Om vi bara…

Motorväg mellan Erbil och Mosul, Irak. Foto: Kyselak / Wikimedia Commons

De kör fort fram längs en motorväg. Vapnen och kikarsiktena är riktade mot fordonen som passeras, ett efter ett betas de av. Några av bilarna kör de ikapp. Andra bromsar de in vid. Automatelden regnar ut genom bilrutan, mot människorna. Som befinner sig på vägen. I bilar, längs vägkanten. De kör genom bebyggelse och genom öppen terräng. Fram och tillbaka. En efter en dödas. De letar skoningslöst efter offer.

Baksäten fylls med livlösa kroppar, människor rasar ner på marken. Döda. Avrättade. En man lyckas fly ur sin bil och springer iväg över ett öppet fält i hopp om att komma undan. Han är chanslös. De kör efter honom och han ligger snart död på marken. Varje bil de passerar inspekteras. Ingen ska vara kvar vid livet.

En vän till mig gjorde mig uppmärksam på videon. Den är från Irak och regionen kring Mosul och Nineve. En halv miljon människor, kristna och muslimer, uppges vara på flykt i skrivande stund. Hur många som dödats vet vi inte. De flesta flyr i riktning mot Erbil och den kurdiska autonoma delen av Irak. Sedan tidigare finns många syriska flyktingar också i regionen.

Terrorgruppen ISIS, Islamic State of Iraq and Syria, har tagit över den strategiskt belägna staden Mosul, ett område som varit omtvistat sedan länge och har nu kontroll över stora områden både i norra och västra Irak, förutom de områden de redan kontrollerar i Syrien.

Inom mig snurrar tankarna och orden vi hört så många gånger förr. En folkrättsvidrig invasion av Irak. Den internationella militära närvaron i Afghanistan. Det skulle ju vara över snabbt. Det skulle garantera freden i regionen. Om vi bara beväpnar rätt grupper, kanske även vår fiendes fiende, kommer allt gå bra. Bilder på Saddam, tortyr, på al-Qaida och talibaner, på krigsherrar och på kriget i Syrien flimrar förbi inombords. På kvinnor i blåa burkor. Artilleribeskjutningar, raserade byggnader och soldater. Vapenflöden fram och tillbaka över gränser.

Civilbefolkningar som å ena sidan välkomnat att någon äntligen bryr sig. Familjer som levt i åratal under förtryck, som mist anhöriga till grymma regimer och levt med brist på mat, vatten och hälsa. Civilbefolkningar som å andra sidan satts i skräck av de väpnade konfrontationerna som pågår utanför deras hem. Familjer som sörjer döttrar, söner, ett syskon eller en äkta hälft som fallit offer av de militära insatserna. Familjer som i ett land långt borta oroligt väntar hemma och får tillbaka sina anhöriga traumatiserade eller i värsta fall i en kista. Offren finns överallt. Tragiska berättelser och människoöden på alla sidor.

Mitt i allt finns också så klart ljusglimtarna och vinsterna. Allmänna val som genomförts efter åratal av diktatur och förtryck. Politiska fångar som släppts. Fler som fått tillgång till utbildning eller hälsa. Organisationer och människor som inom olika strukturer arbetat envetet för ett bättre samhälle. Som små öar av fred och förändringskraft mitt i den osäkra situationen. Människor som kommit hem igen i ett stycke.

Vad kommer hända med Irak nu?

I Syrien har ISIS kunnat få tillgång till vapen, sympatisörer och träning och därefter nu även kunnat återvända till Irak där de en gång bildades. Intressenter i regionen, främst från Gulf-staterna, har försett dem med stöd. ISIS anses vara så extrema att al-Qaida tagit avstånd från dem, om vi nu ens kunde föreställa oss att det kunde finnas något värre än dem. Människor lämnas med valet att konvertera, fly eller få huvudet avhugget. ISIS har likt al-Qaida etablerat egna samhällsstrukturer, som även innefattat program för utdelning av exempelvis mat.

De är på väg mot Baghdad. Bilder cirkulerar som visar att vapen som beslagstagits av ISIS i Irak nu transporteras vidare till kriget i Syrien. De övergivna vapenförråden blir till en guldkälla för terroristerna. För att inte tala om den potentiella intäktsmöjlighet som finns kring oljefyndigheterna.

Hittills har de irakiska soldaterna flytt eller deserterat. Några sannolikt av rädsla, några av andra motiv. Jag läser artiklar om hur ledande befälhavare från den irakiska armén bytt sida över en natt och vänt sig mot regeringen. Regeringen har inte kontroll över den reguljära armén, som under många år fått träning av bland annat USA och Storbritannien. Istället mobiliserar premiärminister Nuri al-Maliki paramilitära och irreguljära grupper som står honom nära. I den kurdiska delen har de väpnade styrkorna fortfarande kontroll över situationen. Tehran har meddelat att de tänker anfalla alla terrorgrupper som kommer närmre än tio mil till den iranska gränsen.

Maliki har vid olika tillfällen fått kritik för att ha drivit en sekteristisk och splittrande politik som premiärminister i Irak, vilket tillsammans med kriget i Syrien sannolikt accelererat händelseförloppet som just nu pågår. Maliki har varit för dålig på att bygga upp ett samhälle som inkluderar alla grupper och istället fokuserat på att marginalisera alla utom den största gruppen som är shiiter. Kristna, kurder och sunniter har uteslutits. Risken är att vi står inför en väldigt obehaglig situation med ett eskalerande inbördeskrig, där olika fraktioner kan byta sida snabbt. Bara de senaste dagarna har både kristna och muslimer avrättats av olika väpnade grupper i landet. Maliki har bett om militär hjälp från USA för att stoppa ISIS, den kurdiska regionala armén står redo att försvara sina områden. USA sägs ha varit ovilligt att samarbeta alltför mycket med den irakiska regeringen på grund av att dess väpnade styrkor inte ansetts tillräckligt pålitliga.

Jag tänker på dagens hemska situation och alla människoliv som gått till spillo sedan 2003 då Irak invaderades. Är vi tillbaka på ruta ett nu? Är det till och med längre tillbaka än ruta ett?

Och sen slår mig nästa tanke. Vad kommer att hända med utvecklingen i Afghanistan de kommande åren och det sköra samhällsbygge som genomförts de senaste tretton åren? Där civilbefolkningen levt med och kämpat mot krigen under decennier. Dit kvinnor och män åkt med avsikten att skapa bättre samhällen.

Vi, engagerade i organisationer som jobbar med att stödja gräsrötter i konfliktområden, får inte ge upp. Omvärlden får inte ge upp. Varken inför terrorgrupper, diktatorer eller röster som alltför lättvindigt ropar på militära interventioner. Vi måste fortsätta stödja det långsiktiga freds- och demokratiarbetet i både Irak och Afghanistan. Stödja de människor som kämpar för att bygga upp sina samhällen. Stödja uppbyggnaden av institutioner. Alla måste försöka bidra till att stabilisera situationen och inte sätta en tilltro till en snabb militär lösning. Att skapa hållbar fred och demokrati kräver helt andra långsiktiga metoder och prioriteringar där huvudfokus ligger på civila och politiska insatser.

Så att inte detta bekanta mantra fortsätter att upprepas för all framtid. ”Det finns en terrorgrupp/diktator som måste avsättas. Om vi bara intervenerar och vapentränar rätt grupper så kommer allt gå bra. Det kommer vara över på ett par veckor.”