Precis som under kalla kriget

Som en konsekvens av händelserna i Ukraina präglas den svenska försvarsdebatten just nu av vem som satsar mest och vem som inte gör det. SVT Agenda ska nu på söndag bland annat ha en debatt mellan försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) och Peter Hultqvist, försvarspolitisk talesperson och ordförande för riksdagens försvarsutskott (S). Den ska bli intressant att se, för skillnaderna dem emellan är inte så stora som de vill försöka få det till.

Klart är att de flesta partier försöker lansera sig som försvarsvänliga och vill ge en bild av att öppna plånboken. Framför allt vill alla påvisa handlingskraft, som reaktion på händelseutvecklingen mellan Ryssland och Ukraina. Löften om förstärkningar av och mer pengar till försvaret kommer från såväl höger som vänster.

I veckan gick exempelvis Anders Borg ut och öppnade för mer pengar till försvaret, även om det är oklart hur mycket pengar det rör sig om. Carl Bildt har tidigare meddelat att vi måste satsa på ubåtar för att behärska Östersjön (till det hisnande priset 1,5 miljarder per ubåt. Om vi bara gör denna satsning, då är vi till och med världsbäst enligt utrikesministern). Lyssnar vi till försvarspolitikerna låter det som att alla är ansvarsfulla och beredda att storsatsa, överrumplade av händelseutvecklingen kring Ukraina och Krim. Men det finns några saker som jag vill lyfta fram för att bredda förståelsen av försvarsdebatten något.

Det första är frågan om hur många av de löften om satsningar på försvaret som just nu utlovas egentligen är en reaktion på Ukraina-krisen, eller om det är konsekvensen av riksdagsbeslut som fattats långt före Rysslands annektering av Krim. Ta de ovan nämna ubåtarna som exempel. Dessa beslutades om 2010. Men används i debatten för att påvisa handlingskraft och reaktionsförmåga. Nu tycker jag förvisso inte att 3 miljarder till nya ubåtar är den bästa säkerhetspolitiska prioriteringen vi kan göra, men ni förstår förhoppningsvis min poäng.

Den andra frågan rör hur pass mycket substans det ligger i anklagelserna om vem som är bäste försvarsvän. Om vi jämför regeringens senaste budgetpropositioner med de budgetmotioner som lagts från S i riksdagen, avviker de inte på en krona från varandra. Intressant är också att minnas statsministerns kommentar på Folk och Försvars rikskonferens tidigare i år om att när budgetförhandlingarna görs, är alla i Alliansen överens om utgifterna. Men utåt sett låter det annorlunda. Nu är det förvisso valår och det är viktigt med debatt, men det är bra om den grundar sig i någon slags förankring till de politiska förslag som faktiskt läggs.

Den tredje rör frågan om att det ofta låter som att det finns en bottenlös kassakista att plocka ur när det gäller försvarsbudgeten. Jämförelser gentemot andra länder och mot BNP är vanligt förekommande. Jag vill lyfta en annan vinkel.

Att det per automatik skulle behövas mer pengar till försvaret bara för att det går bra för samhällsekonomin generellt i landet är en märklig slutsats. Försvaret måste väl utformas efter behoven, och om dessa må vi ha olika åsikter. De kritiker som säger att försvarspolitiken inte får styras av ekonomin gör ju just detta när de själva argumenterar utifrån BNP. Ett tydligt exempel på fördummande av försvarsdebatten, snarare än klargörande. Och mig veterligen har ingen sagt att Ryssland är på väg att anfalla oss.

Sveriges BNP förra året var 3634 miljarder kronor. Men detta är något helt annat än statens budget. Den låg förra året på 837 miljarder, och då var vi tvungna att låna pengar för att få ekonomin att gå ihop. BNP är inte pengar vi per automatik har tillgång till. Om vi nu skulle öka försvarsutgifterna med några procentenheter, exempelvis upp till 2 procent av BNP från dagens 1,2 procent som vissa föreslår, hamnar vi på 30 miljarder som ska läggas till på försvarsbudgeten utöver de 47 miljarder som spenderas i dag. Var är de politiska förslagen som berättar var dessa pengar ska komma ifrån? Skattehöjningar? Omfördelning från andra utgiftsområden? Om vi bara leker med tanken på att göra samma anslagshöjning i kronor på utgiftsområdet för hälsovård, sjukvård och social omsorg skulle det innebära en ökning på 50 procent.

Men nej visst, satsa på dyra vapensystem ni. Skolorna kan ju exempelvis alltid blanda bark i knäckebröden framöver.

En annan uppfattning jag tror många har, är att Sverige har gjort omfattande neddragningar på försvarsutgifterna (vilket kan vara förståeligt eftersom det låter så om man lyssnar på den offentliga debatten). Men detta är helt fel. Jag vill därför dela dessa två grafer, som är framtagna av FOI-forskaren Bengt-Göran Bergstrand. De visar utveckling över tid på försvarsutgifter både gentemot BNP och i faktiska siffror, omräknade i 2000 års respektive 2005 års penningvärde. Då ställs bilden helt plötsligt i en ny situation. Någon gigantisk nedrustning är inte att tala om. Försvarsutgifterna i Sverige är i dag i princip på samma nivå som under kalla krigets 80-tal. Jämfört med ännu längre tillbaka i tiden, har vi alltså högre försvarsutgifter i Sverige i dag än under större delen av kalla kriget.

Försvarsutgifter över tid, andel av BNP vs 2005 års penningvärde. Källa: B-G Bergstrand, FOI.

Försvarsutgifter 1991-2016, andel av BNP vs utgifter i 2005 års penningvärde. Källa: B-G Bergstrand, FOI.

Försvarsutgifter 1947-2010. Andel av BNP vs 2000 års penningvärde. Av BG Bergstrand, FOI, återgiven i boken "Säkerhetspolitik för en ny tid".

Försvarsutgifter 1947-2010. Andel av BNP vs utgifter i 2000 års penningvärde. Av BG Bergstrand, FOI, återgiven i boken ”Säkerhetspolitik för en ny tid”.

 

På tal om kalla kriget. Vi är många som är oroade över vad som kommer att hända i relationerna mellan Öst och Väst framöver. Men att fortsätta enligt kapprustningens logik innebär att vi aldrig kommer vi lyckas nå en långsiktig fred och säkerhet. Att ena sidan står och pekar på vad de gör på den andra leder oss längre bort från det viktiga arbetet för nedrustning och samarbete. Att ropa på mer vapensatsningar kommer inte lösa något. Jag är bekymrad över hur lite detta diskuterats i försvarsdebatten. Och hur liten analyskapaciteten verkar vara på att höja blicken. Om det nu är oacceptabelt med folkrättsbrott, vilket det är, måste alla behandlas lika inför lagen. Det är ett folkrättsbrott att annektera Krim. Men det var också ett folkrättsbrott att invadera Irak. Om en anser sig ha rätten att bryta lagen och rättfärdiga detta utifrån egna definierade strategiska mål, riskerar fler att göra samma sak. Resultatet? Mindre fred och säkerhet. Inte mer. Journalisten Jenny Nordberg skrev för inte så länge sedan en träffande analys av läget: ”Varför Gjorde Ingen Något?”.

Och om det nu är problematiskt med upprustning, är det viktigt att konstatera varför vi hamnade där vi gjorde. Upprustning sker i en växelverkan. Inte i ett vakuum. Om vi backar bandet tillbaka i tiden kan vi se att västs militära utgifter inte minskade i samma takt som Rysslands gjorde efter kalla kriget. Tvärtom. Rysslands utgifter störtdök, Europas (och Natos) fortsatte att vara omfattande. För den som vill kika på fler grafer på försvarsutgifter över tid rekommenderar jag denna läsning. Västvärldens militära utgifter överstiger i dag flerfalt Rysslands. Bara EU-ländernas militära utgifter är exempelvis omkring tre gånger högre än Rysslands. (Ryssland 2012: 91 miljarder USD. EU-länderna 2012: 264 miljarder USD. Källa: Sipri)

Såväl Rysslands nuvarande upprustning som Natos/Västs höga utgifter över tid, utgör därför en del av grundorsaken till varför vi står där vi står i dag. Nu kanske någon sitter där hemma och tänker att ”Men det är väl ändå för väl att västvärlden inte dragit ner på sina utgifter nu när Ryssland upprustar och agerar hotfullt”. Jag skulle i så fall vilja vända på perspektivet och ställa följande fråga: på vilket sätt har då våra höga militära utgifter hindrat Ryssland från att göra just detta? Vad kunde vi har gjort annorlunda? Spenderat ännu mer?

Länder mäter sig mot varandra, speglar sig i varandra och söker erkännande för att bli lika viktiga, eller större, än sin motpart. Detta system är inte hållbart i längden. Det är en återvändsgränd.

5 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Ryssland

5 responses to “Precis som under kalla kriget

  1. Vad politikers trovärdighet beträffar, har den kollapsat efter den senaste tidens hets mot Putin och även Barack Obama har fått sig en törn. Men jag håller honom räkning för att han lovade att inte skicka trupper till Ukraina, något som en krigshetsare skulle ha gjort sig skyldig till. USA och EUs agerande i Ukraina gör att dessa båda hamnar högt upp på den politiska dumskalan!

  2. Ryssland har orsakat vapenskrammel på Krim och delvis även i Ukraina. Med Rysslands flottbas på Krim, är det väl inte förvånande, att Putin vill försvara sina intressen, särskilt då EU lägger sig i och vill ha Ukraina med i EU, då fortsättningen kan bli att Ukraina går med i Nato. Fottbasen är uthyrd till Ukraina på 25 år från 1991, men flottbasen tillhör dock Ryssland. Är inte Putins handlande bevis på självbevarelsedrift? Var fanns FNs och Eus protester under byggandet av OS-byn med åtföljande misshandel av arbetarna? Deras protester nu, ser jag som ett bevis på att FN och EU är rädda för att EU skall förlora Ukraina. Deras protester hjälper föga. Är det inte EUs agerande som dragit in Putin i konflikten. Det är bara att hoppas att inte Västvärlden orsakar ett tredje världskrig, på grund av deras halstarrighet!

  3. lucyinthesky

    kräv opartiskhet från svt. igår på agenda: kan Putin tänka logisk? var en fråga från programledaren till Bildt!! hur tänker de, bara lägga mer bränsle till lågorna. utveckla istället resonemanget som marinattachén hade, varför Ryssland känner sig hotad av NATO.

  4. Perikles

    Anledningen till att utgifterna i absoluta termer inte minskat lika mycket beror på att vår ekonomi haft tillväxt och ökat nästan 2,5 gånger sedan 1970, som är det år enligt det nedersta diagrammet vi idag har ungefär lika höga utgifter som. Vi måste väl ändå jämföra oss med den värld vi lever i och inte en annan för snart 45 år sedan? Det är helt irrelevant att göra så och jag tror inte du hade resonerat likadant om offentliga utgifter i något annat område.

    Annars tycker jag du har rätt i att det är märkligt att man mäter försvarsanslag av BNP istället för andel av statens budget.

    I övrigt tycker jag att du gör ett bra arbete Anna och det är viktigt med engagerade människor i säkerhetspolitik.

    /P

  5. Lena Mellin, Du efterlyser 70-talets protester och tycker att det bråkas för lite. Jag tycker tvärtom. Vad samhället och världen behöver i dag är inte mera våld, utan förlikning och samförstånd.
    Här kommer min syn på Putin
    Mobbing på internationell nivå

    I dag kommer Barack Obama till Europa för att träffa bland andra höjdarna inom EU. Utan tvekan kommer händelserna på Krim att stå i fokus. Morgonens TV-utsändningar låter meddela att detta sker under ”brinnande krig”, en klar överdrift.

    Nyheterna meddelar också att Ryssland intagit ytterligare en hamnstad på Krim, dock utan blodsutgjutelse. Helt i sin ordning, då Krim genom folkets vilja valt att tillhöra Ryssland. Att inte alla till 100 % stödde förslaget, är förklarligt. Kulakerna, det i alla tider hunsade folket, avskyr Ryssland. Detta är lätt att förstå, då man ser tillbaka på den behandling som vederfors dem efter Ryska revolutionen. Kulakerna sattes i arbetsläger och fråntogs alla sina rättigheter, de behandlades som människor utan värde. Detta bemötande ser vi även i dag, inte minst i Sverige, där romer och hemlösa får gå tiggande fram. Man kan inte behandla människor på ett sätt och tro att det skall accepteras utan att få återverkningar. När skall Världen lära sig läxan efter många dåraktiga krig, att endast nedrustning och respekt för varandra leder till varaktig fred?