Etikettarkiv: terror

Om vi bara…

Motorväg mellan Erbil och Mosul, Irak. Foto: Kyselak / Wikimedia Commons

Motorväg mellan Erbil och Mosul, Irak. Foto: Kyselak / Wikimedia Commons

De kör fort fram längs en motorväg. Vapnen och kikarsiktena är riktade mot fordonen som passeras, ett efter ett betas de av. Några av bilarna kör de ikapp. Andra bromsar de in vid. Automatelden regnar ut genom bilrutan, mot människorna. Som befinner sig på vägen. I bilar, längs vägkanten. De kör genom bebyggelse och genom öppen terräng. Fram och tillbaka. En efter en dödas. De letar skoningslöst efter offer.

Baksäten fylls med livlösa kroppar, människor rasar ner på marken. Döda. Avrättade. En man lyckas fly ur sin bil och springer iväg över ett öppet fält i hopp om att komma undan. Han är chanslös. De kör efter honom och han ligger snart död på marken. Varje bil de passerar inspekteras. Ingen ska vara kvar vid livet.

En vän till mig gjorde mig uppmärksam på videon. Den är från Irak och regionen kring Mosul och Nineve. En halv miljon människor, kristna och muslimer, uppges vara på flykt i skrivande stund. Hur många som dödats vet vi inte. De flesta flyr i riktning mot Erbil och den kurdiska autonoma delen av Irak. Sedan tidigare finns många syriska flyktingar också i regionen.

Terrorgruppen ISIS, Islamic State of Iraq and Syria, har tagit över den strategiskt belägna staden Mosul, ett område som varit omtvistat sedan länge och har nu kontroll över stora områden både i norra och västra Irak, förutom de områden de redan kontrollerar i Syrien.

Inom mig snurrar tankarna och orden vi hört så många gånger förr. En folkrättsvidrig invasion av Irak. Den internationella militära närvaron i Afghanistan. Det skulle ju vara över snabbt. Det skulle garantera freden i regionen. Om vi bara beväpnar rätt grupper, kanske även vår fiendes fiende, kommer allt gå bra. Bilder på Saddam, tortyr, på al-Qaida och talibaner, på krigsherrar och på kriget i Syrien flimrar förbi inombords. På kvinnor i blåa burkor. Artilleribeskjutningar, raserade byggnader och soldater. Vapenflöden fram och tillbaka över gränser.

Civilbefolkningar som å ena sidan välkomnat att någon äntligen bryr sig. Familjer som levt i åratal under förtryck, som mist anhöriga till grymma regimer och levt med brist på mat, vatten och hälsa. Civilbefolkningar som å andra sidan satts i skräck av de väpnade konfrontationerna som pågår utanför deras hem. Familjer som sörjer döttrar, söner, ett syskon eller en äkta hälft som fallit offer av de militära insatserna. Familjer som i ett land långt borta oroligt väntar hemma och får tillbaka sina anhöriga traumatiserade eller i värsta fall i en kista. Offren finns överallt. Tragiska berättelser och människoöden på alla sidor.

Mitt i allt finns också så klart ljusglimtarna och vinsterna. Allmänna val som genomförts efter åratal av diktatur och förtryck. Politiska fångar som släppts. Fler som fått tillgång till utbildning eller hälsa. Organisationer och människor som inom olika strukturer arbetat envetet för ett bättre samhälle. Som små öar av fred och förändringskraft mitt i den osäkra situationen. Människor som kommit hem igen i ett stycke.

Vad kommer hända med Irak nu?

I Syrien har ISIS kunnat få tillgång till vapen, sympatisörer och träning och därefter nu även kunnat återvända till Irak där de en gång bildades. Intressenter i regionen, främst från Gulf-staterna, har försett dem med stöd. ISIS anses vara så extrema att al-Qaida tagit avstånd från dem, om vi nu ens kunde föreställa oss att det kunde finnas något värre än dem. Människor lämnas med valet att konvertera, fly eller få huvudet avhugget. ISIS har likt al-Qaida etablerat egna samhällsstrukturer, som även innefattat program för utdelning av exempelvis mat.

De är på väg mot Baghdad. Bilder cirkulerar som visar att vapen som beslagstagits av ISIS i Irak nu transporteras vidare till kriget i Syrien. De övergivna vapenförråden blir till en guldkälla för terroristerna. För att inte tala om den potentiella intäktsmöjlighet som finns kring oljefyndigheterna.

Hittills har de irakiska soldaterna flytt eller deserterat. Några sannolikt av rädsla, några av andra motiv. Jag läser artiklar om hur ledande befälhavare från den irakiska armén bytt sida över en natt och vänt sig mot regeringen. Regeringen har inte kontroll över den reguljära armén, som under många år fått träning av bland annat USA och Storbritannien. Istället mobiliserar premiärminister Nuri al-Maliki paramilitära och irreguljära grupper som står honom nära. I den kurdiska delen har de väpnade styrkorna fortfarande kontroll över situationen. Tehran har meddelat att de tänker anfalla alla terrorgrupper som kommer närmre än tio mil till den iranska gränsen.

Maliki har vid olika tillfällen fått kritik för att ha drivit en sekteristisk och splittrande politik som premiärminister i Irak, vilket tillsammans med kriget i Syrien sannolikt accelererat händelseförloppet som just nu pågår. Maliki har varit för dålig på att bygga upp ett samhälle som inkluderar alla grupper och istället fokuserat på att marginalisera alla utom den största gruppen som är shiiter. Kristna, kurder och sunniter har uteslutits. Risken är att vi står inför en väldigt obehaglig situation med ett eskalerande inbördeskrig, där olika fraktioner kan byta sida snabbt. Bara de senaste dagarna har både kristna och muslimer avrättats av olika väpnade grupper i landet. Maliki har bett om militär hjälp från USA för att stoppa ISIS, den kurdiska regionala armén står redo att försvara sina områden. USA sägs ha varit ovilligt att samarbeta alltför mycket med den irakiska regeringen på grund av att dess väpnade styrkor inte ansetts tillräckligt pålitliga.

Jag tänker på dagens hemska situation och alla människoliv som gått till spillo sedan 2003 då Irak invaderades. Är vi tillbaka på ruta ett nu? Är det till och med längre tillbaka än ruta ett?

Och sen slår mig nästa tanke. Vad kommer att hända med utvecklingen i Afghanistan de kommande åren och det sköra samhällsbygge som genomförts de senaste tretton åren? Där civilbefolkningen levt med och kämpat mot krigen under decennier. Dit kvinnor och män åkt med avsikten att skapa bättre samhällen.

Vi, engagerade i organisationer som jobbar med att stödja gräsrötter i konfliktområden, får inte ge upp. Omvärlden får inte ge upp. Varken inför terrorgrupper, diktatorer eller röster som alltför lättvindigt ropar på militära interventioner. Vi måste fortsätta stödja det långsiktiga freds- och demokratiarbetet i både Irak och Afghanistan. Stödja de människor som kämpar för att bygga upp sina samhällen. Stödja uppbyggnaden av institutioner. Alla måste försöka bidra till att stabilisera situationen och inte sätta en tilltro till en snabb militär lösning. Att skapa hållbar fred och demokrati kräver helt andra långsiktiga metoder och prioriteringar där huvudfokus ligger på civila och politiska insatser.

Så att inte detta bekanta mantra fortsätter att upprepas för all framtid. ”Det finns en terrorgrupp/diktator som måste avsättas. Om vi bara intervenerar och vapentränar rätt grupper så kommer allt gå bra. Det kommer vara över på ett par veckor.”

1 kommentar

Under Konflikthantering

Vad blir nästa steg?

Tjetjenska separatister har tagit på sig ansvaret för attentatet i Moskvas tunnelbana som genomfördes i måndags. Spekulationerna går alltid igång på högsta varv när sådant händer. Är det en komplott? Är det verkligen de som påstår sig ha genomfört attentatet som gjort det? Vilka är dom?

Kalle Kniivilä citerar den Moskvatrogne tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrov på sin blogg. Kadyrovs kommentar till hur man ska handskas med terrorister är: ””De måste förintas, och det gör vi i Tjetjenska republiken. Nu är det dags för andra regioner att ta efter”. Jag har skrivit om Ramzan Kadyrov i ett tidigare inlägg.

En sak är säker. Dåden i Moskva och Dagestan kommer ytterligare spä på de nationalistiska och främlingsfientliga strömningar som redan satt sina tänder i det ryska samhället och ge respektive sida vatten på sin kvarn. Människor från norra Kaukasus kommer få det ännu svårare, vilket bäddar för ytterligare frustration från båda sidor. Vem som helst, här ett par lökplockare, blir helt plötsligt terrorist i säkerhetsstyrkornas ögon. Och rebellerna rekryterar enkelt nya anhängare.

Jag blir för varje incident stärkt i min övertygelse att vi måste fortsätta stötta våra tjetjenska vänner som arbetar för att förövare ställs inför rätta och att rättssamhället stärks. Vi måste fortsätta visa dem att det finns människor som tror på deras viktiga arbete och tar avstånd från terrorister och förtryckande regimer.  Vi, vanliga människor tillsammans.

3 kommentarer

Under Mänskliga rättigheter, Ryssland

Inblick i Kadyrovtsyland

Fokus hade förra veckan ett reportage om Ramzan Kadyrov och hans styre av Tjetjenien. Väl värd läsning! Eller hur man nu ska uttrycka det…

Kreml är än så länge nöjda med hans regim, men jag undrar om det inte börjar bli lite väl magstarkt även för en rysk och alltmer auktoritär ledning som åtminstonde är måna om att ge SKEN av att vara en demokrati. Hur länge kommer det att dröja innan Putin och Medvedev stoppar vansinnet i palatset i Groznyj?

300 namn på sin dödslista och en milis som finkammar byar och städer i en skonings- och urskillningslös jakt på presumtiva terrorister. Ett palats format som ett S med lyxbilar i garaget och en förmodad tortyrkammare i källaren.

Läs artikeln. Där står mycket, mycket mer.

Kommentarer inaktiverade för Inblick i Kadyrovtsyland

Under Ryssland

Förtrycket och terrorn i Europas bortglömda utkant

Svenska Freds har idag tillsammans med en rad framträdande människorättsförsvarare en debattartikel på SvD Brännpunkt om situationen för MR-aktivister i norra Kaukasus. Ryssland har fällts över hundra gånger i Europadomstolen för övergrepp i Tjetjenien, men inga har ställts inför rätta i Ryssland. Det kan vi inte acceptera och EU måste tydliggöra för Ryssland att nu är det skärpning som gäller.

Se även vad Tiina Meri skriver i Sydsvenskan. Hon skriver bland annat om följande som utspelat sig i en träningslokal i Europas bortglömda utkant och återberättats av ett vittne: ”Ramzan Kadyrov gick fram till fångarna som var fastbundna. De stod upp, låg eller var upphängda i lokalen. Vakterna satte på en elektrisk apparat och Kadyrov gav order om att koppla den till den eller den personen. Han ändrade själv strömstyrka och han hade roligt när han såg hur människorna ryckte av elströmmen i kroppen. Andra fångar slog han med nävarna, han sparkade dem och slog dem med en träpåk. Han njöt av det, sen gick han.”

Missa inte heller debattartikeln i samma tidning, ”Ställ krigsförbrytarna inför rätta” av Martin Uggla från Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, samt Oleg Orlov från Memorial och tillika Sacharovpristagare i år.

1 kommentar

Under Ryssland

Släpp Arbi omedelbart!

Arbi Salambekovitj Chatjukaev

Arbi Salambekovitj Chatjukaev, på hans senaste besök hos oss i Stockholm

Vi har nyss nåtts av de hemska nyheterna att tjetjenska säkerhetsstyrkor idag fört bort den tjetjenske människorättsaktivisten Arbi Salambekovitj Chatjukaev från Moskva, där han gömt sig på grund av rädsla för sitt liv.

Arbi har arbetat för den tjetjenska människorättsorganisationen Tjetjeniens mödrar som söker efter spårlöst försvunna och ger social och juridisk hjälp till anhöriga till försvunna från de båda Tjetjenienkrigen.

Tjetjeniens mödrar stöds av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen genom ett projekt finansierat av den svenska biståndsmyndigheten SIDA. Jag har själv träffat Arbi ett flertal tillfällen. Men sedan början av det här året har han varit på flykt, undan den ryska och tjetjenska säkerhetstjänsten eftersom dessa bestämt sig för att han är terrorist. Hans brott? Att han engagerat sig för att hjälpa de som drabbats av tjetjenienkrigen.

Sedan mordet på Anna Politkovskaja 2006 har flera mord på människorättsaktivister genomförts. Den 15 juli det här året mördades Natalja Estemirova, hennes kropp hittades i bakluckan av en bil utanför Grozny. I augusti hittades de tjetjenska hjälparbetarna Zarema Sadulajeva och hennes man Alik Dzjabrailov mördade, också de ihjälskjutna i bakluckan på en bil.

Tjetjeniens president Kadyrovs närmaste man Adam Delimchanov uttalades sig nyligen mycket hotfullt mot MR-aktivister i Tjetjenien och jämställde dem med terrorister och sa också att de skulle behandlas därefter. När Arbi greps blev han anklagad för just detta.

Ryska myndigheter måste omedelbart klargöra var Arbi Salambekovitj Chatjukaev befinner sig och om inga formella anklagelser kan riktas mot honom måste han omedelbart frisläppas.

Under det senaste året har allt fler incidenter med hot mot människorättsaktivister förekommit i den ryska delrepubliken. Situationen i Tjetjenien och grannrepubliken Ingusjien är spänd och flera organisationer har fått sina kontor attackerade. Ofta är det svartklädda, beväpnade och maskerade män som står för hoten och attackerna. I mars i år kom dessa män till Arbi Chatjukaevs bostad i Grozny. Arbi var bortrest och hot riktades istället mot Arbis gravida hustru och två barn. Familjen har sedan dess levt åtskilda och under jord.

Jag  är mycket orolig för att Arbi kan komma att mördas. Därför måste svenska UD vända sig till sina ryska kollegor för att be om en förklaring till det som nu händer. Det är oerhört viktigt att markera att omvärlden känner till gripandet för att därigenom minska risken för att Arbi dödas.

Låt det INTE bli så att ännu en människorättsaktivist tystas ner för gott.

För den som kan ryska finns det för tillfället, om än kort, information här. Även här finns ytterligare nyheter, på engelska.

Uppdatering: Kalle Kniivilä har också uppmärksammat Arbi. Tack, Kalle!

Mina tidigare inlägg om Tjetjenien: 1, 2, 3. Se även The Guardian och AP.

4 kommentarer

Under Ryssland

Livstecken från Tjetjenien

Vi har nu till sist lyckats få kontakt med vår samarbetspartner Tjetjeniens mödrar. Dock i ett skick som vi aldrig varit med om tidigare. Oerhört rädda, trötta och betagna av händelserna som skett i norra Kaukasus den senaste tiden. Men med livet i behåll.

Vi har också fått reda på att Tjetjeniens mödrar tvingats flytta från sina lokaler, eftersom hyresvärden inte vågar hyra ut till organisationer som arbetar med människorättsfrågor pga risken för påtryckningar och attentat. Ramzan Kadyrovs andreman Adam Delimchanov gjorde ett avskyvärt uttalande härförleden, där han likställer människorättsförsvarare med terrorister.

Det är inte mycket som ser ljust ut för tillfället. I grannrepubliken Dagestan brändes Dagestans mödrars kontor ner för inte så länge sen. Förutom alla mord på MR-aktivister som skett i norra Kaukasus den senaste tiden ska kanske tilläggas.

Det har varit beklämmande tyst både från Sverige och EU. Ett par uttalanden visserligen. Men om inte förr, så måste frågan om den försämrade situationen i norra Kaukasus upp på dagordningen vid nästa träff med Ryssland.

2 kommentarer

Under Mänskliga rättigheter, Ryssland

Kan det bli värre?

Usch.

Det var med stor klump i halsen jag läste den här artikeln i Aftonbladet igår. För oss som bedriver samarbete med tjetjenska organisationer får alltid sådana här rapporter oss att blir utomordentligt oroliga. Jag läser om hur organisation efter organisation lämnar regionen, journalister likaså. Jag blir så ledsen att jag inte vet vad jag ska skriva.

Hur är det med våra vänner i Tjetjenien nu? Lever de? Var de eventuellt vänner själva med de mördade? Det är frågor som kretsar i  våra huvuden just nu.

Man drabbas av en lust att åka dit och hälsa på dem omedelbart. Och säga ”Hej, hur är det? Vi tänker på er hela tiden och hoppas ni mår bra.” Men det kan vi inte. Det skulle försätta dem i en ännu värre fara än vad de redan har att tampas med varje dag. Så vi får ses när de kommer hit till Sverige på besök, eller så träffas vi på annan ”neutral” mark. Det är lika stärkande och samtidigt hjärtskärande varje gång.

Jag minns hur tårarna brukar trilla ner för kinderna på de mödrar som berättar om sitt sökande efter försvunna familjemedlemmar – makar, bröder, döttrar och söner. Men också hur glada de blir av att få ta paus från kaoset i Tjetjenien och träffas tillsammans.

Här i Sverige och försöker vi hjälpa de aktivister som tvingats fly Tjetjenien utomlands på grund av att de känner sig förföljda och är livrädda för att de ska gå samma öde till mötes som Natalja Estemirova, Zarema Sadulajeva och hennes man Alik Dzjabrailov. Exempel på tre människorättsförsvarare som tystats ner för gott. Bara den senaste månaden.

Kalle Kniivilä skriver också på sin blogg. Läs gärna där

SvD, DN

1 kommentar

Under Mänskliga rättigheter, Ryssland

Det jäser vidare i Kaukasus

Det jäser vidare i norra Kaukasus. Igår utsattes Ingusjiens president Junus-Bek Jekvurov för ett självmordsattentat men överlevde. Kalle Kniivilä skriver som vanligt mycket kunnigt och initierat, här om bakgrunden kring hur det gick till när förre presidenten Murat Ziazikov fick sparken och ersattes av Jekvurov.

I grannrepubliken Tjetjenien är antiterroristopernationen formellt slut, men oroligheterna ligger kvar och pyr under ytan. Där, som på många andra ställen i de sydryska delrepublikerna.

Alexei Malasjenko på Carnegiecentret i Moskva kommenterar händelsen: ”Ledarna i Moskva är helt maktlösa. Men de har skapat situationen själva genom att låta den lokala eliten styra”.

Nyligen bestämde konstitutionsdomstolen att 11 av de etniska republikerna (dvs inte bara i Kaukasusregionen) måste stryka alla skrivelser om suveränitet i sina egna lagar, i ett försök att centralisera makten till Moskva. Helt i strid med sin egen konstitution, eftersom Ryssland är en federation… Det skulle inte vara förvånande om beslutet ses som en form av bestraffning av de berörda republikerna.

Att reda ut maktförhållandena i Kaukasus (eller Ryssland för den delen) är inte någon lätt uppgift. Men vad som är klart är att missnöjet bland olika folkgrupper är fortsatt stort.

Jan Blomgren skriver i SvD: ”Samtidigt som situationen i Tjetjenien stabiliserats jäser det alltså utanför dess gränser, framför allt i Dagestan och Ingusjien. Efter mordet på Dagestans inrikesminister i början av juni reste den ryske presidenten Dmitrij Medvedev till Dagestan för att på plats diskutera problemen. Under de senaste tre veckorna har en president, två ministrar och en högt uppsatt domare utsatts för terrordåd i regionen och risken är stor att våldet trappas upp ytterligare.”

Jag instämmer i stort sett med hans analys. Med en reservation. Situationen i Tjetjenien må ha stabiliserats. Men det förklarar ändå inte det faktum att människorättsaktivister från vår samarbetsorganisation Tjetjeniens mödrar sett sig tvingade att fly utomlands av rädsla för sitt och sina familjers liv.

Logiken säger att när antiterroristoperationen nu är över, borde människorättsförsvarare som söker efter försvunna människor från krigen inte behöva vara rädda för att anklagas för att vara just terrorister. Så är tydligen inte fallet.

Kontoret i Groznyj

Uppdatering 24/6: Kniivilä skriver idag i Sydsvenskan om händelsen i Ingusjien. Finns än så länge bara i papperstidningen och på hans egen blogg.

Det jäser vidare i norra Kaukasus. Igår utsattes Ingusjiens president för en självmordsbombare men undkom med livet i behåll. I Tjetjenien är antiterroristopernationen formellt slut, men oroligheterna ligger kvar och pyr under ytan. Där, som på många andra ställen i de sydryska delrepublikerna.

Alexei Malasjenko på Carnegiecentret i Moskva kommenterar händelsen: ”Ledarna i Moskva är helt maktlösa. Men de har skapat situationen själva genom att låta den lokala eliten styra”.

Nyligen bestämde konstitutionsdomstolen att 11 av de etniska republikerna (inte bara Kaukasus) måste stryka alla skrivelser om suveränitet i sina egna lagar, i ett försök att centralisera makten till Moskva. I strid med sin egen konstitution, eftersom Ryssland är en federation… Det skulle inte vara förvånande om beslutet ses som en bestraffning av de drabbade republikerna.

Att reda ut maktförhållandena i Kaukasus (eller Ryssland för den delen) är inte någon lätt uppgift. Men vad som är klart är att missnöjet bland befolkningen och olika folkgrupper är stort.

Jan Blomgren skriver i SvD: ”Samtidigt som situationen i Tjetjenien stabiliserats jäser det alltså utanför dess gränser, framför allt i Dagestan och Ingusjien. Efter mordet på Dagestans inrikesminister i början av juni reste den ryske presidenten Dmitrij Medvedev till Dagestan för att på plats diskutera problemen. Under de senaste tre veckorna har en president, två ministrar och en högt uppsatt domare utsatts för terrordåd i regionen och risken är stor att våldet trappas upp ytterligare.”

Jag instämmer i stort sett med hans analys. Med en reservation. Situationen i Tjetjenien må ha stabiliserats. Men det förklarar ändå inte det faktum att människorättsaktivister från vår samarbetsorganisation Tjetjeniens mödrar sett sig tvingade att fly utomlands av rädsla för sitt och sina familjers liv.

Logiken säger att när antiterroristoperationen är över, borde människorättsförsvarare inte behöva vara rädda för att anklagas för terrorism. Så är tydligen inte fallet.

1 kommentar

Under Ryssland