Etikettarkiv: Syrien

Dags att lyfta fram de fredliga krafterna i Syrien

I dag är det fem år sedan de fredliga protesterna mot Assad-regimen inleddes i flertalet syriska städer. Olika former av protester mot regimen hade så klart ägt rum även tidigare och aktivister och regimkritiker mötts med hårt och brutalt motstånd. Men det var nu som omvärlden uppmärksammade engagemanget från aktivisterna i Syrien.

Idag ser vi effekterna av ett fruktansvärt inbördeskrig och svindlande siffror över tusentals omkomna och långt fler människor på flykt. 12 miljoner människor beräknas vara på flykt inom eller utanför landet och enligt FN är 10 miljoner syrier i behov av humanitär hjälp. FN:s säkerhetsråd uppskattade antalet döda till 250 000 i augusti 2015. Berättelser om familjer som äter gräs för att överleva eller barn som möts av taggtråd på vägen till ett säkrare liv i Europa har berört oss alla. Eller alla, jag vet inte. Det verkar som att fler och fler i Sverige och Europa rycker på axlarna åt den ovärdiga och förödande situation människor på flykt lever i.

En överenskommelse om vapenvila i Syrien ingicks mellan USA och Ryssland i mitten av februari. Vi har sedan dess kunnat läsa om hur ryska flygbombningar fortsatt och att humanitär hjälp har släppts fram till vissa områden. I morse kunde vi höra på nyheterna att Ryssland ska dra sig tillbaka från Syrien. Men ett antal baser kommer finnas kvar.

Det är antagligen många i omvärlden som känner en maktlöshet och frustration inför att ingen lösning på konflikten verkar vara i sikte. Några lutar sig tillbaka och menar att så länge de länder som involverat sig i kriget inte ändrar inställning är det inte lönt att göra något. Andra menar att det inte går att förändra med fredlig medel, för titta hur det gick i Syrien. Problemet med den här inställningen är att de fredliga aktivisterna aldrig fick en chans. Assadregimen inledde ett krig mot den egna befolkningen och olika väpnade grupper i landet bildades med olika intressen som utgångspunkt. Ett krig som inte har löst något.

Självklart påverkar stormakters politiska och militära involvering möjligheterna till att få ett slut på kriget. Men det är fel att lägga allt fokus på dem. Istället borde omvärlden lyfta fram och stödja de fredliga krafter som verkar för att få ett slut på kriget och inte bara ställa krav på de länder som har intressen i landet. Ju mer vapenmakt som anses kunna vinna kriget oavsett sida i konflikten, desto svårare får de fredligare krafterna att verka. Och ju längre ett krig pågår desto fler omkomna.

Vapenvilan innebar att fredliga protester åter ägde rum på gatorna i syriska städer.  Trots fem års inbördeskrig visade människor i Syrien att de var redo att fortsätta driva på för en bättre framtid. Jag hoppas att vi får läsa mer om dem framöver. Och inte bara om dem som strider med vapen i händerna. Det är hög tid att lyfta fram de fredliga krafterna i Syrien. Det civila samhället måste ha en självklar plats i förhandlingarna om det framtida Syrien.

1 kommentar

Under Konflikthantering

Ge inte bränsle åt terrorismen – underminera den

Terrordåden som drabbat Paris är fruktansvärda. Det är liknande omständigheter som människor i Libanon, Syrien, Irak, Afghanistan eller Jemen levt med under väldigt lång tid. Jag förstår att många är oroade och känner behov av att agera snabbt. Just därför är det extra viktigt att vi gör rätt saker. I lägen av oro kan vi tro att vi agerar rationellt, när det snarare visar sig vara tvärtom. Och oftast verkar det som att det enda som är att göra något är att trappa upp militärt. Vi famlar efter något som uppfattas som tydligt och konkret. Men det är mer komplext än så. Många aktörer och företeelser hänger ihop. Studio Ett gjorde ett inslag om Frankrikes begäran om militärt stöd från EU:s medlemsländer i dag där vi var med.

Det har skrivits mycket klokt om IS/Daesh de senaste dagarna. Bland annat av Sveriges Radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén: IS vill utplåna gråzonen. Författaren Åsne Seierstad i DN Kultur: Islamofoberna och IS drivs av samma hat. Nicolas Hénin som satt som gisslan hos IS i tio månader: They fear our unity more than our airstrikes. 

Terrororganisationer som IS fruktar inte våld och bomber. Det är tvärtom en del av deras strategi. Vad de fruktar är att muslimer och kristna lever tillsammans i fred, att sunni- och shiamuslimer lever tillsammans i fred. De fruktar demokrati och alla människors lika värde. De fruktar humanitet över religiösa och etniska gränser, mångfald och respekt. Rättsstaten. Demokratin. Detta är det långsiktiga arbetet som måste stöttas och absolut inte tummas på. Det terrororganisationer vill uppnå är inskränkningar i demokratin och våra fri- och rättigheter. Människor som flyr från IS barbari kan inte mötas av en stängd dörr vid EU:s gränser. EU måste ta sig i kragen inom migrations- och asylpolitiken. Att inskränka människors möjlighet att fly undan terrorn är ett djupt svek och djupt inhumant.

Ibland låter det som att det enda alternativet som finns och det enda som sker är krig. Men på plats i Syrien, i Irak, i Afghanistan och i alla andra krigshärdar finns människor och organisationer som kämpar för fred. Som medlar mellan olika aktörer. Som kräver rättvisa. Läs exempelvis den här rapporten från Kvinna till Kvinna om hur kvinnoorganisatonen Badael arbetar för fred i Syrien. I Afghanistan finns fredsråd som medlar i konflikter på landsbygden. Och så vidare.

Jag är oroad över tilltron till vad vapenmakt kan lösa. Vi måste dra lärdom av de senaste 14 årens krig mot terrorismen. När Hans Blix undersökte huruvida det fanns massförstörelsevapen i Irak hittade han inga. I dag står vi inför IS. Kriget mot terrorn har misslyckats och blivit till en ond cirkel där vi i tron att vi bekämpar terrorism i själva verket göder den. Ismer går inte att kriga bort. Senast igår skrev DN på ledarplats om hur invasionen av Irak skapat fler problem än vad den löst. Samma år som Barack Obama beslutade att dra tillbaka den militära närvaron i Afghanistan var antalet civila dödsoffer uppe på rekordnivå.

Våldet som drabbade civila i Afghanistan ökade chanserna för rekrytering till Al Qaida. Samma sak i Syrien och Irak. Här i Europa ser vi sambandet mellan hur rasismen ökar chanserna för rekrytering till terrororganisationer och vice versa. Vi har sett hur soldater återvänder hem i liksäckar.

Jag är oroad över att det inte pratas om gigantiska nedrustningssatsningar gentemot IS. Stryp vapentillförseln, stryp finansieringen. Sätt press på de länder som stöttar IS. Turkiet har alltför länge sett mellan fingrarna på IS på grund av att de båda är delar i kampen mot den kurdiska befolkningen. Och jag är oroad över att så lite politiska – verkliga – ansträngningar görs för att Bashar al-Assad ska förmås lämna ifrån sig makten. Vid sidan av IS barbari har Bashar al-Assad i det tysta dödat fler civila och är en stor anledning till att IS och andra militanta extremiströrelser lyckas rekrytera sympatisörer. Under ett års tid har USA mfl flygbombat i Syrien mot IS. De är fortfarande kvar. Ryssland har gett sig in i Syrien med flygbombningar som ofta visat sig träffa andra mål än IS, utan ibland riktats mot andra oppositionella till Bashar al-Assad. Maktpolitiken och bombningarna har inte hittills funkat mer än för de ledare som vill uppvisa handlingskraft.

Som en del i resonemanget idag om vad för typ av stöd Frankrike kan tänkas be om från de andra medlemsstaterna i EUhar olika alternativ lyfts fram. Ett av dem har varit att avlasta i olika internationella militära insatser Frankrike har stort engagemang i. Ett exempel som har lyfts fram är Mali. Det är en konflikt som delvis går att spåra från sammanfallet i Libyen efter att internationella samfundet ingrep med flygbombningar. De militära strategierna har inte funkat så som var tänkt, hur goda avsikter vi än må ha haft.

Stöd gräsrötter och kvinnorättsaktivister som kämpar för fred på plats, sätt politisk press på dem som stöttar IS med vapen och pengar. Stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Stå emot frestelsen att inskränka dessa.

Lägg inte alla era ägg i vapenkorgen. Terrorn behöver undermineras. Inte eldas på.

1 kommentar

Under Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Ryssland, USA, Vapenexport

Det här är vårt ansvar

I söndags var vi med på manifestationen ”Refugees Welcome” som Grön Ungdom tog initiativ till. 15 000 personer trotsade regnet och gick till Medborgarplatsen i Stockholm för att visa stöd för kravet på lagliga vägar in i EU.

Manifestationen sändes bland annat av SVT och kan ses här: Manifestation för flyktingmottagande. Stort tack till alla som kom och stort tack till alla som jobbade med att få ihop manifestationen!

Här är det tal jag höll:

”Vi ser med förtvivlan hur människoliv släcks på flykten undan krig och förtryck. Vid de stränder så många av oss har badat spolas livlösa kroppar upp. I lastbilar med dålig ventilation kvävs människor till döds. Mil efter mil med murar och taggtråd växer fram längs våra gränser. Rasistiska och populistiska rörelser växer fram på insidan av våra gränser. Krig och förtryck pågår på utsidan av våra gränser.

Detta är vårt gemensamma ansvar. Här i Sverige och här i Europa. Som medmänniskor måste vi hjälpas åt och erbjuda skydd åt dem som flyr undan krig och förföljelse. Vi behöver samarbeta. Vi har gjort alldeles för lite för att förhindra de krig som nu pågår. Och vi behöver se det faktum att vi är delansvariga för den mardröm miljontals människor lever i just nu.

Den senaste tiden har vi fått veta att det är de illegala människosmugglarna ska stoppas. Jaha. Gör det hörrni. Men se då också till visa lite politisk vilja till att stoppa krigen. Se också då det faktum att de människor som med hjälp av människosmugglare lyckas ta sig till Europa, det är människor som flyr undan det förtryck och de krig som i många fall bedrivs med vapen länderna i den Europeiska Unionen och vi här i Sverige själva har skickat dit. Vår vapenhandel driver människor på flykt. Regeringen må också göra mycket som är bra. Men det är inte särskilt solidariskt att låta världens fattiga betala och använda var fjärde biståndskrona till att finansiera vårt flyktingmottagande, vilket är fallet för tillfället.

En del röster vill få det att låta enkelt och säga att det är bättre att hjälpa på plats. Och visst måste vi försöka göra det. Men det är inte så himla lätt. För på plats rasar kriget. Städer faller sönder och civila dödas under Bashar Al-Assads oljefatsbomber. Aktivister förföljs av totalitära regimer. Terrorgrupper avrättar dem som inte passar in i deras världsbild. På plats befinner sig människor som du och jag som undrar när detta helvete ska ta slut. Som till sist ger upp och som sista utväg väljer att fly och lämna allt de en gång hade. Människor som du och jag med känslor, drömmar och hopp om framtiden.

Gensvaret på den här manifestationen har varit enorm. Nu visar vi att vi är ett fredens och ett solidariskt Europa. Jag känner hopp. Vi ser rörelser och initiativ på flera håll. Privatpersoner och organisationer ger sig ut i egna båtar och räddar människor. Familjer som öppnar sina hjärtan och hem. Företag som ställer in personalresor och ger pengarna till hjälporganisationer. Människor som väljer att visa medmänsklighet. Som ställer krav på säkra och lagliga vägar in i EU, som kämpar för att värna om asylrätten och som vägrar köpa pratet om någon slags massinvandring när faktum är att av de nära 60 miljoner flyktingar som finns i världen så är det en liten andel som lyckas ta sig ända hit.

För vi är många som vill ta ansvar. Som vägrar acceptera fler namnlösa kroppar på Medelhavets botten. Som vägrar acceptera fler människoliv släckas under krigets bombräder. Och som vägrar att acceptera att stjärnorna i Europeiska Unionens flagga blir till en ring av taggtråd.

Låt oss visa att vi är många som tillsammans öppnar våra armar, ser våra medmänniskor och säger: Refugees Welcome.”

Tal vid manifestationen "Refugees Welcome"

Tal vid manifestationen ”Refugees Welcome”

1 kommentar

Under Okategoriserade

Om vi bara…

Motorväg mellan Erbil och Mosul, Irak. Foto: Kyselak / Wikimedia Commons

Motorväg mellan Erbil och Mosul, Irak. Foto: Kyselak / Wikimedia Commons

De kör fort fram längs en motorväg. Vapnen och kikarsiktena är riktade mot fordonen som passeras, ett efter ett betas de av. Några av bilarna kör de ikapp. Andra bromsar de in vid. Automatelden regnar ut genom bilrutan, mot människorna. Som befinner sig på vägen. I bilar, längs vägkanten. De kör genom bebyggelse och genom öppen terräng. Fram och tillbaka. En efter en dödas. De letar skoningslöst efter offer.

Baksäten fylls med livlösa kroppar, människor rasar ner på marken. Döda. Avrättade. En man lyckas fly ur sin bil och springer iväg över ett öppet fält i hopp om att komma undan. Han är chanslös. De kör efter honom och han ligger snart död på marken. Varje bil de passerar inspekteras. Ingen ska vara kvar vid livet.

En vän till mig gjorde mig uppmärksam på videon. Den är från Irak och regionen kring Mosul och Nineve. En halv miljon människor, kristna och muslimer, uppges vara på flykt i skrivande stund. Hur många som dödats vet vi inte. De flesta flyr i riktning mot Erbil och den kurdiska autonoma delen av Irak. Sedan tidigare finns många syriska flyktingar också i regionen.

Terrorgruppen ISIS, Islamic State of Iraq and Syria, har tagit över den strategiskt belägna staden Mosul, ett område som varit omtvistat sedan länge och har nu kontroll över stora områden både i norra och västra Irak, förutom de områden de redan kontrollerar i Syrien.

Inom mig snurrar tankarna och orden vi hört så många gånger förr. En folkrättsvidrig invasion av Irak. Den internationella militära närvaron i Afghanistan. Det skulle ju vara över snabbt. Det skulle garantera freden i regionen. Om vi bara beväpnar rätt grupper, kanske även vår fiendes fiende, kommer allt gå bra. Bilder på Saddam, tortyr, på al-Qaida och talibaner, på krigsherrar och på kriget i Syrien flimrar förbi inombords. På kvinnor i blåa burkor. Artilleribeskjutningar, raserade byggnader och soldater. Vapenflöden fram och tillbaka över gränser.

Civilbefolkningar som å ena sidan välkomnat att någon äntligen bryr sig. Familjer som levt i åratal under förtryck, som mist anhöriga till grymma regimer och levt med brist på mat, vatten och hälsa. Civilbefolkningar som å andra sidan satts i skräck av de väpnade konfrontationerna som pågår utanför deras hem. Familjer som sörjer döttrar, söner, ett syskon eller en äkta hälft som fallit offer av de militära insatserna. Familjer som i ett land långt borta oroligt väntar hemma och får tillbaka sina anhöriga traumatiserade eller i värsta fall i en kista. Offren finns överallt. Tragiska berättelser och människoöden på alla sidor.

Mitt i allt finns också så klart ljusglimtarna och vinsterna. Allmänna val som genomförts efter åratal av diktatur och förtryck. Politiska fångar som släppts. Fler som fått tillgång till utbildning eller hälsa. Organisationer och människor som inom olika strukturer arbetat envetet för ett bättre samhälle. Som små öar av fred och förändringskraft mitt i den osäkra situationen. Människor som kommit hem igen i ett stycke.

Vad kommer hända med Irak nu?

I Syrien har ISIS kunnat få tillgång till vapen, sympatisörer och träning och därefter nu även kunnat återvända till Irak där de en gång bildades. Intressenter i regionen, främst från Gulf-staterna, har försett dem med stöd. ISIS anses vara så extrema att al-Qaida tagit avstånd från dem, om vi nu ens kunde föreställa oss att det kunde finnas något värre än dem. Människor lämnas med valet att konvertera, fly eller få huvudet avhugget. ISIS har likt al-Qaida etablerat egna samhällsstrukturer, som även innefattat program för utdelning av exempelvis mat.

De är på väg mot Baghdad. Bilder cirkulerar som visar att vapen som beslagstagits av ISIS i Irak nu transporteras vidare till kriget i Syrien. De övergivna vapenförråden blir till en guldkälla för terroristerna. För att inte tala om den potentiella intäktsmöjlighet som finns kring oljefyndigheterna.

Hittills har de irakiska soldaterna flytt eller deserterat. Några sannolikt av rädsla, några av andra motiv. Jag läser artiklar om hur ledande befälhavare från den irakiska armén bytt sida över en natt och vänt sig mot regeringen. Regeringen har inte kontroll över den reguljära armén, som under många år fått träning av bland annat USA och Storbritannien. Istället mobiliserar premiärminister Nuri al-Maliki paramilitära och irreguljära grupper som står honom nära. I den kurdiska delen har de väpnade styrkorna fortfarande kontroll över situationen. Tehran har meddelat att de tänker anfalla alla terrorgrupper som kommer närmre än tio mil till den iranska gränsen.

Maliki har vid olika tillfällen fått kritik för att ha drivit en sekteristisk och splittrande politik som premiärminister i Irak, vilket tillsammans med kriget i Syrien sannolikt accelererat händelseförloppet som just nu pågår. Maliki har varit för dålig på att bygga upp ett samhälle som inkluderar alla grupper och istället fokuserat på att marginalisera alla utom den största gruppen som är shiiter. Kristna, kurder och sunniter har uteslutits. Risken är att vi står inför en väldigt obehaglig situation med ett eskalerande inbördeskrig, där olika fraktioner kan byta sida snabbt. Bara de senaste dagarna har både kristna och muslimer avrättats av olika väpnade grupper i landet. Maliki har bett om militär hjälp från USA för att stoppa ISIS, den kurdiska regionala armén står redo att försvara sina områden. USA sägs ha varit ovilligt att samarbeta alltför mycket med den irakiska regeringen på grund av att dess väpnade styrkor inte ansetts tillräckligt pålitliga.

Jag tänker på dagens hemska situation och alla människoliv som gått till spillo sedan 2003 då Irak invaderades. Är vi tillbaka på ruta ett nu? Är det till och med längre tillbaka än ruta ett?

Och sen slår mig nästa tanke. Vad kommer att hända med utvecklingen i Afghanistan de kommande åren och det sköra samhällsbygge som genomförts de senaste tretton åren? Där civilbefolkningen levt med och kämpat mot krigen under decennier. Dit kvinnor och män åkt med avsikten att skapa bättre samhällen.

Vi, engagerade i organisationer som jobbar med att stödja gräsrötter i konfliktområden, får inte ge upp. Omvärlden får inte ge upp. Varken inför terrorgrupper, diktatorer eller röster som alltför lättvindigt ropar på militära interventioner. Vi måste fortsätta stödja det långsiktiga freds- och demokratiarbetet i både Irak och Afghanistan. Stödja de människor som kämpar för att bygga upp sina samhällen. Stödja uppbyggnaden av institutioner. Alla måste försöka bidra till att stabilisera situationen och inte sätta en tilltro till en snabb militär lösning. Att skapa hållbar fred och demokrati kräver helt andra långsiktiga metoder och prioriteringar där huvudfokus ligger på civila och politiska insatser.

Så att inte detta bekanta mantra fortsätter att upprepas för all framtid. ”Det finns en terrorgrupp/diktator som måste avsättas. Om vi bara intervenerar och vapentränar rätt grupper så kommer allt gå bra. Det kommer vara över på ett par veckor.”

1 kommentar

Under Konflikthantering

Sätt press på Ryssland istället för att lätta på vapenembargot

I dag väntas Storbritannien och Frankrike föreslå EU:s råd för utrikes frågor att vapenembargot mot Syrien ska lyftas i vissa delar. Situationen i Syrien är svår och vi är många som känner frustrationen koka inombords när vi blir påminda om den låsning i FN:s säkerhetsråd som hindrar minsta agerande i termer av embargon eller ens fördömanden från omvärlden.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon vädjade så sent som igår till alla parter i konflikten att upphöra med dödandet. Då borde inte EU två dagar senare vidta åtgärder som går tvärs emot Ban Ki-moons linje. EU bör istället sätta tydlig och hård press på Ryssland och utnyttja sin mjuka makt till fullo för att förmå dem att upphöra med vapenlasterna och stödet till al-Assad och istället få till stånd en transition.

Om EU istället väljer att lyfta delar av vapenembargot är jag rädd för att det kommer ge Ryssland vatten på sin kvarn att fortsätta förse Assad-regimen med vapen och militär utrustning, något som kommer leda till ytterligare upptrappning i konflikten. I förlängningen kommer det troligen också minska EU:s trovärdighet i framtida kritik gentemot stater som beväpnar olika fraktioner i väpnade konflikter. Vi känner inte heller till alla grupper inom rebellrörelsen i Syrien och några grupper har väldigt sekteristiska inslag. 

Vi skickade nyss ett gemensamt pressmeddelande tillsammans med andra europeiska fredsorganisationer för att rikta kritik mot förslaget att lyfta embargot. Regionen behöver färre vapen, inte fler. Fler vapenlaster riskerar att förvärra situationen och göra en lösning än mer avlägsen genom att krigföringen riskerar att trappas upp. Krisen i Mali som pågår i detta nu har nåtts av en mängd vapen från Libyen och är ett bra exempel på hur vapenleveranser riskerar att göra saken värre. Också den libyska civilbefolkningen är satt i stor fara genom all den ammunition och de vapen som cirkulerar i landet.

Kommentarer inaktiverade för Sätt press på Ryssland istället för att lätta på vapenembargot

Under Vapenhandel

Syrien och klustervapen

DN har i dag en artikel om användningen av klustervapen i Syrien. Titta gärna på bildreportaget. Det är bra att detta lyfts fram mer.

Det har kommit rapporter om just detta löpande under hösten och Human Rights Watch har tidigare konstaterat att al-Assad använt klustervapen mot befolkningen.

Precis som Ove Bring säger kan stater fördöma användandet av klustervapen, som ytterligare en markering mot våldet i landet, men också för att stärka normen mot klustervapen i sig. Jag har inte sett Sverige göra något sådant fördömande än, och rapporter från våra samarbetsorganisationer som frågat Sveriges representanter på plats i olika FN-forum meddelar att dessa sagt att det är högst osannolikt att det skulle komma något fördömande från Stockholm.

Det är väldigt synd. Jag hoppas att regeringen tänker om och istället gör fler uttalanden mot användandet av klustervapen, både i Syrien och på andra ställen. Tyvärr verkar det som att klustervapenförbudet inte ses som särskilt viktigt. Istället hänvisar man till ett annat forum, CCW, där det i åratal diskuterats möjligheten att upprätta ett protokoll, men inte kommit någonvart. (det var för övrigt en av anledningarna till att frågan lyftes ur det forumet och konventionen mot klustervapen, CCM, kom till och vi nu har ett internationellt förbud mot klustervapen)

Cluster Strike southern Lebanon. Photo: Sean Sutton, Mines Advisory Group

Cluster Strike southern Lebanon. Photo: Sean Sutton, Mines Advisory Group

Men man kan ju alltid hoppas på en förändrad hållning från UD. Det känns liksom som att någon gång måste väl regeringen inse att de inte kan fortsätta att hänvisa till ett protokoll som ännu inte finns, och samtidigt inte vilja främja det förbud mot klustervapen som faktiskt finns på plats, med underskrifter från 111 stater.

Kommentarer inaktiverade för Syrien och klustervapen

Under Klustervapen

Tillfälle att ställa Ryssland mot väggen om Syrien

Tidigare i dag blev jag uppmärksammad av Martin Uggla på Twitter om att Sverige ska ta emot en rysk skräckgeneral i morgon fredag. Nikolaj Makarov ska träffa både försvarsminister Karin Enström och överbefälhavare Sverker Göransson enligt uppgifter på ett ryskt forum. Lars Ohly frågade i dag Karin Enström om detta vid riksdagens frågestund och fick ungefär till svar att Sverige och Ryssland delar ett gemensamt intresse i att bibehålla säkerheten i Östersjöregionen. Nikolaj Malarov är misstänkt för att genom sitt befälsansvar ha begått krigsförbrytelser i Tjetjenien, men har aldrig blivit prövad i en domstol.

Jag skulle vilja lägga till en sak till här. Jag hoppas att någon representant från massmedia ställer någon av följande frågor till Karin Enström, eller skriver något om det ryska besöket kopplat till landets roll i Syrien.

När Karin Enström pratar om att Sverige och Ryssland har ett gemensamt intresse av att samarbeta kring säkerheten i Östersjön, innebär det då att Ryssland i morgon kommer att få veta att svenska vatten i Östersjön minsann inte är farvatten för ryska vapenlaster till Syrien? Kommer Sveriges statsrepresentanter ta upp det faktum att det är Ryssland som blockerar säkerhetsrådet från att enas om åtgärder som skulle kunna öka pressen på Bashar al-Assad?

Den ryska generalen bör få veta att varken krigsförbrytelser i Tjetjenien eller understöd till Assad-regimen är något Sverige tänker legitimera och medverka till. Frågan är bara om Sverige är modigt nog att ta upp frågan.

Betänk dock utifrån vilken roll Sverige, som gör affärer med diktaturen Saudiarabien vilken i sin tur understödjer rebellerna som strider mot al-Assad, i så fall skulle kritisera Rysslands vapenexport till Syrien.

Inte så värst troligt att Sverige säger ett knyst till den ryska generalen i morgon va?

Kommentarer inaktiverade för Tillfälle att ställa Ryssland mot väggen om Syrien

Under Konflikthantering, Ryssland