Category Archives: Ryssland

Är det verkligen fred vi vill ha?

Jag har nu varit ordförande för Svenska Freds i nästan fyra veckor. Under den förhållandevis korta tid som gått sedan dess har mycket hänt och ännu mer varit sig likt. Sverige fortsätter exportera vapen till krigförande länder, bland annat till Förenade Arabemiraten, vilket Aftonbladet uppmärksammade i dagarna. Utöver dem har vi bland annat Saudiarabien, Turkiet och Thailand som mottagare av våra vapen. Fem år har gått sedan riksdagen beslutade att skärpa lagstiftningen för svensk vapenexport, men ingen skärpt lagstiftning finns ännu och i praktiken är det business as usual.

Tony Blair har tvingats be om ursäkt offentligt för att ha startat krig mot Irak 2003, eftersom det var en oerhört dålig idé. Något som Svenska Freds och väldigt många andra med oss påtalade redan innan det hänt. Men tretton år senare är det försent att tänka efter före och vi får aldrig veta hur situationen kunnat hanteras annorlunda.

Min nya roll påminner på flera sätt om vad jag hållit på med tidigare, i mitt författarskap. Engagemanget och frustrationen jag känt, senast med min reportagebok om Sveriges riksinternatskolor. Dörrarna jag kämpade för att komma innanför, personerna jag träffade och intervjuade, den påverkan jag hoppades att min bok skulle ha. Uppgivenheten över hur cementerade och destruktiva strukturerna är, hur svåra de är att förändra. Efter boksläppet fick jag argumentera mot meningsmotståndare i nyhetssändningar, debattprogram och morgonsoffor. Jag kallades allt från förrädare till naiv och det hävdades att jag inte visste vad jag pratade om.

Men det visste jag ju. Både som tidigare internatelev och efter att ha gjort noggrann och djupgående research. Och jag har redan hunnit märka att tillvägagångssättet för att förminska fredsrörelsen på många sätt är detsamma som det som används i internatskolevärlden. Samma slags personer på samma höga positioner, i samma kostymer, med samma slags härskartekniker.

”Lycka till, med vad det nu är du håller på med”, sa försvarsministern efter att vi småpratat en kort stund på Folk och försvars mingel i Almedalen, där jag befann mig förra veckan.

Den naiva fredsrörelsen, den som inte kan tas på allvar.

På de seminarier jag besökte på Försvarspolitisk arena under Almedalsveckan låg fokus på upprustning, hotet från Ryssland och vikten av ett fortsatt närmande till Nato. En man som undrade om det verkligen fanns någon risk att Sverige skulle anfallas av Ryssland, fick svaret att hans fråga var felställd. ”Din fråga passar sig nog bättre i ett annat seminarium”, la moderatorn till.

Och generellt fanns väldigt lite utrymme för frågor, faktiskt inget alls på de seminarier där jag själv önskade ställa en eller flera. Som efter att försvarsministern liknat Putin och Trump vid två dårar som beundrar varandra och därför hoppades ”att Clinton vinner valet”. Vilket följdes av övriga paneldeltagares medhållande skratt. Och jag ville förstås fråga vad det betyder för Nato om Trump faktiskt blir president. Hur säkert är ett försvarssamarbete där allt kan ställas på ända av en enskild persons maktfullkomlighet? Hur naivt är det inte att lägga så mycket tyngd vid något som är så skört?

I mina ögon är det naivt att tro att ökat antal vapen i omlopp, svenska vapen inräknade, har en fredsskapande effekt. Det är naivt att hävda att fler länder bör ha kärnvapen för att avskräcka andra från att använda dem, istället för att få till ett internationellt förbud. Inspirerad av ett gammalt låtcitat av Hoola Bandoola vill jag fråga: Är det verkligen fred ni vill ha, till varje tänkbart pris? Är ni alldeles säkra på det, att det värsta av allt är krig?

För om det är fred vi vill ha, är upprustning och invasioner inga hållbara lösningar. Det visar historiens facit långt, långt tillbaka i tiden. Istället är det diplomati, fungerande rättssystem, fria val och fredlig konflikthantering som lägger grunden för varaktig fred. Detta diskuterades på ett annat seminarium i Almedalen, dessvärre betydligt mindre välbesökt än ”Ryssen kommer, hur gör han”, där mängder av människor trängdes i regnet i brist på sittplats under tak.

Det är en stor och spännande utmaning jag står inför och jag ska ägna återstoden av sommaren åt att fördjupa mig i Svenska Freds frågor och åt att fila på argumenten inför hösten. I hängmattan ska jag läsa Per Anders Fogelströms böcker, en annan Svenska Freds-ordförande-författare som skulle ha varit 99 år om han levt idag. Hela sitt liv försökte han förändra världen med pennan som främsta vapen. En drivkraft jag känner igen mig i. Och jag känner att fredskrafterna är starka och att Svenska Freds behövs mer än någonsin förr. Och att jag ska göra allt jag kan för att förändra rådande normer för hur fred och säkerhet byggs på bästa sätt. För om det verkligen är fred vi vill ha, behöver strategierna ses över på riktigt.

Och för den som undrar vad jag svarade försvarsministern när han gav mig en klapp på axeln och önskade mig lycka till med vad jag nu håller på med, klappade jag tillbaka och svarade: ”Lycka till du med, med vad du nu håller på med.”

Inte världens mest genomtänkta kommentar kanske, men av reflex bemöter jag ofta härskartekniker med de svar de förtjänar.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Nya fredsdiplomater för en säkrare värld – det är rubriken på regeringens senaste satsning inom utrikespolitiken som presenterades i fredags på Aftonbladets debattsida. Detta är bra. Vi är många som genom åren har pekat på att det behövs en återtagning av kunskap och kapacitet i Sverige och hos svenska diplomater för att bättre bidra till fredsprocesser och konfliktförebyggande, men även peka ut vägen framåt och befästa att fred är en avgörande uppgift att arbeta med.

Inför internationella fredsdagen den 21 september 2014 tog vi exempelvis fram den här listan tillsammans med Kristna Fredsrörelsen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet: Sverige behöver en aktiv fredspolitik. Där listar vi fem förslag på vad Sverige bör göra. 1) Förnyad bred satsning på medling och diplomati, 2) Tydligt fokus på global nedrustning, 3) Kvinnors makt i freds- och säkerhetspolitik, 4) Kraftig begränsning av svensk vapenexport, 5) Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd.

Inom flera av områdena vi listade för två år sedan går det framåt, om än frustrerande sakta ibland. I vissa delar känns det som att det går bakåt. Avräkningar från biståndet för mottagande av människor på flykt i Sverige minskar möjligheterna till att arbeta konfliktförebyggande i de länder där detta behov finns här och nu, en proposition om nytt regelverk som ska försvåra vapenexport till diktaturer skjuts på framtiden ideligen och därtill skaver helheten när regeringens samlade politik läggs samman.

För om det nu är så att fredsdiplomati ska ha en framträdande roll, hur kommer det sig att försvarsdepartementet inte är involverat? När jag hör debatten i dag, där det till exempel sägs att Sverige kan vara i krig om tre år, då låter det nästan som att det vore ett önsketänkande. Vi vill vara med när det händer. Vi kan väl vara i krig i morgon om det nu skulle vara så?

Inriktningen på försvarspolitiken har idag ett tydligt fokus på avskräckning och planering för att bidra till kriser i närområdet (exempelvis genom det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till i nästa vecka). Fokus är alltså rakt emot det som fredsdiplomatin syftar till. Regeringens satsning presenteras utifrån att fredsdiplomati är något vi ska ägna oss åt i länder långt borta, med biståndsmedel. Inget ont i sig. Men fredsarbete är så mycket mer än så. Fred är relationer, förtroende, kontakter mellan människor, nedrustningsinitiativ, med mera. Vilka initiativ för fredsdiplomati avser regeringen ta för närområdet? För att minska den spänning som trappats upp genom ökade antal militära övningar från såväl Rysslands som från Nato:s sida runt Östersjön och Arktis?

Med detta sagt är det så klart en välkommen nysatsning på medling och diplomati som regeringen lägger fram, samtidigt som vi kan konstatera att mycket mer återstår att göra. Det är bra att höstens budget ska återspegla detta initiativ. Lita på att vi är många som kommer att följa upp detta.

Kommentarer inaktiverade för Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Filed under Försvarspolitik, Kärnvapen, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Nato: utvidgning skulle destabilisera Ryssland

I förra veckan meddelade USAs ambassadör till Nato att någon utvidgning av militäralliansen inte är aktuell de närmsta åren eftersom det skulle kunna inverka negativt på Ryssland. Det här citatet från en artikel från Reuters är intressant.

”If you accept the premises … about Russia’s internal weakness and perhaps steady decline, it may not make sense to push further now and maybe accelerate or destabilize that decline.”

Nu går det ju att invända att en inte accepterar de anförda premisserna så klart. I så fall skulle det betyda att ambassadören av någon anledning inte lägger fram korten så som det är. Att Ryssland egentligen är ett land på uppgång och uttalandet snarare handlar om politisk taktik och strategi. Frågan blir då när vi ska läsa uttalanden från USAs Natoambassadör på tvärtomspråket och när vi inte ska göra det.

Om vi istället läser det bokstavligt ger det väldigt många rätt som hittills pekat på faran med alltifrån värdlandsavtal till risken för en negativ eskalering i säkerhetspolitiken med en utvidgning av Nato. I så fall bör rimligen samma kritik riktas mot Nato själv som riktats mot oss – att Nato anpassar sig efter Ryssland.

Fast handlar det om någon anpassning? Eller handlar det om en säkerhetspolitisk bedömning, som inte motsäger att en fortfarande kan tycka att Ryssland begår brott mot folkrätten som ska fördömas, som landar i slutsatsen att de långsiktiga chanserna för hållbar fred skulle minska? Att Nato inte alls är ute efter att destabilisera Ryssland, vilket ibland framförs i debatten.

Riksdagen ska i slutet av maj ta ställning till värdlandsavtalet med Nato. I fredags hade 1000 mail skickats till ledamöterna i försvarsutskottet respektive utrikesutskottet från vår kampanj. Där kan du läsa om huvudargumentet till varför vi anser att värdlandsavtalet inte ska ingås.

Kritiken har vuxit i snabb fart internt inom (S) mot partiets avsikter att ingå samarbetsavtalet med Nato. Distrikten i Malmö, Göteborg och Stockholm är bara några exempel.

Ibland kan det låta som att det är självklart att vi ska fördjupa samarbetet med Nato genom värdlandsavtalet. Men så är det inte. Om du inte redan skrivit brev till ledamöterna i utskotten får du gärna hjälpa till med att göra det.

1 kommentar

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, USA

Ge inte bränsle åt terrorismen – underminera den

Terrordåden som drabbat Paris är fruktansvärda. Det är liknande omständigheter som människor i Libanon, Syrien, Irak, Afghanistan eller Jemen levt med under väldigt lång tid. Jag förstår att många är oroade och känner behov av att agera snabbt. Just därför är det extra viktigt att vi gör rätt saker. I lägen av oro kan vi tro att vi agerar rationellt, när det snarare visar sig vara tvärtom. Och oftast verkar det som att det enda som är att göra något är att trappa upp militärt. Vi famlar efter något som uppfattas som tydligt och konkret. Men det är mer komplext än så. Många aktörer och företeelser hänger ihop. Studio Ett gjorde ett inslag om Frankrikes begäran om militärt stöd från EU:s medlemsländer i dag där vi var med.

Det har skrivits mycket klokt om IS/Daesh de senaste dagarna. Bland annat av Sveriges Radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén: IS vill utplåna gråzonen. Författaren Åsne Seierstad i DN Kultur: Islamofoberna och IS drivs av samma hat. Nicolas Hénin som satt som gisslan hos IS i tio månader: They fear our unity more than our airstrikes. 

Terrororganisationer som IS fruktar inte våld och bomber. Det är tvärtom en del av deras strategi. Vad de fruktar är att muslimer och kristna lever tillsammans i fred, att sunni- och shiamuslimer lever tillsammans i fred. De fruktar demokrati och alla människors lika värde. De fruktar humanitet över religiösa och etniska gränser, mångfald och respekt. Rättsstaten. Demokratin. Detta är det långsiktiga arbetet som måste stöttas och absolut inte tummas på. Det terrororganisationer vill uppnå är inskränkningar i demokratin och våra fri- och rättigheter. Människor som flyr från IS barbari kan inte mötas av en stängd dörr vid EU:s gränser. EU måste ta sig i kragen inom migrations- och asylpolitiken. Att inskränka människors möjlighet att fly undan terrorn är ett djupt svek och djupt inhumant.

Ibland låter det som att det enda alternativet som finns och det enda som sker är krig. Men på plats i Syrien, i Irak, i Afghanistan och i alla andra krigshärdar finns människor och organisationer som kämpar för fred. Som medlar mellan olika aktörer. Som kräver rättvisa. Läs exempelvis den här rapporten från Kvinna till Kvinna om hur kvinnoorganisatonen Badael arbetar för fred i Syrien. I Afghanistan finns fredsråd som medlar i konflikter på landsbygden. Och så vidare.

Jag är oroad över tilltron till vad vapenmakt kan lösa. Vi måste dra lärdom av de senaste 14 årens krig mot terrorismen. När Hans Blix undersökte huruvida det fanns massförstörelsevapen i Irak hittade han inga. I dag står vi inför IS. Kriget mot terrorn har misslyckats och blivit till en ond cirkel där vi i tron att vi bekämpar terrorism i själva verket göder den. Ismer går inte att kriga bort. Senast igår skrev DN på ledarplats om hur invasionen av Irak skapat fler problem än vad den löst. Samma år som Barack Obama beslutade att dra tillbaka den militära närvaron i Afghanistan var antalet civila dödsoffer uppe på rekordnivå.

Våldet som drabbade civila i Afghanistan ökade chanserna för rekrytering till Al Qaida. Samma sak i Syrien och Irak. Här i Europa ser vi sambandet mellan hur rasismen ökar chanserna för rekrytering till terrororganisationer och vice versa. Vi har sett hur soldater återvänder hem i liksäckar.

Jag är oroad över att det inte pratas om gigantiska nedrustningssatsningar gentemot IS. Stryp vapentillförseln, stryp finansieringen. Sätt press på de länder som stöttar IS. Turkiet har alltför länge sett mellan fingrarna på IS på grund av att de båda är delar i kampen mot den kurdiska befolkningen. Och jag är oroad över att så lite politiska – verkliga – ansträngningar görs för att Bashar al-Assad ska förmås lämna ifrån sig makten. Vid sidan av IS barbari har Bashar al-Assad i det tysta dödat fler civila och är en stor anledning till att IS och andra militanta extremiströrelser lyckas rekrytera sympatisörer. Under ett års tid har USA mfl flygbombat i Syrien mot IS. De är fortfarande kvar. Ryssland har gett sig in i Syrien med flygbombningar som ofta visat sig träffa andra mål än IS, utan ibland riktats mot andra oppositionella till Bashar al-Assad. Maktpolitiken och bombningarna har inte hittills funkat mer än för de ledare som vill uppvisa handlingskraft.

Som en del i resonemanget idag om vad för typ av stöd Frankrike kan tänkas be om från de andra medlemsstaterna i EUhar olika alternativ lyfts fram. Ett av dem har varit att avlasta i olika internationella militära insatser Frankrike har stort engagemang i. Ett exempel som har lyfts fram är Mali. Det är en konflikt som delvis går att spåra från sammanfallet i Libyen efter att internationella samfundet ingrep med flygbombningar. De militära strategierna har inte funkat så som var tänkt, hur goda avsikter vi än må ha haft.

Stöd gräsrötter och kvinnorättsaktivister som kämpar för fred på plats, sätt politisk press på dem som stöttar IS med vapen och pengar. Stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Stå emot frestelsen att inskränka dessa.

Lägg inte alla era ägg i vapenkorgen. Terrorn behöver undermineras. Inte eldas på.

1 kommentar

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Ryssland, USA, Vapenexport

Bort med skåpmaten

I den efterföljande debatten om undervattensoperationen i skärgården har ett antal saker rört sig i mitt huvud. Det som är slående är att mycket känns som gammal skåpmat och förutsägbara reaktioner. Det är precis som det alltid har varit, eller egentligen har det handlat mer om hur det var förr. Fantasilösheten går rakt igenom stora delar av debatten. Noll nytänkande. Företrädare för samtliga riksdagspartier har slutit upp kring upprustningsdebatten.

Vi har sett före detta ubåtsjägare som inte varit på tapeten på decennier (?) helt plötsligt framstå som högaktuella, det pratas territorialförsvar, skräckslagenhet, värnplikt, Nato-medlemskap, att stärka försvarsviljan, och på sina håll ett och annat utfall av machojargong – allt som om det vore nytänkande politik. Det är det inte. Ur ett svenskt perspektiv må det hända att Nato-medlemskapet upplevs som något nytt, fräscht och rebelliskt. Det är det knappast. Ur ett europeiskt perspektiv är det gammelkonservatism – ett klassiskt och ganska bekvämt mönster att falla tillbaka på när det gäller hur vi ska hantera Ryssland. För det är det enda den förda försvars- och säkerhetspolitiken vet att göra just nu. Precis så som Kreml vill ha det. Förutsägbart och bra.

Vi måste utmana oss själva betydligt mer än så här kring försvars- och säkerhetspolitiken. Den enda jag sett lagt fram ett progressivt och nytänkande förslag är Fredrik Strage i den här krönikan. Flera delar av hans idé är rakt igenom lysande. För den bygger på idén att göra precis det som Putin är rädd för: värna och satsa det vi är kända för – en dekadens kring frihet och rättigheter som smittar av sig. Och då pratar vi alltså främst om helt andra verktyg än militära sådana som vi borde utmana med. Putin bryr sig sannolikt inte ett smack om vi köper en eller två ubåtar till. Det är en fullständigt verkningslös åtgärd i det avseendet, förutom att den underhåller den svenska vapenindustrin.

En av våra första poänger när vi var ute och kommenterade operationen i oktober var att om det nu är ett land som är ute efter att testa vår reaktion, eller om vi vill hävda att vi inte är rädda, så har Sverige sannolikt misslyckats. Jakten på ubåtsjakten toppade varje nyhetssida och experter kommenterade i olika forum på ett sätt som i det närmsta kunde tolkas som att kriget snart är här. Självklart ska massmedia rapportera om vad som händer, det är deras uppgift, men ett uns av nyans hade kunnat vara på plats. Likaså spädde flertalet politiker och debattörer genast på situationen genom att konstatera att nu behövs en kraftig förstärkning av försvaret, vi är helt skyddslösa, nu måste vi köpa mer materiel, men i slutet ändå kort lägga till att ”nej, alltså Ryssland är inte på väg att anfalla oss”. Förvirringen är total hos många (är min högst ödmjuka gissning).

Nationaliteten är enligt Försvarsmakten okänd, men det är självklart inte omöjligt att det var Ryssland som genomförde en ubåtsoperation. Men det kan också ha varit ett annat land. Vi vet helt enkelt inte. Tills vi vet mer är det viktigt att hålla isär debatten. Ryssland är dock oavsett undervattensoperation eller ej ett land vi behöver ett nytag kring när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Men eftersom stora delar av nuvarande debatt handlar om just Ryssland, har jag valt att koncentrera inlägget utifrån detta (inte helt osannolika) antagande.

Till att börja med är det bra att Alliansen innan de förlorade valet såg till att öka stödet till demokratisatsningar till civila samhället i Ryssland. Nuvarande regering avser om jag förstått det rätt fortsätta på samma spår, vilket är väldigt välkommet. Det är helt nödvändigt att vi inte ger upp stödet till demokratifrämjande insatser. I en sådan här situation är det lätt hänt att uppgivenheten slår rot och gamla upprustningsmönster plockas fram, och det är det värsta som kan hända. Det är därför jag menar att vi måste tänka smart och nytt istället för förutsägbart och gammalt.

Det är bra att regeringen har betonat de diplomatiska instrumenten, och den som tror att politik och diplomati är ett mesigt verktyg har helt missat poängen med dem. Fel ord i fel sammanhang kan förvärra en konflikt på nolltid. Det är långt ifrån en naiv hållning som vissa säkert vill göra gällande, men jag vill snarare hävda tvärtom. Försvarsdebatten är rakt igenom förutsägbar, naiv och defensiv. Invändningar görs då och då om att ”nu är ju världen inte så enkel som ni i fredsrörelsen tror, vi måste kunna försvara oss och då behövs det kraftfulla förstärkningar”. Detta synsätt bygger på en förlamande idé om att det enda vi kan göra i Sverige är att reagera med teorier från Kalla kriget. Om det är det enda vi tror att vi kan göra, om vi inte tror att det finns något alls vi kan göra, ja då kanske vi ska överväga att placera samtliga medborgare oavsett ålder med armar och ben i något sånär användbart skick i vapensmedjor, bunkrar och på kobbar och skär. Vi kan lägga ner precis allt annat i landet. Och så kan vi bara sitta här och passivt vänta. Men om vi tror på att vi faktiskt kan påverka vår säkerhetspolitik och relationer med omvärlden genom aktiva politiska val och beslut, ja då gäller det att göra något helt annat.

Jag har förståelse för de som är oroade över utvecklingen just nu. Det är i princip omöjligt att reagera på något annat sätt om man lyssnar på den politiska debatten och följer nyhetsrapporteringen. Utrikesministerns uttalande i söndags om att ”nu är svenskarna rädda för ryssen” har fått en del kritik. Men: kritiken är egentligen andra sidan av exakt samma mynt som återfinns hos flera av hennes kritiker. Ett exempel är den här ledaren i Dagens Industri. Vad är annars meningen med att förespråka ett starkare försvar eller ett Nato-medlemskap när den underliggande tonen är att syftet med detta är avskräckning? Att visa oss potenta med hjälp av militära åtgärder? Konsekvensen är den samma. Skräckdebatten är ytterst olycklig i det avseendet. Vi kommer att bekräfta bilden av ett hotfullt och starkt Ryssland, vilket är precis vad Putin vill. Detta har för övrigt varit fallet genom i princip all försvarspolitisk debatt och rapportering de senaste åren: skräckslagenhetens röda tråd. Det var av just den anledningen jag skrev ett antal ironiserande inlägg om SvD:s försvarsbevakning förra våren.

Ska vi då rycka på axlarna åt de kränkningar som sker och kasta oss om halsen på Putin i en stor gosig nallebjörnskram, med tanke på hans förkärlek till att posera på bild med gulliga djur? Nej, icke. Den förda politiken och de diplomatiska kanalerna ska markera glasklart att folkrättsvidriga ageranden och kränkningar inte accepteras, varken här i Sverige eller i de forna Sovjetrepublikerna. Sanktionerna ska ligga fast så länge Ryssland fortsätter att understödja kriget i Ukraina, stöd till demokratiseringsprocesserna måste fortsätta och samarbetet inom EU och OSSE måste gå på högvarv. Men om vi vill vara vaksamma på att ytterligare bekräfta det Ryssland försöker göra, det vill säga att sätta bilden av sig självt som hotfullt och en maktspelare, går premisserna i upprustningsdebatten helt stick i stäv med detta. En återgång till fokus på territorialförsvar istället för internationell fred och säkerhet, mer fokus på avskräckning, och tal om att utreda återinförandet av värnplikten. Om det bästa som kan hända ur rysk synvinkel är att pressa tillbaka Sverige med skrämselmetoder, då går allt enligt plan just nu.

I en situation av ökad militär aktivitet, kränkningar och splittringar kring Östersjön behövs initiativ till avspänning, nedrustning och långsiktigt hållbar fred och säkerhet. Och bidraget till internationell fred och säkerhet måste fortsätta. Mer satsningar på att förebygga väpnade konflikter med politiska och civila medel måste till. En upprustningsdebatt i Sverige eller fler miljarder till försvaret hjälper varken till att få stopp på kriget i Ukraina eller skapa hållbar fred runt Östersjön. De i den svenska debatten som pekar på Ukraina som en anledning att äska mer pengar till det svenska försvaret har inte situationen i Ukraina främst för ögonen, utan en rent nationalistisk ansats. Jag tycker detta resonemang är rakt igenom ohederligt och osolidariskt.

Vi måste våga stå upp för att det är en rak och tydlig politik och diplomati med attityd som sätter folkrätt, mänskliga rättigheter, demokrati först och som kraftfullt fördömer brott mot dessa, som ska styra våra mellanstatliga relationer och att konflikter ska lösas i dessa kanaler. Inte med gammal avdammad skåpmat och vapenskrammel kring militär kraftsamling eller skräckdebatt och ytterligare bekräfta Kremls inslagna väg.

6 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland

Under och ovan ytan

En barndomsvän visar mig ett sms från en orolig make. Vi är på Öland över helgen och uppmanas att vara försiktiga. Jag undrar vad man gör då. Bunkrar konserver? Inte går för nära vattenbrynet i Trollskogen? Spanar efter mystiska män på Oktoberfesten på golfbanan där vi bor?

Jag går in på en av de större nyhetssajterna och möts av alarmerande rubriker. Ubåtsjakt, svartklädda män, eftersök och underrättelseoperationer. På sociala medier går det rasande fort. Nödsignaler från ryska ubåtar. Eller miniubåtar, jag vet inte. Spekulationerna avlöser varandra. Sen krypteras nödsignalerna, för att sedan avfärdas som någon säker information. Några väser ”vem fan är det som läcker?” Twitterkontot @RyskaUbaten startas och genererar fnitter. En fd anställd på Försvarsmakten kallar SvD:s reporter Mikael Holmström för prinsessan på ärten och folk går omedelbart i taket av ilska. Det diskuteras om ubåtar som antas vara holländska eller ryska och det klagas på gryniga bilder.

Det är söndag kväll och det är svårt att sammanfatta vad vi vet, för vi vet inte särskilt mycket. Men tankarna som slår mig är att det är en väldokumenterad bevakning av Försvarsmaktens pågående insats i skärgården. Och med väldokumenterad lägger jag inget värderande i frågan om djup och innehåll i det som skrivs, utan konstaterar att det skrivs väldigt mycket. Men under de sju år jag varit ordförande för Svenska Freds har jag hört mantrat ”Vi har ju inget försvar kvar” oräkneligt antal gånger. Jag undrar då stilla vem det är som utför denna omfattande insats i skärgården som det nu skrivs om, om det nu är så att Försvarsmakten är obefintlig.

Att alla länder utgår från att dess gränser inte kränks är en självklarhet tänker jag. Problemet är att mig veterligen så bedriver även de flesta länder någon form av underrättelseverksamhet mot andra, något som av förståeliga skäl orsakar stort obehag. Länder testar sina försvarsreformer och sin kapacitet för ett upplevt behov, inklusive sina underrättelsetjänster. Alla länder, även Sverige, vidtar åtgärder för att förhindra att andra länder kränker dess territorium. Det kan handla om att agera via politiska kanaler, via informationsverksamhet, eller för den delen i luften. Jag tänker också på alla de gånger jag pratat med personer som arbetar inom Försvarsmakten som sagt ungefär så här: ”Jo jag har läst i tidningen. Men det är inte riktigt som ni tror. Vi känner inte riktigt igen oss i den bilden”.

DN:s hemsida kan vi läsa att det inte är första gången Försvarsmakten sett liknande misstänkta undervattenskränkningar, utan att det pågått i flera år. Rubriken ”Tidigare indikationer på kränkningar har mörkats” kontrasteras med att den nya informationen är en del av en mer öppen ansats från Försvarsmaktens sida. Om detta stämmer kan den tidigare policyn knappast ha varit att aktivt mörka.

Det är oroande med den alarmistiska och upptrissade stämningen just nu. Det tjänar inte någon i längden. Som vi tidigare framfört, i situationer av oro är det bäst att tänka efter före. Att agera med panik och rädsla som bas för beslutsfattande är aldrig bra. Att spä på vapenskrammel med vapenskrammel för oss längre bort från en hållbar situation. Jag hoppas att källkritiken kring vad som händer ovan och under ytan i skärgården och annorstädes ligger fast oavsett vad som händer. Det är på sitt sätt förståeligt att en situation som denna, när alla suktar efter ny information, blir det en och annan kreativ teori som lanseras kring vad som händer. Men det leder bara debatten i fel riktning och förhindrar förståelsen för vad som faktiskt händer.

För egen del känner jag att jag har lite mer att läsa ikapp innan jag skriver något mer än så här. Men fortsättning lär följa.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland

Krona för krona för allt utom Jas

Förra fredagen beslutade Alliansen och S om att gå vidare med Super-Jas. När skattefinansiering diskuteras så noggrant i valrörelsen i alla andra områden så får Jas tydligen ett frikort. Jag tror inte att beslutet kommer att stärka landets säkerhet. Snarare tvärtom. Det är en oerhört kostsam investering, som i värsta fall dels kommer leda till ytterligare upprustning i närområdet, men också till att den svenska vapenexporten kommer öka ännu mer (vilka diktaturer står på tur?). Vi kommer sitta fast i en ond cirkel som kommer att vara svår att ta sig ur. De enda som egentligen vinner på den här affären är vapenindustrin.

Beslutet visar också på att det tidigare budgetbråk mellan S och Alliansen som utspelade sig i samband med Försvarsberedningens rapport innan sommaren mest var ett spel för gallerierna. Egentligen är de väldigt överens och det här beslutet visar just på det. Från Alliansens sida är det rent valfläsk och en förhoppning om att nå kärnväljarna i ett sista försök att förbättra opinionssiffrorna. S kan å sin sida andas ut. Om de vinner valet och slipper sitta med Jas-beslutet tillsammans med V och MP.

Är det inte bättre att lägga pengarna på att stödja demokratiarbetet i Ryssland och Ukraina, göra verkliga ansträngningar för att få till diplomatiska samtal och förtroendeskapande åtgärder både mellan Europa och Ryssland och mellan Ukraina och Ryssland? Jag har svårt att se hur 90 miljarder till fler stridsflyg skulle främja detta. Sedan 2004 har regeringar av både röd och blå färg mer än halverat stödet till demokratiska krafter i Ryssland. Tror ni att de ska få stöd från Putin framöver?

Regeringen går emot det riksdagsbeslut som sa att vi bara skulle gå vidare med Super-Jas utifall något annat land bestämde sig för att köpa dem. Nu har Schweiz hoppat av och Brasilien är inte klart. Krona för krona-politiken inom försvaret förefaller gälla för allt utom Jas. Då är det blanka checkar.

Försvarsförmågan måste anpassas efter de hotbilder som finns och hur vi kan prioritera våra resurser proaktivt. Ett militärt försvar kan inte lösa en konflikt och varken Stefan Löfven eller Alliansen själv hävdar att Ryssland är på väg att invadera Sverige. Den bästa politiken för att förebygga ett militärt anfall mot vårt land är att vi för en betydligt mer aktiv nedrustningspolitik internationellt, att vi satsar på de bredare säkerhetspolitiska hoten som finns, så som klimatförändringarna. En satsning på nya Jas kommer att ta resurser från andra viktiga områden där det finns en säkerhetspolitisk hotbild, som exempelvis klimatförändringarna. Branden i Västmanland i somras visar hur vi inte har tillräcklig kapacitet att hantera stora skogsbränder.

Just nu ökar övningsverksamheten i Östersjön, från alla håll och kanter. Det ökar risken för en indicent, även en oavsiktlig sådan, vilken i sin tur kan leda till större konfrontationer. Säkerhetspolitiska kriser löses inte med mer av samma. Det måste lösas med nya tag och satsningar på samarbete och nedrustning. Ju fler baser och ju mer Nato-närvaro vi får, desto större anledning får Ryssland att planera just utifrån detta. Om vi placerar ut fler Jas eller Nato-soldater (på Gotland?) kommer Ryssland per definiton behöva börja planera utifrån det. Vi fastnar i en kapprustningsspiral som kommer vara oerhört svår att ta sig ur.

Sverige är medlemmar i EU, Rysslands största handelspartner. Det är svårt att se att Ryssland skulle gå i en militär konflikt med dess största ekonomiska samarbetspartner. Här måste EU agera proaktivt och inte bidra till att höja konfliktnivån. Det är bra med sanktionerna, men dessa måste följas av samtal. Annars riskerar det att dra iväg åt helt fel håll.

Jag tror att alla vi som följer utvecklingen i Ryssland och Ukraina är helt överens om det som sker. Det folkrättsvidriga agerandet i och med annekteringen av Krim och det faktum att Ryssland nu än en gång försöker smyga in trupp på ukrainskt territorium för att vara en del av krigföringen måste fördömas. Det är också bra att Frankrike tills vidare ställt in sin planerade Mistral-affär med Ryssland. Helt ofattbart att det beslutet inte kom tidigare. Det är dock oklart i dagsläget om de avser gå vidare med den längre fram i höst, något som borde vara en självklarhet att de inte ska.

Lösningen på krisen i Ukraina är inte fler Jas i Sverige. Jag kan tycka att det är något ohederligt att använda Ukraina som argument för vapensatsningar i Sverige. Ryssland kommer inte dra sig tillbaka därifrån bara för att vi investerar 90 miljarder på nya Jas-plan. Det hjälper inte Ukraina här och nu. I en tid av säkerhetspolitisk kris vore det djupt olyckligt att fortsätta kapprustningen, det riskerar helt klart att förvärra läget för alla inblandade. Det behövs politiska och diplomatiska samtal, eventuellt ytterligare sanktioner, nedrustningssamarbeten och stöd till de demokratiska krafterna såväl i Ukraina som i Ryssland. Det gäller att agera proaktivt. Inte passivt invänta. Inte trilla i fällan och att spela Ryssland rakt i händerna.

3 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport