Försvarsberedningen har i dag lämnat sin rapport om inriktningen för det svenska försvaret. Vi har skickat ett pressmeddelande som går att läsa här, men jag vill ta tillfället i akt att lägga ut analysen lite mer här på bloggen. Som oftast finns det alltid mer att skriva, och jag hoppas kunna återkomma kring det, men vi börjar med det här.
För det första är det bra att beredningen har haft ambitionen av att arbeta i en större anda av transparens, exempelvis genom att bjuda in till offentliga hearings, men det som händer nu är anmärkningsvärt. Alla intervjuer i samband med presskonferensen hänvisas till separata träffar efteråt. Att beredningens ordförande först presenterar en gemensam överenskommelse, som olika partier sedan kommenterar på var sitt håll, förstärker bilden av att det varken är transparent eller en överenskommelse. Widegrens avslutande kommentar på presskonferensen om att det är (S) som inte vill samarbeta förstärker bara bilden av att oenigheten är stor. Jag ser också att det ligger sju avvikande åsikter i slutet av rapporten. Detta kan till viss del förklaras med att det är valår, positionering pågår, men jag tror det hade varit bättre om beredningen, i en anda av transparens, hade fått kommentera tillsammans på en gemensam presskonferens.
Alliansen och oppositionen försöker på var sitt håll spela på att det är motståndarsidan som är oenig. I bakhuvudet ska vi då ha att det i stora drag är S och M som bestämmer huvuddragen och i sak är de överens om mycket, förutom finansieringen och beloppet 900 miljoner (i en budget på drygt 42 miljarder).
Några exempel som är värda att lyfta fram för att påvisa en större oenighet inom blocken än vad som det ges sken av är:
Jan Björklund (FP) har flera gånger gått ut och sågat sin egen regerings försvarspolitik. Linjen fortsatte även i dag. Allan Widman omfamnar höjningen av försvarsanslaget, men underkänner samtidigt inriktningen eftersom höjningen ändå inte anses vara tillräcklig och för att vi inte är med i Nato. Även KD har varit inne på liknande spår. (S) kommer som bekant ha svårt att få med sig (V) och (MP) på den inslagna linjen, men frågan går också att ses utifrån det faktum att (V) i grunden vill främja territorialförsvaret och det finns en risk i att (MP) skriver ner sina krav på nedrustning och samarbete om de ska förhandla med (S) om regeringsmakten.
Beredningen är överens om att det inte föreligger något hot om väpnat angrepp på Sverige, men hela diskussionen kretsar likväl kring försvar av Sveriges territorium. Doktrinen ”Försvaret av Sverige börjar utomlands” har ersatts med ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”, detta trots att det inte anses föreligga någon risk för ett väpnat angrepp. De röster som talar om att värna internationell solidaritet säger emot sig själva när så stort fokus läggs på territorialförsvaret.
Saker som jag menar visar att OM det nu är så att det finns en bred enighet om att hotbilden har ökat och vi är på väg att bli attackerade finns det ett antal saker som samtidigt pekar rakt emot detta:
– Alliansen och (S) skulle inte bråka om 900 miljoner. De skulle ösa pengar över Försvarsmakten.
– Regering och riksdag skulle sannolikt ha aktiverat värnplikten – så har inte skett.
– Sverige skulle inte anse sig ha råd att erbjuda uthyrning av Jas-plan till Schweiz och Brasilien i väntan på att E-versionen lämnar tillverkningsbandet (de uthyrda planen kommer tas från den nuvarande befintliga flottan).
– Förslagen om att exempelvis köpa fler stridsflyg, ubåtar och kryssningsrobotar är förslag som ska ha genomförts 2024. Det är tio år från i dag.
– Flera av beredningens representanter sågar i dag sin egen rapport, utifrån olika perspektiv. OM det varit ett så pass farligt läge som det ibland låter som, skulle man som ledamot ens sitta kvar om man nu tycker att hela omvärldsanalysen är så illa genomförd och de föreslagna konsekvenserna är så dåliga att de hotar rikets säkerhet?
Krig och fred är inte tillstånd som uppstår av sig själva. Det är effekter av beslut som fattas. Men för att vara en beredning som konstaterar att framtiden är oförutsägbar är det förvånansvärt att lösningen likväl är så given – mer pengar till försvarsanslaget. Jag är rädd för att vi nu skriver in oss i en kapprustningsspiral som vi kommer ha svårt att dra oss ur. Det kommer att bli till en självuppfyllande ond cirkel.
Om man tror att Sverige inte har någon som helst påverkan på sin omvärld kan man ställa sig frågan varför vi ens ska lägga alla miljarder på Försvarsmakten eller nya vapensystem. Om man å andra sidan tror att Sveriges agerande HAR påverkan, hur kan vi då bäst förvalta den?
Säkerhetspolitiska kriser måste bemötas med nedrustning och samarbete, inte vapenskrammel. Om Sverige menar allvar med analysen om att vi inte håller på att bli attackerade, varför då låsa fast löften om miljarder till ett militärt territorialförsvar? Varför då inte använda situationen till att förstärka det förebyggande arbetet genom att stödja demokratiska krafter och människorättsaktivister i vårt närområde – OCH annorstädes. Vi skulle sannolikt ändå ha pengar över till andra inrikespolitiska satsningar.
I går kunde jag höra FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon efterfråga ett större svenskt engagemang i FN-ledda fredsbevarande operationer. Låt inte utvecklingsländerna göra hela arbetet, sa han. Jag tycker att nedprioriteringen av internationellt engagemang är ytterst olycklig. Inte sedan 70-talet har engagemanget i FN-ledda insatser varit så lågt som det är idag.
Det civila engagemanget måste öka, vi behöver ett betydligt mer omfattande arbete kring diplomati, handel, bistånd som också är delar i den bredare säkerhetspolitiken, men vi kan också göra mer för att skydda civila som i detta nu drabbas av väpnade konflikter. Detta engagemang i kombination med en robust utrikespolitik för nedrustning och samarbete är den bästa långsiktiga säkerhetspolitiken vi kan välja.
Jag håller med om att förslag som läggs måste vara finansierade. Vi har inte oändliga resurser att röra oss med, och det finns flera politikområden som ska vägas mot varandra i statsbudgeten. Regeringen pekar på att (S) inte har finansiering för sina förslag, men regeringens eget utspel för några veckor sedan om att öka anslagen med 5,5 miljarder saknar finansiering efter 2018.
En farhåga jag har här är att eftersom flera av upprustningsförslagen som lagts inte har någon slutlig finansiering är att detta bland annat kommer få betala sig genom en ännu generösare vapenexportpolitik. Bara förra året gick exempelvis 40 procent av vapenexporten till diktaturer. Är det människor i krig och diktaturer som ska betala för våra vapensystem? Är det så vi tänker oss att vi bygger vår långsiktiga freds- och säkerhetspolitik?
Sveriges försvars- och säkerhetspolitik är verkligen helt ologisk på många sätt.
Slutligen en kommentar till Nato-debatten. Det finns mycket att säga. För många kanske det ser ut som en frestande enkel lösning och jag ser gärna mer debatt om Nato-medlemskap eller försvarspolitiken generellt. Men då ska det vara debatt också, inte ensidiga utspel. Det är till exempel viktigt att påminna om att Sverige inte var en del av Sovjetunionen och de nuvarande och potentiella konflikter inbegriper just forna Sovjetrepubliker. Jag hoppas också att vårens debatt har tydliggjort hur exempelvis Frankrike och Storbritannien har omfattande vapensamarbeten med Ryssland. Och några planer på att avsluta dem finns mig veterligen inte. De som pekar på Nato som lösningen bortser helt från det faktum att Nato-länderna själva är med och främjar den negativa utvecklingen i Ryssland. Nato är inte en del av lösningen. Det är en del av problemet.
För den som vill läsa mer har jag bloggat om försvarsdebatten tidigare. Bland annat i det här inlägget från slutet av mars: ”Precis som under kalla kriget”. Jag var med i morse i Primetime hos Expressen och kommenterade live i samband med presskonferensen. Här är en artikel därifrån.
Ordföranden bloggar 