Category Archives: Konflikthantering

Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Nya fredsdiplomater för en säkrare värld – det är rubriken på regeringens senaste satsning inom utrikespolitiken som presenterades i fredags på Aftonbladets debattsida. Detta är bra. Vi är många som genom åren har pekat på att det behövs en återtagning av kunskap och kapacitet i Sverige och hos svenska diplomater för att bättre bidra till fredsprocesser och konfliktförebyggande, men även peka ut vägen framåt och befästa att fred är en avgörande uppgift att arbeta med.

Inför internationella fredsdagen den 21 september 2014 tog vi exempelvis fram den här listan tillsammans med Kristna Fredsrörelsen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet: Sverige behöver en aktiv fredspolitik. Där listar vi fem förslag på vad Sverige bör göra. 1) Förnyad bred satsning på medling och diplomati, 2) Tydligt fokus på global nedrustning, 3) Kvinnors makt i freds- och säkerhetspolitik, 4) Kraftig begränsning av svensk vapenexport, 5) Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd.

Inom flera av områdena vi listade för två år sedan går det framåt, om än frustrerande sakta ibland. I vissa delar känns det som att det går bakåt. Avräkningar från biståndet för mottagande av människor på flykt i Sverige minskar möjligheterna till att arbeta konfliktförebyggande i de länder där detta behov finns här och nu, en proposition om nytt regelverk som ska försvåra vapenexport till diktaturer skjuts på framtiden ideligen och därtill skaver helheten när regeringens samlade politik läggs samman.

För om det nu är så att fredsdiplomati ska ha en framträdande roll, hur kommer det sig att försvarsdepartementet inte är involverat? När jag hör debatten i dag, där det till exempel sägs att Sverige kan vara i krig om tre år, då låter det nästan som att det vore ett önsketänkande. Vi vill vara med när det händer. Vi kan väl vara i krig i morgon om det nu skulle vara så?

Inriktningen på försvarspolitiken har idag ett tydligt fokus på avskräckning och planering för att bidra till kriser i närområdet (exempelvis genom det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till i nästa vecka). Fokus är alltså rakt emot det som fredsdiplomatin syftar till. Regeringens satsning presenteras utifrån att fredsdiplomati är något vi ska ägna oss åt i länder långt borta, med biståndsmedel. Inget ont i sig. Men fredsarbete är så mycket mer än så. Fred är relationer, förtroende, kontakter mellan människor, nedrustningsinitiativ, med mera. Vilka initiativ för fredsdiplomati avser regeringen ta för närområdet? För att minska den spänning som trappats upp genom ökade antal militära övningar från såväl Rysslands som från Nato:s sida runt Östersjön och Arktis?

Med detta sagt är det så klart en välkommen nysatsning på medling och diplomati som regeringen lägger fram, samtidigt som vi kan konstatera att mycket mer återstår att göra. Det är bra att höstens budget ska återspegla detta initiativ. Lita på att vi är många som kommer att följa upp detta.

Kommentarer inaktiverade för Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Filed under Försvarspolitik, Kärnvapen, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Nato: utvidgning skulle destabilisera Ryssland

I förra veckan meddelade USAs ambassadör till Nato att någon utvidgning av militäralliansen inte är aktuell de närmsta åren eftersom det skulle kunna inverka negativt på Ryssland. Det här citatet från en artikel från Reuters är intressant.

”If you accept the premises … about Russia’s internal weakness and perhaps steady decline, it may not make sense to push further now and maybe accelerate or destabilize that decline.”

Nu går det ju att invända att en inte accepterar de anförda premisserna så klart. I så fall skulle det betyda att ambassadören av någon anledning inte lägger fram korten så som det är. Att Ryssland egentligen är ett land på uppgång och uttalandet snarare handlar om politisk taktik och strategi. Frågan blir då när vi ska läsa uttalanden från USAs Natoambassadör på tvärtomspråket och när vi inte ska göra det.

Om vi istället läser det bokstavligt ger det väldigt många rätt som hittills pekat på faran med alltifrån värdlandsavtal till risken för en negativ eskalering i säkerhetspolitiken med en utvidgning av Nato. I så fall bör rimligen samma kritik riktas mot Nato själv som riktats mot oss – att Nato anpassar sig efter Ryssland.

Fast handlar det om någon anpassning? Eller handlar det om en säkerhetspolitisk bedömning, som inte motsäger att en fortfarande kan tycka att Ryssland begår brott mot folkrätten som ska fördömas, som landar i slutsatsen att de långsiktiga chanserna för hållbar fred skulle minska? Att Nato inte alls är ute efter att destabilisera Ryssland, vilket ibland framförs i debatten.

Riksdagen ska i slutet av maj ta ställning till värdlandsavtalet med Nato. I fredags hade 1000 mail skickats till ledamöterna i försvarsutskottet respektive utrikesutskottet från vår kampanj. Där kan du läsa om huvudargumentet till varför vi anser att värdlandsavtalet inte ska ingås.

Kritiken har vuxit i snabb fart internt inom (S) mot partiets avsikter att ingå samarbetsavtalet med Nato. Distrikten i Malmö, Göteborg och Stockholm är bara några exempel.

Ibland kan det låta som att det är självklart att vi ska fördjupa samarbetet med Nato genom värdlandsavtalet. Men så är det inte. Om du inte redan skrivit brev till ledamöterna i utskotten får du gärna hjälpa till med att göra det.

1 kommentar

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, USA

Dags att lyfta fram de fredliga krafterna i Syrien

I dag är det fem år sedan de fredliga protesterna mot Assad-regimen inleddes i flertalet syriska städer. Olika former av protester mot regimen hade så klart ägt rum även tidigare och aktivister och regimkritiker mötts med hårt och brutalt motstånd. Men det var nu som omvärlden uppmärksammade engagemanget från aktivisterna i Syrien.

Idag ser vi effekterna av ett fruktansvärt inbördeskrig och svindlande siffror över tusentals omkomna och långt fler människor på flykt. 12 miljoner människor beräknas vara på flykt inom eller utanför landet och enligt FN är 10 miljoner syrier i behov av humanitär hjälp. FN:s säkerhetsråd uppskattade antalet döda till 250 000 i augusti 2015. Berättelser om familjer som äter gräs för att överleva eller barn som möts av taggtråd på vägen till ett säkrare liv i Europa har berört oss alla. Eller alla, jag vet inte. Det verkar som att fler och fler i Sverige och Europa rycker på axlarna åt den ovärdiga och förödande situation människor på flykt lever i.

En överenskommelse om vapenvila i Syrien ingicks mellan USA och Ryssland i mitten av februari. Vi har sedan dess kunnat läsa om hur ryska flygbombningar fortsatt och att humanitär hjälp har släppts fram till vissa områden. I morse kunde vi höra på nyheterna att Ryssland ska dra sig tillbaka från Syrien. Men ett antal baser kommer finnas kvar.

Det är antagligen många i omvärlden som känner en maktlöshet och frustration inför att ingen lösning på konflikten verkar vara i sikte. Några lutar sig tillbaka och menar att så länge de länder som involverat sig i kriget inte ändrar inställning är det inte lönt att göra något. Andra menar att det inte går att förändra med fredlig medel, för titta hur det gick i Syrien. Problemet med den här inställningen är att de fredliga aktivisterna aldrig fick en chans. Assadregimen inledde ett krig mot den egna befolkningen och olika väpnade grupper i landet bildades med olika intressen som utgångspunkt. Ett krig som inte har löst något.

Självklart påverkar stormakters politiska och militära involvering möjligheterna till att få ett slut på kriget. Men det är fel att lägga allt fokus på dem. Istället borde omvärlden lyfta fram och stödja de fredliga krafter som verkar för att få ett slut på kriget och inte bara ställa krav på de länder som har intressen i landet. Ju mer vapenmakt som anses kunna vinna kriget oavsett sida i konflikten, desto svårare får de fredligare krafterna att verka. Och ju längre ett krig pågår desto fler omkomna.

Vapenvilan innebar att fredliga protester åter ägde rum på gatorna i syriska städer.  Trots fem års inbördeskrig visade människor i Syrien att de var redo att fortsätta driva på för en bättre framtid. Jag hoppas att vi får läsa mer om dem framöver. Och inte bara om dem som strider med vapen i händerna. Det är hög tid att lyfta fram de fredliga krafterna i Syrien. Det civila samhället måste ha en självklar plats i förhandlingarna om det framtida Syrien.

1 kommentar

Filed under Konflikthantering

Ge inte bränsle åt terrorismen – underminera den

Terrordåden som drabbat Paris är fruktansvärda. Det är liknande omständigheter som människor i Libanon, Syrien, Irak, Afghanistan eller Jemen levt med under väldigt lång tid. Jag förstår att många är oroade och känner behov av att agera snabbt. Just därför är det extra viktigt att vi gör rätt saker. I lägen av oro kan vi tro att vi agerar rationellt, när det snarare visar sig vara tvärtom. Och oftast verkar det som att det enda som är att göra något är att trappa upp militärt. Vi famlar efter något som uppfattas som tydligt och konkret. Men det är mer komplext än så. Många aktörer och företeelser hänger ihop. Studio Ett gjorde ett inslag om Frankrikes begäran om militärt stöd från EU:s medlemsländer i dag där vi var med.

Det har skrivits mycket klokt om IS/Daesh de senaste dagarna. Bland annat av Sveriges Radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén: IS vill utplåna gråzonen. Författaren Åsne Seierstad i DN Kultur: Islamofoberna och IS drivs av samma hat. Nicolas Hénin som satt som gisslan hos IS i tio månader: They fear our unity more than our airstrikes. 

Terrororganisationer som IS fruktar inte våld och bomber. Det är tvärtom en del av deras strategi. Vad de fruktar är att muslimer och kristna lever tillsammans i fred, att sunni- och shiamuslimer lever tillsammans i fred. De fruktar demokrati och alla människors lika värde. De fruktar humanitet över religiösa och etniska gränser, mångfald och respekt. Rättsstaten. Demokratin. Detta är det långsiktiga arbetet som måste stöttas och absolut inte tummas på. Det terrororganisationer vill uppnå är inskränkningar i demokratin och våra fri- och rättigheter. Människor som flyr från IS barbari kan inte mötas av en stängd dörr vid EU:s gränser. EU måste ta sig i kragen inom migrations- och asylpolitiken. Att inskränka människors möjlighet att fly undan terrorn är ett djupt svek och djupt inhumant.

Ibland låter det som att det enda alternativet som finns och det enda som sker är krig. Men på plats i Syrien, i Irak, i Afghanistan och i alla andra krigshärdar finns människor och organisationer som kämpar för fred. Som medlar mellan olika aktörer. Som kräver rättvisa. Läs exempelvis den här rapporten från Kvinna till Kvinna om hur kvinnoorganisatonen Badael arbetar för fred i Syrien. I Afghanistan finns fredsråd som medlar i konflikter på landsbygden. Och så vidare.

Jag är oroad över tilltron till vad vapenmakt kan lösa. Vi måste dra lärdom av de senaste 14 årens krig mot terrorismen. När Hans Blix undersökte huruvida det fanns massförstörelsevapen i Irak hittade han inga. I dag står vi inför IS. Kriget mot terrorn har misslyckats och blivit till en ond cirkel där vi i tron att vi bekämpar terrorism i själva verket göder den. Ismer går inte att kriga bort. Senast igår skrev DN på ledarplats om hur invasionen av Irak skapat fler problem än vad den löst. Samma år som Barack Obama beslutade att dra tillbaka den militära närvaron i Afghanistan var antalet civila dödsoffer uppe på rekordnivå.

Våldet som drabbade civila i Afghanistan ökade chanserna för rekrytering till Al Qaida. Samma sak i Syrien och Irak. Här i Europa ser vi sambandet mellan hur rasismen ökar chanserna för rekrytering till terrororganisationer och vice versa. Vi har sett hur soldater återvänder hem i liksäckar.

Jag är oroad över att det inte pratas om gigantiska nedrustningssatsningar gentemot IS. Stryp vapentillförseln, stryp finansieringen. Sätt press på de länder som stöttar IS. Turkiet har alltför länge sett mellan fingrarna på IS på grund av att de båda är delar i kampen mot den kurdiska befolkningen. Och jag är oroad över att så lite politiska – verkliga – ansträngningar görs för att Bashar al-Assad ska förmås lämna ifrån sig makten. Vid sidan av IS barbari har Bashar al-Assad i det tysta dödat fler civila och är en stor anledning till att IS och andra militanta extremiströrelser lyckas rekrytera sympatisörer. Under ett års tid har USA mfl flygbombat i Syrien mot IS. De är fortfarande kvar. Ryssland har gett sig in i Syrien med flygbombningar som ofta visat sig träffa andra mål än IS, utan ibland riktats mot andra oppositionella till Bashar al-Assad. Maktpolitiken och bombningarna har inte hittills funkat mer än för de ledare som vill uppvisa handlingskraft.

Som en del i resonemanget idag om vad för typ av stöd Frankrike kan tänkas be om från de andra medlemsstaterna i EUhar olika alternativ lyfts fram. Ett av dem har varit att avlasta i olika internationella militära insatser Frankrike har stort engagemang i. Ett exempel som har lyfts fram är Mali. Det är en konflikt som delvis går att spåra från sammanfallet i Libyen efter att internationella samfundet ingrep med flygbombningar. De militära strategierna har inte funkat så som var tänkt, hur goda avsikter vi än må ha haft.

Stöd gräsrötter och kvinnorättsaktivister som kämpar för fred på plats, sätt politisk press på dem som stöttar IS med vapen och pengar. Stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Stå emot frestelsen att inskränka dessa.

Lägg inte alla era ägg i vapenkorgen. Terrorn behöver undermineras. Inte eldas på.

1 kommentar

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Ryssland, USA, Vapenexport

Vapenstilleståndsavtal i Burma och internationell goodwill

I går undertecknades ett vapenstilleståndsavtal i Burma. På sina håll beskrivs det som historiskt. De interna väpnade konflikter som plågat landet sedan självständigheten från Storbritannien 1948 behöver verkligen en lösning. Men det har också rätteligen fått kritik.

Vapenstilleståndsavtalet saknar många avgörande delar för att det ska bli en verklig väg till den efterkommande fredsprocessen.
För det första har bara åtta av de tjugo väpnade grupperna skrivit under avtalet. Det ska i sammanhanget dock påpekas att de väpnade grupperna ser väldigt olika ut. Några av dem har haft egna vapenstilleståndsavtal med regeringen (och den tidigare regimen) och några av dem har knappt några väpnade styrkor kvar.

Femton grupper var inbjudna av regeringen att delta i förhandlingarna om vapenstilleståndsavtalet. Fem uteslöts helt. Just nu pågår fortfarande väpnade konflikter i vissa delar av landet och dessa grupper har förbjudits av regeringen och den burmesiska militären Tatmadaw att vara med och skriva under avtalet. Huvudanledningen till att så många grupper valt att inte skriva under avtalet är att de velat ha ett inkluderande avtal. Alla eller ingen. Flera ledande personer valde att avstå från att närvara vid ceremonin, bland annat Aung San Suu Kyi.

Det finns också en stor dos av bittra erfarenheter från tidigare avtal, där juntans soldater fortsatt med krigföringen mot de etniska grupperna trots löften om vapenstillestånd. Att de etniska väpnade grupperna känner misstro mot dagens löften är ur det perspektivet inte konstigt. Huruvida avtalet kommer att hjälpa eller stjälpa fredsprocessen är svårt att veta exakt, men en gissning är att regeringen kommer att använda det till sin fördel genom att försöka splittra grupperna sinsemellan. Det gynnar inte freden i landet.

Ett inkluderande vapenstilleståndsavtal behövs för att en gång för alla få slut på de krig som plågat civilbefolkningen i Burma. Tvångsförflyttningar, omkomna anhöriga, övergrepp, ja allt det som kommer med krig har drabbat civilbefolkningen. Och som även har drabbat landet i stort – krig skapar alltifrån personliga trauman till raserade samhällen.

De åtta grupper som nu skrivit under kommer att gå vidare med en politisk dialog kring fredsprocessen framåt. Nu har de 60 dagar på sig att komma överens om ramverket för fredssamtalen, och sedan 90 dagar för att starta den politiska dialogen.
Förhandlingarna om vapenstilleståndsavtalet har pågått i tre år. Presidenten Thein Sein vill så klart framstå som en fredens man. Ceremonin sker mindre än en månad innan det val som ska hållas den 8 november. Regeringen kommer så klart använda detta för att dra egna fördelar och försöka lyfta fram sig själv som en progressiv och ansvarstagande kraft. Men att ett ”Nationwide Ceasefire Agreement” saknar så många undertecknare är inget annat än ett misslyckande och en kuliss för den sittande regeringen att sprida goodwill inför det internationella samfundet.

Den 8 november är det alltså val i Burma. Väldigt många av de aktivister och partners vi har pratat med önskar så klart att det kommer att bli fritt och rättvist, men i princip ingen tror att det kommer att bli så. Men förhoppningen i att få använda sin demokratiska röst går inte att ta miste på.

Den stora favoriten är så klart National League for Democracy, NLD, det parti som leds av Aung San Suu Kyi. Men när vi nyligen var i Burma och ställde frågan om vad som händer om NLD vinner till en representant för regeringspartiet USDP verkade de inte ens ha tänkt tanken att detta kan hända. Svaret visade tydligt att de ser sin roll som att sitta kvar på sin position oavsett valutgång. Och i retoriken bejaka att det KAN komma att bli en stegvis överlämning av makten över ett flertal val. Vad som sker i praktiken är svårt att förutse, förutom att USDP antagligen kommer att göra allt för att hålla kvar kontrollen.

USDP är partiet som bildades som en slags fasad för juntan att fortsätta ha makten över politiken. Enligt den kritiserade konstitution som antogs 2008 är militärerna garanterade 25% av platserna i parlamentet och kan ta över makten igen när de anser att det behövs.

Det är ju vi som har Tatmadaw som håller ordning och stabilitet i landet, det borde väl alla inse? säger de. Tatmadaw är namnet för den burmesiska militären och har alltifrån tvångsrekrytering av barnsoldater och gratis arbetskraft till övergrepp på civila på sin meritlista. Byar där de allra fattigaste bor har exempelvis blivit av med sin mark för att Tatmadaw ska bygga sina baser och låta sitt boskap få bete. Vattentillförseln har ibland strypts och hot om repressalier om lokalbefolkningen inte röstar på USDP. Retoriken kan också låta på omvänt sätt: om ni röstar på oss så bygger vi en skola åt er, annars inte. Fattigdomen i Burma är utbredd. Landet rankas på plats 150 av 187 på Human Development Index. I princip alla vi träffar reser olika vägar till fattigdomsbekämpning som en viktig del i fredsarbetet. Men även möjligheten att delta i fria och rättvisa val.

Vi mötte också en hel del som uttryckte viss frustration över att NLD kampanjar i områden där de etniska partierna är stora. Det är inga problem på riksnivå, men på delstatsnivå verkar vissa tycka att NLD borde lämna plats åt de etniska partierna istället. Men en sak är säker, NLD lär vinna mångas röster i landet.

Hur nu vapenstilleståndsavtalet påverkar valet den 8 november återstår att se. Men i många områden där det pågår stridigheter kommer människor sannolikt inte ens att kunna rösta. Och för att inte tala om folkgruppen Rohingyas som i många fall inte ens är erkända som medborgare. Jag hoppas att internationella samfundet inte bortser från de problem som finns i landet, både vad gäller vapenstilleståndsavtalet och valet. Regeringen filar på sin fasad för att få den att se vacker ut. Men det är mest fernissa.

Kommentarer inaktiverade för Vapenstilleståndsavtal i Burma och internationell goodwill

Filed under Burma, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

Make love not war – sjömannen för fred och mänskliga rättigheter

För lite mer än tre veckor sedan lanserade vi ”The Singing Sailor” och medverkade i TV4 Nyhetsmorgon. Vi hade ingen aning om att det skulle bli så stor uppmärksamhet kring den sjungande sjömannen vi sänkte ner i Östersjön. Vi hade kanske hoppats att debatten i Sverige skulle nås av vårt budskap, och i bästa fall någon internationell reaktion. Istället blev det allt ifrån Nackaposten till Nobels fredspris på Twitter som uppmärksammade den. Folk har hört av sig om undrat om det kommer att tryckas upp t-shirts. Krigsmuseum i Tyskland håller på att planera sin verksamhet för 2017 på temat ”Gender/Sex and Violence/War” och undrar om han går att låna. Mail med uppskattande rader från privatpersoner har kommit från såväl österut som västerut. Den har visats i 146 länder och beröm och kritik har inkommit.

Genom kampanjen ville vi påminna om väldigt allvarliga frågor: att fred och mänskliga rättigheter går hand i hand. Kampen för fred och mänskliga rättigheter är en fråga om liv och död på många platser i världen. Miljarder till upprustning är miljarder som kommer att saknas i det viktiga freds- och människorättsarbetet. Både i Sverige och internationellt.

Vad har då sjömannen med krig och fred att göra? har några undrat. Ett exempel är att vi har velat påminna om den gamla devisen Make love not war. Att välja dialog framför konfrontation. Världen behöver mer fred och kärlek, inte mindre. Vi valde medvetet att använda en stereotyp bild – rätt eller fel – för att lyfta frågan om hur vi på mer nytänkande sätt istället för gamla kan förebygga konflikter och sätta fredlig konflikthantering och allas mänskliga rättigheter på dagordningen.

Personligen har jag också tänkt på det gamla mönstret hot-rädsla-makt-inskränkning. Länder som anser en situation vara hotfull faller tillbaka på den gamla vapennormen med nationell upprustning och militära muskler som resultat. Länder som tycker att människor som avviker från heteronormen är ett hot mot staten och får sina rättigheter som människor inskränkta. Eller för att dra en annan parallell, får sina rättigheter annekterade. Vi hoppas att vår kampanj har bidragit till att nyansera och bredda diskussionen om huruvida Sverige, eller övriga världen för den delen, verkligen bidrar till fred och mänskliga rättigheter genom att gå upprustningens väg. Som fredsförening är det för oss självklart att ifrågasätta såväl det minskade biståndet till exempelvis människorättsförsvarare i öst, som det är att kritisera upprustning och kränkningar av mänskliga rättigheter oavsett var det sker. Något som vi hoppas är självklart för fler än oss!

Vi formulerade budskapet på engelska, ryska och morse för att nå fram till många och för att peka på att freden är utmanad på många ställen och att HBTQ-personer förföljs över hela världen. En intressant sak är att många medier både i Sverige och internationellt valde att dra hårt på den ryska vinkeln. Det är riktigt gjort. Kampanjen är en känga till Putins vidriga antigay-lagar och hur HBTQ-rörelsen behandlas i landet. Men det är också ett budskap som riktar sig längre än så. Det riktar sig till alla länder att tänka om kring hur människors rättigheter kan främjas och hur konflikter kan lösas.

Några har ställt fullt rimliga frågor varför året 1944 varit relevant, med tanke på att exempelvis homosexualitet ansågs vara en psykisk sjukdom fram till 1979 i Sverige. Men vi valde också i intervjuerna att påminna om att arbetet för HBTQ- personers rättigheter inte är färdigt i Sverige, eller andra länder heller för den delen. Legaliseringen av just homosexualitet är en av många milstoplar i ett arbete som fortfarande inte är färdigt. Låt oss därför påminna om och på olika sätt fortsätta stötta detta arbete istället för att lägga pengar på vapenskrammel.

Roset och riset kring den sjungande sjömannen kommer både från det uttalade HBTQ-communityt och från samhället i stort. Majoriteten av reaktionerna har varit positiva, men självklart är humor och vad som är bra kampanjer olika för alla. Det är omöjligt att göra en heltäckande lista över allt som skrivits, men här är några länkar:

Gay Star News Loves: Sweden Activists use gay ‘propaganda’ to repel Russia submarines

Huffpost Gay Voices: Swedes Are Trolling Russia With A Pro-Gay ‘Singing Sailor’

Gay Singing Sailor Takes On Russian Nuclear Submarines

The Swedish Peace And Arbitration Society Starts A War Against Putin

CNN: Sweden’s ‘Singing Sailor’ has a message for Russian subs

Rickard Söderberg, Nyheter24: Politikerna måste lära sig att älska som the Singing Sailor

QX: månadens mesta måsten, juni (s. 20)

Kajsa Ekis Ekman, ETC: Svenska freds sprider nationalism

Jesper Bengtsson, Tankesmedjan Tiden: Ekis Ekman förstår inte att världen ändrats

Jesper Dahl, Politism: Svenska Freds gör HBTQ-rättigheter till en punchline

Anna-Maria Sörberg, UNT: Falsk bild av svensk queerhistoria

Jens Liljestrand, Expressen: Kalsongtricket som ska stoppa ryssen

Sedan vårt fredliga undervattensvapen lanserades har det varit några av de mest intensiva veckorna på väldigt länge. Varmt tack alla som har bidragit till kampanjen längs vägen: Åkestam Holst för arbetet med att få skylten gjord och på plats, Jessica W Sandberg och FLB Europe för rådgivning och PR-hjälp samt BSmart för studiofotot. Alla har arbetat helt ideellt.

Och viktigast av allt: tack alla till alla er som har engagerat sig, debatterat och hjälpt oss att sprida den vidare i era kanaler. Låt oss hoppas att den sjungande sjömannen bidrar till mer nytänkande, fred och stöd till mänskliga rättigheter.

Peace in!

Kommentarer inaktiverade för Make love not war – sjömannen för fred och mänskliga rättigheter

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

Valfritt för en själv men tvång för andra

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) meddelade i dag att regeringen beslutat att repövningar kan bli aktuellt igen. Alla som gjort värnplikten sedan 2004 eller genomgått grundläggande militärutbildning, GMU, och är krigsplacerade kan bli inkallade med plikt. Miljöpartiet har varit tyst i hela debatten om värnplikten och försvarspolitiken. Det är förvånande eftersom det är ett parti som i flera debatter inför valet betonade att de verkade för nedrustning.

Motivet till dagens beslut är enligt ministern att reagera på händelser i omvärlden och sända signaler till svenska folket och omvärlden kring vår försvarsförmåga. Peter Hultqvist är noga med att betona att han inte är någon pacifist. Expressen och Aftonbladet skrev nyligen om ministerns vapenfria tjänst under sin tid som inkallad och har försökt få en förklaring till varför han ansökte om detta. Själv har ministern hittills duckat för frågan om hur han lyckades få igenom något i ett Sverige som under slutet av 70-talet inte var en enkel historia för en vapenvägrare.

Jag minns hur snabbt Sten Tolgfors (M) under sin tid som försvarsminister blev stämplad som tomhylsa på grund av sitt beslut att ansöka om vapenfri tjänst. Han angav, till skillnad från Peter Hultqvist, moraliska och giltiga skäl till att han valde den vägen under sim tid som totalförsvarspliktig. Men Peter Hultqvist är alltså snabb på att meddela att han inte gjorde det av någon moralisk eller religiös övertygelse. Mig veterligen har Hultqvist inte utsatts för liknande ordstorm som Tolgfors fick. Inte för att jag tycker att drev eller nedsättande kommentarer är något att eftersträva.

Men det säger något om hur uppfattningen kring pacifism och vägran att bära vapen tas emot. Den som klart och tydligt deklarerar att hen inte vill bära vapen hånas i försvarsdebatten. Den som lyckas få vapenfri tjänst på andra grunder verkar slippa. Jag undrar vilka skäl Hultqvist egentligen uppgav för att få igenom sin vapenfria tjänst. För om det nu är så viktigt för honom att klargöra att han absolut inte är emot vapen, lycka till med att motivera andra att vara det. Med tvång och risk för fängelse för den som av olika skäl inte vill.

Att Peter Hultqvist är mer än välvilligt inställd till vapenindustri, territorialförsvar och totalförsvarsplikt är välkänt. Låt vara att han tyckte att det för egen del fanns godtagbara skäl för att slippa bära vapen under sin tid. Men låt då även andra få lov att tycka det i dag och ha rätt till det. Låt vara att Hultqvist hellre tyckte att någon annan skulle göra jobbet. Men låt då så vara fallet även i dag.

Något annat vore ett rent hyckleri sett i ljuset av Hultqvists vurmande för totalförsvarsplikten och i synnerhet en obligatorisk värnplikt. Jag ska ge Peter Hultqvist ett tips. Låt pratet om tvång och plikt somna in för gott. Håll fast vid frivilligheten och rätten att vägra bära vapen.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering