Etikettarkiv: Nato

Nato: utvidgning skulle destabilisera Ryssland

I förra veckan meddelade USAs ambassadör till Nato att någon utvidgning av militäralliansen inte är aktuell de närmsta åren eftersom det skulle kunna inverka negativt på Ryssland. Det här citatet från en artikel från Reuters är intressant.

”If you accept the premises … about Russia’s internal weakness and perhaps steady decline, it may not make sense to push further now and maybe accelerate or destabilize that decline.”

Nu går det ju att invända att en inte accepterar de anförda premisserna så klart. I så fall skulle det betyda att ambassadören av någon anledning inte lägger fram korten så som det är. Att Ryssland egentligen är ett land på uppgång och uttalandet snarare handlar om politisk taktik och strategi. Frågan blir då när vi ska läsa uttalanden från USAs Natoambassadör på tvärtomspråket och när vi inte ska göra det.

Om vi istället läser det bokstavligt ger det väldigt många rätt som hittills pekat på faran med alltifrån värdlandsavtal till risken för en negativ eskalering i säkerhetspolitiken med en utvidgning av Nato. I så fall bör rimligen samma kritik riktas mot Nato själv som riktats mot oss – att Nato anpassar sig efter Ryssland.

Fast handlar det om någon anpassning? Eller handlar det om en säkerhetspolitisk bedömning, som inte motsäger att en fortfarande kan tycka att Ryssland begår brott mot folkrätten som ska fördömas, som landar i slutsatsen att de långsiktiga chanserna för hållbar fred skulle minska? Att Nato inte alls är ute efter att destabilisera Ryssland, vilket ibland framförs i debatten.

Riksdagen ska i slutet av maj ta ställning till värdlandsavtalet med Nato. I fredags hade 1000 mail skickats till ledamöterna i försvarsutskottet respektive utrikesutskottet från vår kampanj. Där kan du läsa om huvudargumentet till varför vi anser att värdlandsavtalet inte ska ingås.

Kritiken har vuxit i snabb fart internt inom (S) mot partiets avsikter att ingå samarbetsavtalet med Nato. Distrikten i Malmö, Göteborg och Stockholm är bara några exempel.

Ibland kan det låta som att det är självklart att vi ska fördjupa samarbetet med Nato genom värdlandsavtalet. Men så är det inte. Om du inte redan skrivit brev till ledamöterna i utskotten får du gärna hjälpa till med att göra det.

1 kommentar

Under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, USA

Krona för krona för allt utom Jas

Förra fredagen beslutade Alliansen och S om att gå vidare med Super-Jas. När skattefinansiering diskuteras så noggrant i valrörelsen i alla andra områden så får Jas tydligen ett frikort. Jag tror inte att beslutet kommer att stärka landets säkerhet. Snarare tvärtom. Det är en oerhört kostsam investering, som i värsta fall dels kommer leda till ytterligare upprustning i närområdet, men också till att den svenska vapenexporten kommer öka ännu mer (vilka diktaturer står på tur?). Vi kommer sitta fast i en ond cirkel som kommer att vara svår att ta sig ur. De enda som egentligen vinner på den här affären är vapenindustrin.

Beslutet visar också på att det tidigare budgetbråk mellan S och Alliansen som utspelade sig i samband med Försvarsberedningens rapport innan sommaren mest var ett spel för gallerierna. Egentligen är de väldigt överens och det här beslutet visar just på det. Från Alliansens sida är det rent valfläsk och en förhoppning om att nå kärnväljarna i ett sista försök att förbättra opinionssiffrorna. S kan å sin sida andas ut. Om de vinner valet och slipper sitta med Jas-beslutet tillsammans med V och MP.

Är det inte bättre att lägga pengarna på att stödja demokratiarbetet i Ryssland och Ukraina, göra verkliga ansträngningar för att få till diplomatiska samtal och förtroendeskapande åtgärder både mellan Europa och Ryssland och mellan Ukraina och Ryssland? Jag har svårt att se hur 90 miljarder till fler stridsflyg skulle främja detta. Sedan 2004 har regeringar av både röd och blå färg mer än halverat stödet till demokratiska krafter i Ryssland. Tror ni att de ska få stöd från Putin framöver?

Regeringen går emot det riksdagsbeslut som sa att vi bara skulle gå vidare med Super-Jas utifall något annat land bestämde sig för att köpa dem. Nu har Schweiz hoppat av och Brasilien är inte klart. Krona för krona-politiken inom försvaret förefaller gälla för allt utom Jas. Då är det blanka checkar.

Försvarsförmågan måste anpassas efter de hotbilder som finns och hur vi kan prioritera våra resurser proaktivt. Ett militärt försvar kan inte lösa en konflikt och varken Stefan Löfven eller Alliansen själv hävdar att Ryssland är på väg att invadera Sverige. Den bästa politiken för att förebygga ett militärt anfall mot vårt land är att vi för en betydligt mer aktiv nedrustningspolitik internationellt, att vi satsar på de bredare säkerhetspolitiska hoten som finns, så som klimatförändringarna. En satsning på nya Jas kommer att ta resurser från andra viktiga områden där det finns en säkerhetspolitisk hotbild, som exempelvis klimatförändringarna. Branden i Västmanland i somras visar hur vi inte har tillräcklig kapacitet att hantera stora skogsbränder.

Just nu ökar övningsverksamheten i Östersjön, från alla håll och kanter. Det ökar risken för en indicent, även en oavsiktlig sådan, vilken i sin tur kan leda till större konfrontationer. Säkerhetspolitiska kriser löses inte med mer av samma. Det måste lösas med nya tag och satsningar på samarbete och nedrustning. Ju fler baser och ju mer Nato-närvaro vi får, desto större anledning får Ryssland att planera just utifrån detta. Om vi placerar ut fler Jas eller Nato-soldater (på Gotland?) kommer Ryssland per definiton behöva börja planera utifrån det. Vi fastnar i en kapprustningsspiral som kommer vara oerhört svår att ta sig ur.

Sverige är medlemmar i EU, Rysslands största handelspartner. Det är svårt att se att Ryssland skulle gå i en militär konflikt med dess största ekonomiska samarbetspartner. Här måste EU agera proaktivt och inte bidra till att höja konfliktnivån. Det är bra med sanktionerna, men dessa måste följas av samtal. Annars riskerar det att dra iväg åt helt fel håll.

Jag tror att alla vi som följer utvecklingen i Ryssland och Ukraina är helt överens om det som sker. Det folkrättsvidriga agerandet i och med annekteringen av Krim och det faktum att Ryssland nu än en gång försöker smyga in trupp på ukrainskt territorium för att vara en del av krigföringen måste fördömas. Det är också bra att Frankrike tills vidare ställt in sin planerade Mistral-affär med Ryssland. Helt ofattbart att det beslutet inte kom tidigare. Det är dock oklart i dagsläget om de avser gå vidare med den längre fram i höst, något som borde vara en självklarhet att de inte ska.

Lösningen på krisen i Ukraina är inte fler Jas i Sverige. Jag kan tycka att det är något ohederligt att använda Ukraina som argument för vapensatsningar i Sverige. Ryssland kommer inte dra sig tillbaka därifrån bara för att vi investerar 90 miljarder på nya Jas-plan. Det hjälper inte Ukraina här och nu. I en tid av säkerhetspolitisk kris vore det djupt olyckligt att fortsätta kapprustningen, det riskerar helt klart att förvärra läget för alla inblandade. Det behövs politiska och diplomatiska samtal, eventuellt ytterligare sanktioner, nedrustningssamarbeten och stöd till de demokratiska krafterna såväl i Ukraina som i Ryssland. Det gäller att agera proaktivt. Inte passivt invänta. Inte trilla i fällan och att spela Ryssland rakt i händerna.

3 kommentarer

Under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Försvarsberedning och valår

Försvarsberedningen har i dag lämnat sin rapport om inriktningen för det svenska försvaret. Vi har skickat ett pressmeddelande som går att läsa här, men jag vill ta tillfället i akt att lägga ut analysen lite mer här på bloggen. Som oftast finns det alltid mer att skriva, och jag hoppas kunna återkomma kring det, men vi börjar med det här.

För det första är det bra att beredningen har haft ambitionen av att arbeta i en större anda av transparens, exempelvis genom att bjuda in till offentliga hearings, men det som händer nu är anmärkningsvärt. Alla intervjuer i samband med presskonferensen hänvisas till separata träffar efteråt. Att beredningens ordförande först presenterar en gemensam överenskommelse, som olika partier sedan kommenterar på var sitt håll, förstärker bilden av att det varken är transparent eller en överenskommelse. Widegrens avslutande kommentar på presskonferensen om att det är (S) som inte vill samarbeta förstärker bara bilden av att oenigheten är stor. Jag ser också att det ligger sju avvikande åsikter i slutet av rapporten. Detta kan till viss del förklaras med att det är valår, positionering pågår, men jag tror det hade varit bättre om beredningen, i en anda av transparens, hade fått kommentera tillsammans på en gemensam presskonferens.

Alliansen och oppositionen försöker på var sitt håll spela på att det är motståndarsidan som är oenig. I bakhuvudet ska vi då ha att det i stora drag är S och M som bestämmer huvuddragen och i sak är de överens om mycket, förutom finansieringen och beloppet 900 miljoner (i en budget på drygt 42 miljarder).

Några exempel som är värda att lyfta fram för att påvisa en större oenighet inom blocken än vad som det ges sken av är:
Jan Björklund (FP) har flera gånger gått ut och sågat sin egen regerings försvarspolitik. Linjen fortsatte även i dag. Allan Widman omfamnar höjningen av försvarsanslaget, men underkänner samtidigt inriktningen eftersom höjningen ändå inte anses vara tillräcklig och för att vi inte är med i Nato. Även KD har varit inne på liknande spår. (S) kommer som bekant ha svårt att få med sig (V) och (MP) på den inslagna linjen, men frågan går också att ses utifrån det faktum att (V) i grunden vill främja territorialförsvaret och det finns en risk i att (MP) skriver ner sina krav på nedrustning och samarbete om de ska förhandla med (S) om regeringsmakten.

Beredningen är överens om att det inte föreligger något hot om väpnat angrepp på Sverige, men hela diskussionen kretsar likväl kring försvar av Sveriges territorium. Doktrinen ”Försvaret av Sverige börjar utomlands” har ersatts med ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”, detta trots att det inte anses föreligga någon risk för ett väpnat angrepp. De röster som talar om att värna internationell solidaritet säger emot sig själva när så stort fokus läggs på territorialförsvaret.

Saker som jag menar visar att OM det nu är så att det finns en bred enighet om att hotbilden har ökat och vi är på väg att bli attackerade finns det ett antal saker som samtidigt pekar rakt emot detta:
– Alliansen och (S) skulle inte bråka om 900 miljoner. De skulle ösa pengar över Försvarsmakten.
– Regering och riksdag skulle sannolikt ha aktiverat värnplikten – så har inte skett.
– Sverige skulle inte anse sig ha råd att erbjuda uthyrning av Jas-plan till Schweiz och Brasilien i väntan på att E-versionen lämnar tillverkningsbandet (de uthyrda planen kommer tas från den nuvarande befintliga flottan).
– Förslagen om att exempelvis köpa fler stridsflyg, ubåtar och kryssningsrobotar är förslag som ska ha genomförts 2024. Det är tio år från i dag.
– Flera av beredningens representanter sågar i dag sin egen rapport, utifrån olika perspektiv. OM det varit ett så pass farligt läge som det ibland låter som, skulle man som ledamot ens sitta kvar om man nu tycker att hela omvärldsanalysen är så illa genomförd och de föreslagna konsekvenserna är så dåliga att de hotar rikets säkerhet?

Krig och fred är inte tillstånd som uppstår av sig själva. Det är effekter av beslut som fattas. Men för att vara en beredning som konstaterar att framtiden är oförutsägbar är det förvånansvärt att lösningen likväl är så given – mer pengar till försvarsanslaget. Jag är rädd för att vi nu skriver in oss i en kapprustningsspiral som vi kommer ha svårt att dra oss ur. Det kommer att bli till en självuppfyllande ond cirkel.

Om man tror att Sverige inte har någon som helst påverkan på sin omvärld kan man ställa sig frågan varför vi ens ska lägga alla miljarder på Försvarsmakten eller nya vapensystem. Om man å andra sidan tror att Sveriges agerande HAR påverkan, hur kan vi då bäst förvalta den?

Säkerhetspolitiska kriser måste bemötas med nedrustning och samarbete, inte vapenskrammel. Om Sverige menar allvar med analysen om att vi inte håller på att bli attackerade, varför då låsa fast löften om miljarder till ett militärt territorialförsvar? Varför då inte använda situationen till att förstärka det förebyggande arbetet genom att stödja demokratiska krafter och människorättsaktivister i vårt närområde – OCH annorstädes. Vi skulle sannolikt ändå ha pengar över till andra inrikespolitiska satsningar.

I går kunde jag höra FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon efterfråga ett större svenskt engagemang i FN-ledda fredsbevarande operationer. Låt inte utvecklingsländerna göra hela arbetet, sa han. Jag tycker att nedprioriteringen av internationellt engagemang är ytterst olycklig. Inte sedan 70-talet har engagemanget i FN-ledda insatser varit så lågt som det är idag.

Det civila engagemanget måste öka, vi behöver ett betydligt mer omfattande arbete kring diplomati, handel, bistånd som också är delar i den bredare säkerhetspolitiken, men vi kan också göra mer för att skydda civila som i detta nu drabbas av väpnade konflikter. Detta engagemang i kombination med en robust utrikespolitik för nedrustning och samarbete är den bästa långsiktiga säkerhetspolitiken vi kan välja.

Jag håller med om att förslag som läggs måste vara finansierade. Vi har inte oändliga resurser att röra oss med, och det finns flera politikområden som ska vägas mot varandra i statsbudgeten. Regeringen pekar på att (S) inte har finansiering för sina förslag, men regeringens eget utspel för några veckor sedan om att öka anslagen med 5,5 miljarder saknar finansiering efter 2018.
En farhåga jag har här är att eftersom flera av upprustningsförslagen som lagts inte har någon slutlig finansiering är att detta bland annat kommer få betala sig genom en ännu generösare vapenexportpolitik. Bara förra året gick exempelvis 40 procent av vapenexporten till diktaturer. Är det människor i krig och diktaturer som ska betala för våra vapensystem? Är det så vi tänker oss att vi bygger vår långsiktiga freds- och säkerhetspolitik?

Sveriges försvars- och säkerhetspolitik är verkligen helt ologisk på många sätt.

Slutligen en kommentar till Nato-debatten. Det finns mycket att säga. För många kanske det ser ut som en frestande enkel lösning och jag ser gärna mer debatt om Nato-medlemskap eller försvarspolitiken generellt. Men då ska det vara debatt också, inte ensidiga utspel. Det är till exempel viktigt att påminna om att Sverige inte var en del av Sovjetunionen och de nuvarande och potentiella konflikter inbegriper just forna Sovjetrepubliker. Jag hoppas också att vårens debatt har tydliggjort hur exempelvis Frankrike och Storbritannien har omfattande vapensamarbeten med Ryssland. Och några planer på att avsluta dem finns mig veterligen inte. De som pekar på Nato som lösningen bortser helt från det faktum att Nato-länderna själva är med och främjar den negativa utvecklingen i Ryssland. Nato är inte en del av lösningen. Det är en del av problemet.

För den som vill läsa mer har jag bloggat om försvarsdebatten tidigare. Bland annat i det här inlägget från slutet av mars: ”Precis som under kalla kriget”. Jag var med i morse i Primetime hos Expressen och kommenterade live i samband med presskonferensen. Här är en artikel därifrån.

Kommentarer inaktiverade för Försvarsberedning och valår

Under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Nato är inget hållbart alternativ

I fredags skrev vi en debattartikel i Expressen där ett antal argument för ett Nato-medlemskap granskades. Anledningen till att jag skrev var två. Dels för att det saknas en problematiserande diskussion om vad Nato är och vad ett medlemskap skulle innebära för vår säkerhet. Men jag skrev också artikeln för att Expressen själv efterfrågade den. Men som ni säkert vet finns det av utrymmesskäl inte alltid plats för att få med allt man vill säga. Så jag tänkte behandla några ytterligare argument här.

Vissa hävdar att militär avskräckning skapar fred. Jag vill hävda den raka motsatsen. Samhällen med höga militära utgifter ser ofta också ut därefter. Ibland hörs åsiken att en stor militär kapacitet är en grundfaktor för fred och säkerhet. Detta synsätt tar sitt avstamp i en traditionell och smal uppfattning om vad fred och säkerhet är. Tyngdpunkten ligger på stater och territorier. Detta synsätt kan ifrågasättas av flera skäl. Länder som spenderar ansenliga mängder på sina militära försvar har ofta svårt att finansera övriga delar av sina samhällsfunktioner. Det kan röra sig om prioriteringar inom fattigdomsbekämpning, som i exemplet Sydafrika där det bevisats att inköpen av Jas Gripen bidrog till att försämra möjligheterna att bekämpa Aids och HIV. Ett annat exempel är Pakistan, som lägger 47 gånger mer på sina militära utgifter än på vatten och sanitet till sin egen befolkning. Att utveckling och ekonomisk trygghet är grundbultar för fred och säkerhet är det många som skriver under på. Men dessa kommer allt som oftast i skymundan när inhemska vapenindustrier eller nationella försvarsförmågor ska skyddas (trots att det inte finns någon bedömare som menar att något militärt hot mot Sverige föreligger).

Men vi kan också titta på hur USA har klarat av att hantera sin fred och säkerhet. Jag vill här peka på två saker. Det ena sammanfattas väl i den här artikeln från The Guardian och berör dödsfall relaterade till handeldsvapen: ”There have been fewer than 20 terror-related deaths on American soil since 9/11 and about 364,000 deaths caused by privately owned firearms.” Den andra poängen jag vill göra är att trots att USA ensamt under en långvarig period stått för hälften av världens samlade militära utgifter så har man varken kunnat förhindra terroristattacker, eller för den skull vända en situation som bäst kan beskrivas som följande, hämtat från samma artikel som nyligen citerats: ”If any European nation had such a record and persisted in addressing only the first figure, while ignoring the second, you can bet your last pound that the State Department would be warning against travel to that country and no American would set foot in it without body armour.”. Lägg därtill de havererade strategierna i Irak och Afghanistan.

Vad säger oss dessa exempel? Att militära utgifter inte är någon garanti för fred och säkerhet och att utrikes relationer och politiska beslut är avgörande för möjligheterna att skapa fred (nationellt och internationellt).

Det var det ena argumentet jag ville lyfta fram och bemöta.

Det andra handlar om Ryssland. Sverige förefaller ha ett militärt bekräftelsebehov av någon anledning. Kanske har det att göra med att söka sig en ny identitet efter att ha lämnat neutraliteten bakom oss. Just nu verkar ett kamouflagebeklätt trauma råda som suckar över att ingen vill dansa med oss. Om vi börjar med att använder det senaste meddelandet från Norge där de tackat nej till gemensam luftövervakning, förefaller det spontana svaret vara (baserat på hur diskussionen sett ut på Twitter) att vi måste gå med i Nato istället. Förutom de argument jag anförde i artikeln i Expressen om varför ett Nato-medlemskap skulle innebära en försämring av vår säkerhet, behöver rysshotet granskas. Av två anledningar. Jag tror följande: rysshotet ger trygghet i en föränderlig värld eftersom de nya hoten upplevs som diffusa och svårförstådda. Rysslandshotet har en igenkänningsfaktor som ger trygghet för många, av den gamla försvarspolitiska skolan vill jag lägga till (fast utan förankring till huruvida det föreligger ett reellt ryskt hot mot Sverige inom den överskådliga framtiden). Det är den hotbild som kan relateras till och reaktionerna och analyserna blir därför därefter. Men eftertanke krävs för att skapa sig en ny identitet så klart. Den motsägelsefulla säkerhetspolitik som förs, exempelvis genom att beväpna diktaturer samtidigt som vi på andra politikområden kämpar för demokrati, behöver överges. Sveriges roll borde vara att se styrkan i att vara ett land som tar initiativ till samarbete, mänskliga rättigheter och nedrustning istället för att ängsligt greppa efter satsningar på militära halmstrån.

Att Ryssland övar sina militära resurser kring Östersjön mot befintliga mål har sannolikt att göra med att de inte ser någon anledning till att inte göra det. De gör som de har gjort i alla tider. Det finns inte på deras mentala karta att öva på något annat sätt än som de gjort under decennier.

Det är bra att det finns en ökad förståelse för att säkerhet är mer än försvarspolitik i dag. För en bekräftelsesökande försvarssvensk blir det så klart välkommet att hitta någon man anser sig behöva spänna de militära musklerna mot. ”Vi har äntligen ett konkret hot att peka på igen!” Men att dras med i Putins machostuk utan att tänka efter vad det innebär och säger om oss själva, både på det personliga planet och för säkerheten i vårt närområde, är att vara ute på hal is. När argumenten om att vi ska definiera Ryssland som ett hot mot vår säkerhet finns det all anledning att tänka efter en gång till.

Kommentarer inaktiverade för Nato är inget hållbart alternativ

Under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, USA, Vapenexport

Freden byggs med civilsamhället

Få tror att talibanerna kommer att komma till makten igen. Men osäkerheten kring hur framtiden i Afghanistan kommer att se ut finns ändå. I dag har Sverige presenterat en proposition för deltagandet i den militära insatsen i Afghanistan. Det militära engagemanget ska minska och det civila öka är dagens budskap. Med reservation för att utifall säkerhetsläget försämras kan det komma att påverka det svenska militära bidraget. Även det civila stödet på 8-8,5 miljarder kronor är avhängigt ett antal reformer som regeringen i Kabul har att genomföra.

Carl Bildt är intervjuad i DN och vill se en utvärdering av insatsen. Det är bra. Men vad är det för mål som ska utvärderas emot? Vid flera tillfällen då vi och våra kollegor i andra fredsorganisationer haft samtal med företrädare för Försvarsmakten har svaret varit: det kan vi inte utvärdera för det finns inga mål på det sättet.

En utvärdering måste likväl försöka göras. Och där är jag rädd för att det kommer att sliras en hel del i svängarna. Trots upprepade uppmaningar från såväl militära bedömare som fredsrörelsen om att det under många år gick åt fel håll i den militära strategin, är jag rädd för att den politiska slutsatsen ändå kommer att vara att insatsen till övervägande del har varit klart godkänd, samt att några mindre kritiska lärdomar lyfts fram.

Engagemanget för en fredlig utveckling i Afghanistan måste fortsätta. Arbetet är inte slut bara för att många länder nu planerar ett tillbakadragande. Det betonas i propositionen att Sverige numera ska ha en utbildande och rådgivande roll. Men försvinner ansvaret bara för det? Det krävs att frågor som ”Vem är det vi har vapentränat egentligen” och ”Vilka aktörer är det vi har gjort starka” ställs. Likaså i den civila delen: ”Vem får ta del av den ekonomiska utveckling vi satsar på att främja”. Utvecklingssamarbetet med Afghanistan är starkt präglat av ekonomisk utveckling. Inget fel med det i sig, men det är viktigt att se till så att inte den politiska eller sociala utvecklingen faller i skymundan.

Och vad vore inte bättre än att fråga det afghanska civila samhället vad de anser har varit bra och dåligt. Det var väl ändå först och främst för den afghanska befolkningens skull vi var där. Civila samhället måste ha en betydande roll i fredssamtalen. Mycket tilltro sätts till Höga fredsrådets samtal med talibanerna, men flera afghanska organisationer pekar på att civila samhället inte är tillräckligt inkluderat i fredsprocessen. Ett fredsavtal som innefattar bred representation av alla berörda grupper har högre sannolikhet att kunna bidra till en långsiktig fred än vad ett samtalsforum med få representanter gör. Detta är ett konkret krav Sverige kan ställa framöver på regeringen i Kabul. Att civila samhället måste ges mer plats och närvaro i fredssamtalen. Det här är ett väldigt läsvärt dokument från en stor rad afghanska organisationer ur det civila samhället som lämnades in till Höga fredsrådet i år: Civil Society and High Peace Council Cooperation Framework – English.

För svensk del finns det så klart många lärdomar att dra. En är följande: för inte så länge sedan träffade jag en veteran som varit med på ett flertal utlandsmissioner under sitt verksamma yrkesliv. Han tyckte det var en stor förlust för kompetensen i Sverige att vi knappt längre har några soldater i FN-ledda insatser och inte haft det på många år. ”Vi har tappat kunskapen om hur man genomför och uppträder i ett fredsbevarande uppdrag”, konstaterade han. Jag uppfattade inte det som att han ställde en insats mot en annan, dock att fokus slagit helt fel i den svenska prioriteringen.

Det finns en rad faktorer jag inte tagit upp i det här inlägget som också behöver ingå i en utvärdering och vägen framåt för freden i Afghanistan. Men jag hoppas kunna återkomma till några av dessa snart igen. Har du något du tycker är särskilt viktigt att titta mer på?

Kommentarer inaktiverade för Freden byggs med civilsamhället

Under Afghanistan, Försvarspolitik, Konflikthantering

Rätt hysterisk debatt om rysshotet

Ordvalet i rubriken är inte mitt, det är Carl Bildts. Även om jag själv försökt förmedla samma sak här på bloggen i de senaste inläggen. Bildt uttalar sig om den ryska bombövningen i den här artikeln i DN i dag. Det är bra att debatten balanseras upp. Carl Bildt ställer ett antal relevanta och kritiska frågor i artikeln och till försvarsdebatten. Jag hade ju annars hoppats att landets journalister skulle ha gjort det jobbet.

Den här debattartikeln från Sven Hirdman är också värd att påminna om: ”Medlemskap i Nato skulle öka spänningar”. 

Och förvisso är dagens artikel i DN ett steg i rätt riktning, men i övrigt har det varit plågsamt svart-vitt i bevakningen. Trist. Och dåligt för möjligheten att fatta försvarspolitiska beslut som har någon som helst relevans utifrån de säkerhetspolitiska behoven.

13 kommentarer

Under Försvarspolitik

Mer fokus på förhandlingar behövs

Den internationella tankesmedjan International Crisis Group skriver bra om läget i Libyen i sin senaste rapport:

”Thus the longer Libya’s military conflict persists, the more it risks undermining the anti-Qaddafi camp’s avowed objectives. Yet, to date, the latter’s leadership and their NATO supporters appear to be uninterested in resolving the conflict through negotiation. To insist, as they have done, on Qaddafi’s departure as a precondition for any political initiative is to prolong the military conflict and deepen the crisis. Instead, the priority should be to secure an immediate ceasefire and negotiations on a transition to a post-Qaddafi political order.”

Behovet är tydligt: mer av förhandlingar och fokus på en politisk övergång snarare än en militär eskalering. Det måste också vara klart att representanter från olika grupper i samhället måste ges plats i en kommande förhandlingssituation och inte bara gamla krigsherrar.

Jag hade önskat att debatten i Sverige mer hade handlat om hur vi bäst kan stödja en förhandlingslösning istället för huruvida det ska vara Jasplan eller marina styrkor som bör skickas av olika outgrundliga skäl.

Kommentarer inaktiverade för Mer fokus på förhandlingar behövs

Under Konflikthantering