Etikettarkiv: FN

Freden byggs med civilsamhället

Få tror att talibanerna kommer att komma till makten igen. Men osäkerheten kring hur framtiden i Afghanistan kommer att se ut finns ändå. I dag har Sverige presenterat en proposition för deltagandet i den militära insatsen i Afghanistan. Det militära engagemanget ska minska och det civila öka är dagens budskap. Med reservation för att utifall säkerhetsläget försämras kan det komma att påverka det svenska militära bidraget. Även det civila stödet på 8-8,5 miljarder kronor är avhängigt ett antal reformer som regeringen i Kabul har att genomföra.

Carl Bildt är intervjuad i DN och vill se en utvärdering av insatsen. Det är bra. Men vad är det för mål som ska utvärderas emot? Vid flera tillfällen då vi och våra kollegor i andra fredsorganisationer haft samtal med företrädare för Försvarsmakten har svaret varit: det kan vi inte utvärdera för det finns inga mål på det sättet.

En utvärdering måste likväl försöka göras. Och där är jag rädd för att det kommer att sliras en hel del i svängarna. Trots upprepade uppmaningar från såväl militära bedömare som fredsrörelsen om att det under många år gick åt fel håll i den militära strategin, är jag rädd för att den politiska slutsatsen ändå kommer att vara att insatsen till övervägande del har varit klart godkänd, samt att några mindre kritiska lärdomar lyfts fram.

Engagemanget för en fredlig utveckling i Afghanistan måste fortsätta. Arbetet är inte slut bara för att många länder nu planerar ett tillbakadragande. Det betonas i propositionen att Sverige numera ska ha en utbildande och rådgivande roll. Men försvinner ansvaret bara för det? Det krävs att frågor som ”Vem är det vi har vapentränat egentligen” och ”Vilka aktörer är det vi har gjort starka” ställs. Likaså i den civila delen: ”Vem får ta del av den ekonomiska utveckling vi satsar på att främja”. Utvecklingssamarbetet med Afghanistan är starkt präglat av ekonomisk utveckling. Inget fel med det i sig, men det är viktigt att se till så att inte den politiska eller sociala utvecklingen faller i skymundan.

Och vad vore inte bättre än att fråga det afghanska civila samhället vad de anser har varit bra och dåligt. Det var väl ändå först och främst för den afghanska befolkningens skull vi var där. Civila samhället måste ha en betydande roll i fredssamtalen. Mycket tilltro sätts till Höga fredsrådets samtal med talibanerna, men flera afghanska organisationer pekar på att civila samhället inte är tillräckligt inkluderat i fredsprocessen. Ett fredsavtal som innefattar bred representation av alla berörda grupper har högre sannolikhet att kunna bidra till en långsiktig fred än vad ett samtalsforum med få representanter gör. Detta är ett konkret krav Sverige kan ställa framöver på regeringen i Kabul. Att civila samhället måste ges mer plats och närvaro i fredssamtalen. Det här är ett väldigt läsvärt dokument från en stor rad afghanska organisationer ur det civila samhället som lämnades in till Höga fredsrådet i år: Civil Society and High Peace Council Cooperation Framework – English.

För svensk del finns det så klart många lärdomar att dra. En är följande: för inte så länge sedan träffade jag en veteran som varit med på ett flertal utlandsmissioner under sitt verksamma yrkesliv. Han tyckte det var en stor förlust för kompetensen i Sverige att vi knappt längre har några soldater i FN-ledda insatser och inte haft det på många år. ”Vi har tappat kunskapen om hur man genomför och uppträder i ett fredsbevarande uppdrag”, konstaterade han. Jag uppfattade inte det som att han ställde en insats mot en annan, dock att fokus slagit helt fel i den svenska prioriteringen.

Det finns en rad faktorer jag inte tagit upp i det här inlägget som också behöver ingå i en utvärdering och vägen framåt för freden i Afghanistan. Men jag hoppas kunna återkomma till några av dessa snart igen. Har du något du tycker är särskilt viktigt att titta mer på?

Kommentarer inaktiverade för Freden byggs med civilsamhället

Under Afghanistan, Försvarspolitik, Konflikthantering

Sätt press på Ryssland istället för att lätta på vapenembargot

I dag väntas Storbritannien och Frankrike föreslå EU:s råd för utrikes frågor att vapenembargot mot Syrien ska lyftas i vissa delar. Situationen i Syrien är svår och vi är många som känner frustrationen koka inombords när vi blir påminda om den låsning i FN:s säkerhetsråd som hindrar minsta agerande i termer av embargon eller ens fördömanden från omvärlden.

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon vädjade så sent som igår till alla parter i konflikten att upphöra med dödandet. Då borde inte EU två dagar senare vidta åtgärder som går tvärs emot Ban Ki-moons linje. EU bör istället sätta tydlig och hård press på Ryssland och utnyttja sin mjuka makt till fullo för att förmå dem att upphöra med vapenlasterna och stödet till al-Assad och istället få till stånd en transition.

Om EU istället väljer att lyfta delar av vapenembargot är jag rädd för att det kommer ge Ryssland vatten på sin kvarn att fortsätta förse Assad-regimen med vapen och militär utrustning, något som kommer leda till ytterligare upptrappning i konflikten. I förlängningen kommer det troligen också minska EU:s trovärdighet i framtida kritik gentemot stater som beväpnar olika fraktioner i väpnade konflikter. Vi känner inte heller till alla grupper inom rebellrörelsen i Syrien och några grupper har väldigt sekteristiska inslag. 

Vi skickade nyss ett gemensamt pressmeddelande tillsammans med andra europeiska fredsorganisationer för att rikta kritik mot förslaget att lyfta embargot. Regionen behöver färre vapen, inte fler. Fler vapenlaster riskerar att förvärra situationen och göra en lösning än mer avlägsen genom att krigföringen riskerar att trappas upp. Krisen i Mali som pågår i detta nu har nåtts av en mängd vapen från Libyen och är ett bra exempel på hur vapenleveranser riskerar att göra saken värre. Också den libyska civilbefolkningen är satt i stor fara genom all den ammunition och de vapen som cirkulerar i landet.

Kommentarer inaktiverade för Sätt press på Ryssland istället för att lätta på vapenembargot

Under Vapenhandel

Nästa år byter vi plats

I dag när jag satt på tåget på väg till Västerås för att föreläsa på FN-dagen på Citygymnasiet slogs jag av en sak. Så många personer som i dag är ute på skolor, gator och torg för att föreläsa och berätta om FN och vikten av att organisationen finns. Framför mig såg jag helt plötsligt en visuell bild över världen med små små blinkande prickar för varje människa som i dag och andra dagar på året berättar om vikten av fred och denna enda organisation som världen har tillsammans. Över FN-organens ofta livsavgörande arbete. Som går upp i ottan för att resa iväg till destinationen och kommer hem sent. Som sprider engagemang och inspirerar till arbete för mänskliga rättigheter och fred. 

Sen såg jag framför mig de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd sittandes på sina stolar, som just nu mest verkar upptagna med att lägga fram strategier mot varandra för att blockera och sabotera. Långt långt bort från gräsrötterna som är måna om att nå ut för organisationens räkning och försvara dess legitimitet, alla dess brister till trots. Och då tänkte jag så här. Nästa år byter vi plats. Då får USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike åka runt och berätta varför FN behövs. Varför det behövs engagemang och övertyga om vikten av insatser för fattigdomsbekämpning och nedrustning. Och om varför vi ska fortsätta tycka att det är okej att de sitter där på sina stolar, år ut och år in. Jag tror de behöver bli påminda om det uppdrag de faktiskt har, det ansvar de har för internationell fred och säkerhet, och känna en betydligt större ödmjukhet inför detta. Världen behöver ett fungerande FN.  

Ofta talas det om att FN:s säkerhetsråd måste reformeras. Jag instämmer. Men reformbehovet gäller inte bara FN som organisation. Det gäller även länderna som sitter på veto-rätten. 

FN:s säkerhetsråd. Bild: Bernd Untiedt, januari 2005

Kommentarer inaktiverade för Nästa år byter vi plats

Under Okategoriserade

Jubel och sånger i Benghazi

Free Libya
Free Libya student chain 

Jublet i Benghazi som strömmar ut på Al Jazeera är obeskrivbart. Jag förstår deras glädje. Omvärlden har inte vänt dem ryggen. Jag skäms dock för att det tagit sådan tid. Khadaffi har kunnat regera som en paraniod despot med den fria världens goda minne under åratal. Först i isolering, sedan i vänskapliga förbindelser kring samarbete för att hindra flyktingströmmar till Europa.

Khadaffi har hotat med Al Qaida-kortet, flyktinginvasioner, att Libyen kommer bli tokigt på omvärlden… Mannen är galen. Jag är glad över att vi har fått ett beslut som möjliggör ett ingripande för att stoppa ett potentiellt blodbad. Jag hoppas bara att det inte kommer för sent.

Självklart hade vi alla önskat att det hade gått att lösa med fredliga medel. Jag är den förste att kritisera omvärldens flathet gentemot Khadaffiregimen fram till vägs ände. Varför lät man det gå så långt innan man införde sanktioner, gjorde politiska uttalanden och frös regimens tillgångar? Det förtryck och massaker av sin egen befolkning vi bevittnat är avskyvärd.

Hade resten av världen tydligt tagit ställning för demokratirörelsens sida är jag säker på att Khadaffi inte hade haft möjlighet att lika enkelt meja ner demokratikäpmarna i by efter by. Med krigsmateriel från både Ryssland, USA och flertalet EU-länder.

Men nu blev det inte så. Det går inte att skruva tillbaka tiden. Vi kan inte backa bandet. Vi står inför fullbordat faktum och måste agera för att skydda en utsatt civilbefolkning. Det har vi en gemensam skyldighet att göra. Jag ser en mängd potentiella problem även med en militär insats. Men, jag är rädd för att alternativet skulle vara ännu värre.

Däremot måste det omedelbart till en helomsvängning när det gäller internationell politik. Lägg nu ner det där med att stödja diktatorer och beväpna förtryckande regimer. Det är en totalt ohållbar strategi i längden som inte gagnar någon. Det skapar besvikna befolkningar på omvärldens brist på tydligt stöd. Och det medför att fundamentalistiska rörelser får rätt när de säger att omvärlden inte bryr sig.

Ska det vara så förbannat svårt att fatta?

Se även tidigare uttalande om Libyen.

Kommentarer inaktiverade för Jubel och sånger i Benghazi

Under Försvarspolitik, Konflikthantering

Obamas första halvlek förbi

Det är drygt två år sedan Obama tillträdde som president i Vita Huset. Idag kommenterar jag kort på DN.se om hans misslyckanden, framgångar och chanser till omval.

Omfattningen av vad George W Bush gjorde med det internationella samfundet i termer av krig mot terror, ökad militarisering, misstro och raserade samarbeten är fortfarande oöverblickbara. Obama är betydlig bättre än Bush men ingen fredsduva.

Kommentarer inaktiverade för Obamas första halvlek förbi

Under Försvarspolitik, Internationellt arbete, Kärnvapen, Okategoriserade, Ryssland

Seminarium på Armémuseum!

Jag vill gärna göra lite reklam för fredagens seminarium om militära fredsfrämjande insatser och möjligheten att skapa hållbar fred, på Armémuseum fredag 27 november 13.00-16.00. Medverkar gör bland andra Torbjörn Pettersson, generalsekreterare i Svenska Afghanistankommittén och Pierre Schori, diplomat och forskare på tankesmedjan FRIDE.

Inbjudan finner du här. Föranmäl dig gärna till linda.akerstrom[at]svenskafreds.se som nyligen släppte rapporten ”Insats för fred”. Ta med en vän också!

Har du ändå vägarna förbi kanske utställningen ”Fredssoldater” är av intresse?

Kommentarer inaktiverade för Seminarium på Armémuseum!

Under Försvarspolitik, Konflikthantering