Category Archives: Kärnvapen

2018 – året då allt kan bli bättre

god jul_trana2017 var året då jag för första gången både inledde och avslutade året som ordförande för Svenska Freds. Året då riksdagsbeslutet från 2011 slutligen blev ett förslag om skärpt regelverk för vapenexport. Där det demokratikriterium vi kämpat för lades till men kryphålen lämnades kvar. Det var året då Svenska Freds tidigare ordförande Per Anders Fogelström skulle ha fyllt 100 år och vi påmindes om hur han som del av en stark folkrörelse stoppade Sveriges planer på att anskaffa egna kärnvapen på 1950-talet. Det var även året då 122 länder i FN enades om att världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen skulle förbjudas. Året då drömmen om en kärnvapenfri värld, där alla har rätt att leva fria från hotet att utplånas på ett ögonblick, plötsligt var inom räckhåll. Året då kampen för förbudet belönades med Nobels fredspris.

Men det var också året då hjärtan, familjer och länder slets i bitar av krig. Året då en handfull maktfullkomliga män hatade och hotade inte bara varandra utan hela världen med att starta kärnvapenkrig. Året då riksdagens partier tävlade om vem som kunde tänka sig att höja försvarsanslagen allra mest och då rösterna för nedrustning och avspänning blev allt mer kvävda och lågmälda. Och när försvarsberedningen presenterade sin rapport i december drogs slutsatsen att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas.

Det kan tyckas vara en tung skuta att vända, men skam hen som ger sig. Inför 2018 önskar jag mig därför följande:

Jag önskar mig att vi i civilsamhället överbevisar oss själva igen, att vi blir ännu fler. 2018 fattar Sverige det avgörande och glädjande beslutet att underteckna och ratificera konventionen mot kärnvapen. En stark opinion markerar att vi i alla lägen väljer ett förbud mot kärnvapen framför ett Nato-medlemskap och att hållbar fred aldrig går att nå genom avskräckning. Det betyder även att Sverige, i den framtid när konventionen vunnit laga kraft, kan skryta med att vi (nästan) var med från början och att vårt ställningstagande spelade roll.

2018 får vi ett nytt regelverk för svensk krigsmaterielexport där inga tillstånd för export beviljas till diktaturer, icke-demokratier och länder som kränker mänskliga rättigheter. Jag önskar mig att vi börjar prata mer om varför människor flyr. Det är vapnen, som förlänger och förvärrar krig, som måste stoppas, inte människorna som behöver skydd från dem.

Jag önskar mig en sansad och rationell diskussion om fred och säkerhet, utan förminskande ordval eller retoriska grepp. Jag önskar att fler ser hur viktigt det är att förebygga att väpnad konflikt bryter ut framför att göda den upprustning som kostar oss alla så mycket. Att fler upptäcker kopplingen mellan upprustning och ökade spänningar. Jag önskar mig att fler kräver att vågskålen balanseras, att mer pengar går till det förebyggande fredsarbetet och mindre till militär upprustning. Jag önskar mig ett samtal om säkerhet som går bortom antalet stridsplan och ubåtar som Sverige bör köpa och i stället handlar om vad människor behöver för att känna sig säkra och hur vi kan uppnå det.

Jag önskar mig en engagerad valrörelse där vi alla tar till vara våra demokratiska rättigheter och röstar. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Kommentarer inaktiverade för 2018 – året då allt kan bli bättre

Filed under Försvarsutgifter, Kärnvapen, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, nedrustning, Vapenhandel

Nu förbjuder vi kärnvapen!

Setsuko Thurlow var 13 år gammal när hon överlevde atombomben över Hiroshima. Hon såg sina klasskamrater brännas till döds i lågorna efter bomben, sin syster och sitt fyraåriga syskonbarn dö av sina skador ett par dagar senare. En tredjedel av Hiroshimas invånare miste livet till följd av atombomben.

Setsuko är en hibakusha, en av många kärnvapenöverlevare som i sju årtionden kämpat för att se kärnvapen förbjudas under sin livstid. Försäkra sig om att det som hände aldrig sker igen.

Sommaren 2005 var jag engagerad i Svenska Freds lokalförening i Stockholm. Vi arrangerade fredsläger och hängde tranor i lyktstolpar, träd och på parkbänkar över hela stan. Syftet var att uppmärksamma att trots de 60 år som gått sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var kärnvapenhotet långt ifrån avväpnat. För trots att frågans mediala sprängkraft varit svag under en längre tid hade själva kärnvapnens sprängkraft mångdubblats. Tvärtemot de löften som uttalats om nedrustning fortsatte kärnvapenstaterna moderniseringen av sina arsenaler.

Både före och efter trankampanjen i Stockholm har människor över hela världen organiserat sig mot kärnvapen och under de senaste tio åren bland annat under kampanjen ICAN:s paraply. Och den 7 juli i år röstade FN om ett internationellt förbud mot kärnvapen. 72 år hade då gått sedan bomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Setsuko Thurlow var förstås på plats, och höll ett av de sista talen innan omröstningen.

Alla som dog hade ett namn.
Alla som dog var älskade av någon.

Kärnvapens humanitära konsekvenser kommer ofta i skymundan när dess förespråkare pratar räckvidd och precision. Men den 7 juli var människorna som drabbas av dessa vapen i fokus när 122 stater röstade för ett förbud. Hundratusentals aktivisters outtröttliga kamp i sju årtionden hade gett resultat och jublet var öronbedövande. I en senare intervju i SVT sa Setsuko:

Varje gång jag förbereder mig inför att prata minns jag detaljerna och börjar gråta okontrollerat. Jag inser hur intensivt jag fortfarande känner inuti.

Det är svårt att föreställa sig exakt vad hon kände ögonblicket efter omröstningen i FN. Men hennes dröm om aldrig igen var nu ett litet steg närmare.

Idag finns ungefär 15 000 kärnvapen i världen varav 1800 står redo att avfyras inom ett par minuter. Dess sprängkraft är tusenfalt större än de bomber som användes 1945. Hotet om användning ökar och sällan har ett förbud känts viktigare än nu.

Den 6 oktober klev Nobelkommitténs ordförande ut genom de gedigna dubbeldörrarna på Nobelinstitutet i Oslo inför ett samlat pressuppbåd.

The norwegian Nobel committee has decided to award the Nobel Peace Prize for 2017 to The International Campaign To Abolish Nuclear Weapons, ICAN.

Jag satt själv i SVT:s direktsändning, kände tårarna bränna bakom ögonlocken och jublet stegras i halsen. Jag tänkte på Setsuko, på alla som mist en anhörig eller själva överlevt. Jag tänkte på de 468 organisationer i 101 länder som kämpat för ett förbud mot kärnvapen, på alla som aldrig fick uppleva denna stund. Jag tänkte på Donald Trump och Kim Jong-Un som med sina aggressiva hot sätter miljontals människors liv på spel. Jag kände ett euforiskt och rungande ÄNTLIGEN.

Strax innan sändningen från Oslo hade Beatrice Fihn, ICAN:s chef, fått samtalet från Nobelkommittén. Jag är chockad, var hennes kommentar och vi var nog många som knappt kunnat drömma om att Nobelkommittén skulle fatta ett så politiskt beslut vid ett så avgörande tillfälle. Idag tar Beatrice Fihn och Setsuko Thurlow emot priset tillsammans i Oslo. Som de enda kvinnorna bland pristagarna, men som representanter för miljoner kvinnor över hela världen som sedan länge har fått nog.

Något har börjat röra sig under hösten. Strukturer rubbas, väggarna till de maktfullkomligas oantastliga rum buktar. Vi har sett tidigare kvävda röster samlas till en ostoppbar kraft i metoo-rörelsen. Normer förändras genom att majoriteten ändrar uppfattning. Det tidigare accepterade blir plötsligt fullständigt oacceptabelt. Det kan gå långsamt men det går. Framför allt kommer förändringen inte från de personer som gynnas av den rådande normen, förändringen kommer nästan alltid underifrån.

I en intervju i SVT häromdagen (som går att se i sin helhet här) sa Beatrice Fihn:

Det var inte männen som plötsligt sa att nu ska vi låta allt bli jämställt och låta kvinnor rösta, utan det var kvinnor som krävde det. Slutet på apartheid, det var inte de vita som ledde kampen för att svarta skulle få frihet. Det är inte kärnvapenstaterna som kommer att kämpa för att göra sig av med sina vapen och ge bort den här ultimata makten de tycker att de har. Utan det är ju vi andra, i resten av världen, som måste stå upp och ifrågasätta det.

Setsuko Thurlow har hunnit bli 85 år gammal när hon tar emot Nobels fredspris i Oslo idag. Inom sig bär hon för alltid 13-åringen som miste allt. Priset är en symbol för hur många människors gemensamma insats kan förflytta berg. Och det är en signal till oss alla att fortsätta kämpa.

Den här dagen känner jag, likt många andra som kämpat för detta historiska förbud mot kärnvapen, energin från civilsamhällets superkraft strömma genom ådrorna. Jag tankar kroppen full av ny kraft inför det arbete vi har framför oss.

Några hinder återstår fortfarande, men jag tycker att Dalai Lama sammanfattar det bra:

First they ignore you
then they laugh at you
then they fight you
then you win.

De kan inte längre ignorera och förminska oss.
Hånskrattet har tystnat.
Det starka motståndet visar att vi är på rätt väg.
Drömmen är inom räckhåll, inget kan stoppa oss nu.

ICAN.
We can.
Sverige har ännu inte undertecknat avtalet, visst känns det obegripligt? Men det fixar vi, nu förbjuder vi kärnvapen!

tusentranor

Tusen tranor för en kärnvapenfri värld, och min ryggtavla, på Odenplan 2005. 

Kommentarer inaktiverade för Nu förbjuder vi kärnvapen!

Filed under Kärnvapen, nedrustning

Det är inte för sent, det finns en morgondag

PAF-1967-foto-Bernt-Lindgren

Foto: Bernt Lindgren

Idag skulle han ha fyllt 100 år, Per Anders Fogelström. I år har även 40 år gått sedan han avträdde som ordförande för Svenska Freds.

I den finstämda dokumentär om hans liv som i kväll sänds i SVT, sammanfattas hans fjortonåriga insats som ordförande i några korta meningar. Hans betydelse för föreningen, för otaliga människor och för mig personligen, är förstås betydligt större än så.

Jag har tyckt så oerhört mycket om PAF genom hela mitt vuxna liv. Att se dokumentären fyller i luckor och förklarar delvis varför. Trots att vi föddes i varsin ände av ett århundrade under helt olika förutsättningar.

Per Anders pappa övergav honom som barn och från att ha levt i ekonomiskt välstånd i Ryssland och Finland flyttade han med sin mamma och syster till ett hus för fattiga ensamstående kvinnor på Södermalm i Stockholm. Som barn skrev han en dikt om sin pappa med slutorden. ”Men snart du nog får höra, pappa kommer hem.”

Några dagar efter att jag som fyraåring mist min pappa efter en kort tids sjukdom, drömde jag att han kom stegande längs den dammiga gatan mot huset i Beira, Moçambique, där vi bodde då. Han bar en resväska i handen, han log mot mig. Han sa: ”Jag är hemma nu.”

Våra pappor kom aldrig tillbaka och deras icke-närvaro förändrade oss fundamentalt. För Per Anders ledde till att han växte upp med fötterna i två olika världar. Han bodde i en välgörenhetsstiftelses hus på Södermalm men fick gå i en överklasskola på Östermalm, finansierat av hans faster i ett försök att kompensera för pappans frånvaro. ”Jag levde liksom i två världar, stiftelsehusets värld och den fina skolans värld”, säger Per Anders i dokumentären. Han kände sig inte riktigt hemma någonstans, men hade samtidigt möjlighet och förmåga att smälta in i två väsensskilda samhällsklasser.

Per Anders pappas försvinnande gjorde världens orättvisor konkreta eftersom han drabbades av dem privat. Som vuxen engagerade han sig för Södermalms unga “vandaler” och skapade en plats för dem att kanalisera sina tankar och sin energi. Genom sitt berättande sökte han förändring och i takt med att hans inflytande ökade gav han mer plats åt de människor vars röster sällan hördes. Min egen pappa dog mitt i sitt arbete för att försöka göra världen bättre. Att lyfta över hans drömmar om förändring till mig själv blev ett sätt att hålla honom levande. Insikten om mina egna privilegier i kontrast mot världens djupa orättvisor, blev både en morot och en piska.

Men det var förstås Per Anders egna fötter och inte hans pappas som förde honom till Svenska Freds och detsamma gäller för mig.

I ett samtal om Per Anders Fogelström och civilkurage häromdagen spekulerade vi i hur han hade upplevt samtiden om han funnits kvar idag. Och han hade säkert känt den brännande sorg och uppgivenhet som många av oss bär på just nu. Men han hade också, med den envishet och uthållighet som kännetecknade honom, kämpat vidare. Han hade ju sett världen förändras förr. Sett Södermalms slum med dess unga förvandlas, skulden för problemen flyttas till nya utsatta grupper. När Sverige planerade att skaffa kärnvapen på femtiotalet var han en starkt bidragande kraft till att opinionen vände och det till en början självklara istället blev otänkbart. En tanke som är djupt förankrad i folksjälen sedan dess.

Om han levt idag hade han antagligen anslutit sig till marschen för gravidas rätt till en trygg förlossning som avgick från Mariatorget i söndags, följt tåget till Medis och demonstrativt suttit på trappan för att visa sitt stöd för alla människors rätt till trygghet och frihet från krig. Han hade höjt näven i luften i juli när FN beslutade om ett internationellt förbud mot kärnvapen. Möjligen konstaterat det obegripliga i att det inte skett förrän nu men också påmint sig om att förändring ofta tar väldigt lång tid och att det handlar om att aldrig ge upp. Han hade följt debatten, varit en röst i den och nyanserat den.

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Om alla gör något kommer allt att bli gjort”, står skrivet på en mugg jag ofta dricker mitt kaffe ur. Per Anders Fogelström fick inte fylla 100 år, men hans texter och hans handlingar lever och ger oss som är kvar en puff och en uppmaning att fortsätta att se nyanserna, lösningar på problemen och fred som vägen till fred.

”Det var inte för sent, det fanns en morgondag. Flickan drömde, världen väntade.” Slutorden i Per Anders Fogelströms Stad i världen.

Det finns en morgondag. Och vi bär alla ett ansvar för hur den ska se ut. I det stora och i det lilla.

>> Läs mer om Per Anders Fogelströms ordförandeskap i Svenska Freds.

PS. SMS:a FRED MÅNAD till 72980 för att bidra till Svenska Freds arbete med 50 kronor i månaden. DS

1 kommentar

Filed under Kärnvapen, Mänskliga rättigheter, nedrustning

Äntligen ett svenskt ja till förhandlingar om ett kärnvapenförbud

Svenska Freds generalsekreterare, Karin Wall Härdfeldt, rapporterar från FN i New York:

Just nu är Svenska Freds på plats i New York eftersom FN:s första utskott, som behandlar nedrustningsfrågor och internationell säkerhet, sammanträder. Det kan bli ett historiskt möte. Efter åratal av dödläge står det internationella samfundet inför en unik möjlighet att äntligen förbjuda kärnvapen, det mest destruktiva och omänskliga vapen som någonsin utvecklats. Det är glädjande och på tiden att regeringen nu beslutat att Sverige ställer sig bakom kampen för ett förbud och i dag meddelat att Sverige kommer att rösta ja till det aktuella resolutionsförslaget!

Kärnvapenfrågan har dominerat diskussionerna i första utskottet under förra och denna vecka. Inför årets generalförsamling är den mest aktuella frågan om världens länder kommer att besluta om ett mandat för att påbörja förhandling om ett globalt kärnvapenförbud. Ett förslag till resolution som nu verkar ha goda förutsättningar att vinna stort stöd och där Sverige har möjlighet att verka för att få fler stater att rösta ja. Resolutionen går till omröstning i månadsskiftet oktober/november och antas den kommer förhandlingar att påbörjas under 2017.

Att vi kommit så här långt att det nu finns ett internationellt momentum för ett förbud är mycket tack vare civilsamhällets arbete med att omdefiniera debatten genom att lyfta de humanitära konsekvenserna av kärnvapen som det centrala argumentet för att förbjuda dem. Samordnade genom kampanjen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) har civilsamhällesrepresentanter från olika organisationer, från olika delar av världen som Costa Rica, Holland, Norge, Kanada, Japan, Afghanistan, Uganda med flera samlats i FN-huset. In i det sista diskuterar de med diplomater, både från det egna landet och andra. De skriver analyser, pratar med media, bedriver kampanj i sociala medier och arrangerar sidoevents. Allt för att se till att så många stater som möjligt röstar för resolutionen. Stämningen är hoppfull men spänd.

Inför regeringens ställningstagande har vi i Sverige sett politiska utspel i media och i riksdagen om en oro för att en aktiv svensk nedrustningpolitik skulle få negativa konsekvenser för möjligheterna till ett svenskt Natomedlemskap och för den svenska vapenexporten. Vi välkomnar att regeringen gjort tydligt att de humanitära konsekvenserna av kärnvapen går först.

Förslaget om ett förbud av kärnvapen är inte heller okontroversiellt internationellt. Trots många nedrustningsåtaganden genom åren har processen för att förbjuda kärnvapen mer än tydligt visat exakt hur ovilliga kärnvapenstater och deras allierade är att fullfölja sina åtaganden. Det aktuella resolutionsförslaget för att inleda förhandlingar om ett kärnvapenförbud är omtvistat och har lett till hårdordade anföranden i första utskottet. Vi har fått lyssna till kärnvapenstater som gjort sitt yttersta för att underminera processen, som läxat upp den majoritet av stater som stöttar förhandlingar om ett kärnvapenförbud, förlöjligat deras perspektiv på fred och säkerhet och anklagat dem för att riskera världsordningen.

Även om det bästa vore om alla stater deltog kan ett kärnvapenförbud utvecklas även utan kärnvapenstaterna och det skulle ha stor betydelse, inte minst för att sätta en ny internationell norm. Förbuden mot exempelvis kemiska vapen, klustervapen och personminor har visat att det går att förändra internationella normer. Avtalen gör att tröskeln för att använda vapnen höjs, att det blir svårare att få tag på dem och att investeringarna i denna sorts produktion minskar vilket också kan påverka vapenföretagen. Sverige måste nu, tillsammans med andra stater som vill verka för ett internationellt kärnvapenförbud, se till att resolutionen röstas igenom och att de förhandlingar som sedan inleds är öppna för alla stater, inte går att blockera av någon stat och inkluderar civilsamhället.

Bland de civilsamhällesrepresentanter som finns på plats här nu under första utskottets möte, finns de som arbetar med den japanska hibakusha-rörelsen som samlar japanska kärnvapenöverlevare. Överlevarna har i decennier rest jorden runt för att berätta om sina upplevelser av kärnvapensprängningarna av Hiroshima och Nagasaki. I dag finns inte så många av dessa överlevare kvar i livet och organisationen tvingades för ett tag sedan inse att deras mål att förbjuda kärnvapen under sin egen livstid inte skulle nås. De reviderade då målet till att det under deras livstid skulle göras en plan för när kärnvapen skulle avskaffas. Nu finns alltså chans för det internationella samfundet att se till att deras mål uppnås och att ingen ska behöva uppleva det som de upplevt, någonsin igen.

fn_1

FN_2.JPG

fn_3

1 kommentar

Filed under Aktuella frågor, Internationellt arbete, Kärnvapen, nedrustning

Gyllene chans att göra mer

Den svenska sommaren är snart till ända, men de som lever i ett konfliktområde har inte fått någon semester. Varaktiga vapenstillestånd lyser med sin frånvaro i Syrien, Jemen och på många andra platser. Fler människor än någonsin mister livet i sina försök att nå tryggheten på Medelhavets motsatta strand. Men när uppgivenheten slår mig som hårdast i huvudet försöker jag påminna mig om de små men viktiga steg som ändå tas mot fred och nerrustning. Hur viktigt det är att civilsamhället fortsätter att granska och ställa krav på politiker och andra makthavare. Att vi gör skillnad, även om det kan ta frustrerande lång tid. 

I går den 22 augusti inleddes till exempel det andra statspartsmötet kring FN:s vapenhandelsfördrag, Arms Trade Treaty (ATT), i Genève. ATT trädde i kraft den 24 december 2014 som en mycket efterlängtad julklapp. För första gången i historien fanns ett globalt och juridiskt bindande regelverk för vapenhandeln i världen.

ATT bildades för att skydda mänskliga rättigheter, förebygga väpnat våld och konflikt och stärka arbetet för fred och säkerhet. Diskussionerna i Genève kommer i stor utsträckning att kretsa kring hur och på vilket sätt stater ska rapportera sin vapenhandel och hur offentlig den rapporteringen ska vara. För långt ifrån alla stater tror på öppenhet. Flera hävdar att deras behov av att hemlighålla vapenhandeln är viktigare än ett effektivt avtal. Med andra ord krävs ett fortsatt envist och intensivt arbete för att ATT ska fylla sin funktion.

ATTs första statspartsmöte hölls i Cancún förra året. Svenska Freds var på plats och lyfte även då, tillsammans med andra organisationer från det civila samhället, vikten av en öppen och tydlig rapportering. För saknas en sådan är det oerhört svårt, för att inte säga omöjligt, att ställa stater till svars om de inte följer avtalet. Och fortfarande exporterar flera stater, däribland Sverige, krigsmateriel som bland annat används vid den saudiledda koalitionens bomningar i Jemen.

Svenska Freds fortsätter att arbeta för en strikt implementering av ATT och för att ett skärpt regelverk för den svenska vapenexporten ska komma på plats.

En annan positiv nyhet nådde oss i slutet av förra veckan, från FN i Genève. Arbetsgruppen för kärnvapennedrustning beslutade då att påbörja förhandlingar om ett kärnvapenförbud i FN under 2017. Sveriges inställning till kärnvapenförbud är splittrad vilket inte gör mig så stolt som svensk, men jag hoppas att Sverige tar chansen i FN i oktober och röstar ja till att FN ska verka för ett förbud.  Beslutet i Genève är ändå en viktig milstolpe värd att fira, i vår strävan efter att förbjuda det enda ännu tillåtna massförstörelsevapnet.

Det är fortfarande lång väg kvar till ett internationellt förbud mot kärnvapen. Men historien har visat att envishet ger resultat. Svenska Freds var delaktiga både i förbudet mot personminor 1997 och mot klustervapen 2008. Förbud som till en början stötte på stort motstånd från många håll.

Vid årsskiftet intar Sverige sin plats i FNs säkerhetsråd och har dessutom tillsatt en nedrustningsambassadör som påbörjar sitt arbete 1 september. Så nu får det vara slut med att dra avgörande nedrustningsfrågor i långbänk. Vi förväntar oss att den att den svenska regeringen trappar upp arbetet för nedrustning genom att driva frågan om ett förbud mot kärnvapen och se till att den utlovade skärpningen av det svenska regelverket för vapenexport till slut kommer på plats.

Läs mer om vad som händer på ATT-mötet hos Reaching Critical Will.

Läs mer om arbetsgruppens möte om kärnvapen i Genève hos Svenska läkare mot kärnvapen. 

1 kommentar

Filed under Kärnvapen, Mänskliga rättigheter, Vapenexport, Vapenhandel

Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Nya fredsdiplomater för en säkrare värld – det är rubriken på regeringens senaste satsning inom utrikespolitiken som presenterades i fredags på Aftonbladets debattsida. Detta är bra. Vi är många som genom åren har pekat på att det behövs en återtagning av kunskap och kapacitet i Sverige och hos svenska diplomater för att bättre bidra till fredsprocesser och konfliktförebyggande, men även peka ut vägen framåt och befästa att fred är en avgörande uppgift att arbeta med.

Inför internationella fredsdagen den 21 september 2014 tog vi exempelvis fram den här listan tillsammans med Kristna Fredsrörelsen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet: Sverige behöver en aktiv fredspolitik. Där listar vi fem förslag på vad Sverige bör göra. 1) Förnyad bred satsning på medling och diplomati, 2) Tydligt fokus på global nedrustning, 3) Kvinnors makt i freds- och säkerhetspolitik, 4) Kraftig begränsning av svensk vapenexport, 5) Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd.

Inom flera av områdena vi listade för två år sedan går det framåt, om än frustrerande sakta ibland. I vissa delar känns det som att det går bakåt. Avräkningar från biståndet för mottagande av människor på flykt i Sverige minskar möjligheterna till att arbeta konfliktförebyggande i de länder där detta behov finns här och nu, en proposition om nytt regelverk som ska försvåra vapenexport till diktaturer skjuts på framtiden ideligen och därtill skaver helheten när regeringens samlade politik läggs samman.

För om det nu är så att fredsdiplomati ska ha en framträdande roll, hur kommer det sig att försvarsdepartementet inte är involverat? När jag hör debatten i dag, där det till exempel sägs att Sverige kan vara i krig om tre år, då låter det nästan som att det vore ett önsketänkande. Vi vill vara med när det händer. Vi kan väl vara i krig i morgon om det nu skulle vara så?

Inriktningen på försvarspolitiken har idag ett tydligt fokus på avskräckning och planering för att bidra till kriser i närområdet (exempelvis genom det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till i nästa vecka). Fokus är alltså rakt emot det som fredsdiplomatin syftar till. Regeringens satsning presenteras utifrån att fredsdiplomati är något vi ska ägna oss åt i länder långt borta, med biståndsmedel. Inget ont i sig. Men fredsarbete är så mycket mer än så. Fred är relationer, förtroende, kontakter mellan människor, nedrustningsinitiativ, med mera. Vilka initiativ för fredsdiplomati avser regeringen ta för närområdet? För att minska den spänning som trappats upp genom ökade antal militära övningar från såväl Rysslands som från Nato:s sida runt Östersjön och Arktis?

Med detta sagt är det så klart en välkommen nysatsning på medling och diplomati som regeringen lägger fram, samtidigt som vi kan konstatera att mycket mer återstår att göra. Det är bra att höstens budget ska återspegla detta initiativ. Lita på att vi är många som kommer att följa upp detta.

Kommentarer inaktiverade för Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Filed under Försvarspolitik, Kärnvapen, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Nato är inte nedrustning

 

Amerikansk provsprängning i Nevada 1953

Trots att kampen mot kärnvapen alltid har stått högt på svenska regeringars lista har det inte alltid varit lätt att få med dem på olika initiativ från det civila samhället. Det är glädjande att regeringen nyligen har tagit flera viktiga steg framåt för ett kärnvapenförbud. Det är dock märkligt att regeringen inte kunde ställa sig bakom det etiska imperativet att förbjuda kärnvapen. Flera svenska och internationella organisationer har länge arbetat för detta, bland annat Svenska Läkare mot Kärnvapen (SLMK) och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF). I det här blogginlägget från SLMK kan ni läsa mer om Sveriges senaste agerande på första utskottet i FN-skrapan i New York i oktober-november.

Egentligen borde detta vara solklart. Kärnvapnen är det enda massförstörelsevapen som inte är förbjudet och vi har alla läst och hört om de fruktansvärda konsekvenser bomberna över Hiroshima och Nagasaki fick 1945. Siffrorna varierar lite beroende på källa, men omkring 200 000 människor omkom omedelbart. Siffran blir betydligt högre om vi räknar in de konsekvenser som strålningen haft åren därefter.

På testområdet i Semipalatinsk i Kazakstan genomfördes 456 provsprängningar mellan åren 1949 och 1989. De sovjetiska provsprängningarna skapade en ekologisk kris och en omfattande påverkan på befolkningen. Tretton år efter den sista provsprängningen, 2002, uppmättes en strålningsdos på 1000 gånger så hög som vad bakgrundsstrålningen genererar. Detta i byar så långt som upp till hundra kilometer från testområdet. SLMK har mycket bra och utförlig information om kärnvapen på sin hemsida. Här kan ni exempelvis läsa mer om olika provsprängningsplatser där tester har gjorts.

Vad som är viktigt att lyfta fram från nedrustningsmötet i november är också att samtliga Nato-länder antingen röstade emot eller avstod från att ta ställning för de olika resolutionerna som rörde ett kärnvapenförbud, kärnvapnens humanitära konsekvenser och dess etiska problem.

Det sägs ibland att om vi bara blir medlemmar i Nato så kommer vi att kunna påverka bättre. Detta stämmer inte. Även ett land som Norge, som i många sammanhang ses som progressivt i vissa nedrustningsfrågor, röstade emot resolutionerna. Anledningen? Det skulle strida mot Nato:s kärnvapendoktrin, meddelade deras utrikesminister Børge Brende.  Och om vi tittar vidare på andra lite större länder inom Nato, så har Tyskland vid olika tillfällen internt försökt förändra Nato:s kärnvapendoktrin, men blivit nedröstade.

Argumentet om att vi får svårare att driva en bra nedrustningspolitik som Nato-medlemmar stämmer alltså väldigt väl. Argumentet om att vi som medlemmar kan vara med och påverka har väldigt dålig resonans med hur det ser ut i verkligheten.

Varje Nato-medlem omfattas av alliansens kärnvapenparaply, antingen vi vill det eller inte. Vi har större chans att verka för en konstruktiv nedrustningspolitik mot både Nato:s kärnvapenparaply i synnerhet och kärnvapen i allmänhet som icke-medlemmar. Och det behövs i kampen mot detta vidriga massförstörelsevapen. Det juridiska tomrum som omgärdar kärnvapenfrågan behöver åtgärdas med ett förbud.

Gå gärna in på den internationella kampanjsidan från ICAN för att se hur många det är som arbetar för att nå detta mål.

Viktigt att känna till är också det värdlandsstödsavtal som Sverige har undertecknat med Nato som riksdagen ska ta ställning till våren 2016. Avtalet innebär att Sverige sannolikt kommer att ha väldigt svårt att hindra att Nato använder svenskt territorium som en del i deras kärnvapenstrategi. Så arbetet mot kärnvapen är oerhört viktigt. Och avtalet med Nato är ett stort hinder i detta arbete.

1 kommentar

Filed under Kärnvapen