Kategoriarkiv: nedrustning

2018 – året då allt kan bli bättre

god jul_trana2017 var året då jag för första gången både inledde och avslutade året som ordförande för Svenska Freds. Året då riksdagsbeslutet från 2011 slutligen blev ett förslag om skärpt regelverk för vapenexport. Där det demokratikriterium vi kämpat för lades till men kryphålen lämnades kvar. Det var året då Svenska Freds tidigare ordförande Per Anders Fogelström skulle ha fyllt 100 år och vi påmindes om hur han som del av en stark folkrörelse stoppade Sveriges planer på att anskaffa egna kärnvapen på 1950-talet. Det var även året då 122 länder i FN enades om att världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen skulle förbjudas. Året då drömmen om en kärnvapenfri värld, där alla har rätt att leva fria från hotet att utplånas på ett ögonblick, plötsligt var inom räckhåll. Året då kampen för förbudet belönades med Nobels fredspris.

Men det var också året då hjärtan, familjer och länder slets i bitar av krig. Året då en handfull maktfullkomliga män hatade och hotade inte bara varandra utan hela världen med att starta kärnvapenkrig. Året då riksdagens partier tävlade om vem som kunde tänka sig att höja försvarsanslagen allra mest och då rösterna för nedrustning och avspänning blev allt mer kvävda och lågmälda. Och när försvarsberedningen presenterade sin rapport i december drogs slutsatsen att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas.

Det kan tyckas vara en tung skuta att vända, men skam hen som ger sig. Inför 2018 önskar jag mig därför följande:

Jag önskar mig att vi i civilsamhället överbevisar oss själva igen, att vi blir ännu fler. 2018 fattar Sverige det avgörande och glädjande beslutet att underteckna och ratificera konventionen mot kärnvapen. En stark opinion markerar att vi i alla lägen väljer ett förbud mot kärnvapen framför ett Nato-medlemskap och att hållbar fred aldrig går att nå genom avskräckning. Det betyder även att Sverige, i den framtid när konventionen vunnit laga kraft, kan skryta med att vi (nästan) var med från början och att vårt ställningstagande spelade roll.

2018 får vi ett nytt regelverk för svensk krigsmaterielexport där inga tillstånd för export beviljas till diktaturer, icke-demokratier och länder som kränker mänskliga rättigheter. Jag önskar mig att vi börjar prata mer om varför människor flyr. Det är vapnen, som förlänger och förvärrar krig, som måste stoppas, inte människorna som behöver skydd från dem.

Jag önskar mig en sansad och rationell diskussion om fred och säkerhet, utan förminskande ordval eller retoriska grepp. Jag önskar att fler ser hur viktigt det är att förebygga att väpnad konflikt bryter ut framför att göda den upprustning som kostar oss alla så mycket. Att fler upptäcker kopplingen mellan upprustning och ökade spänningar. Jag önskar mig att fler kräver att vågskålen balanseras, att mer pengar går till det förebyggande fredsarbetet och mindre till militär upprustning. Jag önskar mig ett samtal om säkerhet som går bortom antalet stridsplan och ubåtar som Sverige bör köpa och i stället handlar om vad människor behöver för att känna sig säkra och hur vi kan uppnå det.

Jag önskar mig en engagerad valrörelse där vi alla tar till vara våra demokratiska rättigheter och röstar. Ingen kan göra allt. Men alla kan göra något.

Kommentarer inaktiverade för 2018 – året då allt kan bli bättre

Under Försvarsutgifter, Kärnvapen, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, nedrustning, Vapenhandel

Nu förbjuder vi kärnvapen!

Setsuko Thurlow var 13 år gammal när hon överlevde atombomben över Hiroshima. Hon såg sina klasskamrater brännas till döds i lågorna efter bomben, sin syster och sitt fyraåriga syskonbarn dö av sina skador ett par dagar senare. En tredjedel av Hiroshimas invånare miste livet till följd av atombomben.

Setsuko är en hibakusha, en av många kärnvapenöverlevare som i sju årtionden kämpat för att se kärnvapen förbjudas under sin livstid. Försäkra sig om att det som hände aldrig sker igen.

Sommaren 2005 var jag engagerad i Svenska Freds lokalförening i Stockholm. Vi arrangerade fredsläger och hängde tranor i lyktstolpar, träd och på parkbänkar över hela stan. Syftet var att uppmärksamma att trots de 60 år som gått sedan atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var kärnvapenhotet långt ifrån avväpnat. För trots att frågans mediala sprängkraft varit svag under en längre tid hade själva kärnvapnens sprängkraft mångdubblats. Tvärtemot de löften som uttalats om nedrustning fortsatte kärnvapenstaterna moderniseringen av sina arsenaler.

Både före och efter trankampanjen i Stockholm har människor över hela världen organiserat sig mot kärnvapen och under de senaste tio åren bland annat under kampanjen ICAN:s paraply. Och den 7 juli i år röstade FN om ett internationellt förbud mot kärnvapen. 72 år hade då gått sedan bomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Setsuko Thurlow var förstås på plats, och höll ett av de sista talen innan omröstningen.

Alla som dog hade ett namn.
Alla som dog var älskade av någon.

Kärnvapens humanitära konsekvenser kommer ofta i skymundan när dess förespråkare pratar räckvidd och precision. Men den 7 juli var människorna som drabbas av dessa vapen i fokus när 122 stater röstade för ett förbud. Hundratusentals aktivisters outtröttliga kamp i sju årtionden hade gett resultat och jublet var öronbedövande. I en senare intervju i SVT sa Setsuko:

Varje gång jag förbereder mig inför att prata minns jag detaljerna och börjar gråta okontrollerat. Jag inser hur intensivt jag fortfarande känner inuti.

Det är svårt att föreställa sig exakt vad hon kände ögonblicket efter omröstningen i FN. Men hennes dröm om aldrig igen var nu ett litet steg närmare.

Idag finns ungefär 15 000 kärnvapen i världen varav 1800 står redo att avfyras inom ett par minuter. Dess sprängkraft är tusenfalt större än de bomber som användes 1945. Hotet om användning ökar och sällan har ett förbud känts viktigare än nu.

Den 6 oktober klev Nobelkommitténs ordförande ut genom de gedigna dubbeldörrarna på Nobelinstitutet i Oslo inför ett samlat pressuppbåd.

The norwegian Nobel committee has decided to award the Nobel Peace Prize for 2017 to The International Campaign To Abolish Nuclear Weapons, ICAN.

Jag satt själv i SVT:s direktsändning, kände tårarna bränna bakom ögonlocken och jublet stegras i halsen. Jag tänkte på Setsuko, på alla som mist en anhörig eller själva överlevt. Jag tänkte på de 468 organisationer i 101 länder som kämpat för ett förbud mot kärnvapen, på alla som aldrig fick uppleva denna stund. Jag tänkte på Donald Trump och Kim Jong-Un som med sina aggressiva hot sätter miljontals människors liv på spel. Jag kände ett euforiskt och rungande ÄNTLIGEN.

Strax innan sändningen från Oslo hade Beatrice Fihn, ICAN:s chef, fått samtalet från Nobelkommittén. Jag är chockad, var hennes kommentar och vi var nog många som knappt kunnat drömma om att Nobelkommittén skulle fatta ett så politiskt beslut vid ett så avgörande tillfälle. Idag tar Beatrice Fihn och Setsuko Thurlow emot priset tillsammans i Oslo. Som de enda kvinnorna bland pristagarna, men som representanter för miljoner kvinnor över hela världen som sedan länge har fått nog.

Något har börjat röra sig under hösten. Strukturer rubbas, väggarna till de maktfullkomligas oantastliga rum buktar. Vi har sett tidigare kvävda röster samlas till en ostoppbar kraft i metoo-rörelsen. Normer förändras genom att majoriteten ändrar uppfattning. Det tidigare accepterade blir plötsligt fullständigt oacceptabelt. Det kan gå långsamt men det går. Framför allt kommer förändringen inte från de personer som gynnas av den rådande normen, förändringen kommer nästan alltid underifrån.

I en intervju i SVT häromdagen (som går att se i sin helhet här) sa Beatrice Fihn:

Det var inte männen som plötsligt sa att nu ska vi låta allt bli jämställt och låta kvinnor rösta, utan det var kvinnor som krävde det. Slutet på apartheid, det var inte de vita som ledde kampen för att svarta skulle få frihet. Det är inte kärnvapenstaterna som kommer att kämpa för att göra sig av med sina vapen och ge bort den här ultimata makten de tycker att de har. Utan det är ju vi andra, i resten av världen, som måste stå upp och ifrågasätta det.

Setsuko Thurlow har hunnit bli 85 år gammal när hon tar emot Nobels fredspris i Oslo idag. Inom sig bär hon för alltid 13-åringen som miste allt. Priset är en symbol för hur många människors gemensamma insats kan förflytta berg. Och det är en signal till oss alla att fortsätta kämpa.

Den här dagen känner jag, likt många andra som kämpat för detta historiska förbud mot kärnvapen, energin från civilsamhällets superkraft strömma genom ådrorna. Jag tankar kroppen full av ny kraft inför det arbete vi har framför oss.

Några hinder återstår fortfarande, men jag tycker att Dalai Lama sammanfattar det bra:

First they ignore you
then they laugh at you
then they fight you
then you win.

De kan inte längre ignorera och förminska oss.
Hånskrattet har tystnat.
Det starka motståndet visar att vi är på rätt väg.
Drömmen är inom räckhåll, inget kan stoppa oss nu.

ICAN.
We can.
Sverige har ännu inte undertecknat avtalet, visst känns det obegripligt? Men det fixar vi, nu förbjuder vi kärnvapen!

tusentranor

Tusen tranor för en kärnvapenfri värld, och min ryggtavla, på Odenplan 2005. 

Kommentarer inaktiverade för Nu förbjuder vi kärnvapen!

Under Kärnvapen, nedrustning

Idag tar vi första steget

Återigen 21 september. Återigen uppmärksammas den internationella fredsdagen. Ett år har gått sedan vi senast höll en tyst minut för alla som fallit offer för krig och konflikt. Ett år sedan den senaste uppmaningen om ett dygn av eldupphör världen över, som inte efterlevs.

Samtidigt pågår en debatt i Sverige om fred och säkerhet i allmänhet och om fredsaktivister i synnerhet. Fredsaktivisterna har nämligen hamnat högt på många debattörers lista över de största hoten mot vår säkerhet. Och i en kolumn i Metro skriver Lisa Magnusson om de ”pösiga pacifisterna” och att ”det finns en alldeles särskild hycklarbänk för dem som tror att deras händer är rena bara för att de vägrar röra vid den smutsiga verkligheten.”

”Är det mig hon menar?”, tänker jag uppgivet. Går jag runt i privilegierad självgodhet och småler över min enkla tillvaro som fredshetsare och inbillar mig att jag har rena händer? Om det är så, varför upplever jag verkligheten tvärtom? Där jag ägnar en betydande del av mitt jobb åt att bemöta generaliserande, förminskande och felaktiga påståenden om vad min organisation jobbar för och vilka värden vi och många med oss står för. Jag skräms och fascineras av hur mycket ilska och hat som kan vändas mot personer som ifrågasätter destruktiva normer, som vill uppmärksamma vad väpnat våld leder till och vad säkerhet genom avskräckning skapar för värld.

Vi står inför en ny internationell fredsdag. I Sverige har vi mångårig fred som är viktig att värna, det är hur vi bäst gör det som det finns olika uppfattningar om. Samtidigt pågår svensk vapenexport till en rad länder i väpnad konflikt. Det exporteras krigsmateriel till bland annat Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, som skoningslöst bombar i Jemen. Det är en vapenexport som delvis motiveras av att kunna ha ett självständigt försvar med egenproducerad krigsmateriel. Med andra ord värnas vår fred och vårt försvar genom att profitera på att andra länders väpnade konflikter hålls igång. Det förutsätter att, ofta auktoritärt styrda, länder investerar miljarder i vapensystem i stället för hälsovård, utbildning och sociala skyddsnät.

Så nog är jag medveten om att mina händer varken är rena från skuld eller ansvar, eftersom jag försöker uppmärksamma människor på den smutsiga verkligheten så gott som varje dag.

Idag hålls en manifestation i Stockholm, för att uppmärksamma fredsdagen och behovet av förändrade metoder för att hantera konflikter. Med målet att få fler dagar som denna eller till en början åtminstone en dag utan väpnat våld. Jag önskar förstås att jag varit på plats med Svenska Freds, men nu är jag i Burma och jobbar med våra partners här. Ett land där militären fortfarande har både politisk och ekonomisk makt. Där det i nuläget pågår fruktansvärda övergrepp mot folkgruppen rohingya. Men där vi likafullt drömmer om och jobbar för en fredsdag som lever upp till sin vision och om att freden i landet ska få fäste.

Pösiga pacifister är bland det mest bortskämda och privilegierade som Lisa Magnusson vet, skriver hon i sin krönika. Och jag tänker på videon om civilkurage med Mikael Nyqvist som fick ny spridning efter hans död. Där han pratar om sitt beslut att göra vapenfri tjänst.
”Alla kan inte bara göra vapenfri tjänst, hur skulle det se ut?” sa hans kompis när Mikael vägrade att bära vapen.
“Det är väl det som är tanken?” svarade Mikael.
“Nu ser inte världen ut så”, kontrade kompisen.
”Nej, men någon måste ju börja, ta första steget.”

Idag hoppas att jag varenda pösig pacifist i hela Stockholm, Sverige, världen, lyfter på baken och ansluter sig till de fredliga manifestationer som hålls för att uppmärksamma att det finns en särskild dag, instiftad av FN, för åtminstone en dag av eldupphör. En dag som många inte respekterar, men som vi aldrig kan släppa tron på. Vi som är priviligierade och bortskämda nog att utan rädsla kunna protestera mot orättvisor, bör inte missa den chansen.

PS. Svenska Freds medarrangerar Walk for Peace på Norrmalmstorg i kväll klockan 19.00 den 21 september Välkommen dit! DS.

1 kommentar

Under Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, nedrustning

Det är inte för sent, det finns en morgondag

PAF-1967-foto-Bernt-Lindgren

Foto: Bernt Lindgren

Idag skulle han ha fyllt 100 år, Per Anders Fogelström. I år har även 40 år gått sedan han avträdde som ordförande för Svenska Freds.

I den finstämda dokumentär om hans liv som i kväll sänds i SVT, sammanfattas hans fjortonåriga insats som ordförande i några korta meningar. Hans betydelse för föreningen, för otaliga människor och för mig personligen, är förstås betydligt större än så.

Jag har tyckt så oerhört mycket om PAF genom hela mitt vuxna liv. Att se dokumentären fyller i luckor och förklarar delvis varför. Trots att vi föddes i varsin ände av ett århundrade under helt olika förutsättningar.

Per Anders pappa övergav honom som barn och från att ha levt i ekonomiskt välstånd i Ryssland och Finland flyttade han med sin mamma och syster till ett hus för fattiga ensamstående kvinnor på Södermalm i Stockholm. Som barn skrev han en dikt om sin pappa med slutorden. ”Men snart du nog får höra, pappa kommer hem.”

Några dagar efter att jag som fyraåring mist min pappa efter en kort tids sjukdom, drömde jag att han kom stegande längs den dammiga gatan mot huset i Beira, Moçambique, där vi bodde då. Han bar en resväska i handen, han log mot mig. Han sa: ”Jag är hemma nu.”

Våra pappor kom aldrig tillbaka och deras icke-närvaro förändrade oss fundamentalt. För Per Anders ledde till att han växte upp med fötterna i två olika världar. Han bodde i en välgörenhetsstiftelses hus på Södermalm men fick gå i en överklasskola på Östermalm, finansierat av hans faster i ett försök att kompensera för pappans frånvaro. ”Jag levde liksom i två världar, stiftelsehusets värld och den fina skolans värld”, säger Per Anders i dokumentären. Han kände sig inte riktigt hemma någonstans, men hade samtidigt möjlighet och förmåga att smälta in i två väsensskilda samhällsklasser.

Per Anders pappas försvinnande gjorde världens orättvisor konkreta eftersom han drabbades av dem privat. Som vuxen engagerade han sig för Södermalms unga “vandaler” och skapade en plats för dem att kanalisera sina tankar och sin energi. Genom sitt berättande sökte han förändring och i takt med att hans inflytande ökade gav han mer plats åt de människor vars röster sällan hördes. Min egen pappa dog mitt i sitt arbete för att försöka göra världen bättre. Att lyfta över hans drömmar om förändring till mig själv blev ett sätt att hålla honom levande. Insikten om mina egna privilegier i kontrast mot världens djupa orättvisor, blev både en morot och en piska.

Men det var förstås Per Anders egna fötter och inte hans pappas som förde honom till Svenska Freds och detsamma gäller för mig.

I ett samtal om Per Anders Fogelström och civilkurage häromdagen spekulerade vi i hur han hade upplevt samtiden om han funnits kvar idag. Och han hade säkert känt den brännande sorg och uppgivenhet som många av oss bär på just nu. Men han hade också, med den envishet och uthållighet som kännetecknade honom, kämpat vidare. Han hade ju sett världen förändras förr. Sett Södermalms slum med dess unga förvandlas, skulden för problemen flyttas till nya utsatta grupper. När Sverige planerade att skaffa kärnvapen på femtiotalet var han en starkt bidragande kraft till att opinionen vände och det till en början självklara istället blev otänkbart. En tanke som är djupt förankrad i folksjälen sedan dess.

Om han levt idag hade han antagligen anslutit sig till marschen för gravidas rätt till en trygg förlossning som avgick från Mariatorget i söndags, följt tåget till Medis och demonstrativt suttit på trappan för att visa sitt stöd för alla människors rätt till trygghet och frihet från krig. Han hade höjt näven i luften i juli när FN beslutade om ett internationellt förbud mot kärnvapen. Möjligen konstaterat det obegripliga i att det inte skett förrän nu men också påmint sig om att förändring ofta tar väldigt lång tid och att det handlar om att aldrig ge upp. Han hade följt debatten, varit en röst i den och nyanserat den.

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Om alla gör något kommer allt att bli gjort”, står skrivet på en mugg jag ofta dricker mitt kaffe ur. Per Anders Fogelström fick inte fylla 100 år, men hans texter och hans handlingar lever och ger oss som är kvar en puff och en uppmaning att fortsätta att se nyanserna, lösningar på problemen och fred som vägen till fred.

”Det var inte för sent, det fanns en morgondag. Flickan drömde, världen väntade.” Slutorden i Per Anders Fogelströms Stad i världen.

Det finns en morgondag. Och vi bär alla ett ansvar för hur den ska se ut. I det stora och i det lilla.

>> Läs mer om Per Anders Fogelströms ordförandeskap i Svenska Freds.

PS. SMS:a FRED MÅNAD till 72980 för att bidra till Svenska Freds arbete med 50 kronor i månaden. DS

1 kommentar

Under Kärnvapen, Mänskliga rättigheter, nedrustning

Fruktlöst arbete med att släcka bränder när vapenexport fortsätter

En internationell givarkonferens om situationen i Jemen inleds i dag den 25 april. Sverige står som medvärd och syftet är att öka det ekonomiska stödet från givarländerna. Kriget i Jemen har pågått i tre år och ser inte ut att vara nära en lösning. Humanitära aktörer på plats har länge larmat om hur outhärdlig situationen är, främst för landets invånare, men även i uppdraget att hjälpa, stötta och skydda. Rapporterna inifrån landet är bristfälliga, men miljontals människor är i akut behov av humanitär hjälp. Att någonting görs för att stoppa kriget är av högsta prioritet.

Parallellt med detta fortsätter den svenska vapenexporten till de stridande parter som kontinuerligt bombar Jemen och begår grova övergrepp på civilbefolkningen. Svenska vapen säljs i nuläget till både till Förenade Arabemiraten och Saudiarabien och det är sannolikt att det svenska radar- och stridsledningssystemet Erieye används i krigföringen i Jemen.

Att Sverige godkänner export till dessa länder göder den pågående konflikten och ger även legitimitet åt mottagarländernas agerande. Det enda rimliga från Sveriges sida vore att omedelbart avbryta all vapenexport till Saudiaraben och Förenade Arabemiraten.

Istället beviljas nya tillstånd för svensk vapenexport till de stridande parterna. Under 2016 beviljades tillstånd till Förenade Arabemiraten för mer än 10 miljarder kronor.

Arbetet med att tillfälligt släcka bränder blir helt fruktlöst om inte källan till branden hanteras. Att öka det ekonomiska stödet till Jemen ger endast kortsiktig lindring så länge övergreppen och striderna fortsätter. Sjukhus bombas återkommande, humanitära aktörer på plats beskriver hur människor som söker hjälp utsätter sig för livsfara enbart genom att försöka nå en vårdinrättning. De betonar nödvändigheten av deras fortsatta närvaro men ser hur möjligheterna att bistå med hjälp försämras allt mer.

Trots det förvärrade läget, de fruktansvärda rapporter som kommer inifrån landet, trots att Human Rights Watch rapporterat om uppenbara krigsbrott av den Saudiledda koalitionen i Jemen, fortsätter den svenska vapenexporten till de stridande parterna.

Det är oerhört viktigt att humanitär hjälp når Jemen, att människor i behov av skydd och vård får det. Samtidigt kommer våldet att eskalera och dödssiffrorna stiga så länge kriget fortsätter och fler vapen tillförs konflikten.

Enligt utrikesminister Margot Wallström är Sveriges deltagande ett uttryck för Sveriges starka engagemang för att lindra humanitära kriser, med fokus på att stärka kvinnors deltagande, skydd av barn och internationell humanitär rätt. Men för att kunna stå som trovärdig medvärd för en FN-konferens om Jemen, bör vi visa ett minst lika starkt engagemang för att upphöra med att förse de stridande parterna med vapen.

Regeringen håller just nu på att förhandla fram ett nytt regelverk för vapenexporten. Ett demokratikriterium som sätter stopp för vapenexport till diktaturer borde vara en självklarhet och är fullt möjligt om den politiska viljan finns.

Kommentarer inaktiverade för Fruktlöst arbete med att släcka bränder när vapenexport fortsätter

Under nedrustning, Vapenexport

EU:s försvarspolitik är redo för psykiatrisk vård

”Större militärutgifter kommer inte skapa fred och säkerhet. Problemet är inte brist på vapen, utan avsaknaden av en politisk vision för hållbar fred.” Det skriver Bram Vranken från fredsorganisationen Vredesactie och Laetitia Sédou från European Network Against Arms Trade (ENAAT).

Svensk översättning Philip Anstrén.

Albert Einstein sa en gång att galenskap är att göra samma sak om och om igen men förvänta sig olika resultat. Enligt den definitionen är vår försvarspolitik redo för psykiatrisk vård.

Till följd av växande påtryckningar från Trumpadministrationen står försvarsutgifterna högt på den europeiska agendan.

I november lade kommissionen fram ett förslag om att lägga undan 3,5 miljarder euro ur EU:s budget till förmån för vapenindustrin. Från och med 2021 ska pengarna gå till utveckling av ny militärteknologi med målet att förstärka “den europeiska vapenindustrins konkurrenskraft.”

Kommissionen föreslog också bättre tillgång till EU-fonder – till exempel COSME, Erasmus+ och regionfonderna – och nya pengar för militära projekt från Europeiska investeringsbanken.

Men större militärutgifter kommer inte skapa fred och säkerhet. Problemet är inte brist på vapen, utan avsaknaden av en politisk vision för hållbar fred.

Spenderar vi inte redan tillräckligt på försvaret?

En blick på de sammanlagda försvarsutgifterna sätter saker och ting i perspektiv. Tillsammans utgör EU:s medlemsländer världens näst största militärmakt. Bara USA lägger mer pengar på försvar.

Bara under 2015 spenderade EU-länderna astronomiska 203 miljarder euro på sina arméer och på vapen.

Jämförelsevis ligger den ryska försvarsbudgeten på runt 60 miljarder euro per år. Sedan kalla krigets slut har EU:s medlemsländer konsekvent spenderat mer än tre gånger så mycket som Ryssland. Om EU fortfarande är militärt svagare än Ryssland har något gått hemskt fel med våra skattepengar.

I linje med Natos ramverk har EU:s medlemmar vid upprepade tillfällen åtagit sig att spendera två procent av sina respektive BNP på försvar. Det skulle innebära en årlig, drastisk ökning på 85 miljarder euro, vilket skulle leda till stora nedskärningar i andra budgetposter såsom välfärd och utvecklingsstöd. Men det kommer inte göra oss säkrare.

Men är inte en europeisk armé mer effektiv? Skulle vi inte få ut mer av det hela om alla 28 medlemsländer lade ihop sina försvarsbudgetar?

Det är frågan. Vilka målsättningar ska en en gemensam europeisk försvarspolitik ha? Vad för typ av operationer ska en europeisk armé vara inblandad i?

Försvarspolitik är aldrig ett mål i sig utan bara ett utrikespolitiskt verktyg. Så länge vi saknar en europeisk utrikespolitik är det för tidigt för en europeisk försvarspolitik. Den viktigaste skillnaden mellan en armé och ett rånargäng är att en armé är politiskt styrd.

Att ge pengar till vapenindustrin, som kommissionen föreslår, utan att åtgärda dessa allvarliga brister kommer inte bara vara ett slöseri med skattepengar utan också bidra till ökad instabilitet.

Försvarsindustrin är inte en industri som andra, utan skor sig på att sälja vapen över hela världen. EU borde inte favorisera en sådan industri.

Utan politiskt ledarskap blir kommissionens förslag bara finanspolitik. Resultatet blir en samling förslag som gynnar vapenföretag – inklusive deras förmåga att exportera sofistikerade vapensystem, med hjälp av skattepengar, till länder utanför EU.

I decennier har vi blivit tillsagda att mer vapen och högre militärutgifter leder till mer säkerhet och stabilitet. Men inga av de senaste decenniernas stora konflikter har lösts med militära medel. De katastrofala militära ingripandena i Afganistan, Libyen och Irak gjorde bara saker värre.

Istället för att upprepa gamla misstag borde EU formulera nya, mer innovativa och modigare lösningar för att bemöta konflikters grundorsaker och kraftigt öka stödet för fredlig konfliktlösning.

EU har självklart en avgörande roll att spela i bemötandet av de stora utmaningar och många problem vi står inför. Klimatförändring, kärnvapenspridning och växande ojämlikhet är bara några av dem.

Investeringar i vapen kommer inte lösa dessa problem. Tvärtom: högre militärutgifter betyder att mindre pengar går till att bemöta dem på ett hållbart sätt.

Bram Vranken
Vredesactie

Laetitia Sédou
Europeiska nätverket mot vapenhandel

>> Läs originialversionen: EU defence policy ready for psychiatric treatment

Kommentarer inaktiverade för EU:s försvarspolitik är redo för psykiatrisk vård

Under Konflikthantering, nedrustning, Vapenhandel

Tårtkalas med bitter eftersmak

En försvarsuppgörelse har presenterats med 500 nya och omedelbara miljoner till försvaret. Killarna och tjejerna bakom uppgörelsen har firat med tårta.

Vi ser upprustningens mekanismer och dess konsekvenser i Östersjöområdet, Sydöstra Asien, Mellanöstern och på många andra platser i världen. Vapenhandeln ökar och likaså hotet mot människors säkerhet.

På presskonferensen ställdes frågan om vad som specifikt hänt som försämrat säkerhetsläget till den grad att så drastiska åtgärder som att ändra i budgeten måste vidtas. Men ingen ville ge något mer konkret svar än att försämringen skett stegvis. På frågan om Sverige hotas av ett militärt angrepp svarade försvarsministern att han inte kände till “något omedelbart dagsaktuellt hot.”

Samarbetsviljan mellan riksdagspartierna var något som poängterades och upprepades. Åsa Lindestam från socialdemokraterna tyckte att det kändes “unikt” för henne att få stå där. Och den delade glädjen över den fullständiga enigheten förstärkte stundens allvar och känslan av beslutets nödvändighet.

Tänk om vi fått möta samma enighet och handlingskraft under exempelvis hösten 2015 när människor i desperation sökt skydd i vårt land och beredskapen inte var tillräcklig. Om partierna över de ideologiska gränserna kallat till presskonferens för att säga: “Det känns unikt att vi kan enas i solidaritet och medmänsklighet och ge ökade resurser till att omfamna människor i kris. Samtliga riksdagspartier är eniga om att vi aldrig kompromissar om mänskliga rättigheter och rätten till asyl.” I stället samlades de för att tillfälligt stänga gränserna för människor på flykt. En “tillfällig” åtgärd som mer och mer framstår som permanent.

Daniel Bäckström från centerpartiet ville tacka för ett “gott samtalsklimat” mellan riksdagspartierna. Men i det säkerhetspolitiska offentliga samtalet är klimatet hårt och onyanserat och det blir allt svårare att lyfta perspektivet om mänsklig säkerhet. Allt svårare att som fredspolitisk aktör alls släppas in i debatten. Debatten handlar istället om en eller två ubåtar eller si eller så många miljoner i ökade satsningar. Var finns diskussionen om vad det är vi skyddar oss mot och hur vi gör det på bästa sätt?

Mikael Oscarsson från kristdemokraterna sa att han tror att svenska folket tycker att vår försvarsförmåga ska öka. Utifrån den ensidiga bild vi matas med och den hotbild som målas upp, vore det närapå ett mirakel om människor inte skulle ha påverkats av de krav som ställs på ökad militär försvarsförmåga.

Rädsla gör mycket med oss, i synnerhet när hotet är så diffust och så illa förklarat som i nuläget. Någonting hotar oss men exakt vad det är går inte att berätta. De ökade spänningarna i Östersjöområdet utgör en stor del av hotet. Men att Sverige rustar upp spär endast på den upprustningen och därmed även själva hotet. En boll utan styrsel har satts i rullning, där militärt våld presenteras som enda lösning på ett hot ingen riktigt vet hur det ser ut. Trots att vi vet att militärt våld leder till mer militärt våld, till förvärrade konflikter och till minskat handlingsutrymme både för civilsamhället och för de röster som försöker nyansera debatten.

Killarna och tjejerna bakom uppgörelsen firade med tårta vilket kommenterades friskt i sociala medier. Några tyckte att 500 miljoner var alldeles för lite att fira. Själv får jag en bitter eftersmak i munnen utan att ens ha tagit någon tugga av tårtan.

För ingen pratar längre om fred. Istället pratas det om det nära, eller fjärran, anstående kriget. Och det är vad som gör mig verkligt rädd.

Vilka signaler sänder vi ut genom att ordna tårtkalas för upprustning? Vem och vilka gynnas av de signalerna, egentligen?

1 kommentar

Under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, nedrustning

Mata inte fel varg

I går offentliggjorde utrikesminister Margot Wallström Sveriges utrikesdeklaration för 2017. Hopp och tillförsikt blandades med oro för världsläget.

Bland annat lyftes fredsavtalet i Colombia som ett positivt och hoppingivande fredsexempel från det gångna året. Wallström poängterade vikten av medling och konfliktförebyggande arbete, vilket förstås är välkommet. Hon nämnde även Burma/Myanmar, där bland annat Svenska Freds partnerorgansiationer arbetar för att bygga hållbar fred i landet, och den nya strategi för utvecklingssamarbete som ska tas fram under 2017. Målsättningen att bidra till en fredlig, inkluderande och demokratisk utveckling i landet, inklusive för minoritetsgruppen rohingya, är oerhört viktig.

Något som som både nämndes i utrikesdeklarationen och i debatten efteråt, var Sveriges roll som pådrivare för ett globalt kärnvapenförbud. Wallström poängterade att ett Nato-medlemskap inte är aktuellt och att Nato och dess kärnvapenparaply inte är förenligt med viljan att nedrusta världens enda ännu tillåtna massförstörelsevapen. Men regeringen verkar samtidigt inte se något hinder för ett mycket omfattande militärt samarbete med Nato. Vi har tidigare frågat var gränsen för den militära alliansfriheten går, utan att få några tydliga svar.

Wallström tog upp exempel på säkerhetspolitiska hot såsom klimatförändringar, ojämlikhet, vattenfrågor och resursbrist. Hot som kan påverka Sverige och som är del av den nationella säkerhetsstrategin, men jag hade önskat mig ännu mer fokus på mänsklig säkerhet och vikten av att Sverige respekterar mänskliga rättigheter, värnar asylrätten och följer barnkonventionen. De säkerhetspolitiska hot som identifierats i Sverige är redan en verklighet för många människor, vars säkerhet behöver vara högsta prioritet.

Wallström lyfte också behovet av ökat fokus på flyktens grundorsaker, vilket vi välkomnar. Men hur ser det ut i praktiken? Jag hade önskat mig en tydligare koppling mellan de bakomliggande orsakerna till varför människor tvingas fly, den svenska vapenexporten och den internationella vapenhandeln. Visserligen nämnde Wallström att Sverige “ska upprätthålla en strikt och effektiv exportkontroll av krigsmateriel” och att ett lagförslag i syfte att skärpa reglerna för export till icke-demokratier är på gång, men det har redan gått sex år sedan riksdagen beslutade att skärpa riktlinjerna och under tiden fortsätter Sverige att exportera vapen till flera mycket problematiska länder.

Den svenska vapenexporten var även något som togs upp av flera partier i debatten efteråt. Hans Linde från Vänsterpartiet, Birgitta Ohlsson från Liberalerna och Sofia Damm från Kristdemokraterna satte press på Socialdemokraterna och Miljöpartiet. De ifrågasatte både varför lagförslaget dröjer och uttryckte oro för att formuleringarna inte kommer att vara tillräckligt skarpa.

Vi undrar också om regeringen kommer att stå upp för det egna kongressbeslutet och föreslå ett regelverk som de facto stoppar vapenexporten till diktaturer och andra länder där mänskliga rättigheter allvarligt kränks. Vi har all anledning att vara oroliga, men förutsättningarna finns om regeringen vill. En majoritet av riksdagens ledamöter hör till partier med kongressbeslut eller ställningstaganden på årsmöten och i partiprogram om att stoppa vapenexport till diktaturer.

Motsättningen mellan en framgångsrik feministisk utrikespolitik och svensk vapenexport blev ännu tydligare i debatten efteråt. I den konstaterade Wallström att export av krigsmateriel innebär en mängd dilemman, som kommer att finnas så länge Sverige tillverkar och säljer vapen. Och slutsatsen vi återigen kan dra är hur oerhört svårt det är för regeringen att föra en trovärdig feministisk och inkluderande utrikespolitik så länge vapenexporten till diktaturer och länder som allvarligt kränker mänskliga rättigheter pågår. Kopplingen mellan vapenexporten och dagens flyktingkris är svår att bortse från. Människor flyr i stor utsträckning från väpnade konflikter som i sin tur göds av tillförseln av vapen. EU investerar allt större summor i gränsövervakningssystem för att bland annat stänga människor i behov av skydd ute, samtidigt som många av medlemsländerna exporterar stora mängder krigsmateriel till de konflikter som människor flyr från, i exempelvis Nordafrika och Mellanöstern.

Wallström inledde utrikesdeklarationen med en morfars berättelse för sitt barnbarn om sina två inre vargar, en god och en ond. På barnbarnets fråga om vilken varg som vinner svarade morfadern: “Den som du matar.”

Att fortsätta exportera vapen till diktaturer och förtryckarstater är att mata helt fel varg.

Mina tankar förs till Hans Rosling som dog för en vecka sedan och som ständigt poängterade att vår kunskap om världen präglas både av vad vi väljer att se men också av den bild vi visar upp för andra. Visar han bara sin sko, är det skon vi ser. Vi har under den senaste tiden bland annat sett hur kritik mot den den rådande försvars- och säkerhetspolitiken avfärdas som spridning av desinformation. Därför är det viktigt att de röster som nyanserar debatten och som lyfter alla de alternativ som finns för att bygga hållbarhet och fred i världen inte kvävs. Att de fredsbyggande processer som möjligen är mer tidskrävande och svårare att mäta, men som är nödvändiga för en hållbar värld, prioriteras. Därför är det glädjande att Wallström i sina slutord tackade civilsamhället och folkrörelserna som genom sitt arbete och opinionsbildning gör skillnad. Ju snävare våra perspektiv blir desto mer hotfull och onyanserad blir världen. Det i sig utgör ett allvarligt säkerhetshot, som vi alla måste bekämpa. Och det sätter fingret på att civilsamhällets engagemang, både i Sverige och internationellt, nog aldrig varit så viktigt som nu.

>> Läs SvD:s artikel om den svenska vapenexporten
>> Läs Hans Lindes debattartikel om den svenska vapenexporten i Expressen
>> Se utrikesdeklarationen och den utrikespolitiska debatten i sin helhet

Kommentarer inaktiverade för Mata inte fel varg

Under Burma/Myanmar, Försvarspolitik, Internationellt arbete, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, nedrustning, Vapenexport, Vapenhandel

Äntligen ett svenskt ja till förhandlingar om ett kärnvapenförbud

Svenska Freds generalsekreterare, Karin Wall Härdfeldt, rapporterar från FN i New York:

Just nu är Svenska Freds på plats i New York eftersom FN:s första utskott, som behandlar nedrustningsfrågor och internationell säkerhet, sammanträder. Det kan bli ett historiskt möte. Efter åratal av dödläge står det internationella samfundet inför en unik möjlighet att äntligen förbjuda kärnvapen, det mest destruktiva och omänskliga vapen som någonsin utvecklats. Det är glädjande och på tiden att regeringen nu beslutat att Sverige ställer sig bakom kampen för ett förbud och i dag meddelat att Sverige kommer att rösta ja till det aktuella resolutionsförslaget!

Kärnvapenfrågan har dominerat diskussionerna i första utskottet under förra och denna vecka. Inför årets generalförsamling är den mest aktuella frågan om världens länder kommer att besluta om ett mandat för att påbörja förhandling om ett globalt kärnvapenförbud. Ett förslag till resolution som nu verkar ha goda förutsättningar att vinna stort stöd och där Sverige har möjlighet att verka för att få fler stater att rösta ja. Resolutionen går till omröstning i månadsskiftet oktober/november och antas den kommer förhandlingar att påbörjas under 2017.

Att vi kommit så här långt att det nu finns ett internationellt momentum för ett förbud är mycket tack vare civilsamhällets arbete med att omdefiniera debatten genom att lyfta de humanitära konsekvenserna av kärnvapen som det centrala argumentet för att förbjuda dem. Samordnade genom kampanjen International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN) har civilsamhällesrepresentanter från olika organisationer, från olika delar av världen som Costa Rica, Holland, Norge, Kanada, Japan, Afghanistan, Uganda med flera samlats i FN-huset. In i det sista diskuterar de med diplomater, både från det egna landet och andra. De skriver analyser, pratar med media, bedriver kampanj i sociala medier och arrangerar sidoevents. Allt för att se till att så många stater som möjligt röstar för resolutionen. Stämningen är hoppfull men spänd.

Inför regeringens ställningstagande har vi i Sverige sett politiska utspel i media och i riksdagen om en oro för att en aktiv svensk nedrustningpolitik skulle få negativa konsekvenser för möjligheterna till ett svenskt Natomedlemskap och för den svenska vapenexporten. Vi välkomnar att regeringen gjort tydligt att de humanitära konsekvenserna av kärnvapen går först.

Förslaget om ett förbud av kärnvapen är inte heller okontroversiellt internationellt. Trots många nedrustningsåtaganden genom åren har processen för att förbjuda kärnvapen mer än tydligt visat exakt hur ovilliga kärnvapenstater och deras allierade är att fullfölja sina åtaganden. Det aktuella resolutionsförslaget för att inleda förhandlingar om ett kärnvapenförbud är omtvistat och har lett till hårdordade anföranden i första utskottet. Vi har fått lyssna till kärnvapenstater som gjort sitt yttersta för att underminera processen, som läxat upp den majoritet av stater som stöttar förhandlingar om ett kärnvapenförbud, förlöjligat deras perspektiv på fred och säkerhet och anklagat dem för att riskera världsordningen.

Även om det bästa vore om alla stater deltog kan ett kärnvapenförbud utvecklas även utan kärnvapenstaterna och det skulle ha stor betydelse, inte minst för att sätta en ny internationell norm. Förbuden mot exempelvis kemiska vapen, klustervapen och personminor har visat att det går att förändra internationella normer. Avtalen gör att tröskeln för att använda vapnen höjs, att det blir svårare att få tag på dem och att investeringarna i denna sorts produktion minskar vilket också kan påverka vapenföretagen. Sverige måste nu, tillsammans med andra stater som vill verka för ett internationellt kärnvapenförbud, se till att resolutionen röstas igenom och att de förhandlingar som sedan inleds är öppna för alla stater, inte går att blockera av någon stat och inkluderar civilsamhället.

Bland de civilsamhällesrepresentanter som finns på plats här nu under första utskottets möte, finns de som arbetar med den japanska hibakusha-rörelsen som samlar japanska kärnvapenöverlevare. Överlevarna har i decennier rest jorden runt för att berätta om sina upplevelser av kärnvapensprängningarna av Hiroshima och Nagasaki. I dag finns inte så många av dessa överlevare kvar i livet och organisationen tvingades för ett tag sedan inse att deras mål att förbjuda kärnvapen under sin egen livstid inte skulle nås. De reviderade då målet till att det under deras livstid skulle göras en plan för när kärnvapen skulle avskaffas. Nu finns alltså chans för det internationella samfundet att se till att deras mål uppnås och att ingen ska behöva uppleva det som de upplevt, någonsin igen.

fn_1

FN_2.JPG

fn_3

1 kommentar

Under Aktuella frågor, Internationellt arbete, Kärnvapen, nedrustning