2018 – året då allt kan bli bättre

2017 var året då jag för första gången både inledde och avslutade året som ordförande för Svenska Freds. Året då riksdagsbeslutet från 2011 slutligen blev ett förslag om skärpt regelverk för vapenexport. Där det demokratikriterium vi kämpat för lades till men kryphålen lämnades kvar. Det var året då Svenska Freds tidigare ordförande Per Anders Fogelström skulle ha fyllt 100 år och vi påmindes om hur han som del av en stark folkrörelse stoppade Sveriges planer på att anskaffa egna kärnvapen på 1950-talet. Det var även året då 122 länder i FN enades om att världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen skulle förbjudas. Året då drömmen om en kärnvapenfri värld, där alla har rätt att leva fria från hotet att utplånas på ett ögonblick, plötsligt var inom räckhåll. Året då kampen för förbudet belönades med Nobels fredspris.

Men det var också året då hjärtan, familjer och länder slets i bitar av krig. Året då en handfull maktfullkomliga män hatade och hotade inte bara varandra utan hela världen med att starta kärnvapenkrig. Året då riksdagens partier tävlade om vem som kunde tänka sig att höja försvarsanslagen allra mest och då rösterna för nedrustning och avspänning blev allt mer kvävda och lågmälda. Och när försvarsberedningen presenterade sin rapport i december drogs slutsatsen att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas.

Det kan tyckas vara en tung skuta att vända, men skam hen som ger sig. Inför 2018 önskar jag mig därför följande:

Jag önskar mig att vi i civilsamhället överbevisar oss själva igen, att vi blir ännu fler. 2018 fattar Sverige det avgörande och glädjande beslutet att underteckna och ratificera konventionen mot kärnvapen. En stark opinion markerar att vi i alla lägen väljer ett förbud mot kärnvapen framför ett Nato-medlemskap och att hållbar fred aldrig går att nå genom avskräckning. Det betyder även att Sverige, i den framtid när konventionen vunnit laga kraft, kan skryta med att vi (nästan) var med från början och att vårt ställningstagande spelade roll.

2018 får vi ett nytt regelverk för svensk krigsmaterielexport där inga tillstånd för export beviljas till diktaturer, icke-demokratier och länder som kränker mänskliga rättigheter. Jag önskar mig att vi börjar prata mer om varför människor flyr. Det är vapnen, som förlänger och förvärrar krig, som måste stoppas, inte människorna som behöver skydd från dem.

Jag önskar mig en sansad och rationell diskussion om fred och säkerhet, utan förminskande ordval eller retoriska grepp. Jag önskar att fler ser hur viktigt det är att förebygga att väpnad konflikt bryter ut framför att göda den upprustning som kostar oss alla så mycket. Att fler upptäcker kopplingen mellan upprustning och ökade spänningar. Jag önskar mig att fler kräver att vågskålen balanseras, att mer pengar går till det förebyggande fredsarbetet och mindre till militär upprustning. Jag önskar mig ett samtal om säkerhet som går bortom antalet stridsplan och ubåtar som Sverige bör köpa och i stället handlar om vad människor behöver för att känna sig säkra och hur vi kan uppnå det.

Jag önskar mig en engagerad valrörelse där vi alla tar till vara våra demokratiska rättigheter och röstar. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Idag tar vi första steget

Återigen 21 september. Återigen uppmärksammas den internationella fredsdagen. Ett år har gått sedan vi senast höll en tyst minut för alla som fallit offer för krig och konflikt. Ett år sedan den senaste uppmaningen om ett dygn av eldupphör världen över, som inte efterlevs.

Samtidigt pågår en debatt i Sverige om fred och säkerhet i allmänhet och om fredsaktivister i synnerhet. Fredsaktivisterna har nämligen hamnat högt på många debattörers lista över de största hoten mot vår säkerhet. Och i en kolumn i Metro skriver Lisa Magnusson om de ”pösiga pacifisterna” och att ”det finns en alldeles särskild hycklarbänk för dem som tror att deras händer är rena bara för att de vägrar röra vid den smutsiga verkligheten.”

”Är det mig hon menar?”, tänker jag uppgivet. Går jag runt i privilegierad självgodhet och småler över min enkla tillvaro som fredshetsare och inbillar mig att jag har rena händer? Om det är så, varför upplever jag verkligheten tvärtom? Där jag ägnar en betydande del av mitt jobb åt att bemöta generaliserande, förminskande och felaktiga påståenden om vad min organisation jobbar för och vilka värden vi och många med oss står för. Jag skräms och fascineras av hur mycket ilska och hat som kan vändas mot personer som ifrågasätter destruktiva normer, som vill uppmärksamma vad väpnat våld leder till och vad säkerhet genom avskräckning skapar för värld.

Vi står inför en ny internationell fredsdag. I Sverige har vi mångårig fred som är viktig att värna, det är hur vi bäst gör det som det finns olika uppfattningar om. Samtidigt pågår svensk vapenexport till en rad länder i väpnad konflikt. Det exporteras krigsmateriel till bland annat Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, som skoningslöst bombar i Jemen. Det är en vapenexport som delvis motiveras av att kunna ha ett självständigt försvar med egenproducerad krigsmateriel. Med andra ord värnas vår fred och vårt försvar genom att profitera på att andra länders väpnade konflikter hålls igång. Det förutsätter att, ofta auktoritärt styrda, länder investerar miljarder i vapensystem i stället för hälsovård, utbildning och sociala skyddsnät.

Så nog är jag medveten om att mina händer varken är rena från skuld eller ansvar, eftersom jag försöker uppmärksamma människor på den smutsiga verkligheten så gott som varje dag.

Idag hålls en manifestation i Stockholm, för att uppmärksamma fredsdagen och behovet av förändrade metoder för att hantera konflikter. Med målet att få fler dagar som denna eller till en början åtminstone en dag utan väpnat våld. Jag önskar förstås att jag varit på plats med Svenska Freds, men nu är jag i Burma och jobbar med våra partners här. Ett land där militären fortfarande har både politisk och ekonomisk makt. Där det i nuläget pågår fruktansvärda övergrepp mot folkgruppen rohingya. Men där vi likafullt drömmer om och jobbar för en fredsdag som lever upp till sin vision och om att freden i landet ska få fäste.

Pösiga pacifister är bland det mest bortskämda och privilegierade som Lisa Magnusson vet, skriver hon i sin krönika. Och jag tänker på videon om civilkurage med Mikael Nyqvist som fick ny spridning efter hans död. Där han pratar om sitt beslut att göra vapenfri tjänst.
”Alla kan inte bara göra vapenfri tjänst, hur skulle det se ut?” sa hans kompis när Mikael vägrade att bära vapen.
“Det är väl det som är tanken?” svarade Mikael.
“Nu ser inte världen ut så”, kontrade kompisen.
”Nej, men någon måste ju börja, ta första steget.”

Idag hoppas att jag varenda pösig pacifist i hela Stockholm, Sverige, världen, lyfter på baken och ansluter sig till de fredliga manifestationer som hålls för att uppmärksamma att det finns en särskild dag, instiftad av FN, för åtminstone en dag av eldupphör. En dag som många inte respekterar, men som vi aldrig kan släppa tron på. Vi som är priviligierade och bortskämda nog att utan rädsla kunna protestera mot orättvisor, bör inte missa den chansen.

PS. Svenska Freds medarrangerar Walk for Peace på Norrmalmstorg i kväll klockan 19.00 den 21 september Välkommen dit! DS.

Det är inte för sent, det finns en morgondag

Foto: Bernt Lindgren

Idag skulle han ha fyllt 100 år, Per Anders Fogelström. I år har även 40 år gått sedan han avträdde som ordförande för Svenska Freds.

I den finstämda dokumentär om hans liv som i kväll sänds i SVT, sammanfattas hans fjortonåriga insats som ordförande i några korta meningar. Hans betydelse för föreningen, för otaliga människor och för mig personligen, är förstås betydligt större än så.

Jag har tyckt så oerhört mycket om PAF genom hela mitt vuxna liv. Att se dokumentären fyller i luckor och förklarar delvis varför. Trots att vi föddes i varsin ände av ett århundrade under helt olika förutsättningar.

Per Anders pappa övergav honom som barn och från att ha levt i ekonomiskt välstånd i Ryssland och Finland flyttade han med sin mamma och syster till ett hus för fattiga ensamstående kvinnor på Södermalm i Stockholm. Som barn skrev han en dikt om sin pappa med slutorden. ”Men snart du nog får höra, pappa kommer hem.”

Några dagar efter att jag som fyraåring mist min pappa efter en kort tids sjukdom, drömde jag att han kom stegande längs den dammiga gatan mot huset i Beira, Moçambique, där vi bodde då. Han bar en resväska i handen, han log mot mig. Han sa: ”Jag är hemma nu.”

Våra pappor kom aldrig tillbaka och deras icke-närvaro förändrade oss fundamentalt. För Per Anders ledde till att han växte upp med fötterna i två olika världar. Han bodde i en välgörenhetsstiftelses hus på Södermalm men fick gå i en överklasskola på Östermalm, finansierat av hans faster i ett försök att kompensera för pappans frånvaro. ”Jag levde liksom i två världar, stiftelsehusets värld och den fina skolans värld”, säger Per Anders i dokumentären. Han kände sig inte riktigt hemma någonstans, men hade samtidigt möjlighet och förmåga att smälta in i två väsensskilda samhällsklasser.

Per Anders pappas försvinnande gjorde världens orättvisor konkreta eftersom han drabbades av dem privat. Som vuxen engagerade han sig för Södermalms unga “vandaler” och skapade en plats för dem att kanalisera sina tankar och sin energi. Genom sitt berättande sökte han förändring och i takt med att hans inflytande ökade gav han mer plats åt de människor vars röster sällan hördes. Min egen pappa dog mitt i sitt arbete för att försöka göra världen bättre. Att lyfta över hans drömmar om förändring till mig själv blev ett sätt att hålla honom levande. Insikten om mina egna privilegier i kontrast mot världens djupa orättvisor, blev både en morot och en piska.

Men det var förstås Per Anders egna fötter och inte hans pappas som förde honom till Svenska Freds och detsamma gäller för mig.

I ett samtal om Per Anders Fogelström och civilkurage häromdagen spekulerade vi i hur han hade upplevt samtiden om han funnits kvar idag. Och han hade säkert känt den brännande sorg och uppgivenhet som många av oss bär på just nu. Men han hade också, med den envishet och uthållighet som kännetecknade honom, kämpat vidare. Han hade ju sett världen förändras förr. Sett Södermalms slum med dess unga förvandlas, skulden för problemen flyttas till nya utsatta grupper. När Sverige planerade att skaffa kärnvapen på femtiotalet var han en starkt bidragande kraft till att opinionen vände och det till en början självklara istället blev otänkbart. En tanke som är djupt förankrad i folksjälen sedan dess.

Om han levt idag hade han antagligen anslutit sig till marschen för gravidas rätt till en trygg förlossning som avgick från Mariatorget i söndags, följt tåget till Medis och demonstrativt suttit på trappan för att visa sitt stöd för alla människors rätt till trygghet och frihet från krig. Han hade höjt näven i luften i juli när FN beslutade om ett internationellt förbud mot kärnvapen. Möjligen konstaterat det obegripliga i att det inte skett förrän nu men också påmint sig om att förändring ofta tar väldigt lång tid och att det handlar om att aldrig ge upp. Han hade följt debatten, varit en röst i den och nyanserat den.

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Om alla gör något kommer allt att bli gjort”, står skrivet på en mugg jag ofta dricker mitt kaffe ur. Per Anders Fogelström fick inte fylla 100 år, men hans texter och hans handlingar lever och ger oss som är kvar en puff och en uppmaning att fortsätta att se nyanserna, lösningar på problemen och fred som vägen till fred.

”Det var inte för sent, det fanns en morgondag. Flickan drömde, världen väntade.” Slutorden i Per Anders Fogelströms Stad i världen.

Det finns en morgondag. Och vi bär alla ett ansvar för hur den ska se ut. I det stora och i det lilla.

>> Läs mer om Per Anders Fogelströms ordförandeskap i Svenska Freds.

PS. SMS:a FRED MÅNAD till 72980 för att bidra till Svenska Freds arbete med 50 kronor i månaden. DS

Den feministiska regeringens största prövning

Idag är det den tredje internationella kvinnodagen sedan Sverige fick en feministisk regering. En regering som har ansvaret och uppdraget att arbeta för jämställdhet och för kvinnors och flickors rättigheter. En regering med en uttalat feministisk utgångspunkt som ska genomsyra samtliga politikområden.

Det gäller även försvars- och säkerhetspolitiken och det gäller vapenexporten.

Trots detta exporterar Sverige i nuläget krigsmateriel till en lång rad problematiska länder där flickors, kvinnors och hbtq-personers rättigheter dagligen kränks. Ett exempel är Saudiarabien där kvinnor och flickor diskrimineras både enligt lag och rent praktiskt och där homosexualitet kan straffas med döden. Saudiarabien är sedan länge mottagare av svenskproducerad krigsmateriel och exporten dit fortsätter.

En stor del av den svenska självbilden bygger på att Sverige är en fredsnation där jämställdhet och respekt för allas mänskliga rättigheter är högsta prioritet. När det gäller svenskt bistånd finns en stor medvetenhet om att ekonomiskt stöd till en förtryckande regim kan förvärra situationen för dess befolkning och därför görs regelbundna utvärderingar av mottagarländerna. Inom utrikespolitiken lyfter utrikesminister Margot Wallström ofta nödvändigheten i att stärka flickors och kvinnors rättigheter och att inkludera dem i fredsbyggande arbete och i fredsprocesser.

Men så har vi vapenexporten som verkar röra sig i en parallell verklighet, på helt andra villkor. Där väger i stället fördelarna för Försvarsmaktens materielförsörjning ofta tyngst och effekten svenska vapen får för befolkningen i mottagarlandet blir ett perifert bekymmer. Inspektionen för strategiska produkter (ISP), myndigheten som fattar besluten om vart Sverige ska exportera krigsmateriel, har heller inte plockat upp några signaler om att väga in den feministiska utrikespolitiken i sina beslut. I nuläget godkänns export av krigsmateriel till en lång rad länder där den del av befolkningen som inte är heterosexuella män förtrycks och utsätts för grova övergrepp.

Vår feministiska regering står inför den största prövningen sedan den tillträdde. Kommer den att leva upp till sin förda politik, skärpa regelverket för vapenexport och sända ut en kraftfull och viktig signal internationellt om att vi inte under några omständigheter exporterar krigsmateriel till diktaturer eller icke-demokratier? Propositionen för den nya lagen ska komma inom ett par månader och beslutet ska fattas av riksdagen i höst.

Den har en unik möjlighet att stärka bilden av Sverige som ett land som står upp för mänskliga rättigheter i allmänhet och för flickors och kvinnors rättigheter i synnerhet. Och stödet i riksdagen är stort, en majoritet av dess ledamöter tillhör partier med beslut om att stoppa vapenexporten till diktaturer.

Idag är den sjätte internationella kvinnodagen sedan riksdagen 2011 beslutade att det regelverk som styr den svenska exporten av krigsmateriel måste skärpas. Men vapenexporten fortsätter till länder där kvinnor och flickor förtrycks.

Det måste få ett slut.

Blir du arg? Stöd Svenska Freds arbete.

Vill du veta mer om hur den svenska vapenexporten fungerar? Köp Linda Åkerströms bok Den svenska vapenexporten, utgiven av Svenska Freds i samarbete med Leopard förlag.

Mata inte fel varg

I går offentliggjorde utrikesminister Margot Wallström Sveriges utrikesdeklaration för 2017. Hopp och tillförsikt blandades med oro för världsläget.

Bland annat lyftes fredsavtalet i Colombia som ett positivt och hoppingivande fredsexempel från det gångna året. Wallström poängterade vikten av medling och konfliktförebyggande arbete, vilket förstås är välkommet. Hon nämnde även Burma/Myanmar, där bland annat Svenska Freds partnerorgansiationer arbetar för att bygga hållbar fred i landet, och den nya strategi för utvecklingssamarbete som ska tas fram under 2017. Målsättningen att bidra till en fredlig, inkluderande och demokratisk utveckling i landet, inklusive för minoritetsgruppen rohingya, är oerhört viktig.

Något som som både nämndes i utrikesdeklarationen och i debatten efteråt, var Sveriges roll som pådrivare för ett globalt kärnvapenförbud. Wallström poängterade att ett Nato-medlemskap inte är aktuellt och att Nato och dess kärnvapenparaply inte är förenligt med viljan att nedrusta världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen. Men regeringen verkar samtidigt inte se något hinder för ett mycket omfattande militärt samarbete med Nato. Vi har tidigare frågat var gränsen för den militära alliansfriheten går, utan att få några tydliga svar.

Wallström tog upp exempel på säkerhetspolitiska hot såsom klimatförändringar, ojämlikhet, vattenfrågor och resursbrist. Hot som kan påverka Sverige och som är del av den nationella säkerhetsstrategin, men jag hade önskat mig ännu mer fokus på mänsklig säkerhet och vikten av att Sverige respekterar mänskliga rättigheter, värnar asylrätten och följer barnkonventionen. De säkerhetspolitiska hot som identifierats i Sverige är redan en verklighet för många människor, vars säkerhet behöver vara högsta prioritet.

Wallström lyfte också behovet av ökat fokus på flyktens grundorsaker, vilket vi välkomnar. Men hur ser det ut i praktiken? Jag hade önskat mig en tydligare koppling mellan de bakomliggande orsakerna till varför människor tvingas fly, den svenska vapenexporten och den internationella vapenhandeln. Visserligen nämnde Wallström att Sverige “ska upprätthålla en strikt och effektiv exportkontroll av krigsmateriel” och att ett lagförslag i syfte att skärpa reglerna för export till icke-demokratier är på gång, men det har redan gått sex år sedan riksdagen beslutade att skärpa riktlinjerna och under tiden fortsätter Sverige att exportera vapen till flera mycket problematiska länder.

Den svenska vapenexporten var även något som togs upp av flera partier i debatten efteråt. Hans Linde från Vänsterpartiet, Birgitta Ohlsson från Liberalerna och Sofia Damm från Kristdemokraterna satte press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De ifrågasatte både varför lagförslaget dröjer och uttryckte oro för att formuleringarna inte kommer att vara tillräckligt skarpa.

Vi undrar också om regeringen kommer att stå upp för det egna kongressbeslutet och föreslå ett regelverk som de facto stoppar vapenexporten till diktaturer och andra länder där mänskliga rättigheter allvarligt kränks. Vi har all anledning att vara oroliga, men förutsättningarna finns om regeringen vill. En majoritet av riksdagens ledamöter hör till partier med kongressbeslut eller ställningstaganden på årsmöten och i partiprogram om att stoppa vapenexport till diktaturer.

Motsättningen mellan en framgångsrik feministisk utrikespolitik och svensk vapenexport blev ännu tydligare i debatten efteråt. I den konstaterade Wallström att export av krigsmateriel innebär en mängd dilemman, som kommer att finnas så länge Sverige tillverkar och säljer vapen. Och slutsatsen vi återigen kan dra är hur oerhört svårt det är för regeringen att föra en trovärdig feministisk och inkluderande utrikespolitik så länge vapenexporten till diktaturer och länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter pågår. Kopplingen mellan vapenexporten och dagens flyktingkris är svår att bortse från. Människor flyr i stor utsträckning från väpnade konflikter som i sin tur göds av tillförseln av vapen. EU investerar allt större summor i gränsövervakningssystem för att bland annat stänga människor i behov av skydd ute, samtidigt som många av medlemsländerna exporterar stora mängder krigsmateriel till de konflikter som människor flyr från, i exempelvis Nordafrika och Mellanöstern.

Wallström inledde utrikesdeklarationen med en morfars berättelse för sitt barnbarn om sina två inre vargar, en god och en ond. På barnbarnets fråga om vilken varg som vinner svarade morfadern: “Den som du matar.”

Att fortsätta exportera vapen till diktaturer och förtryckarstater är att mata helt fel varg.

Mina tankar förs till Hans Rosling som dog för en vecka sedan och som ständigt poängterade att vår kunskap om världen präglas både av vad vi väljer att se men också av den bild vi visar upp för andra. Visar han bara sin sko, är det skon vi ser. Vi har under den senaste tiden bland annat sett hur kritik mot den den rådande försvars- och säkerhetspolitiken avfärdas som spridning av desinformation. Därför är det viktigt att de röster som nyanserar debatten och som lyfter alla de alternativ som finns för att bygga hållbarhet och fred i världen inte kvävs. Att de fredsbyggande processer som möjligen är mer tidskrävande och svårare att mäta, men som är nödvändiga för en hållbar värld, prioriteras. Därför är det glädjande att Wallström i sina slutord tackade civilsamhället och folkrörelserna som genom sitt arbete och opinionsbildning gör skillnad. Ju snävare våra perspektiv blir desto mer hotfull och onyanserad blir världen. Det i sig utgör ett allvarligt säkerhetshot, som vi alla måste bekämpa. Och det sätter fingret på att civilsamhällets engagemang, både i Sverige och internationellt, nog aldrig varit så viktigt som nu.

>> Läs SvD:s artikel om den svenska vapenexporten
>> Läs Hans Lindes debattartikel om den svenska vapenexporten i Expressen
>> Se utrikesdeklarationen och den utrikespolitiska debatten i sin helhet

Manifestation mot våldet i Syrien

Nadia AlHaj, syrisk representant, var en av talarna på manifestationen.

Igår samlades vi på Mynttorget i solidaritet med Syriens folk. Det var söndag och veckan innan julafton, i ett Stockholm i glimmande julskrud. Vi stod där för dem som vädjat till omvärlden om att inte stå tigande, människor långt bortom vår trygga tillvaro. Och vi gjorde vårt allra bästa. Organisationerna bakom manifestationen var många och torget fullt med människor. Talen var sorgtyngda, arga och frustrerade, men de vädjade också om hopp. Om att stå emot den vanmakt det innebär att se på utan att kunna agera.

Ingen kan säga att vi inte vet vad som pågår. Ett blodbad utspelas framför våra ögon, via nyhetsrapportering och i sociala medier. Vi ser rop på hjälp från barn och vuxna i Aleppo, familjer som slås i kras, barn som upplevt så många bombningar att de slutat gråta eller reagera när nya bomber faller. Bilder och filmer som fyller mig av skam och skuld över att vara den som ser på utan att kunna göra något.

Men vi kan göra något. För det första kan vi vägra stå ut och vi kan vägra acceptera. Vi kan göra vad vi kan för att hjälpa, ge stöd åt den humanitära hjälp som finns på plats, som försöker underlätta för att så mycket som möjligt fungerar i det liv och den vardag som ändå pågår för de människor som bor kvar. Vi måste ge skydd åt dem som tvingas på flykt, de vars liv just nu slagits i spillror. Vi måste låta dem återförenas med sina anhöriga. Vi måste göra allt för att deras nya tillvaro ska vara välkomnande och trygg. Vi måste fortsätta organisera oss, påverka politiker, höja våra röster och vägra vara tysta.

“Det får vara nog nu. Det är redan för sent”, sa Alexandra Pascalidou som avslutning på sitt tal på manifestationen. Och hon har rätt i att det är för sent för alldeles för många. Men när katastrofen är ett faktum, när världen misslyckats och kriget brutit ut, måste vi fortsätta stå upp för alla människors rätt att leva i fred. Vi måste arbeta för långsiktigt fredsbyggande med mänsklig säkerhet i fokus. Se till att allas grundläggande behov och rättigheter blir tillgodosedda och respekterade.

Vi måste kräva ett stopp för våldet och kräva att den internationella humanitära rätten, krigets lagar, respekteras för att begränsa det mänskliga lidande som väpnade konflikter orsakar. Men vi måste också strypa tillgången till vapen. Kriget rasar och vapen och pengar strömmar in från många olika håll, till konfliktens stridande parter. Om inte konfliktens syre stryps är ett verkligt eldupphör, en verklig fred, oändligt långt borta. Vi måste även göra vårt yttersta för att se till att konflikten inte sprider sig till angränsande länder.

Vi måste fortsätta arbeta för att förstå och hantera konflikters grundorsaker. Lyfta och kräva konfliktförebyggande åtgärder och långsiktiga fredsbyggande insatser. Det är det enda som fungerar. Det har vi lärt oss från historien, även om vi är snabba att glömma. Och problemet med konfliktförebyggande arbete är att det är något abstrakt, det är en pågående process, en konflikt som aldrig blir väpnad. Makthavare startar krig för att behålla eller stärka sin makt, det ger uppmärksamhet och visar på handlingskraft. Att undvika väpnad konflikt uppfattas ofta som tecken på svaghet. Men krigens kostnader är enorma, av så oerhört många anledningar. Vi måste vägra se krig som en väg till fred och kräva detsamma av beslutsfattarna.

Det som pågår i världen just nu kommer att ske igen och igen om vi inte ställer om. Och det måste vi göra nu. För vi har fått nog. Det har redan varit för sent för alldeles för många människor, alldeles för många gånger i historien.

Läs mer om manifestationen på DN.se
Läs mer om manifestationen på SvD.se
Läs mer om manifestationen på Metro.se

Följande organisationer stod bakom manifestationen:
Afrikagrupperna
Amnesty International Sverige
Clowner utan gränser
Diakonia
Emmaus Stockholm
Globalportalen.org
Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
IM Individuell Människohjälp
Kristna Fredsrörelsen
Kvinna till Kvinna
Lighthouse Relief
Läkare Utan Gränser/ Médecins sans Frontières (MSF Sweden)
Olof Palme International Center
Plan International Sverige
Right Livelihood Award: The ‘Alternative Nobel Prize’
Rädda Barnen
Stockholms stift
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Svenska Kyrkan
Sveriges interreligiösa råd
Muslimska Fredsrörelsen – Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa
Teskedsorden
Union to Union
UN Women Sverige
We Effect
What Took You So Long?

 

Går nästa vapenresa till Filippinerna?

För några veckor sedan skrev Dagens industri om att Saab ska öppna ett nytt kontor i Manila i november. Det filippinska flygvapnet planerar att köpa in tolv nya stridsflygplan och Saab ser sig själva som en stark kandidat till att ta hem affären. Utöver Jas Gripen finns goda möjligheter för Saab att marknadsföra ”en lång rad produkter”, bland annat det flygburna radar- och stridsledningssystemet Erieye. Ungefär samtidigt öppnar en svensk ambassad i Manila, med syftet att ”främja handels- och investeringsutbytet med Filippinerna”.

Den senaste tiden har det rapporterats en hel del om läget i Filippinerna. Dels om ännu en naturkatastrof som drabbat landet och dels om president Dutertes hårdföra politik och chockerande uttalanden. Ett av nyhetsinslagen handlade om Dutertes så kallade ”Operation dubbelpipigt gevär”, där polisen fått i uppdrag att döda personer inblandade i drogmissbruk. Hittills har över 3600 personer mist livet i år, varav ungefär hälften genom polisinsatser.

I inslaget sa Duterte: ”Hitler massakrerade tre miljoner judar. Filippinerna har tre miljoner drogmissbrukare. Jag skulle gärna slakta dem.” En man intervjuades som just identifierat sin son som dödats när han sovit på en kartong på gatan. Oppositionspolitikern Leila de Lima som vill få ett slut på dödandet, har hotats till livet och tvingats avgå som ordförande i kommissionen för mänskliga rättigheter.

Saab försökte sälja Jas Gripen till Filippinerna redan 1999, men har sedan dess legat lågt med marknadsföringen i landet. Men nu anses det alltså vara läge att starta kontor och satsa på att sälja in Jas Gripen. Parallellt planerar Sverige att öppna en permanent ambassad för att ”främja handels- och investeringsutbytet”. Vilken absurt osmaklig tajming. Men kanske inte helt oväntad med statsminister Löfvens resa till Saudiarabien färsk i minnet, en resa som han talande nog gjorde i sällskap med Saabs ordförande Marcus Wallenberg.

Den 7-9 november arrangeras en handelsdelegationsresa till Filippinerna under namnet Team Sweden. Exportsatsningar koordineras ofta mellan representanter från vapenindustrin, statliga myndigheter och näringslivet. Researrangören vill inte uppge vilka som deltar i resan förrän strax före avfärd, så först då får vi ett säkert svar på om Saab är del av den. Men Saab har tidigare varit med på samma typ av resor, bland annat till Indonesien och Brasilien.

Uppdatering: När deltagarlistan för handelsdelegationsresan offentliggjordes fanns Saab med på den. Läs Blank Spot Projects artikel om resan till Filippinerna. 

Svenska Freds kritiserade det tidigare försäljningsförsöket till Filippinerna hårt, främst med anledning av det pågående inbördeskriget på Mindanao och den svåra ekonomiska situationen i landet. Upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna begicks också av den filippinska staten.

Helt uppenbart kvarstår många av de problem som identifierades 1999 och fler har tillkommit. Filippinernas statsskuld uppgick 2015 till 45 procent av BNP och 672 personer dog i den väpnade konflikten på Mindanao. Trots en ansträngd budget har försvarsanslagen ökat. Den filippinska befolkningen har fortsatt att drabbas hårt av tyfoner och andra naturkatastrofer. Både Amnesty International och Human Rights Watch rapporterar om upprepade brott mot mänskliga rättigheter, tortyr och utomrättsliga bortföranden.

Spänningarna i regionen har också ökat under de senaste åren, liksom den militära upprustningen. Enligt Sipri flyttar Kina fram sina säkerhetspolitiska positioner och upprustar, vilket påverkar relationerna till andra närliggande stater. USA har intensifierat sitt försvars- och säkerhetssamarbete med sina allierade i området. 2011-2015 stod Asien för 46 procent av den globala importen av krigsmateriel. Om svensk vapenexport tilläts till Filippinerna skulle spänningarna och upprustningen öka ytterligare.

2013 bidrog Sverige med 95 miljoner kronor i humanitärt stöd till Filippinerna efter den förödande tyfonen Hayian. Enligt Sida uppgick biståndet under 2015 till 41,7 miljoner kronor, varav 13,5 miljoner gick till offentlig förvaltning, demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet.

Ett Jas Gripen kostar ungefär en miljard kronor och då tillkommer kostnader för beväpning. Tolv Jas Gripen kostar helt uppenbart tolv gånger så mycket.

Om Sverige vill bidra till att förbättra de ekonomiska, rättsliga och sociala förutsättningarna för den filippinska befolkningen bör det ske genom att bidra till utveckling av demokrati, rättsväsende, respekt för mänskliga rättigheter, återuppbyggnad och skydd mot naturkatastrofer. Inte genom att göra ännu en handelsdelegationsresa för att marknadsföra svenska vapen.

 

Varför jag inte firar den internationella fredsdagen

Det är den 21 september och den internationella fredsdagen. En dag instiftad av FN, tänkt att stärka fredens ideal, både inom och mellan nationer och människor. Det är en fin tanke även om dagen går många förbi. Kanske är det för att freden känns så avlägsen. I en värld där sköra vapenvilor ständigt bryts, senast i Syrien med bombningar av hjälptransporter med flera döda som resultat.

Jag är på väg hem från Burma/Myanmar efter att ha tillbringat tio dagar med våra partners här. I projektet som vi sedan 2013 driver tillsammans med Ar Yone Oo och åtta andra organisationer under deras paraply. I ett land med lång erfarenhet av krig och väpnad konflikt och vars gräsrotsrörelse är stark men behöver stöd att utvecklas och överleva i övergången från diktatur till något som förhoppningsvis kan bli demokrati.

För några dagar sedan, den 17 september arrangerade Svenska Freds, tillsammans med våra partners, en konferens för att lyfta den internationella fredsdagen. Flera talare från både religiösa grupper och civilsamhällesorganisationer var inbjudna. En av talarna gjorde särskilt stort intryck på mig, Khin Ma Ma Myo som grundat organisationen Myanmar Institute of Peace and Security Studies. Hon lyfte vikten av trygghet för att kunna arbeta för demokrati och fred. ”Här inne är jag trygg”, sa hon, ”men vad händer när jag kliver ut på gatan efteråt?” Även om det blivit lättare att engagera sig här finns en lång historia av politiskt aktiva som fängslats och torterats. Många av de aktivister jag träffat under mitt besök har berättat om att de suttit fängslade i många år, utsatts för tortyr och satts i isoleringsceller. Enbart på grund av sitt politiska engagemang. Det är inte svårt att förstå varför oro fortfarande är en ständig följeslagare för många.

Jag åker hem från Burma/Myanmar med två förstärkta insikter. Dels hur viktigt det är att träffa andra från civilsamhället för att få ny energi och få bekräftat att förändring byggs underifrån. Resans sista dagar besökte vi några av våra partners lokala kontor och träffade deltagare från deras olika verksamheter. Såg glimtar av det stora engagemang och den starka gräsrotsrörelse för demokrati och respekt för allas mänskliga rättigheter, som finns i hela landet.

Men jag bär också med mig hem hur viktigt det är aktivt jobba för att vårda den fred och demokrati vi har i Sverige. Fred är inget statiskt utan en pågående process, som kan gå om intet på ett ögonblick. Vi måste fortsätta att värna om allas mänskliga rättigheter. Fortsätta tjata om alternativen till att möta de påstådda yttre hoten med upprustning och militära allianser.  För som min kollega på fredskontoret sagt: ”Väpnade konflikter är som att sluta röka. Den bästa metoden är att aldrig börja.”

Konflikter som väl bryter ut går inte att backa från och både nuet och historien visar vilka fruktansvärda konsekvenser som följer av krig. Den internationella fredsdagen ger oss tillfälle att stanna upp och överblicka de väpnade konflikter som pågår och vad de orsakar. Fråga oss själva hur vi ska göra allt som står i vår makt för att förhindra att fler konflikter bryter ut. Det är ett tillfälle för oss som lever i fred och demokrati att fråga oss hur krig och våldsutövande kan få vara fortsatt norm för konfliktlösning utan att fler protesterar. För helt uppenbart fungerar det inte.

Det är ganska talande att det finns en internationell fredsdag. Den är undantaget som bekräftar regeln. Årets internationella fredsdag fokuserar på Agenda 2030 och särskilt mål 16: Byggstenar för fred, för hållbara och inkluderande samhällen. Och vi får fortsätta att stäva efter att steg för steg, byggsten för byggsten, stärka närvaron av fred. En dag av vapenvila och fredssamtal som kan bli två, tre och slutligen fylla de 365 dagar som året rymmer. Fredliga samhällen byggs av de människor som lever i dem. Så länge inte alla är inkluderade och så länge inte alla känner sig trygga nog att engagera sig, finns inget incitament för en hållbar fred. På någon plats i världen.

Jag firar inte idag, eftersom vi inte har någon världsomspännande fred att fira. Men den dag då internationella fredsdagen kan läggas ner, är jag den första att dansa på gatorna.

>> Se bilder från Burma/Myanmar

Gyllene chans att göra mer

Den svenska sommaren är snart till ända, men de som lever i ett konfliktområde har inte fått någon semester. Varaktiga vapenstillestånd lyser med sin frånvaro i Syrien, Jemen och på många andra platser. Fler människor än någonsin mister livet i sina försök att nå tryggheten på Medelhavets motsatta strand. Men när uppgivenheten slår mig som hårdast i huvudet försöker jag påminna mig om de små men viktiga steg som ändå tas mot fred och nerrustning. Hur viktigt det är att civilsamhället fortsätter att granska och ställa krav på politiker och andra makthavare. Att vi gör skillnad, även om det kan ta frustrerande lång tid. 

I går den 22 augusti inleddes till exempel det andra statspartsmötet kring FN:s vapenhandelsfördrag, Arms Trade Treaty (ATT), i Genève. ATT trädde i kraft den 24 december 2014 som en mycket efterlängtad julklapp. För första gången i historien fanns ett globalt och juridiskt bindande regelverk för vapenhandeln i världen.

ATT bildades för att skydda mänskliga rättigheter, förebygga väpnat våld och konflikt och stärka arbetet för fred och säkerhet. Diskussionerna i Genève kommer i stor utsträckning att kretsa kring hur och på vilket sätt stater ska rapportera sin vapenhandel och hur offentlig den rapporteringen ska vara. För långt ifrån alla stater tror på öppenhet. Flera hävdar att deras behov av att hemlighålla vapenhandeln är viktigare än ett effektivt avtal. Med andra ord krävs ett fortsatt envist och intensivt arbete för att ATT ska fylla sin funktion.

ATTs första statspartsmöte hölls i Cancún förra året. Svenska Freds var på plats och lyfte även då, tillsammans med andra organisationer från det civila samhället, vikten av en öppen och tydlig rapportering. För saknas en sådan är det oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att ställa stater till svars om de inte följer avtalet. Och fortfarande exporterar flera stater, däribland Sverige, krigsmateriel som bland annat används vid den saudiledda koalitionens bomningar i Jemen.

Svenska Freds fortsätter att arbeta för en strikt implementering av ATT och för att ett skärpt regelverk för den svenska vapenexporten ska komma på plats.

En annan positiv nyhet nådde oss i slutet av förra veckan, från FN i Genève. Arbetsgruppen för kärnvapennedrustning beslutade då att påbörja förhandlingar om ett kärnvapenförbud i FN under 2017. Sveriges inställning till kärnvapenförbud är splittrad vilket inte gör mig så stolt som svensk, men jag hoppas att Sverige tar chansen i FN i oktober och röstar ja till att FN ska verka för ett förbud.  Beslutet i Genève är ändå en viktig milstolpe värd att fira, i vår strävan efter att förbjuda det enda ännu tillåtna massförstörelsevapnet.

Det är fortfarande lång väg kvar till ett internationellt förbud mot kärnvapen. Men historien har visat att envishet ger resultat. Svenska Freds var delaktiga både i förbudet mot personminor 1997 och mot klustervapen 2008. Förbud som till en början stötte på stort motstånd från många håll.

Vid årsskiftet intar Sverige sin plats i FNs säkerhetsråd och har dessutom tillsatt en nedrustningsambassadör som påbörjar sitt arbete 1 september. Så nu får det vara slut med att dra avgörande nedrustningsfrågor i långbänk. Vi förväntar oss att den att den svenska regeringen trappar upp arbetet för nedrustning genom att driva frågan om ett förbud mot kärnvapen och se till att den utlovade skärpningen av det svenska regelverket för vapenexport till slut kommer på plats.

Läs mer om vad som händer på ATT-mötet hos Reaching Critical Will.

Läs mer om arbetsgruppens möte om kärnvapen i Genève hos Svenska läkare mot kärnvapen. 

Fattigdom och ojämställdhet – största hindren för fred i Burma/Myanmar

Mun Muan från Dawn Tonzang, Chin state, håller ett inspirerande tal under seminariet om könsrelaterat våld

Under december har jag rest runt i delstaten Chin tillsammans med Svenska Freds partnerorganisation Dawn Action On Womens’s Network för att följa deras arbete med seminarier kring våld mot kvinnor.

Under denna resa har jag fått möjlighet att träffa kvinnor för att samtala om fred, vad det är och vad som behövs för att skapa det.

I samhället Tonzang högt uppe i bergen i delstaten Chin bor omkring 4 000 personer. Där har organisationen Dawn Action On Women’s Network, som jobbar för kvinnors rättigheter, en lokalanställd. I början av december arrangerade organisationen ett seminarium om våld mot flickor och kvinnor där omkring 80 kvinnor deltog.

Jag fick möjligheten att intervjua tre kvinnor som deltog under seminariet. Vi pratade om vad fred är och vilka hinder som finns för att skapa det.
– Fred handlar om frihet. Att alla människor ska vara fria från saker som kan hindra en. Fred handlar om att vara fri från kulturella och sociala normer, berättade en av kvinnorna.

Kvinnorna gjorde skillnad mellan fred inom familjen och fred i samhället. De menade att fred i familjen är det första som behövs och utan det kommer det aldrig gå att skapa fred i samhället. För att skapa fred i familjen behöver fattigdomen lösas, för det är just bristen på mat, pengar och vatten som ofta leder till konflikter inom familjen.
– Med tomma magar kommer vi aldrig kunna skapa fred, berättade en annan kvinna.

Det största hindret för fred är alltså fattigdom. Med andra ord att de basala behoven så som bostad, vatten, mat och pengar för överlevnad inte tillgodoses.
– Om våra barn blir sjuka och vi måste skaffa medicin så måste vi ju ha pengar till det. Som det ser ut nu har vi inte det för det finns inga jobb. Då måste jag säga till min man att försöka hitta ett jobb så vi kan köpa medicin. Men om jag ställer ett sådant krav kommer det bara leda till konflikt. Då har vi inte fred inom familjen, berättade en av kvinnorna.

Ojämställdheten var också en av de aspekter som kvinnorna lyfte som ett hinder för fred. Kvinnorna upplever att de inte får delta i beslutsfattande processer. Inom familjen är det männen som bestämmer, trots att det ofta är kvinnorna som försörjer familjen.
– Det är jag som försörjer min familj. Det är också jag som gör allt arbete hemma. Men ändå så får jag inte vara med och ta beslut som rör familjen.

Att kvinnor inte anses vara lika mycket värda som män och att de anses oförmögna att kunna ta beslut är ingenting nytt och heller inte unikt för vare sig Burma eller delstaten Chin. Kvinnans underordning finns i alla samhällen, kulturer och religioner världen över. Detta är faktiskt en av anledningarna till varför jag är här i Burma just nu, för att stötta Svenska Freds partnerorganisationer genom att utbilda dem kring genusfrågor. Däremot är det aldrig roligt att få lyssna till dessa berättelser om hur kvinnor sliter dag ut och dag in för att få sina rättigheter beaktade.

På frågan om vad som krävs för att skapa fred så är det framförallt två aspekter som kvinnorna lyfter fram: lösa fattigdomen och skapa jämställdhet. För att lösa fattigdomen anser de att det behövs jobb och ökad tillgång till vatten och elektricitet. Jämställdhetsarbetet behövs också för att kunna ha fred inom familjen. När vi lyckats skapa detta, då, menar dessa tre kvinnor från Tonzang, är hållbar fred i Burma möjlig.

 

Johanna Kvist praktiserar med Svenska Freds och Skiljedomsföreningen i Burma/Myanmar där Svenska Freds bedriver ett flerårigt fredsprogram. Sedan mitten av november befinner hon sig i staden Kalaymyo, Sagaing-regionen, för att stötta tre av Svenska Freds partnerorganisationer i genusfrågor samt projektledning. Under hennes tid där har hon också rest till delstaten Chin tillsammans med en av Svenska Freds partners och hållit i seminarier om våld mot kvinnor.