Semestertiderna är här och många har säkert redan börjat sin sommarledighet. Svenska Freds tar också lite välbehövlig vila, men återkommer igen mot slutet av augusti. Då ska vi inte bara kasta oss över fredsarbetet igen, utan även ta oss an det berg av flyttkartonger som återstår att packa upp sedan vi flyttade från vårt rökskadade kontor.
Jag ska försöka hålla bloggen någorlunda uppdaterad kring vad som händer men kanske med lite lägre frekvens än vanligt.
Glad sommar så länge!
Här kommer ett sent inlägg från Almedalsveckan (1/7). Just när jag skulle posta det, försvann uppkopplingen och sen åkte jag på semester på annat håll och kunde inte uppdatera bloggen…
Igår var det debattboxning om vapenexport under titeln ”Med fred i siktet – svensk vapenexport på gott och ont”. Jag hade Andreas Ekman, generaldirektör på ISP, som motboxare på andra sidan ringen. Det finns ett referat från debatten här och det kan även ses i sin helhet på webben. IKFF har också skrivit ett inlägg om boxningsronden på sin blogg.
Andreas Ekman, ISP vs Anna Ek, Svenska Freds
Det finns ett par saker som inte framgår från varken referatet eller IKFF:s blogg. Och det är publiken. Vid i princip samtliga arrangemang hittills har publiken bestått av ”den allmänt försvarsintresserade medelsvensson” som ofta är man och snittar en ålder någonstans runt 45-60. Grovt generalisterat, ja. Men ändå.
På debattboxningen om vapenexporten var det istället en betydligt yngre publik och den annars frekvent förekommande publikrepresentanten valde att gå någon annanstans. Jag gissar på att medelåldern var sisådär 20 år yngre. Flera av våra samarbetspartners höjde faktiskt på ögonbrynen över denna markanta förändring! Vi var alla överens om att formatet och upplägget var det bästa hittills och ska vidareutvecklas till nästa år! Synd att så många missat varandra under de olika debatterna.
Jag har full förståelse för att olika frågor engagerar olika typer av målgrupper. Men det här pekar på ett allvarligt problem, som egentligen är ganska symtomatiskt för hela den säkerhetspolitiska debatten i Sverige. Vi behöver bli bättre på att mötas över gränserna och inse att vi tillsammans kan påverka och forma försvars- och säkerhetspolitiken. Vi behöver bli bättre på att bjuda in varandra till våra olika seminarier och arrangemang istället för att var och en håller sig på sin kant och placerar in varandra i olika fack utan att ens ha lyssnat på vad meningsmotståndaren har att säga.
Ambitionen med Säkerhetspolitiskt sommartorg har varit just detta. För att vi inte ska få de stereotypa debatter där paneler sitter och håller med varandra på fikonspråk i en diplomatisk anda är dessa typer av möten och debatter absolut nödvändiga. Många försvars- och säkerhetspolitiska frågor avhandlas idag i stängda rum där man bjuder in den vanliga skaran åhörare och panelister. Detta är illa. Se även Olas inlägg om SSR här. Det berör faktiskt lite grand samma tema och heter “Ingen reform av säkerhetssektorn utan civilsamhället”.
Vid ett annat seminarium idag, om alliansfrihetens vara eller inte vara, var en av huvudfrågorna just detta. Karin Enström (M), Lars Ohly (V), Allan Widman (FP), Tomas Ries från Utrikespolitiska Institutet och jag själv satt i sofforna och pratade om alliansfrihetens vara eller inte vara. En stor majoritet av befolkningen har inte hängt med i de svängningar som skett i svensk säkerhetspolitisk doktrin de senaste åren. Politiker i synnerhet och även till stor del myndigheter har inte lyckats kommunicera dessa förändringar. Neutraliteten är ett sådant praktexempel. Diskussionen kom att handla mycket om NATO och huruvida Sverige ska ansöka om medlemskap. Min poäng var att idag, när i princip alla är överens om 1) det föreligger inget militärt hot mot Sverige inom en överskådlig tid, och 2) säkerhetsbegreppet har vidgats till att innefatta insikten om att säkerhet är något man inte primärt bygger med militära medel, DÅ börjar man helt plötsligt diskutera NATO-medlemskap i Sverige (!). Därtill saknar NATO det breda register av politiska, diplomatiska, humanitära och biståndsinsatser som exempelvis EU eller OSSE har.
Karin Enström (M) och Lars Ohly (V)
De som brukar framhålla NATO som en god aktör brukar sällan ha något svar på frågan om dess kärnvapenparaply. Så var fallet även denna gång. Jag ställde frågan till både Karin och Allan, men de svarade aldrig på den. Istället kom frågan från publiken, men både Karin och Allan svarade lite väl vagt om att man visst skulle verka för kärnvapennedrustning inom Nato om Sverige gick med. Men det var på det hela taget en bra diskussion. Referat och sändning från alliansfrihetsdiskussionen finns här. Kommentar från Michael Moore från Försvarsmakten finns här.
Säkerhetspolitiken är en fråga som engagerar många. Och alldeles för viktig för att låta sig styras och påverkas av stuprörsdebatter som hålls isolerade på var sitt håll.
Kommunism, KGB, Röda Armén, upprustning, Stalin, Lenin, Trotskij, kyla, snö, alkoholism, Kalasjnikov, molotovcoctail, fattigdom, långa köer, maffia, korruption och kriminalitet. Det är ord som associeras med Ryssland enligt en undersökning som gjorts i USA och Storbritannien berättade Sverigekorrespondenten Irina Dergacheva från Itar-Tass på vårt seminarium ”Monster under sängen i säkerhetspolitiken?”.
Irina berättade också hur beskrivningar i media ofta syftar till att bekräfta gamla Sovjetbilder. Fakta anpassas för att bekräfta en redan antagen bild. Som exempel använde hon hur Lisa Bjurwald på ledarsidan i DN skrivit om att Ryssland undertecknat ett avtal om kärnvapen tillsammans med Venezuela. Ecuador skulle även vara intresserade. Men sedan visade det sig att det handlade om kärnteknologi.
Ytterligare en aspekt som lyftes av Dergacheva var hur ”vanliga” ryssars röster sällan görs hörda i västlig media, utan det handlar i princip om den politiska ledningen som det rapporteras om. Vikten av att särskilja mellan den ryska politiska ledningen och Ryssland som land lyftes flera gånger.
Detta var något som också framhölls av de övriga panelisterna Carolina Vendil Pallin (UI) och Jakob Hedenskog (FOI). Gemensamt för FOI och UI är osäkerheten kring vad som kommer att hända i Moskva framöver, t ex vid nästa val. Vendil Palin berättade att hon tror att ”Putinismen” antagligen kulminerat och att hon idag märker att det är vanligare att säga att det gick ekonomiskt bra för Ryssland TROTS Putin än att man framhåller Putins betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Hedenskog från FOI pratade om att det ändå är uppenbart att Ryssland är fixerat vid imperietanken och att dubbelstyret med all säkerhet kommer att finnas kvar framöver. Han pratade också om att Rysslandsfobin som finns i Sverige som finns faktiskt även gäller många andra länder – till exempel hur man pratar nedvärderande om USA eller Tyskland.
En annan viktig fråga som lyftes var avskaffandet av visumtvånget mellan EU och Ryssland. Samtliga panelister var överens om att samarbete och integration var något vi alla skulle tjäna på. Och mer nyfikenhet mellan länderna var något som Irina också uppmuntrade till.
Se även Carl Netteblad och Ola Sigvardsson som också bloggat om seminariet!
Värmen ligger tung över Visby. Trots sval havsbris, är det tidvis stekande hett och nästan outhärdligt varmt! Svenska Freds anlände på söndagseftermiddagen i form av generalsekreterare Ola Mattsson, projektledare inom försvars- och säkerhetspolitik Linda Åkerström och jag själv. Säkerhetspolitiskt sommartorg arrangeras för andra året i rad under Almedalsveckan och vi har ett fullspäckat program. Kika här! Man kan också titta på sändningarna härifrån live eller i efterhand beroende på vad som passar bäst.
Igår kväll (söndag) var det dags för första “Träffsäkert” som är våra kvällsmingel med debatt och gratis varm korv. Temat var krigsjournalistik och mediarapportering från konflikter. En mycket intressant debatt som behandlade svårigheten att värdera information när tempot blir allt högre – t ex via Twitter och bloggar, hur Försvarsmaktens “Combat Camera” riskerar att bidra till att nyhetsredaktionerna inte väljer att skicka korrar till de insatsområden Sverige finns närvarande i och därmed bidrar till skev rapportering (och i allmänhet blev det en hel del kritik från panelen mot Combat Camera eftersom det ytterst sannolikt är så att mycket filtreras bort innan bilder och video lämnas över till nyhetsredaktionerna), och mycket mer.
I panelen satt (från vänster) Peter Löfgren som är journalist och före detta korrespondent i Mellanöstern, Carolina Jemsby som är journalist och före detta Afrika-korrespondent samt Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet i Sundsvall. Moderator var Lars Mogensen, journalist känd från radions StudioEtt/Studio Europa och Filosofiska rummet.
Idag var det dags för ett par av de seminarier som Svenska Freds är medarrangörer till: Arktis – kallt krig eller töväder? och Från blå baskrar till EU-korvetter – vad ska Sverige bidra med militärt utomlands?.
I panelen från Arktisseminariet ser vi (från vänster) Michael Moore, utvecklingschef vid Försvarsmakten, Tomas Ries, chef för Utrikespolitiska institutet, Martina Krüger, ansvarig för klimat och energifrågor vid Greenpeace samt Niklas Granholm, säkerhetspolitisk expert vid FOI. Moderator var Hanna Zetterberg Struwe, kommunikationsansvarig, Institutet för Framtidsstudier.
Många intressanta aspekter lyftes i debatten. Vilken påverkan har fisket som nu blir tillgängligt när isarna smälter? Hur olika är ambitionerna med Arktis kopplat till ett nordiskt samarbete på försvarsområdet där Sverige, Norge och Finland har helt olika intressen? Vilka miljöaspekter finns det? Se Olas inlägg här och makthavare.se som skriver om den ryska isbjörnen här.
Lite längre rapport och referat från övriga seminarier finns på sommartorgets hemsida: http://sakerhetspolitisktsommartorg.blogspot.com/
Imorgon tisdag är det dags för ett seminarium om bilden av Ryssland i väst och bilden av väst i Ryssland under namnet “Monster under sängen i säkerhetspolitiken?”. Medverkar gör Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker från FOI, Carolina Vendil Pallin, rysslandsforskare på Utrikespolitiska institutet och Irina Dergacheva, Sverigekorrespondent för den ryska nyhetsbyrån ITAR-TASS. Ska bli mycket spännande att höra!
Och på kvällen arrangerar vi debattboxning tillsammans med Kristna Freds och Amnesty mot ISP, Anders Svärd (C) och Allan Widman (FP).
Summa sumarum så här långt är att det finns många som är intresserade av att komma och debattera säkerhetspolitiska frågeställningar. Det är bra, för det behövs!
Rättegången mot de misstänkta i fallet med mördade Anna Politkovskaja ska göras om från början. Det beslutades idag av Rysslands Högsta Domstol som annullerade de friande domarna mot de misstänkta. Både människorättsförsvarare och Politkovskajas anhöriga menade att det tidigare frikännandet var rätt eftersom utredningen varit så undermålig. Nu ska det alltså tas nya tag. Vi får se varthän det leder den här gången.
Anna Politkovskaja var en skarp regimkritiker i Ryssland och mest känd för sina skildringar och sitt engagemang mot krigen i Tjetjenien. Hon arbetade på Novaja Gazeta – en av Rysslands mest regeringskritiska tidningar. Hennes fiender var många, både inom proryska kretsar i Tjetjenien, samt i Kreml. I oktober 2006 sköts hon ihjäl i hissen utanför sitt hem.
Idag är det krigsveteranen Arkadij Babtjenko som står för rapporteringen om krigen i norra Kaukasus på Novaja Gazeta. Läs gärna en intervju från 2007 med Babtjenko här. Två böcker har han redan hunnit med att ge ut. “Krigets färger” som skildrar hans tid i Tjetjenien, samt nyligen översatta “Bilder av ett litet krig” från striderna i Sydossetien.
Flera regimkritiska journalister har de senaste åren fått sätta livet till i Ryssland. Utvecklingen är oroande och helt oacceptabel. Man kan knappt låta bli att fråga sig vem som kommer att vara nästa som nedtystad på detta hemska sätt.
Urban Ahlin (S) skrev om nedrustning i förra veckan på DN-debatt, men det är inte förrän nu som jag hittat artikeln på nätet…
Nåväl, Ahlin lyfter fram en del kritik som framförts mot Carl Bildt. Och det är inte bara Ahlin själv som riktar kritik mot Bildt. Även många framstående diplomater, förhandlare och insatta i frågan om kärnvapennedrustning kokar inombords. Jag kan intyga att jag har stött på många som är väldigt irriterade och trötta på Bildt, eftersom han förefaller sakna allt intresse för frågan.
Det är bra att nedrustning kommer upp på tapeten (lite tråkigt att bara kärnvapen behandlas dock, nedrustning kan ju även betyda konventionella vapen). Ett kommande svenskt ordförandeskap kan lägga grunden för en enad hållning inom EU inför översynskonferensen av NPT våren 2010. För att kunna åstadkomma detta finns en rad saker man kan göra. Ahlin lyfter själv fram att press behöver sättas på Frankrike (det görs mig veterligen redan från många håll), samt att Sverige bör ta initiativ till ett sekretariat för NPT (här görs inget alls). Men det finns en annan aspekt som saknas.
Dels skriver Ahlin inget om Storbritannien. Men vad som är beklagansvärt är att han inte heller nämner ett annat faktum. Tyskland, Belgien, Italien och Nederländerna har också kärnvapen. Utplacerade inom Nato:s kärnvapenparaply.
Detta är det INGEN politiker som vågar kritisera, utan så fort någon ställer en fråga om vad de avser göra för att sätta press på dessa fyra länder drar man öronen åt sig. Politker som tjänsteman.
Hur kommer det sig att det finns kärnvapen utplacerade i Europa mer än 20 år efter att Kalla kriget tog slut frågar jag mig. Hur kommer det sig att vi ska tala högt om och kritisera Iran men inte Tyskland?
Många är det som tror att värnplikten slopas i och med Pliktutredningens slutbetänkande som kom idag. Rubrikerna i massmedia ger sken av att värnplikten försvinner. Måhända är det okunskap eller rentav illvilja. Men detta är fel, fel, fel.
Kopierat ur utredningen: “Lagen om totalförsvarsplikt bibehålls dock och kan vid behov tillämpas fullt ut.”
Plikten läggs alltså vilande och inget annat.
I Svenska Freds välkomnar vi utvecklingen mot mer utav frivillighet. Både av ideologiska skäl, men också för att omvärldsutvecklingen pekar på att plikten spelat ut sin roll. Men vi hade gärna sett att plikten helt avskaffades. Nu läggs plikten vilande för att kunna aktiveras igen vid ett försämrat omvärldsläge. Vad det är för ett försämrat omvärldsläge som ska inträffa har jag inte sett någon beskrivning av, men jag kan ju ha missat den.
Att pliktlagen blir könsneutral ses nog av många som ett framsteg. Men jag menar att det snarare bygger på ett orimligt resonemang. Först insåg man att man felaktigt pliktat in halva befolkningen. Detta vill man nu råda bot på genom att också plikta in den andra halvan. En utökning av tvånget innebär förvisso att det fördelas jämt mellan könen. Men det kvarstår likväl. Tvånget blir inte mer uthärdligt bara för att det delas av flera.
Nu hör vi även hur värnpliktskramarna från olika håll är kritiska till att folkförankringen försvinner om vi tar bort plikten. Värnplikten har ansetts stärka den nationella identiteten och skapa en tydlig demokratisk länk mellan folket och försvaret. Ett försvar där medborgarna aktivt deltar anses även ge legitimitet till det statliga makt- och våldsmonopolet. Annars riskerar man att tappa den demokratiska kontrollen och insynen i försvarets verksamhet. Men, håller verkligen detta argument? Självfallet inte. Ett annat statligt våldsmonopol, polisen, står under demokratisk kontroll utan att det för den skull höjs röster för att det skulle krävas medborgerlig plikt för detta.
Det är ytterst lite som pekar på att den folkliga förankringen skulle öka genom tvång. Snarare är det nog så att det motverkar sitt syfte.
Totalförsvarsplikten behöver inte utvecklas. Den behöver avvecklas.
Förresten, på förslag ligger att kalla den nya personalkategorin för “rekryter”. Blir det namnbyte till Rekrytrådet då?
Det jäser vidare i norra Kaukasus. Igår utsattes Ingusjiens president Junus-Bek Jekvurov för ett självmordsattentat men överlevde. Kalle Kniivilä skriver som vanligt mycket kunnigt och initierat, här om bakgrunden kring hur det gick till när förre presidenten Murat Ziazikov fick sparken och ersattes av Jekvurov.
I grannrepubliken Tjetjenien är antiterroristopernationen formellt slut, men oroligheterna ligger kvar och pyr under ytan. Där, som på många andra ställen i de sydryska delrepublikerna.
Alexei Malasjenko på Carnegiecentret i Moskva kommenterar händelsen: ”Ledarna i Moskva är helt maktlösa. Men de har skapat situationen själva genom att låta den lokala eliten styra”.
Nyligen bestämde konstitutionsdomstolen att 11 av de etniska republikerna (dvs inte bara i Kaukasusregionen) måste stryka alla skrivelser om suveränitet i sina egna lagar, i ett försök att centralisera makten till Moskva. Helt i strid med sin egen konstitution, eftersom Ryssland är en federation… Det skulle inte vara förvånande om beslutet ses som en form av bestraffning av de berörda republikerna.
Att reda ut maktförhållandena i Kaukasus (eller Ryssland för den delen) är inte någon lätt uppgift. Men vad som är klart är att missnöjet bland olika folkgrupper är fortsatt stort.
Jan Blomgren skriver i SvD: ”Samtidigt som situationen i Tjetjenien stabiliserats jäser det alltså utanför dess gränser, framför allt i Dagestan och Ingusjien. Efter mordet på Dagestans inrikesminister i början av juni reste den ryske presidenten Dmitrij Medvedev till Dagestan för att på plats diskutera problemen. Under de senaste tre veckorna har en president, två ministrar och en högt uppsatt domare utsatts för terrordåd i regionen och risken är stor att våldet trappas upp ytterligare.”
Jag instämmer i stort sett med hans analys. Med en reservation. Situationen i Tjetjenien må ha stabiliserats. Men det förklarar ändå inte det faktum att människorättsaktivister från vår samarbetsorganisation Tjetjeniens mödrar sett sig tvingade att fly utomlands av rädsla för sitt och sina familjers liv.
Logiken säger att när antiterroristoperationen nu är över, borde människorättsförsvarare som söker efter försvunna människor från krigen inte behöva vara rädda för att anklagas för att vara just terrorister. Så är tydligen inte fallet.
Uppdatering 24/6: Kniivilä skriver idag i Sydsvenskan om händelsen i Ingusjien. Finns än så länge bara i papperstidningen och på hans egen blogg.
Det jäser vidare i norra Kaukasus. Igår utsattes Ingusjiens president för en självmordsbombare men undkom med livet i behåll. I Tjetjenien är antiterroristopernationen formellt slut, men oroligheterna ligger kvar och pyr under ytan. Där, som på många andra ställen i de sydryska delrepublikerna.
Alexei Malasjenko på Carnegiecentret i Moskva kommenterar händelsen: ”Ledarna i Moskva är helt maktlösa. Men de har skapat situationen själva genom att låta den lokala eliten styra”.
Nyligen bestämde konstitutionsdomstolen att 11 av de etniska republikerna (inte bara Kaukasus) måste stryka alla skrivelser om suveränitet i sina egna lagar, i ett försök att centralisera makten till Moskva. I strid med sin egen konstitution, eftersom Ryssland är en federation… Det skulle inte vara förvånande om beslutet ses som en bestraffning av de drabbade republikerna.
Att reda ut maktförhållandena i Kaukasus (eller Ryssland för den delen) är inte någon lätt uppgift. Men vad som är klart är att missnöjet bland befolkningen och olika folkgrupper är stort.
Jan Blomgren skriver i SvD: ”Samtidigt som situationen i Tjetjenien stabiliserats jäser det alltså utanför dess gränser, framför allt i Dagestan och Ingusjien. Efter mordet på Dagestans inrikesminister i början av juni reste den ryske presidenten Dmitrij Medvedev till Dagestan för att på plats diskutera problemen. Under de senaste tre veckorna har en president, två ministrar och en högt uppsatt domare utsatts för terrordåd i regionen och risken är stor att våldet trappas upp ytterligare.”
Jag instämmer i stort sett med hans analys. Med en reservation. Situationen i Tjetjenien må ha stabiliserats. Men det förklarar ändå inte det faktum att människorättsaktivister från vår samarbetsorganisation Tjetjeniens mödrar sett sig tvingade att fly utomlands av rädsla för sitt och sina familjers liv.
Logiken säger att när antiterroristoperationen är över, borde människorättsförsvarare inte behöva vara rädda för att anklagas för terrorism. Så är tydligen inte fallet.
Idag lämnade vi in en anmälan till JK. Anledningen? Att Christer van der Kwast tilldelats på tok för lite resurser till sin utredning om mutaffärerna kring Jas Gripen. JK måste granska huruvida Rikspolisstyrelsen, som är den ansvariga myndigheten för resursfördelningen, har agerat rätt. Vi har också lämnat in en polisanmälan, eftersom det framkommit att olika intressen försökt påverka eller rentav hindra utredningen eftersom den skadar Sveriges anseende som affärspartner.
Dagen har kantats av en rad inslag i media som kan vara intressanta att höra. Först ut var P1 Morgon och en intervju mellan Sven Bergman från Uppdrag Granskning och statsåklagare Nils-Eric Schultz. OECD kritiserar Sverige för att man lagt ner Jas-utredningen och ifrågasätter huruvida man satsat tillräckligt med kraft i ärendet. Statsåklagaren välkomnar själv kritiken.
Transparency International, som tar fram ett index på hur pass korrupt ett land är, ser Sveriges agerande som medelmåttigt. I deras nästkommande rapport kommer Sverige att degraderas. Gemene man har nog bilden av det korrupta landet som liggandes långt bortanför de svenska gränserna. Tyvärr tror jag inte så är fallet, och det är bra att TI agerar.
Sedan kom 12.30-Ekot, där jag blev intervjuad i ett längre inslag om resursbristen i allmänhet för denna typ av utredningar och att man förefaller vilja lägga locket på. Det var intressant att höra statsåklagaren kommentera hur allmänheten och omvärlden riskerar att tappa förtroendet för hur Sverige ska kunna hantera större korruptionsutredningar. ”Ja, jag skäms ju själv”, säger Nils-Eric Schultz.
Lagom till kvartifem-ekot var det dags för rikspolischefen att besvara kritiken (han nämnde inte vår anmälan…) och menade att detta var något helt nytt som framkommit. Det dröjde inte länge förrän en arg Christer van det Kwast kommenterade detta i nästkommande Eko-sändning: ”Den frågan har varit aktuell under lång tid och har också diskuterats mot Rikspolisstyrelsen i form av rikspolischefen, mot rikskriminalchefen, mot länspolismästaren i Stockholm. Det har varit en lång historia med många inslag. Att säga att han är oinformerad, det förvånar mig högligen”.
Vidare säger han till TT: “När rikspolischefen inte ens vill kännas vid någon kunskap om detta blir jag ganska förvånad för att uttrycka mig försiktigt [...] I nästan två år har vi inte gjort annat än tjatat för att hitta en lösning på det här problemet”.
Jag väntar med spänning vad som kommer härnäst. Något säger mig att det ligger en hund begraven här någonstans. Lite oklart exakt var och på vilket sätt. Men visst känns det som att det finns en hel del som inte står rätt till? När kommer någon av regeringspartierna reagera?
S satt själv i regeringsställning när affärerna genomfördes och lär inte våga öppna upp för kritik. M har jag tyvärr inte så mycket hopp om. MP har varit ute – när kommer FP, KD och V?
Se också: SvD, Aftonbladet, GP
Som vi tidigare befarat, meddelade Christer van der Kwast igår att han beslutat att lägga ner utredningen om mutor i samband med Jas-affärerna med Sydafrika, Ungern och Tjeckien.
Jag tycker detta är mycket olyckligt av flera anledningar. Den främsta anledningen är att det borde ligga i allas intresse att utredningen genomförs i sin helhet för att få klarhet i om mutor betalats ut eller inte. Istället bäddar det nu för att misstankarna ligger kvar och att känslan av att politiska påtryckningar gjorts för att främja industrins intressen.
En annan oerhört väsentlig anledning är, precis som Peter Eriksson (MP) skriver på DN debatt idag, det faktum att Sverige och svenska allmänheten som satsat miljarder i Jas-projektet, men kommer antagligen aldrig får reda på sanningen om vad som sannolikt är den största muthärvan i Sveriges historia. Senast vi räknade på kostnaderna för Gripenprojektet var summan som var och en bidragit med via skattesedeln uppe i omkring 10 000 kr per person. Hur stor andel av dessa pengar ligger nu i vapenhandlares smutsiga kassaskrin?
Man ska också komma ihåg att stora vapenaffärer som Jas alltid är starkt understödda av regeringsrepresentanter, som ofta personligen är med och deltar i möten för att underlätta och främja exportaffärer.
Jag tycker det är oerhört upprörande att skattepengar används på ett sådant sätt. Särskilt eftersom det idag, rätteligen, granskas kring korruption i biståndet. Därför borde det väl i rimlighetens namn finnas samma granskningspatos när det gäller vapenaffärer (eller annan verksamhet för den delen…)?!
Trots att man i England, Tjeckien, Sydafrika, Österrike, Schweiz, Liechtenstein och USA är eniga om att mutor har förekommit och har utredningar i full gång, väljer Sverige alltså att lägga ner. Skandalöst!
