Tag Archives: val2014

Försvarsberedning och valår

Försvarsberedningen har i dag lämnat sin rapport om inriktningen för det svenska försvaret. Vi har skickat ett pressmeddelande som går att läsa här, men jag vill ta tillfället i akt att lägga ut analysen lite mer här på bloggen. Som oftast finns det alltid mer att skriva, och jag hoppas kunna återkomma kring det, men vi börjar med det här.

För det första är det bra att beredningen har haft ambitionen av att arbeta i en större anda av transparens, exempelvis genom att bjuda in till offentliga hearings, men det som händer nu är anmärkningsvärt. Alla intervjuer i samband med presskonferensen hänvisas till separata träffar efteråt. Att beredningens ordförande först presenterar en gemensam överenskommelse, som olika partier sedan kommenterar på var sitt håll, förstärker bilden av att det varken är transparent eller en överenskommelse. Widegrens avslutande kommentar på presskonferensen om att det är (S) som inte vill samarbeta förstärker bara bilden av att oenigheten är stor. Jag ser också att det ligger sju avvikande åsikter i slutet av rapporten. Detta kan till viss del förklaras med att det är valår, positionering pågår, men jag tror det hade varit bättre om beredningen, i en anda av transparens, hade fått kommentera tillsammans på en gemensam presskonferens.

Alliansen och oppositionen försöker på var sitt håll spela på att det är motståndarsidan som är oenig. I bakhuvudet ska vi då ha att det i stora drag är S och M som bestämmer huvuddragen och i sak är de överens om mycket, förutom finansieringen och beloppet 900 miljoner (i en budget på drygt 42 miljarder).

Några exempel som är värda att lyfta fram för att påvisa en större oenighet inom blocken än vad som det ges sken av är:
Jan Björklund (FP) har flera gånger gått ut och sågat sin egen regerings försvarspolitik. Linjen fortsatte även i dag. Allan Widman omfamnar höjningen av försvarsanslaget, men underkänner samtidigt inriktningen eftersom höjningen ändå inte anses vara tillräcklig och för att vi inte är med i Nato. Även KD har varit inne på liknande spår. (S) kommer som bekant ha svårt att få med sig (V) och (MP) på den inslagna linjen, men frågan går också att ses utifrån det faktum att (V) i grunden vill främja territorialförsvaret och det finns en risk i att (MP) skriver ner sina krav på nedrustning och samarbete om de ska förhandla med (S) om regeringsmakten.

Beredningen är överens om att det inte föreligger något hot om väpnat angrepp på Sverige, men hela diskussionen kretsar likväl kring försvar av Sveriges territorium. Doktrinen ”Försvaret av Sverige börjar utomlands” har ersatts med ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”, detta trots att det inte anses föreligga någon risk för ett väpnat angrepp. De röster som talar om att värna internationell solidaritet säger emot sig själva när så stort fokus läggs på territorialförsvaret.

Saker som jag menar visar att OM det nu är så att det finns en bred enighet om att hotbilden har ökat och vi är på väg att bli attackerade finns det ett antal saker som samtidigt pekar rakt emot detta:
– Alliansen och (S) skulle inte bråka om 900 miljoner. De skulle ösa pengar över Försvarsmakten.
– Regering och riksdag skulle sannolikt ha aktiverat värnplikten – så har inte skett.
– Sverige skulle inte anse sig ha råd att erbjuda uthyrning av Jas-plan till Schweiz och Brasilien i väntan på att E-versionen lämnar tillverkningsbandet (de uthyrda planen kommer tas från den nuvarande befintliga flottan).
– Förslagen om att exempelvis köpa fler stridsflyg, ubåtar och kryssningsrobotar är förslag som ska ha genomförts 2024. Det är tio år från i dag.
– Flera av beredningens representanter sågar i dag sin egen rapport, utifrån olika perspektiv. OM det varit ett så pass farligt läge som det ibland låter som, skulle man som ledamot ens sitta kvar om man nu tycker att hela omvärldsanalysen är så illa genomförd och de föreslagna konsekvenserna är så dåliga att de hotar rikets säkerhet?

Krig och fred är inte tillstånd som uppstår av sig själva. Det är effekter av beslut som fattas. Men för att vara en beredning som konstaterar att framtiden är oförutsägbar är det förvånansvärt att lösningen likväl är så given – mer pengar till försvarsanslaget. Jag är rädd för att vi nu skriver in oss i en kapprustningsspiral som vi kommer ha svårt att dra oss ur. Det kommer att bli till en självuppfyllande ond cirkel.

Om man tror att Sverige inte har någon som helst påverkan på sin omvärld kan man ställa sig frågan varför vi ens ska lägga alla miljarder på Försvarsmakten eller nya vapensystem. Om man å andra sidan tror att Sveriges agerande HAR påverkan, hur kan vi då bäst förvalta den?

Säkerhetspolitiska kriser måste bemötas med nedrustning och samarbete, inte vapenskrammel. Om Sverige menar allvar med analysen om att vi inte håller på att bli attackerade, varför då låsa fast löften om miljarder till ett militärt territorialförsvar? Varför då inte använda situationen till att förstärka det förebyggande arbetet genom att stödja demokratiska krafter och människorättsaktivister i vårt närområde – OCH annorstädes. Vi skulle sannolikt ändå ha pengar över till andra inrikespolitiska satsningar.

I går kunde jag höra FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon efterfråga ett större svenskt engagemang i FN-ledda fredsbevarande operationer. Låt inte utvecklingsländerna göra hela arbetet, sa han. Jag tycker att nedprioriteringen av internationellt engagemang är ytterst olycklig. Inte sedan 70-talet har engagemanget i FN-ledda insatser varit så lågt som det är idag.

Det civila engagemanget måste öka, vi behöver ett betydligt mer omfattande arbete kring diplomati, handel, bistånd som också är delar i den bredare säkerhetspolitiken, men vi kan också göra mer för att skydda civila som i detta nu drabbas av väpnade konflikter. Detta engagemang i kombination med en robust utrikespolitik för nedrustning och samarbete är den bästa långsiktiga säkerhetspolitiken vi kan välja.

Jag håller med om att förslag som läggs måste vara finansierade. Vi har inte oändliga resurser att röra oss med, och det finns flera politikområden som ska vägas mot varandra i statsbudgeten. Regeringen pekar på att (S) inte har finansiering för sina förslag, men regeringens eget utspel för några veckor sedan om att öka anslagen med 5,5 miljarder saknar finansiering efter 2018.
En farhåga jag har här är att eftersom flera av upprustningsförslagen som lagts inte har någon slutlig finansiering är att detta bland annat kommer få betala sig genom en ännu generösare vapenexportpolitik. Bara förra året gick exempelvis 40 procent av vapenexporten till diktaturer. Är det människor i krig och diktaturer som ska betala för våra vapensystem? Är det så vi tänker oss att vi bygger vår långsiktiga freds- och säkerhetspolitik?

Sveriges försvars- och säkerhetspolitik är verkligen helt ologisk på många sätt.

Slutligen en kommentar till Nato-debatten. Det finns mycket att säga. För många kanske det ser ut som en frestande enkel lösning och jag ser gärna mer debatt om Nato-medlemskap eller försvarspolitiken generellt. Men då ska det vara debatt också, inte ensidiga utspel. Det är till exempel viktigt att påminna om att Sverige inte var en del av Sovjetunionen och de nuvarande och potentiella konflikter inbegriper just forna Sovjetrepubliker. Jag hoppas också att vårens debatt har tydliggjort hur exempelvis Frankrike och Storbritannien har omfattande vapensamarbeten med Ryssland. Och några planer på att avsluta dem finns mig veterligen inte. De som pekar på Nato som lösningen bortser helt från det faktum att Nato-länderna själva är med och främjar den negativa utvecklingen i Ryssland. Nato är inte en del av lösningen. Det är en del av problemet.

För den som vill läsa mer har jag bloggat om försvarsdebatten tidigare. Bland annat i det här inlägget från slutet av mars: ”Precis som under kalla kriget”. Jag var med i morse i Primetime hos Expressen och kommenterade live i samband med presskonferensen. Här är en artikel därifrån.

Kommentarer inaktiverade för Försvarsberedning och valår

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Precis som under kalla kriget

Som en konsekvens av händelserna i Ukraina präglas den svenska försvarsdebatten just nu av vem som satsar mest och vem som inte gör det. SVT Agenda ska nu på söndag bland annat ha en debatt mellan försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) och Peter Hultqvist, försvarspolitisk talesperson och ordförande för riksdagens försvarsutskott (S). Den ska bli intressant att se, för skillnaderna dem emellan är inte så stora som de vill försöka få det till.

Klart är att de flesta partier försöker lansera sig som försvarsvänliga och vill ge en bild av att öppna plånboken. Framför allt vill alla påvisa handlingskraft, som reaktion på händelseutvecklingen mellan Ryssland och Ukraina. Löften om förstärkningar av och mer pengar till försvaret kommer från såväl höger som vänster.

I veckan gick exempelvis Anders Borg ut och öppnade för mer pengar till försvaret, även om det är oklart hur mycket pengar det rör sig om. Carl Bildt har tidigare meddelat att vi måste satsa på ubåtar för att behärska Östersjön (till det hisnande priset 1,5 miljarder per ubåt. Om vi bara gör denna satsning, då är vi till och med världsbäst enligt utrikesministern). Lyssnar vi till försvarspolitikerna låter det som att alla är ansvarsfulla och beredda att storsatsa, överrumplade av händelseutvecklingen kring Ukraina och Krim. Men det finns några saker som jag vill lyfta fram för att bredda förståelsen av försvarsdebatten något.

Det första är frågan om hur många av de löften om satsningar på försvaret som just nu utlovas egentligen är en reaktion på Ukraina-krisen, eller om det är konsekvensen av riksdagsbeslut som fattats långt före Rysslands annektering av Krim. Ta de ovan nämna ubåtarna som exempel. Dessa beslutades om 2010. Men används i debatten för att påvisa handlingskraft och reaktionsförmåga. Nu tycker jag förvisso inte att 3 miljarder till nya ubåtar är den bästa säkerhetspolitiska prioriteringen vi kan göra, men ni förstår förhoppningsvis min poäng.

Den andra frågan rör hur pass mycket substans det ligger i anklagelserna om vem som är bäste försvarsvän. Om vi jämför regeringens senaste budgetpropositioner med de budgetmotioner som lagts från S i riksdagen, avviker de inte på en krona från varandra. Intressant är också att minnas statsministerns kommentar på Folk och Försvars rikskonferens tidigare i år om att när budgetförhandlingarna görs, är alla i Alliansen överens om utgifterna. Men utåt sett låter det annorlunda. Nu är det förvisso valår och det är viktigt med debatt, men det är bra om den grundar sig i någon slags förankring till de politiska förslag som faktiskt läggs.

Den tredje rör frågan om att det ofta låter som att det finns en bottenlös kassakista att plocka ur när det gäller försvarsbudgeten. Jämförelser gentemot andra länder och mot BNP är vanligt förekommande. Jag vill lyfta en annan vinkel.

Att det per automatik skulle behövas mer pengar till försvaret bara för att det går bra för samhällsekonomin generellt i landet är en märklig slutsats. Försvaret måste väl utformas efter behoven, och om dessa må vi ha olika åsikter. De kritiker som säger att försvarspolitiken inte får styras av ekonomin gör ju just detta när de själva argumenterar utifrån BNP. Ett tydligt exempel på fördummande av försvarsdebatten, snarare än klargörande. Och mig veterligen har ingen sagt att Ryssland är på väg att anfalla oss.

Sveriges BNP förra året var 3634 miljarder kronor. Men detta är något helt annat än statens budget. Den låg förra året på 837 miljarder, och då var vi tvungna att låna pengar för att få ekonomin att gå ihop. BNP är inte pengar vi per automatik har tillgång till. Om vi nu skulle öka försvarsutgifterna med några procentenheter, exempelvis upp till 2 procent av BNP från dagens 1,2 procent som vissa föreslår, hamnar vi på 30 miljarder som ska läggas till på försvarsbudgeten utöver de 47 miljarder som spenderas i dag. Var är de politiska förslagen som berättar var dessa pengar ska komma ifrån? Skattehöjningar? Omfördelning från andra utgiftsområden? Om vi bara leker med tanken på att göra samma anslagshöjning i kronor på utgiftsområdet för hälsovård, sjukvård och social omsorg skulle det innebära en ökning på 50 procent.

Men nej visst, satsa på dyra vapensystem ni. Skolorna kan ju exempelvis alltid blanda bark i knäckebröden framöver.

En annan uppfattning jag tror många har, är att Sverige har gjort omfattande neddragningar på försvarsutgifterna (vilket kan vara förståeligt eftersom det låter så om man lyssnar på den offentliga debatten). Men detta är helt fel. Jag vill därför dela dessa två grafer, som är framtagna av FOI-forskaren Bengt-Göran Bergstrand. De visar utveckling över tid på försvarsutgifter både gentemot BNP och i faktiska siffror, omräknade i 2000 års respektive 2005 års penningvärde. Då ställs bilden helt plötsligt i en ny situation. Någon gigantisk nedrustning är inte att tala om. Försvarsutgifterna i Sverige är i dag i princip på samma nivå som under kalla krigets 80-tal. Jämfört med ännu längre tillbaka i tiden, har vi alltså högre försvarsutgifter i Sverige i dag än under större delen av kalla kriget.

Försvarsutgifter över tid, andel av BNP vs 2005 års penningvärde. Källa: B-G Bergstrand, FOI.

Försvarsutgifter 1991-2016, andel av BNP vs utgifter i 2005 års penningvärde. Källa: B-G Bergstrand, FOI.

Försvarsutgifter 1947-2010. Andel av BNP vs 2000 års penningvärde. Av BG Bergstrand, FOI, återgiven i boken "Säkerhetspolitik för en ny tid".

Försvarsutgifter 1947-2010. Andel av BNP vs utgifter i 2000 års penningvärde. Av BG Bergstrand, FOI, återgiven i boken ”Säkerhetspolitik för en ny tid”.

 

På tal om kalla kriget. Vi är många som är oroade över vad som kommer att hända i relationerna mellan Öst och Väst framöver. Men att fortsätta enligt kapprustningens logik innebär att vi aldrig kommer vi lyckas nå en långsiktig fred och säkerhet. Att ena sidan står och pekar på vad de gör på den andra leder oss längre bort från det viktiga arbetet för nedrustning och samarbete. Att ropa på mer vapensatsningar kommer inte lösa något. Jag är bekymrad över hur lite detta diskuterats i försvarsdebatten. Och hur liten analyskapaciteten verkar vara på att höja blicken. Om det nu är oacceptabelt med folkrättsbrott, vilket det är, måste alla behandlas lika inför lagen. Det är ett folkrättsbrott att annektera Krim. Men det var också ett folkrättsbrott att invadera Irak. Om en anser sig ha rätten att bryta lagen och rättfärdiga detta utifrån egna definierade strategiska mål, riskerar fler att göra samma sak. Resultatet? Mindre fred och säkerhet. Inte mer. Journalisten Jenny Nordberg skrev för inte så länge sedan en träffande analys av läget: ”Varför Gjorde Ingen Något?”.

Och om det nu är problematiskt med upprustning, är det viktigt att konstatera varför vi hamnade där vi gjorde. Upprustning sker i en växelverkan. Inte i ett vakuum. Om vi backar bandet tillbaka i tiden kan vi se att västs militära utgifter inte minskade i samma takt som Rysslands gjorde efter kalla kriget. Tvärtom. Rysslands utgifter störtdök, Europas (och Natos) fortsatte att vara omfattande. För den som vill kika på fler grafer på försvarsutgifter över tid rekommenderar jag denna läsning. Västvärldens militära utgifter överstiger i dag flerfalt Rysslands. Bara EU-ländernas militära utgifter är exempelvis omkring tre gånger högre än Rysslands. (Ryssland 2012: 91 miljarder USD. EU-länderna 2012: 264 miljarder USD. Källa: Sipri)

Såväl Rysslands nuvarande upprustning som Natos/Västs höga utgifter över tid, utgör därför en del av grundorsaken till varför vi står där vi står i dag. Nu kanske någon sitter där hemma och tänker att ”Men det är väl ändå för väl att västvärlden inte dragit ner på sina utgifter nu när Ryssland upprustar och agerar hotfullt”. Jag skulle i så fall vilja vända på perspektivet och ställa följande fråga: på vilket sätt har då våra höga militära utgifter hindrat Ryssland från att göra just detta? Vad kunde vi har gjort annorlunda? Spenderat ännu mer?

Länder mäter sig mot varandra, speglar sig i varandra och söker erkännande för att bli lika viktiga, eller större, än sin motpart. Detta system är inte hållbart i längden. Det är en återvändsgränd.

5 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Ryssland

I dag lanseras #antligenfredrik

I dag släppte vi ett videoklipp där Fredrik Reinfeldt sätter ner foten om vapenexporten. Stort tack till alla som har skickat uppmuntrande kommentarer, delat den och spridit vidare i sociala medier. #antligenfredrik

Vi ville tipsa Fredrik Reinfeldt att det finns potential i vapenexporten som valfråga. Opinionsundersökningar visar att en majoritet av det svenska folket är emot vapenexport från Sverige. 92 % tycker inte att Sverige ska beväpna länder där det förekommer kränkningar av mänskliga rättigheter. 78 % vill inte beväpna diktaturer. 81 % anser inte att Sverige ska sälja vapen till länder i krig.

Och vill inte Reinfeldt ta frågan, kan ju någon annan alltid göra det.

PS. Vi håller så klart på att jobba med ”Vapenvalet” – vår kartläggning av politiska partiers och ledamöters inställning till vapenexporten. Kommer i lagom tid inför valet. Håll utkik! DS.

Kommentarer inaktiverade för I dag lanseras #antligenfredrik

Filed under Vapenexport