Förtrycket och terrorn i Europas bortglömda utkant

Svenska Freds har idag tillsammans med en rad framträdande människorättsförsvarare en debattartikel på SvD Brännpunkt om situationen för MR-aktivister i norra Kaukasus. Ryssland har fällts över hundra gånger i Europadomstolen för övergrepp i Tjetjenien, men inga har ställts inför rätta i Ryssland. Det kan vi inte acceptera och EU måste tydliggöra för Ryssland att nu är det skärpning som gäller.

Se även vad Tiina Meri skriver i Sydsvenskan. Hon skriver bland annat om följande som utspelat sig i en träningslokal i Europas bortglömda utkant och återberättats av ett vittne: ”Ramzan Kadyrov gick fram till fångarna som var fastbundna. De stod upp, låg eller var upphängda i lokalen. Vakterna satte på en elektrisk apparat och Kadyrov gav order om att koppla den till den eller den personen. Han ändrade själv strömstyrka och han hade roligt när han såg hur människorna ryckte av elströmmen i kroppen. Andra fångar slog han med nävarna, han sparkade dem och slog dem med en träpåk. Han njöt av det, sen gick han.”

Missa inte heller debattartikeln i samma tidning, ”Ställ krigsförbrytarna inför rätta” av Martin Uggla från Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, samt Oleg Orlov från Memorial och tillika Sacharovpristagare i år.

Fel om Alecta

I lördagens DN (14/11), Ekonomidelen, finns en artikel om att SEB ännu inte sålt sitt innehav i klustervapenföretag (sista banken i Sverige?) men ska ha gjort det innan årsskiftet. Det står också att Alecta inte har någon policy om investeringar i klustervapenföretag, utan bara gällande personminor.

Jag riktade kritik mot Alecta för detta, eftersom själva huvudbudskapet i deras reklaminslag är ”Hos oss mår dina pengar bra”. Det är också många som har sina pensionspengar hos Alecta och inte kan flytta dem därifrån om man nu skulle vilja det pga innehavet i klustervapen. Efter artikeln i DN visade det sig att det var fel information i rapporten som angav att Alecta inte har någon policy mot just investeringar i klustervapenindustrin. Alecta antog nämligen en sådan policy i mars i år.

Det var ett mycket välkommet besked. Det framgår förvisso i artikeln i DN att Alecta inte har några investeringar. Men det är inte så tydligt som det kunde varit. Det kunde ju ha tolkats som att man visserligen inte har några investeringar idag, men kan komma att ha det i framtiden om man saknar en policy. Men det var alltså fel.

Alecta har tydligen missat att uppdatera informationen på sin webb, men nu finns den här. Den uppdaterade rapporten från Ethix och FN-förbundet kan laddas ner här.  

I vilket fall. Alecta behöver därmed inte skämmas för att investera i klustervapenföretag. Det är onekligen bra, tycker jag.

Uppdatering 19/11: Alecta kommenterar själva på sin webb.

Mor Courage på Teater Foratt

För er som har vägarna förbi Malmö innan den 13 december rekommenderas ett besök på Teater Foratt och deras uppsättning av Brechts Mor Courage.

Ett utdrag ur Sydsvenskans recension från premiären i fredags: ”Det mest anslående är skådespelarnas absoluta närvaro och den intelligenta regin. Mor Courages resa genom kriget, i Niclas Sandströms uppsättning, är ömsom lågmäld och koncentrerad, ömsom så vildsint att rekvisitan flyger genom scenrummet. Det är teater som känns från tårna till hårbotten, och Brecht får förlåta mig i sin himmel, men jag blir berörd.”

Från tårna till hårbotten var det. Missa inte!

Explosiva investeringar

Stop explosive investments heter en nyligen lanserad internationell kampanj som fokuserar på investeringar i klustervapenföretag. Det svenska nätverket mot klustervapen arrangerade idag ett frukostseminarium på detta tema.

I panelen fanns Sofia Hagman, CSR-ansvarig på KPA Pension, Dr Lars G. Hassel – programchef, Mistra samt Öhrlings PWC, Professor of Accounting, Umeå Business, Allan Emanuelsson – ansvarig Etik- och miljöanalys, DnB NOR Asset Management och jag själv.
Moderator var Maja Åberg, Amnesty International.

Både KPA och DNB NOR är exempel på investerare som inte lägger sina pengar i klustervapenindustrin. Generellt sett har mycket hänt i Sverige sedan Svenska Freds och 7:e AP-fondens debattartikel förra året. Det är många som följt efter och sålt sitt innehav i klustervapenföretag.

Varför är då det här så viktigt, kan man undra? Jo, för genom att färre och färre investeringar görs i företag som tillverkar klustervapen, desto mindre resurser får dessa att fortsätta med sin verksamhet. Det innebär en kraftig förstärkning av förbudet som sådant. Och vad ännu viktigare är, det får effekter även för de länder som inte skrivit på förbudet!

Se även debattartikeln som vi har i Sydsvenskan idag på samma tema.  Sverige drar skandalöst nog ut på ratificeringsprocessen av förbudet (man har tidigare lovat våren 2010, men nu har det stannat av…) och borde även införa en lag som förbjuder investeringar i klustervapenföretag, precis som Irland, Belgien och Luxemburg har gjort!

Tidigare inlägg om klustervapen, se här

Om du är nyfiken på hur just din bank eller pensionsförvaltare ligger till: kolla den här rapporten från Svenska FN-förbundet och Ethix

Reaching nuclear disarmament

För er som inte hade möjligheten att vara med på helgens konferens – Reaching Nuclear Disarmament - om kärnvapen och översynskonferensen av icke-spridningsavtalet NPT 2010, finns nu dokumentation upplagd på webben. Läs vad Pierre Schori, Henrik Salander, Sergio Duarte, Maj-Britt Theorin och Rebecca Johnson framförde!

Jag var själv med och lyssnade, samt modererade ett seminarium på söndagen om ungas engagemang i kärnvapennedrustning. Det var väldigt roligt och inspirerande. Den äldre kärnvapengenerationen brukar ibland muttra över att unga idag inte förstår allvaret. De har en poäng, för det är sannerligen inte en fråga som mobiliserar unga idag. Peter Weiderud, Broderskap, utryckte en liknande reflektion när han berättade kring medelåldern i olika nedrustningsfrågor. Kärnvapen: 50+, Små och lätta vapen: 20+. Jag kan inget annat än instämma.

Människor engagerar sig i frågor som ligger dem själva närmast. Förutom att de beskrivits som de verkliga massförstörelsevapnen, är små och lätta vapen den vapentyp idag som skördar flest offer. Men det fråntar inte allvaret kring det faktum att vi idag har fler kärnvapenstater än mitt under kalla kriget, då frågan mobiliserade som flest. Gamla som unga.

Jag associerade själv länge kärnvapnen med den tid då TV sände i svart och vitt, samt fick sinnebilden av de broschyrer som delades ut i folkhems-Sverige där skolbarn sökte skydd under skolbänkarna. Senare insåg jag att kärnvapenhotet består.

På mitt seminarium var vi många unga (nåja, jag får räkna mig som ung i sammanhanget…) som deltog. Men inte en enda över 30 skulle jag gissa. Vart tog de som ojar sig över ungas bristande vilja vägen, undrar man allt. Inte dök de upp på vårt seminarium i alla fall.

I panelen satt representanter från Tyskland, Nigeria, Fiji och Libanon. Sandra Fong från Fiji gav oss alla en välbehövlig påminnelse: nämligen att vi jämt och ständigt glömmer bort deras region när vi pratar kärnvapen. Jag skämdes faktiskt lite själv, eftersom jag kände mig träffad. Vi pratar alla idag, rätteligen, om det oacceptabla att kärnvapenstaterna inte nedrustar tillräckligt, att Indien, Pakistan och Israel står utanför NPT, att Iran går en oviss väg, och Nordkorea helt käpprätt åt skogen. Men vi pratar väldigt sällan om hur provsprängningarna i Stilla Havet påverkat befolkningen och miljön där.

Det borde vi göra oftare.

 

Släpp Arbi omedelbart!

Arbi Salambekovitj Chatjukaev, på hans senaste besök hos oss i Stockholm

Vi har nyss nåtts av de hemska nyheterna att tjetjenska säkerhetsstyrkor idag fört bort den tjetjenske människorättsaktivisten Arbi Salambekovitj Chatjukaev från Moskva, där han gömt sig på grund av rädsla för sitt liv.

Arbi har arbetat för den tjetjenska människorättsorganisationen Tjetjeniens mödrar som söker efter spårlöst försvunna och ger social och juridisk hjälp till anhöriga till försvunna från de båda Tjetjenienkrigen.

Tjetjeniens mödrar stöds av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen genom ett projekt finansierat av den svenska biståndsmyndigheten SIDA. Jag har själv träffat Arbi ett flertal tillfällen. Men sedan början av det här året har han varit på flykt, undan den ryska och tjetjenska säkerhetstjänsten eftersom dessa bestämt sig för att han är terrorist. Hans brott? Att han engagerat sig för att hjälpa de som drabbats av tjetjenienkrigen.

Sedan mordet på Anna Politkovskaja 2006 har flera mord på människorättsaktivister genomförts. Den 15 juli det här året mördades Natalja Estemirova, hennes kropp hittades i bakluckan av en bil utanför Grozny. I augusti hittades de tjetjenska hjälparbetarna Zarema Sadulajeva och hennes man Alik Dzjabrailov mördade, också de ihjälskjutna i bakluckan på en bil.

Tjetjeniens president Kadyrovs närmaste man Adam Delimchanov uttalades sig nyligen mycket hotfullt mot MR-aktivister i Tjetjenien och jämställde dem med terrorister och sa också att de skulle behandlas därefter. När Arbi greps blev han anklagad för just detta.

Ryska myndigheter måste omedelbart klargöra var Arbi Salambekovitj Chatjukaev befinner sig och om inga formella anklagelser kan riktas mot honom måste han omedelbart frisläppas.

Under det senaste året har allt fler incidenter med hot mot människorättsaktivister förekommit i den ryska delrepubliken. Situationen i Tjetjenien och grannrepubliken Ingusjien är spänd och flera organisationer har fått sina kontor attackerade. Ofta är det svartklädda, beväpnade och maskerade män som står för hoten och attackerna. I mars i år kom dessa män till Arbi Chatjukaevs bostad i Grozny. Arbi var bortrest och hot riktades istället mot Arbis gravida hustru och två barn. Familjen har sedan dess levt åtskilda och under jord.

Jag  är mycket orolig för att Arbi kan komma att mördas. Därför måste svenska UD vända sig till sina ryska kollegor för att be om en förklaring till det som nu händer. Det är oerhört viktigt att markera att omvärlden känner till gripandet för att därigenom minska risken för att Arbi dödas.

Låt det INTE bli så att ännu en människorättsaktivist tystas ner för gott.

För den som kan ryska finns det för tillfället, om än kort, information här. Även här finns ytterligare nyheter, på engelska.

Uppdatering: Kalle Kniivilä har också uppmärksammat Arbi. Tack, Kalle!

Mina tidigare inlägg om Tjetjenien: 1, 2, 3. Se även The Guardian och AP.

Budkavle mot kärnvapen

Sedan den 15 november 2008 har en budkavle mot kärnvapen gått igenom Sveriges kommuner på initiativ av Inger Holmlund. Lördagar kl 11.55 har en manifestation ägt rum, där politiker och aktivister från kommunerna deltagit. Norra delarna av Sverige är avklarade och imorgon, fredag, kommer den till Stockholm och Sergels torg innan den fortsätter söder ut. Här kan ni se resten av turlistan. Den uppdateras kontinuerligt.

Jag är med bland talarna imorgon och hoppas att grådasket ska ha försvunnit tills dess! Bo Bladholm (M) och Carin Jämtin (S) representerar Stockholms kommun.

Att det inte blir på lördagen den här gången gissar jag beror på den fullspäckade och magnifika konferensen ”Reaching Nuclear Disarmament – The Role of Civil Society in Strengthening the NPT” som pågår från fredag till söndag. Missa inte den!

(s)toppa vapenexporten

För er som vill veta mer om hur det går med knapparna på S-kongressen, kika här och här! S-studenter, Broderskapsrörelsen, S-kvinnor och SSU delar ut knapparna.

Heja sidoförbunden!

”Det är en köttkvarn”

Studsade just till utav det här reportaget i veckans Fokus: Svenska vapen är deras vardag, som beskriver åtta röster som på olika sätt påverkats av den svenska vapenexporten. Jag hoppas särskilt att någon på Jobbkongressen snubblar över det här och läser.

AT4 och Carl Gustav, som nämns i artikeln, är några av Sveriges största exportframgångar på vapenområdet. Flechetteammunitionen (som tillhör Carl Gustav) kan bäst beskrivas som ett pilregn som sprids när den exploderar, och liknas i reportaget vid ”en köttkvarn”.

Vill du lära dig mer om exporten av lätta vapen från Sverige, läs rapporten ”Lätta vapen från Sverige. En förödande exportsuccé”.

Bilden visar Fia-Stina Sandlunds konstverk i Bryssel

Vad då över?

Antiterroristoperationen i Tjetjenien är officiellt över. Jag har skrivit tidigare om det här och här.

Trots det fortsätter attackerna på MR-aktivister och regimkritiker, som anklagas för att vara terrorister och spioner från väst. I söndags mördades ytterligare en – Maksjarip Ausjev från Ingusjetien. Civil Rights Defenders, fd Svenska Helsingforskommittén, arrangerade den här veckan en konferens med de främsta MR-försvararna från Norra Kaukasus.

Konferensen utarbetade bland annat ett antal rekommendationer till Reinfeldt inför det kommande toppmötet med Medvedev i november. Vi skrev också under ett protestbrev mot att Ausjev mördats. Här, Oleg Orlov från Memorial och årets Sacharovpristagare sätter sin signatur.

Jag hade tyvärr inte möjligheten att delta under hela konferensen, men lyssnade på Orlovs inledningstal. Han lyfte bland annat problemet med att många stater i Väst är snabba med att stödja MR-aktivister i Kaukasus. Så länge de inte försöker komma hit mer än på kortvariga besök.

Det är tydligt, vilket också framgår av rekommendationerna, att EU måste erbjuda skydd åt de som tvingas fly för sina liv. Många människorättsförsvarare befinner sig i dagsläget på flykt på okänd ort eftersom man figurerar på FSB:s lista över ”intressanta personer”.

Enligt svenska UD är den försämrade situationen för MR-aktivister alltid uppe på dagordningen när man träffar Ryssland. Men mycket mer måste göras eftersom den strategi man följt hittills uppenbarligen inte hjälper.