssland. Sverige förefaller ha ett militärt bekräftelsebehov av någon anledning. Kanske har det att göra med att söka sig en ny identitet efter att ha lämnat neutraliteten bakom oss. Just nu verkar ett kamouflagebeklätt trauma råda som suckar över att ingen vill dansa med oss. Om vi börjar med att använder det senaste meddelandet från Norge där de tackat nej till gemensam luftövervakning, förefaller det spontana svaret vara (baserat på hur diskussionen sett ut på Twitter) att vi måste gå med i Nato istället. Förutom de argument jag anförde i artikeln i Expressen om varför ett Nato-medlemskap skulle innebära en försämring av vår säkerhet, behöver rysshotet granskas. Av två anledningar. Jag tror följande: rysshotet ger trygghet i en föränderlig värld eftersom de nya hoten upplevs som diffusa och svårförstådda. Rysslandshotet har en igenkänningsfaktor som ger trygghet för många, av den gamla försvarspolitiska skolan vill jag lägga till (fast utan förankring till huruvida det föreligger ett reellt ryskt hot mot Sverige inom den överskådliga framtiden). Det är den hotbild som kan relateras till och reaktionerna och analyserna blir därför därefter. Men eftertanke krävs för att skapa sig en ny identitet så klart. Den motsägelsefulla säkerhetspolitik som förs, exempelvis genom att beväpna diktaturer samtidigt som vi på andra politikområden kämpar för demokrati, behöver överges. Sveriges roll borde vara att se styrkan i att vara ett land som tar initiativ till samarbete, mänskliga rättigheter och nedrustning istället för att ängsligt greppa efter satsningar på militära halmstrån.

Att Ryssland övar sina militära resurser kring Östersjön mot befintliga mål har sannolikt att göra med att de inte ser någon anledning till att inte göra det. De gör som de har gjort i alla tider. Det finns inte på deras mentala karta att öva på något annat sätt än som de gjort under decennier.

Det är bra att det finns en ökad förståelse för att säkerhet är mer än försvarspolitik i dag. För en bekräftelsesökande försvarssvensk blir det så klart välkommet att hitta någon man anser sig behöva spänna de militära musklerna mot. ”Vi har äntligen ett konkret hot att peka på igen!” Men att dras med i Putins machostuk utan att tänka efter vad det innebär och säger om oss själva, både på det personliga planet och för säkerheten i vårt närområde, är att vara ute på hal is. När argumenten om att vi ska definiera Ryssland som ett hot mot vår säkerhet finns det all anledning att tänka efter en gång till.

Kommentarer inaktiverade för Nato är inget hållbart alternativ

Under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, USA, Vapenexport

Tre saker att ta upp med Obama

Det är många saker som förtjänar att tas upp vid ett möte med Obama. Guantanamo, drönare, övervakning med mera. Dessa ämnen har förtjänstfullt behandlats på andra ställen, t ex här, så jag väljer tre andra saker som också är viktiga.

En självklar fråga som måste behandlas under mötet med Obama är Syrien. Någonstans där mellan kantarellerna, the lingonberries och älgskavet har statsministern tillfället att fråga hur Obama kan vara så säker på att regionen inte eskalerar till krig efter hans missilattacker. Vilken plan Obama har för att dra tillbaka korvbitarna från de intressegrupper som i nästa steg kommer att pressa på för en attack på Iran.

Det var en intressant intervju på tv igår från Kofi Annans besök i Uppsala. Annan berättade om hur ett momentum gick förlorat vid den första Genèvekonferensen då alla stormakterna åkte hem och började peka finger mot varandra istället för att bygga vidare på det samarbete som påbörjats. Annan avfärdar en missilattack som någon lösning på situationen i Syrien, utan vill se politiska förhandlingar för att den syriska befolkningen ska slippa mer lidande. Detta kan inte nog belysas. Omvärlden gör inget, inget, inget alls, sen inget alls igen. Därefter kommer (sannolikt) militära angrepp från luften. De fredliga vägarna är inte uttömda. De är knappt använda. Läs gärna vår debattartikel från i fredags, liksom den här på Reuters. Det är en ren och skär skam att det framstår som att USA och Ryssland var och en på sitt håll gjort allt som står i deras makt för att förhindra kriget i Syrien. Det har de inte.

Ett gemensamt uttalande från de baltiska och nordiska ministrarna i dag tar ställning för att säkerhetsrådet måste lyssna på vapeninspektörerna och att de som använt kemiska vapen måste hållas ansvariga. Det är bra. De som begått brott måste ställas inför rätta. Obama borde också påminnas om att Syrien var en katastrof redan innan kemiska vapen kom in i bilden.

En annan fråga bör vara Afghanistan. Det finns mycket där att säga som är minst sagt oroande. Kvinnors roll efter 2014, var i hela fridens namn tar alla biståndspengar vägen, och inte minst USA:s fallerade militära strategi som Sverige också ingår i. Man kanske bara kort och gott kunde konstatera att det mesta gått rätt skakigt på sistone och nu sitter både Obamas och Reinfeldts medarbetare och filar på sina respektive framgångsberättelser över engagemanget i Afghanistan. Samtidigt försöker USA få talibanerna och regeringen i Kabul att gå med på ett vapenstilleståndsavtal. För så är det. Krig avslutas oftast med förhandlingar och avtal hur det än går. Och ju tidigare förhandlingarna inträder, desto mindre är rimligen behovet av att befatta sig med diverse bråkmakare och brottslingar för att uppnå målen. Så varför inte satsa på det nästa gång?

Det som just nu sker i relation till Syrien handlar mycket om kriget som en hederskultur. Om att sända signaler om att vara en riktig ledare. Försök slå hål på detta. Det måste inte vara våld inblandat för att statuera ett riktigt exempel. Är det inte det som skiljer oss demokratier från diktaturer? Att vi värnar rättsstaten och låter lagen och de mänskliga rättigheterna styra snarare än våldet?

Ett tredje tema som borde behandlas är nedrustning. Både av kärnvapen och konventionella sådana. Obama höll ett enormt bra tal om kärnvapennedrustning i början av sin första presidentperiod. Men sedan dess har moderniseringen av de egna kärnvapnen fortsatt. USA är fortfarande i särklass störst sett till militära utgifter. Nära hälften står USA för själv om man jämför de globala siffrorna. Det är inte hållbart för någon.

Fredsakademin skrev ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt med lite tips på samtalsämnen de ansåg var angelägna. Läs gärna det också.

1 kommentar

Under Afghanistan, Försvarsutgifter, Kärnvapen, Konflikthantering, USA

Mer fred och nedrustning i utrikespolitiken behövs

Strax ska Carl Bildt presentera årets utrikesdeklaration. Jag ska försöka följa den live och kommentera på Svenska Freds Twitterkonto, om min uppkoppling tillåter det.

För två år sedan skrev Christoffer och jag en debattartikel på Newsmill om att Sverige borde sätta freden främst i utrikespolitiken. Något som kan låta som en självklarhet, men som tål att påminnas om, igen och igen. Sverige kan göra mycket för att staka ut en framtidsinriktad utrikespolitik som sätter fred, demokrati, mänskliga rättigheter och demokrati i centrum.

Gårdagen inleddes med att vi väcktes till nyheten av att Nordkorea genomfört ännu en provsprängning. Det är landets tredje provsprängning. Omvärlden har varit snabb med att reagera kraftigt. Även bundsförvanten Kina har sällat sig till kritikerna. Det är bra.  Men det behövs inte bara högljudda varningar om att kärnvapen kan komma att utvecklas av fler aktörer och protester mot provsprängningar. Det behövs ett unisont engagemang för kärnvapennedrustning, även från kärnvapenstaterna själva, vilket de också åtagit sig att göra i enlighet med ickespridningsavtalet NPT. Det är här vägen till en lösning på Nordkorea, Iran, Indien, Pakistan, Israel, ligger. Kärnvapenstaternas ovilja att ta konkreta nedrustningssteg leder till att andra stater väljer att hålla fast vid sina kärnvapenplaner.

Detta är ett stående problem. Det är alltid lättare att värna sina egna arsenaler och kvantiteter, och peka på att det är andras som ska bort. Oavsett om det är USA som pekar mot Iran eller Nordkoreas kärnvapenambitioner (där den senare onekligen förefaller ha kommit betydligt längre än den förre), eller om det är Sverige som pekar på Rysslands konventionella styrkor, är nedrustning något som beskrivs som negativt när det handlar om det egna landet. Det är alltså helst någon annan som ska hålla på med den där nedrustningen.

Om nu ordet nedrustning ens finns med i vokabulären.

De senaste årens utrikesförklaringar har inte haft särskilt många drag av nedrustning överhuvudtaget. Senast Sverige uttalade ordet nedrustning i en utrikesdeklaration var 2011, då i anslutning till kärnvapenavtalet NPT. Dvs i relation till en vapentyp Sverige självt inte ens förfogar över (vilket ju självklart är bra att vi inte gör). Året innan, 2010, var begreppet frånvarande, för att finnas med 2009 återigen i relation till ett avtal om kärnvapennedrustning, mellan USA och Ryssland. 2008 var det år nedrustning nämndes i en kontext av något annat än kärnvapen. På fem år har Sverige sagt ordet nedrustning sammanlagt tre (3) gånger i utrikesdeklarationerna.

Jag antar att förvänta sig en nedrustningsdubbel i årets utrikesdeklaration är helt överflödigt. Men det är nödvändigt.

Sverige har en lång tradition av att bidra till krig, förtryck och upprustning. Under hela kalla kriget finansierades vår sk neutralitet av en omfattande vapenhandel med en rad länder som inte var så fredligt sinnade. Att Sverige har en tradition av medmänsklighet och solidaritet stämmer på många sätt och vis, men inte särskilt genomgående över alla våra politikområden.  Det blir missvisande att alltid peka på den bättre historien då Sverige var ledande i fredsfrågor. För det var vi inte helt och hållet. Det fanns många bra initiativ och drag, men mycket fungerade som i dag kring vår vapenhandel och militära upprustning. 

Förra året slogs åter rekord i vapenexporten från Sverige, då den uppgick till 13,9 miljarder kronor. Svenskar är störst i världen på vapenexport per capita. OCH världsledande på bistånd! Vapenindustrin har en egen myndighet, FXM, som ska främja vapenexporten från Sverige. Just nu tycker ett antal ledande politiker att den viktigaste frågan för att värna freden i närområdet är att ställa Patriot-missiler på Gotland. Som tur är finns Hans Blix tillgänglig för att bemöta sådana förslag lika snabbt som hans efternamn antyder. Läs: ”Väderkvarnar i debatten” i senaste Fokus.

Det behövs en framtidsinriktad utrikespolitik som kan engagera och inspirera andra länder att följa efter. Ett antal förslag som skulle leda till ett fredligare närområde och en bättre värld är att återupprätta det ryska demokratibiståndet, sänka de militära utgifterna, stoppa vapenexporten till diktaturer, krigförande länder, och människorättskränkare. Vi behöver ha en generös syn på migration,  fortsätta bekämpa fattigdomen i världen och främja Millenniemålen. Regeringen bör ta ett krafttag för att höja Sveriges ansträngningar och kompetens i diplomati och fredsförhandlingar, och Sverige måste börja kritisera alla länder efter samma måttstock. Jämför till exempel tonen i samtalsläget Sverige har med diktaturen i Vitryssland jämfört med den i Bahrain. Skillnaden är att den senare säljer vi vapen till.

Det behövs mer fred, mänskliga rättigheter, demokrati och nedrustning i den framtida utrikespolitiken.

Kommentarer inaktiverade för Mer fred och nedrustning i utrikespolitiken behövs

Under Indien, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Ryssland, USA, Vapenexport

Andra omgången, andra chansen

Med Obama kvar på presidentposten i fyra år till kommer arbetet för fred och nedrustning att ha rimliga chanser att gå framåt jämfört med om valet fått en annan utgång.

Vad borde Obama göra nu då? Mycket, så klart. Jag har listat några förslag här som känns angelägna att ta tag i omedelbart.

1. Lyft luren och ring till Netanyahu och Ahmadinejad. Jag föreslår en rad sessioner av terapisamtal mot misstänksamhet och krigshets. Antingen alla tre tillsammans, eller individuellt. Jag vet inte vad som funkar bäst. Men utan samtal kommer sannolikt inget alls hända för att förhindra att en väpnad konflikt kommer närmare, så något alternativ finns egentligen inte.

2. Vi vet ju alla att en värld med minskad fattigdom, minskat förtryck och mer utveckling skulle vara så mycket fredligare. Flera av Millenniemålen riskerar att inte hinna uppfyllas fram till 2015. Enligt Världsbanken behövs det årligen läggas till mellan 40-60 miljarder USD till den reguljära Millenniemålsbudgeten för att nå målen. Nu är detta siffror från 2002, men jag antar att det går att ringa dem och fråga om de fortfarande gäller. Skulle de fortfarande gälla, så räknade jag ut att världen gemensamt kan ta två veckor av de globala militära utgifterna och så skulle saken vara löst (det går åt 4,6 miljarder dollar om dagen till militära utgifter). Det kan väl inte vara för mycket begärt?

3. I linje med samma argumentation undrar jag bara om du har sett den här sidan? ”The World is Over Armed and Peace is Underfunded”, sa Ban Ki-moon tidigare i höstas. Och enligt kapprustningens logik, för att inte tala om den ekonomiska kris som stora delar av världen tampas med, vore det bra med gemensamma tag i nedrustningsarbetet. Den lilla lilla gula ärtan som finns längst ner i högra hörnet på sidan, det är vad som spenderas på nedrustning jämfört med militära utgifter. Jag tycker det är på tok för lite. Kan vi inte säga att den i alla fall kan vara i storleken av…. ptja, vad ska vi säga, en nätmelon till nästa år? Och, som du säkert förstått av mina tidigare inlägg, måste du omedelbart upphöra med  drönarattackerna i Pakistan, Somalia, Afghanistan och Jemen (och var mer du nu använder dem). Tusentals människor är rapporterade som dödade bara i Pakistan sedan 2004, enligt siffror i den här artikeln. Det är en strategi som, om den ens är folkrättsligt tillåten, höjer osäkerheten snarare än bidrar till fred och stabilitet. Och om du i USA tar dig rätten att flyga in på andra länders territorium och döda människor till höger och vänster, varför ska då inte andra länder få göra det om de känner sig hotade? (nej, jag tycker inte att andra länder eller aktörer ska flyga in drönare i varken USA eller någon annanstans. de som använder dem måste upphöra med det istället)

4. När du ändå talar med Ahmadinejad så be honom sluta upp med att beväpna Bashar al-Assad. Den här texten tyckte jag förklarade på ett väldigt bra sätt hur relationen mellan de två regimerna ser ut, om du nu vill ha något lästips alltså.

5. För att Ahmadinejad ska lyssna på dig är det nog förresten nödvändigt att du ser över ditt militära stöd till länder som Saudiarabien och Bahrain. Visste du att den arabiska våren fortfarande pågår i de två länderna (ja, förlåt, det vet du säkert, men jag var tvungen att fråga)? I Bahrain har kungahuset nyss förbjudit människor att protestera och även dragit in medborgarskapet hos 31 av oppositionsaktivisterna. Det lustiga är att regimen har motiverat åtgärderna med att aktivisterna har begått övergrepp på yttrandefriheten.

6. Kärnvapen är helt oanvändbara mot de säkerhetshot världen står inför i dag. Faktum är att de skapar instabilitet. Ju mer ni kärnvapenstater envisas med att investera i dem, desto större är risken att andra länder eller aktörer också tror att kärnvapen är en pålitlig lösning för framtidens säkerhet. Det är det inte.

7. Andra omgången av din mandatperiod är nyss påbörjad. Jag tänker att det är lite som att ha fått en andra chans att göra allt det där vi hade hoppats på då för fyra år sedan när du valdes in. Att stänga Guantanamo, fortsätta samtalen och diplomatin inom de internationella relationerna, påbörja nedrustningen och upphöra med kriget mot terrorismen, osv.

Jag hoppas att du tar den.

PS. Om du nu skulle läsa det här och undra varför jag skrivit detta inlägg trots all kritik jag riktade mot dig när du fick fredspriset 2009 och nu inför valet de senaste dagarna, så är det för att jag ändå tror att det är större sannolikhet att du faktiskt skulle lyssna än om det varit Mitt Romney som vunnit i går. DS.

Kommentarer inaktiverade för Andra omgången, andra chansen

Under Försvarsutgifter, Kärnvapen, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, USA

Alla utom Pakistan

Barack Obama har betytt mycket under de fyra år han har varit president och var ett välkommet steg bort från den utrikespolitik George W. Bush förde. Jag är inte expert på amerikansk inrikespolitik, dock väl medveten om att även den påverkar och påverkas av utrikespolitiken. Men jag lämnar den biten åt de som kan den bättre.

I går skrev jag ett inlägg där jag ställde frågan ”Kan Obama vara sämre än Bush?”, där jag lyfte fram problemet med drönare, hur Obama använt sig av dem och hur ytterst lite kritik riktats mot honom för detta. Jo, förvisso av flera FN:rapportörer, men jag syftade på att jag tror att det finns många som ser Obama som en fredsduva utan att ha tänkt över det ordentligt. Det var många som riktade kritik mot Bush när han skulle ha det, men i Obamaeuforin tror jag många blivit förblindade. I princip hela världen skulle välja Obama om den nu fick rösta i det amerikanska presidentvalet. Ja, förutom de i Pakistan. De var de enda på hela jordklotet som ville ha Mitt Romney istället.

Det stämmer att Obama har arbetat för att minska ner och avveckla truppnärvaron i Irak och Afghanistan, det var inte hans beslut att inleda dessa militära operationer. Men vem som än efterträtt George W. Bush lär väl ändå inte ha behövt anstränga sig för att framstå som en fredsduva i jämförelse. Och faktum är att Obama gjorde samma omfattande truppökning i Afghanistan precis som George W. Bush gjorde i Irak.

När Obama hade suttit halva sin mandatperiod, 2011, sa jag bland annat detta till DN.se: ”Talen i Prag och Kairo överträffade nog allas förväntan. USA från isolationism till att närma sig det internationella samfundet igen.” Jag försökte också peka på olika saker han misslyckats med, som att t ex stänga Guantánamo eller att minska de militära utgifterna.

Obamas främsta fördel och viktigaste bidrag till en förändrad amerikansk utrikespolitik är betoningen på samarbete snarare än att söka egna lösningar. Det finns säkert exempel där Obama också gått i en mindre samarbetsorienterad linje, men i huvudsak är det dock en skillnad till det bättre både jämfört med Bush och Romney. Jag tror inte Romney kommer dra ner på drönarattackerna. Men jag är ändå övertygad om att han skulle få på moppo på ett helt annat sätt än Obama, som alltså lik förbaskat har övertagit många av Bush:s strategier i kriget mot terrorismen.

Obama verkar annars förespråka dialog framför isolering gentemot Iran, tvärt emot vad Romney vill. Med Mitt Romney ökar risken för krig med Iran. Mitt Romney vill förlänga insatsen i Afghanistan, där Obama har satt en tidsgräns. Denna tidsgräns är dock förhandlingsbar mellan Obama och Karzai, så helt rätt är det inte när det skrivs att USA ska lämna Afghanistan 2014, eftersom det kan bli aktuellt med ytterligare närvaro efter dess (detta gäller för övrigt även Sverige).

Mitt Romney vill tillföra mer pengar till USA:s försvarsbudget. Mitt Romney anser till och med att den ska ha mer pengar än vad den amerikanska försvarsmakten själv ber om.

Den brittiska tidningen The Guardian har här en genomgång av olika utrikespolitiska frågor. Särskilt i synen på lösningen av Israel/Palestina-konflikten känns klyftan mellan de två kandidaterna. En annan fråga där Obama och Romney har olika åsikter är om och på vilket sätt kärnvapennedrustningen med Ryssland ska främjas, där Romney inte alls verkar vilja se någon sådan utan hellre vill sätta hårt mot hårt.

Så jovisst finns det skäl för att säga att Obama innebär större potential till en något fredligare värld. Ja, förutom om man bor i Pakistan då kanske.

Kommentarer inaktiverade för Alla utom Pakistan

Under Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Ryssland, USA

Kan Obama vara sämre än Bush?

Foto: Elizabeth Cromwell http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Obama_Chesh_5.jpg?uselang=svDet är oerhört svårt att kalla varken Barack Obama eller Mitt Romney för fredskämpar. Det finns så mycket att skriva när det gäller likheterna i de två kandidaternas syn på USA:s roll i omvärlden. Säkert finns många skillnader också. Men jag vill lyfta fram en sak som känns väldigt angelägen. Och det är hur Obama har fortsatt på George W Bush:s inslagna väg i kriget mot terrorismen och att det känns som att han har kommit undan med mycket som George W. Bush inte skulle ha gjort.

En direkt skillnad mellan George W. Bush och Barack Obama i kriget mot terrorismen är att när George W. Bush var president så togs misstänkta terrorister till fånga och placerades på Guantanamo, eller på andra platser som till exempel i Bagram-fängelset i Afghanistan strax norr om Kabul. För detta uppenbara brott mot mänskliga rättigheter fick han all den kritik han förtjänade.

Sedan Barack Obama blev president skjuter man ihjäl de misstänkta terroristerna på en gång istället. Anmärkningsvärt ofta man läser om så och så många dödade, och ingen tagen till fånga, prövad i domstol och oskyldig tills motsatsen bevisats. Den närmast explosionsartade ökningen av användningen av drönare i Pakistan, Jemen, Somalia och Afghanistan, får det att framstå som att det skulle vara okej att attackera människor i ett annat land eftersom det inte är en endaste soldat på marken som avlossar sitt gevär.

FN:s specialrapportör om utomrättsliga och godtyckliga avrättningar, Christof Heyns, riktar skarp kritik mot USA för användandet http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Class1_uav.jpg?uselang=svav drönare. Christof Heyns har också uttryck oro över det faktum att drönare hotar att urholka den internationella rätten. Även FN:s specialrapportör om mänskliga rättigheter och terrorismbekämpning, Ben Emmerson, kräver att frågan utreds av en oberoende kommission.

Jag kommer ihåg min känsla 2004 när jag fick veta att det jag aldrig trodde skulle hända ändå skett. George W Bush blev omvald. Det var för mig helt obegripligt och jag ville bara gå hem och dra ner gardinerna och sätta mig i ett mörkt hörn och vara arg och uppgiven.

Kan det vara så att Obama till och med är sämre än Bush i den här frågan? Kommer Romney fortsätta på samma linje om han vinner eller kommer han att göra annorlunda? Kanske gör det ingen skillnad för kriget mot terrorismen vem det är som är president. Jag är inte helt säker på svaret än och är så klart fullt medveten om att det inte går att sia in i framtiden. Men oavsett så känns det angeläget att vi inte glömmer bort att granska även de kandidater som kanske upplevs vara mer fredliga än övriga alternativ. Risken är att vi bedrar oss annars.

4 kommentarer

Under Försvarspolitik, Mänskliga rättigheter, USA

Om USA, demokratier och diktaturer

I kväll har jag varit på Harakat i Husby och pratat om Sverige som fredsnation och vapenexport. Harakat  är ett forum för dialog och utbyten mellan unga. Det var otroligt kul att vara där i kväll. Främst för att det känns så skönt att veta att det finns så många kloka och bra människor ute i samhället. Jag åkte därifrån med en varm känsla i kroppen.

Jag fick väldigt många frågor och försökte besvara så många jag kunde. En av dessa skulle jag särskilt vilja kommentera här eftersom jag tycker den är viktig. En av deltagarna räckte upp handen och frågade varför vi pratade så mycket om vapenexporten till diktaturer och inte till krigförande länder som USA. Att det blir dubbelmoral att bara kritisera vapenexporten till diktaturer och inte den till demokratier som krigar.

Så här står det i vårt idéprogram: ”Svenska Freds vill avveckla den svenska och internationella vapenhandeln. Vi kräver ett omedelbart stopp för all vapenförsäljning till krigförande stater, konfliktområden, diktaturer och till stater som grovt kränker mänskliga rättigheter”.

Jag ska här lista några artiklar och aktiviteter vi har gjort sedan 2002.

Svt Debatt 25/10 2010: ”Svensk vapenindustri har också ett ansvar för brotten mot mänskligheten i Irak”

Newsmill 31/8 2010: ”Nu måste ett bokslut göras över sju års krig för att kunna blicka framåt”

Om vi backar tillbaka lite kan följande exempel lyftas fram:

Manifestation mot Irak-krig 11/10 2002: ”Nej till krig mot Irak! Ja till vapeninspektioner”

13/3 2003: ”Vapenexporten till USA måste stoppas”

Därtill har vi lobbat för att regeringen skulle bli KU-anmäld pga vapenstödet till USA, vi hjälper massmedia med fakta för att rätt information ska komma fram, vi svarar på frågor från en engagerad allmänhet etc. Det finns mycker mer att exemplifiera med, men jag låter er använda sökfunktionen här på vår sida och så klart på Google eller annat ställe om ni hellre vill det.

En annan deltagare formulerade det väldigt bra. ”Det handlar om så många smärtor som bara de som upplevt krigen känner”. Jag håller helt med. Och vi gör så gott vi kan utifrån de resurser vi har att förändra världen i en fredligare riktning. Ett sätt att engagera sig med oss är att skriva under vår misstroendeförklaring och sprida den till vänner och bekanta så att vi blir så många som möjligt!

Kommentarer inaktiverade för Om USA, demokratier och diktaturer

Under USA, Vapenhandel