Category Archives: Afghanistan

Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Samma dag som regeringen offentliggjorde beslutet att återinföra värnplikten presenterades den offentliga utredningen för Sveriges insatser i Afghanistan. Det första beskedet föregicks av ”ett försämrat säkerhetsläge”, det andra av en tolv år lång insats i Afghanistan.

Svenska Freds och SAK har varit några av de aktörer som krävt en oberoende utredning av de svenska insatserna i Afghanistan. Att det nu var dags för en sådan att presenteras var därför välkommet. Tone Tingsgård, som lett utredningen, redogjorde för att få av de mål som sattes upp har uppnåtts. I likhet med utredningen av den norska insatsen konstateras att det enda egentligen mätbart positiva är att Sverige visat Nato att vi är att räkna med. Vilket säkert kan ha betydelse för ett Nato-medlemskap.

Ur rapporten: ”Försvarsmakten anför också att man genom deltagandet i flera Natoledda insatser har byggt upp ett förtroende som betrodd och kompetent partner genom att vara en ansvarstagande truppbidragare. Försvarsmakten bedömer att detta har gett insyn och medinflytande i Nato, vilket har underlättat nationella besluts- och beredningsprocesser.”

Så för försvaret själva och för Sverige var den militära insatsen alltså till nytta. För freden i Afghanistan däremot ser resultaten inte lika lovande ut.

Ur rapporten: ”Det svenska militära engagemanget har inte lyckats uppnå den övergripande målsättningen att bidra till hållbar säkerhet…Säkerhet och stabilitet har inte uppnåtts och den väpnade konflikten fortgår och har ökat i omfattning och intensitet. Säkerhetsläget är svårt i nära nog hela landet.”

Som minst tros de ekonomiska kostnaderna för de militära insatserna i Afghanistan 2002-2014 landa på 11,1 miljarder kronor, men det finns enligt utredningen anledning att tro att de faktiska kostnaderna har varit avsevärt högre. På frågan om det varit värt det svarade Tingsgård: ”Om vi lärt oss något av det här kan det ha varit värt insatsen.”

Några timmar tidigare hade vi fått veta av försvarsminister Peter Hultqvist att värnplikten ska återinföras och att unga personer från och med juli ska tvingas till plikttjänstgöring om inte tillräckligt många ansluter sig frivilligt. Säkerhetslägets försämring har gett regeringen mandat att återinföra något som ska vara vilande i fredstid.

Vad är motsatsen till fredstid? Krigstid? Är det vad vi befinner oss i just nu? Ska vi satsa alla ekonomiska resurser på att ”höja trösklar” för yttre angrepp?

Jag är beredd att hålla med försvarsministern om att vi på många sätt märker av ett försämrat säkerhetsläge. Ett exempel är den försämrade säkerhet som nedskärningarna inom förlossningsvården har inneburit för dem som behöver den. Förlossningsavdelningar stängs och kvinnor får gå snabbkurser i att föda barn i bilen. Själv hade jag inte levt idag om jag bott längre än en timme från ett sjukhus när jag skulle föda mitt senaste barn. Jag hade dött av blodförlust. Jag överlevde tack vare suverän sjukvård och tack vare lyckan i att vara bosatt i en storstad. Säker och tillgänglig vård är en oerhört viktig samhällsfunktion såväl i freds- som i krigstid.

Barnmorskor, läkare och de som överlevt eller står inför traumatiska förlossningar varnar högljutt om att det endast är en tidsfråga innan någon dör. Det är ett akut försämrat säkerhetsläge för många kvinnor där mer resurser behövs. Men det är en enorm skillnad när röster istället höjs från Försvarsmakten om att vi saknar beredskap inför något som kanske kan hända. De rösterna tas på betydligt större på allvar, då måste något göras nu.

Vi som väljer att lära något av historien vet att säkerhetsläget i världen inte förbättras av upprustning. Det finns hur många exempel som helst som visar på det. Nu har Sverige lagt minst 11 miljarder kronor på en insats i Afghanistan för att förhoppningsvis lära sig något av det.

När ska vår feministiska utrikespolitik färga av sig på försvars- och säkerhetspolitik? När ska vi ta tag i den förlegade patriarkala bilden av att upprustning och avskräckning är ett fungerande sätt att skapa säkerhet? När ska brister inom andra viktiga samhällsfunktioner som exempelvis skola, förskola, vård och fungerande infrastruktur tas på samma allvar?

Unga röster fick frågan vad de tyckte om återinförd värnplikt i SVT Rapport och gav blandade omdömen. ”När det gäller militärtjänst handlar det om att ta liv och att offra sitt eget liv och det ska man aldrig bli tvingad att göra”, sa en av de intervjuade. En annan sa: ”Det är väl bra så att vi får lite ordning i samhället.”

Tone Tingsgård drog en uppgiven suck på presskonferensen. Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Resultatet är långt ifrån det önskvärda. Förhoppningen är att någon lär sig något av detta.

Säkerhetsläget “har försämrats”, värnplikten ska återinföras och försvarsanslagen höjas. Enigheten är fullständig, riksdagen “jublar”. Pengar som kunnat läggas på medling, diplomati, fredsbyggande, stärkande av mänskliga rättigheter och våldsförebyggande arbete, ska läggas på krig. Minst 11 miljarder kronor har lagts på en misslyckad militär insats i Afghanistan.

När ska vi börja prata om resurserna som läggs på militära medel och som skulle kunna gå till andra insatser som bättre främjar både mänsklig säkerhet och internationell fred och säkerhet? Hur många fler miljarder ska gå till försvaret? Till vapenindustrin? Utan en kritisk debatt och till vilket pris? På bekostnad av vems säkerhet?

Svenska Freds välkomnar att utredningen nu presenterats med en tydlig kritik på flera viktiga områden. Vi är många som har varnat för en sammanblandning mellan OEF, USA:s antiterroroperation, och den FN-sanktionerade ISAF-styrkan och att glidningen från fredsfrämjande till aktivt krigförande skulle leda i helt fel riktning. Vi har också varnat för riskerna med civil-militär samverkan och för hur militariseringen av biståndet påverkat möjligheterna för humanitära organisationer och utvecklingsaktörer att utföra sitt arbete. Vi har också kritiserat bristen på öppenhet från beslutsfattare till den svenska befolkningen kring vad den militära insatsen i Afghanistan egentligen innebar. Allt detta bekräftar nu utredningen.

Vad välkommet och uppfriskande det hade varit om utredningen dessutom vågat ta steget att säga: “Med militära medel uppnådde vi mål som kom Sverige och försvaret själva till del. Den viktigaste lärdomen är att vi hade en övertro till vad militära medel kunde åstadkomma. I framtiden måste vi våga ifrågasätta om Sverige verkligen ska bidra militärt eller om våra krafter och resurser inte är bättre investerade på annat håll.”

I en intervju angående Donald Trumps militära satsningar sa utrikesminister Margot Wallström tidigare i veckan till SvD: ”Jag tror att vi måste ändra på talesättet ´om du vill ha fred ska du rusta för krig´….Vill man ha fred ska man rusta för fred och investera i sådant som skydd av mänskliga rättigheter och pressfrihet.”

Hur länge ska det behöva dröja innan vi får se ett nytänkande inom försvars- och säkerhetspolitiken?

>> Läs mer om vad Svenska Freds tycker om att återinföra värnplikten.

>> Svenska Afghanistankommittén om de svenska insatserna i Afghanistan.

Kommentarer inaktiverade för Vill vi ha fred måste vi rusta för fred

Filed under Afghanistan, Aktuella frågor, Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Internationellt arbete, Konflikthantering

När det händer någonstans du varit

I fredags förra veckan omkom 21 personer i en attack från talibanska självmordsbombare på restaurangen Taverna i Kabul, inklusive dess ägare. Det var ett uppskattat ställe av många. Och en av få restauranger där afghaner tilläts komma in (en policy som infördes efter protester från internationella gäster).

Så är det tyvärr. På de restauranger och ställen där internationella gäster, diplomater och biståndsarbetare går för att äta är det sällan afghaner får lov att komma in. Av säkerhetsskäl hålls de utanför västerlänningarnas samlingsplatser, sägs det.

Det var med blandade känslor jag var i Kabul i början av december. Mina intryck kan behjälpligt sammanfattas i att det var surrealistiskt, nyfikenhet, trevliga och varma människor, fattigdom, dålig luft, trafikkaos. Beväpnade vakter och poliser bakom sandsäckar och torn. Och en tryckt tystnad på kvällarna. Knappt några böneutrop hördes. Allt detta skapade en väldigt speciell känsla som det är svår att sammanfatta i ett par enkla meningar. En av de saker som gnagde inombords, förutom den uppenbara fattigdomen, bristen på utveckling, internationella representanter och institutioner som sitter bakom höga murar och knappt lämnar sina områden, var just restaurangernas apartheid mot den egna befolkningen.

Måna om att följa alla säkerhetsdirektiv vi fått, gick vi sällan till samma ställen som afghanerna själva, utan vi gick till just dessa mötesplatser för utrikes gäster och besökare. Av säkerhetsskäl, som vi hade fått förklarat för oss. Risken att kidnappas om vi rörde oss ensamma för länge ute på gatorna på fel ställen var för hög. Och vad gör man då? Man går dit man blir tillsagd. Medveten om den absurda och förödmjukande uppdelningen mellan västerlänningar och afghaner, men också medveten om ett ökande missnöje med en internationell militär närvaro som sammanblandats med den civila. Om utsuddade gränser och frågor om vem som egentligen representerar vem.

Inför avresan var det väldigt många av mina nära och kära som bad mig att vara extra försiktig. Jag förstår dem så klart. Afghanistan är ett land i krig. Och jag skulle vara där. Förvisso i den relativt säkra och stabila huvudstaden, men man visste ju aldrig om det värsta skulle hända. Jag svarade att ”Ja jag lovar, vi ska vara kloka och inte försätta oss i några riskabla situationer och ta hand om oss”. Det är på ett sätt klart att man oroar sig för dem som står en närmst. Men egentligen ville jag bara svara ”Jo jag ska vara försiktig. Men vet du vad. Det bor faktiskt människor i det landet. Som lever hela sina liv där. Som lever med riskerna och hoten varje dag.”

I samma stund som vi oroar oss för de som vi håller mest kära, borde vi påminna oss om att alla de människor vi aldrig kommer att lära känna eller möta också har en familj eller en nära vän som oroar sig precis lika mycket. Afghanska dödsoffer blir, i bästa fall, små siffror i en lång brödtext, medan omkomna västerlänningar blir stora rubriker. Vi står oss själva närmst. Men någon annan har också ett vi som står den nära. I Afghanistan. I Syrien. I Centralafrikanska republiken. Och i alla andra krig som pågår.

Allt detta ställdes på sin spets i fredags. Även vi har varit på Taverna vid våra besök i Kabul. Ägaren var, som alla som träffat honom kan intyga, oerhört vänlig och tillmötesgående. Det är många som har beklagat och uttryckt sorg över terrordådet och jag kan inte annat än instämma. Det är en stor förlust och sorg att dessa människor inte längre finns med oss. Precis som att det är ett förbannat misslyckande att afghaner fortfarande dör av saker som undernäring, brist på vård, eller terrordåd. Efter terrordådet på Taverna tänkte jag på alla människor i Afghanistan som omkommit i kriget hittills. På de som inte har möjligheten att äta sig mätta för dagen, utan tak över huvudet.

Vi – du, jag, det internationella samfundet – måste kämpa vidare för att förbättra deras levnadsvillkor. Vi kan inte acceptera att de får fortsätta leva i denna djupa fattigdom som präglar landet. Vi måste fortsätta vårt arbete för att de själva ska kunna bestämma om de ska få gå på en fin restaurang eller om de vill äta hemma bakom ett par välbyggda väggar i ett tryggt hem. Där barnen får lov att gå till skolan och där män och kvinnor inte särbehandlas. Där krigsherrar och terrorister inte dikterar hur saker ska vara. Och för en värld där vi inte gör skillnad på människor och människor.

Jag kom att tänka på en bild från en annan restaurang som många går till i Kabul. På den gulmålade innergården finns olika målningar på väggarna, men alla i samma tema. När jag kom hem till Stockholm igen i mitten av december valde jag ut en av de målningar och sparade den som skärmsläckare i min mobil. Jag kommer ha kvar den där ett bra tag. Som en symbol och vägvisare för vägen framåt. För en värld där alla kan leva i fred och äta sig mätta. Vid samma bord.

Taverna, Kabul

Väggmålning i Kabul

Kommentarer inaktiverade för När det händer någonstans du varit

Filed under Afghanistan

En önskelista för 2014

Förra året var det år Svenska Freds fyllde 130 år. Jag vet inte om den samling politiker från såväl höger som vänster som samlades på det centralt belägna Hotell Rydberg i Stockholm tänkte sig att vi fortfarande skulle vara verksamma i dag. Kanske skulle de vara förvånade över hur lite som har hänt med försvarsdebatten i Sverige. Att det fortfarande i dag finns röster som pekar på upprustning och vapenindustristöd snarare än en enad samling beslutsfattare som dragit upp linjerna för en framåtsyftande politik för fred och nedrustning. Men jag tror i alla fall att de skulle ha blivit väldigt glada över att deras förening i dag är en stark organisation som växer. De två senaste åren har vi ökat vårt medlemsantal med 50 procent. Det visar att det finns människor i Sverige som tror på freden och att det behövs en fredsorganisation som både kan driva debatt i Sverige och stödja fredsorganisationer i andra länder.

Förra året var också ett år som i stort dominerades av en försvarspolitisk debatt kring enveckasförsvar, Ryssland och Gotland, och Jas Gripen. Snart börjar Folk och Försvars rikskonferens och jag kommer att ha anledning att återkomma kring försvarspolitiken i ett antal inlägg här på bloggen de kommande dagarna. Jag kommer att vara med på konferensen i år. Hör gärna av dig här, på epost eller på Twitter om du vill ge tips på något du tycker att jag borde försöka lyfta på plats.

2014 är det år Sverige inte har haft krig på 200 år. Jag vet inte om regeringen har några planer på att fira detta, men klart är att denna bild behöver problematiseras. På vilka grunder har vi byggt denna fred? Och vilken fred är det vi har haft? Ofta hör vi debattörer och beslutsfattare exempelvis prata om att neutraliteten tjänade oss väl. Men man ska komma ihåg att det byggde på skyhöga rustningskostnader och en omfattande vapenexport. Fredsbegreppet behöver vidgas. En som har lyft fram ett antal bra exempel på saker värda att fira detta år är Peter Wallensteen som skriver en krönika på sista sidan i senaste numret av fredstidningen PAX.

Ett framsteg som gjordes förra året inom vapenfrågorna var att det slutligen förhandlades fram ett internationellt vapenhandelsavtal, ATT. Det har inte trätt i kraft än och mycket återstår att göra men det kan komma att bli ett steg framåt för att se till så att vapen inte används för att kränka mänskliga rättigheter och begå övergrepp. Det togs också en rad fredsinitiativ förra året, som inte fått så mycket utrymme i massmedia. Vi går igenom ett antal av dem i Peace Monitor. Rättsprocessen i Guatemala är ett exempel på hur det juridiska instrumentet kan skipa rättvisa och sända en signal till andra statsöverhuvuden om att folkmord och övergrepp inte är något som bara passerar. Du kan också läsa om hur japanska organisationer försöker försvara landets fredsklausul som finns inskriven i deras konstitution när politiska förslag rests för att ta bort den. Många sidor i våra tidningar fokuserar väldigt mycket på alarm och kriser, vilket så klart också måste belysas. Men om vi inte pratar om och lyfter fram alla de initiativ som tas med fredliga medel riskerar vi att glömma bort att de finns och vi stirrar oss blinda på militären som konflikthanterare som enda alternativet. Jag hoppas att vi under 2014 kan få läsa om fler fredsinitiativ i massmedia.

I samband med att den militära närvaron i Afghanistan dras ner det här året kommer det sannolikt bli en debatt om vad den åstadkommit. Jag hoppas på en nykter och ärlig debatt som inte bara lyfter fram framstegen, utan även vågar ta i misstagen. Min känsla är att just nu sitter alla och väger formuleringar i beslutsunderlag och dokument som inte alls vill ta i det senare. Men insatsen måste utvärderas. Det är något konstigt i argumentet att ”nu är det så säkert att vi kan avveckla för titta på allt bra vi gjort”, när vi samtidigt vet att antalet dödsoffer i Afghanistan är rekordhögt.

Sen har jag också en stilla önskan om att världens demokratier börjar uppföra sig som sådana. Att alla som säger sig vilja främja människors fri- och rättigheter verkligen gör det och inte fortsätter den morfning över i skendemokrati där diverse skumraskaffärer pågår bakom kulisserna. Jag tänker på Prism, kriget mot terrorismen, stängda gränser och för svensk del FRA-avslöjandena, Saudivapen och mutorna inom försvarsbranschen, bland annat. Att beväpna diktaturer och krig och sedan sända tillbaka människor på flykt som sökt sig hit från dessa länder är andra exempel. Att Edward Snowden får en fristad i Ryssland och inte här är inget annat än en skam för västvärlden där billiga poäng kan plockas av auktoritära ledare som är allt annat än demokratiska och måna om att värna mänskliga rättigheter.

En annan fråga som har vuxit inom mig under den tid jag varit ordförande för Svenska Freds är den ojämställdhet som präglar vår tid och hur det relaterar till fredsfrågor. Dels ser jag personligen ett tydligt mönster i vem det är som sätter sig och skriver ett argt eller nedsättande mail till mig när jag varit med i massmedia. Speciellt om vi kritiserat potensprojektet Jas Gripen. Det är bara män. Hela tiden. Nu kan det förvisso vara så att alla namn inte är korrekta eller att kvinnor generellt tycker att de har viktigare saker för sig än att kritisera mig, men mönstret är tydligt. Det är intressant. Varför är det så provocerande med kvinnor som har åsikter om samhället? Varför är det så upprörande att kvinnor har rätt att vara med och bestämma? Beats me. Nu ser så klart kampen för jämställdhet väldigt olika ut i världen och kvinnor lever under olika förutsättningar i olika länder. Jag har det jämförelsevis väldigt bra. Men för att freden ska nås är jag övertygad om att mänskliga rättigheter och jämställdhet är fundament vid sidan om nedrustning och samarbete. Detta måste sättas mer centralt både i vår inrikes- och utrikespolitik.

2014 kommer också bli ett år då kampanjerna för att förbjuda kärnvapen och killer robots tar fart. Jag ser fram emot att vara med i dessa. Det är något speciellt med internationella gräsrotskampanjer. Det skapar en extra stark känsla när man vet att vi är många över hela världen som jobbar tillsammans för ett bra ändamål.

Krigen i Syrien och Kongo har legat som skärvor i mitt hjärta läge nu. Syrien verkar alla ha glömt bort sedan Assad gick med på att kemvapnen skulle förstöras. Kongo verkar ha glömts bort för att… det ligger i Afrika och inte anses vara en grogrund för terrorister som hotar västvärlden? Vi behöver alla använda våra krafter och goda idéer på hur vi ska kunna få ett stopp på dessa hemska eländen som pågår dagligen, där och annorstädes.

Så ska 2014 bli det år då vi står upp för det vi verkligen säger oss vara? Ett land som kämpar för demokrati, fri- och rättigheter, fred och utveckling? Vi i Svenska Freds kommer i alla fall fortsätta vårt arbete och vår kamp för en mer fredlig och demokratisk värld. Var så säker.

2 kommentarer

Filed under Afghanistan, Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Vapenexport

Freden byggs med civilsamhället

Få tror att talibanerna kommer att komma till makten igen. Men osäkerheten kring hur framtiden i Afghanistan kommer att se ut finns ändå. I dag har Sverige presenterat en proposition för deltagandet i den militära insatsen i Afghanistan. Det militära engagemanget ska minska och det civila öka är dagens budskap. Med reservation för att utifall säkerhetsläget försämras kan det komma att påverka det svenska militära bidraget. Även det civila stödet på 8-8,5 miljarder kronor är avhängigt ett antal reformer som regeringen i Kabul har att genomföra.

Carl Bildt är intervjuad i DN och vill se en utvärdering av insatsen. Det är bra. Men vad är det för mål som ska utvärderas emot? Vid flera tillfällen då vi och våra kollegor i andra fredsorganisationer haft samtal med företrädare för Försvarsmakten har svaret varit: det kan vi inte utvärdera för det finns inga mål på det sättet.

En utvärdering måste likväl försöka göras. Och där är jag rädd för att det kommer att sliras en hel del i svängarna. Trots upprepade uppmaningar från såväl militära bedömare som fredsrörelsen om att det under många år gick åt fel håll i den militära strategin, är jag rädd för att den politiska slutsatsen ändå kommer att vara att insatsen till övervägande del har varit klart godkänd, samt att några mindre kritiska lärdomar lyfts fram.

Engagemanget för en fredlig utveckling i Afghanistan måste fortsätta. Arbetet är inte slut bara för att många länder nu planerar ett tillbakadragande. Det betonas i propositionen att Sverige numera ska ha en utbildande och rådgivande roll. Men försvinner ansvaret bara för det? Det krävs att frågor som ”Vem är det vi har vapentränat egentligen” och ”Vilka aktörer är det vi har gjort starka” ställs. Likaså i den civila delen: ”Vem får ta del av den ekonomiska utveckling vi satsar på att främja”. Utvecklingssamarbetet med Afghanistan är starkt präglat av ekonomisk utveckling. Inget fel med det i sig, men det är viktigt att se till så att inte den politiska eller sociala utvecklingen faller i skymundan.

Och vad vore inte bättre än att fråga det afghanska civila samhället vad de anser har varit bra och dåligt. Det var väl ändå först och främst för den afghanska befolkningens skull vi var där. Civila samhället måste ha en betydande roll i fredssamtalen. Mycket tilltro sätts till Höga fredsrådets samtal med talibanerna, men flera afghanska organisationer pekar på att civila samhället inte är tillräckligt inkluderat i fredsprocessen. Ett fredsavtal som innefattar bred representation av alla berörda grupper har högre sannolikhet att kunna bidra till en långsiktig fred än vad ett samtalsforum med få representanter gör. Detta är ett konkret krav Sverige kan ställa framöver på regeringen i Kabul. Att civila samhället måste ges mer plats och närvaro i fredssamtalen. Det här är ett väldigt läsvärt dokument från en stor rad afghanska organisationer ur det civila samhället som lämnades in till Höga fredsrådet i år: Civil Society and High Peace Council Cooperation Framework – English.

För svensk del finns det så klart många lärdomar att dra. En är följande: för inte så länge sedan träffade jag en veteran som varit med på ett flertal utlandsmissioner under sitt verksamma yrkesliv. Han tyckte det var en stor förlust för kompetensen i Sverige att vi knappt längre har några soldater i FN-ledda insatser och inte haft det på många år. ”Vi har tappat kunskapen om hur man genomför och uppträder i ett fredsbevarande uppdrag”, konstaterade han. Jag uppfattade inte det som att han ställde en insats mot en annan, dock att fokus slagit helt fel i den svenska prioriteringen.

Det finns en rad faktorer jag inte tagit upp i det här inlägget som också behöver ingå i en utvärdering och vägen framåt för freden i Afghanistan. Men jag hoppas kunna återkomma till några av dessa snart igen. Har du något du tycker är särskilt viktigt att titta mer på?

Kommentarer inaktiverade för Freden byggs med civilsamhället

Filed under Afghanistan, Försvarspolitik, Konflikthantering

Tre saker att ta upp med Obama

Det är många saker som förtjänar att tas upp vid ett möte med Obama. Guantanamo, drönare, övervakning med mera. Dessa ämnen har förtjänstfullt behandlats på andra ställen, t ex här, så jag väljer tre andra saker som också är viktiga.

En självklar fråga som måste behandlas under mötet med Obama är Syrien. Någonstans där mellan kantarellerna, the lingonberries och älgskavet har statsministern tillfället att fråga hur Obama kan vara så säker på att regionen inte eskalerar till krig efter hans missilattacker. Vilken plan Obama har för att dra tillbaka korvbitarna från de intressegrupper som i nästa steg kommer att pressa på för en attack på Iran.

Det var en intressant intervju på tv igår från Kofi Annans besök i Uppsala. Annan berättade om hur ett momentum gick förlorat vid den första Genèvekonferensen då alla stormakterna åkte hem och började peka finger mot varandra istället för att bygga vidare på det samarbete som påbörjats. Annan avfärdar en missilattack som någon lösning på situationen i Syrien, utan vill se politiska förhandlingar för att den syriska befolkningen ska slippa mer lidande. Detta kan inte nog belysas. Omvärlden gör inget, inget, inget alls, sen inget alls igen. Därefter kommer (sannolikt) militära angrepp från luften. De fredliga vägarna är inte uttömda. De är knappt använda. Läs gärna vår debattartikel från i fredags, liksom den här på Reuters. Det är en ren och skär skam att det framstår som att USA och Ryssland var och en på sitt håll gjort allt som står i deras makt för att förhindra kriget i Syrien. Det har de inte.

Ett gemensamt uttalande från de baltiska och nordiska ministrarna i dag tar ställning för att säkerhetsrådet måste lyssna på vapeninspektörerna och att de som använt kemiska vapen måste hållas ansvariga. Det är bra. De som begått brott måste ställas inför rätta. Obama borde också påminnas om att Syrien var en katastrof redan innan kemiska vapen kom in i bilden.

En annan fråga bör vara Afghanistan. Det finns mycket där att säga som är minst sagt oroande. Kvinnors roll efter 2014, var i hela fridens namn tar alla biståndspengar vägen, och inte minst USA:s fallerade militära strategi som Sverige också ingår i. Man kanske bara kort och gott kunde konstatera att det mesta gått rätt skakigt på sistone och nu sitter både Obamas och Reinfeldts medarbetare och filar på sina respektive framgångsberättelser över engagemanget i Afghanistan. Samtidigt försöker USA få talibanerna och regeringen i Kabul att gå med på ett vapenstilleståndsavtal. För så är det. Krig avslutas oftast med förhandlingar och avtal hur det än går. Och ju tidigare förhandlingarna inträder, desto mindre är rimligen behovet av att befatta sig med diverse bråkmakare och brottslingar för att uppnå målen. Så varför inte satsa på det nästa gång?

Det som just nu sker i relation till Syrien handlar mycket om kriget som en hederskultur. Om att sända signaler om att vara en riktig ledare. Försök slå hål på detta. Det måste inte vara våld inblandat för att statuera ett riktigt exempel. Är det inte det som skiljer oss demokratier från diktaturer? Att vi värnar rättsstaten och låter lagen och de mänskliga rättigheterna styra snarare än våldet?

Ett tredje tema som borde behandlas är nedrustning. Både av kärnvapen och konventionella sådana. Obama höll ett enormt bra tal om kärnvapennedrustning i början av sin första presidentperiod. Men sedan dess har moderniseringen av de egna kärnvapnen fortsatt. USA är fortfarande i särklass störst sett till militära utgifter. Nära hälften står USA för själv om man jämför de globala siffrorna. Det är inte hållbart för någon.

Fredsakademin skrev ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt med lite tips på samtalsämnen de ansåg var angelägna. Läs gärna det också.

1 kommentar

Filed under Afghanistan, Försvarsutgifter, Kärnvapen, Konflikthantering, USA

”Jag tror inte riktigt att de förstår vad de håller på med”

Bild

I ungefär fyrtio minuter satt jag och Khibar ner i gräset i Almedalsparken förra veckan och pratade om hans erfarenheter från Afghanistan. Khibar, född i Afghanistan, delvis uppvuxen i Skogås strax söder om Stockholm, och nu tillbaka i Kabul för att arbeta för freden.

När jag frågar honom varför han ville åka tillbaka till Kabul sa han – ”Anna vet du vad, du kommer inte att gilla svaret”. ”Det finns en väldigt pragmatisk anledning. Jag pluggade freds- och konfliktvetenskap, pratade språket och kände att det var där jag skulle vara mest effektiv. Jag har ingen lång gripande story som gjorde att jag valde att återvända”.

Khibar pratar inte bara pashto, ett av många språk som talas i Afghanistan. Han pratar också svenska, engelska, lite italienska och ryska. Men när man inte får möjlighet att underhålla alla språk faller vissa i glömska. Det vet jag själv, som börjar tappa en del av min spanska eftersom jag inte pratar den lika ofta som tidigare. ”Jag har kassetter där hemma med mig själv där jag pratar ryska, men jag fattar inte vad jag själv säger!” säger Khibar och skrattar högt.

”Jag tycker du har en väldigt bra anledning till varför du åkte tillbaka”, säger jag till Khibar. För det tycker jag. Och jag är jätteglad för att Svenska Freds och CPAU, Cooperation for Peace and Unity, där Khibar jobbar, nu har kontakt med varandra. Förhoppningsvis har vi inom kort ett gemensamt projekt igång kring fredlig konflikthantering i Afghanistan.

Jag frågar honom om vad han tycker om Afghanistandebatten i Sverige. Khibar berättar att han läser DN.se varje dag och tycker att det skrivs så mycket utifrån ett negativt perspektiv, om militären, om antalet stupade och om inrikespolitiska beslut som bara har med den svenska militären att göra. Det finns många fredsinitiativ som tas som det sällan skrivs om, säger han. Men bland de negativa saker som ändå bör bevakas mer hörs till exempel väldigt lite om de överenskommelser med milisgrupper som görs, även av Sverige. Detta är något som oroar Khibar.

”Jag blev jätteledsen när jag upptäckte att även Sverige är med och gör upp med olika krigsherrar och stödjer uppbyggnaden av miliser. Jag tror inte riktigt att de förstår vad de håller på med”.

I och med att de internationella trupperna och Sverige ska lämna landet 2014 lämnas makten över till lokala grupper. Det är i en del fall grupper som inte är särskilt kända för att respektera ens ett urval av de mänskliga rättigheterna. Många mobiliserar för inbördeskrig både i civilbefolkningen och bland olika grupperingar och stöd söks från olika fraktioner.

Khibar berättar att både genom ren vapenträning men också genom de semipolitiska överenskommelser som görs mellan de internationella styrkorna och de lokala grupperna, riskerar de goda framsteg inom de mänskliga rättigheterna och utveckling som gjorts att slås undan. Han ger exempel på en by där en vattenkanal helt kontrolleras av en krigsherre. Han kan fortsätta ta in skatt och politiskt stöd hur han själv vill och använda bevattningen som verktyg i sitt eget maktspel så länge som han respekterar de militära styrkorna. Andra grupper tränas i ren strid och beväpnas och ingen är säker på vilken lojalitet de kommer att ha efter att den internationella militära närvaron drar sig tillbaka. Då kommer milisgrupperna finnas där, beväpnade och tränade för strid men ingen kunskap i hur rättsstaten ska byggas upp. Inte heller finns det så många möjligheter för lokalbefolkningen att utkräva något ansvar.

Ingen förnekar det komplexa i situationen i Afghanistan och att vägarna till en fredligare utveckling är långtifrån spikraka. Men det får inte hindra att vi som civilsamhälle kritiskt granskar de steg och beslut som våra politiker fattar.

När jag frågar honom vad han tycker att det internationella samfundet skulle kunna göra bättre, svarar han att vi borde säga ifrån mer. Säga ifrån tydligare, eftersom vi ändå ska lämna och inte har något att förlora. I förhandlingssituationer är kvinnors rättigheter de första att stryka med. Låt inte detta hända, säger han. Ta tillfället i akt att ställa krav i förhandlingarna. Och när det gäller polisen som också tränas, behöver de få utbildning i lag och rätt istället för att putsa och göra rent sina gevär, fortsätter Khibar. Och, lägger han till, Sverige måste lägga om strategin och ge mer civilt stöd till uppbyggnaden av det civila samhället.

Men på en punkt är Khibar klar över att det behövs en militär stabiliserande närvaro. Det är kring den politiska processen och valet som kommer att äga rum 2014. Om inte valet får äga rum i lugn och ro och den internationella militära närvaron sedan dessutom drar sig tillbaka i en turbulent situation kommer det att bli ett väldigt svårt läge, menar Khibar. Problemet är att de senaste åren har den militära närvaron börjat att ägna sig åt andra uppgifter än att analysera vad som är bäst ur ett utvecklings- och människorättsperspektiv och istället dragits in i en lång krigförande strategi som riskerar att rasera de framsteg som gjorts. Den politiska processen måste få genomföras utifrån våra egna behov, säger Khibar. Och västvärlden måste våga säga till Karzai att det är dags för någon annan att vara med i politiken, lägger han till. Det är så många som är aktiva i politiken som är korrupta, stödjer olika krigsherrar som begår hemska brott, är knarksmugglare.

Visst finns det hopp, fortsätter Khibar. I dag finns det zoner av frihet i de större städerna. Sedan finns det områden som är konservativa oavsett om internationella soldater är där på plats eller inte. Vid frontlinjen där utlänningarna finns ökar också antalet talibaner. Studier som CPAU själva har gjort visar att det inte finns något direkt samband mellan radikalisering och den militära närvaron. Det senare är snarare ett uttryck för brist på arbetstillfällen, ekonomisk rättvisa och möjligheter till inflytande i samhället.

Men det finns många nytänkare på det stora hela som förmedlar hopp och förstår att vägen framåt måste vara fredlig och i samarbete med varandra, berättar Khibar. Det finns så mycket mer man skulle kunna göra för att stödja dessa små positiva steg. Många vill starta politiska partier. Det behövs mer av fri massmedia. Vi måste erbjuda fler alternativ till samhällsengagemang. Till samhällsförändring och det är många unga som vill engagera sig över allt vad religiösa, etniska eller politiska linjer heter, och redan gör det. Sverige har en tradition av att stödja civilsamhällen i andra länder och hjälpa dem i deras arbete, konstaterar Khibar. Detta borde prioriteras, fortsätter han.

Samarbetet mellan våra organisationer är ju ett exempel på detta, konstaterar vi båda två. Vi konstaterar också att det är politiska beslut som behöver kritiseras mer och oftare och att det ligger något tragiskt nationalistiskt i debatten om att värna egna soldater utifrån olika perspektiv – alltifrån att de ska tas hem till att de behöver bättre utrustning. Dessa åtgärder kretsar enbart om svenskheten och svenska soldater, men har mindre fokus på den afghanska befolkningen.

Vår diskussion tar en liten sväng via migrationspolitiken. Han berättar att det går rykten i Afghanistan om att man kan köpa sig ett permanent uppehållstillstånd i Sverige för 30 000 USD genom en kontakt i den svenska riksdagen. ”Kan det verkligen stämma?” frågar han. Nej, det kan jag inte tänka mig, svarar jag. Riksdagen har inte de möjligheterna. Däremot vet jag inte hur enskilda tjänstemän på Migrationsverket arbetar. Och så förklarar jag symbiosen mellan vad man kallar situationen i ett land och hur det påverkar besluten från Migrationsverket. Om det inte anses vara krig får du ansöka om uppehållstillstånd utifrån helt andra premisser. Därför skickas många tillbaka till Afghanistan eftersom det inte anses vara ett land i krig. Khibar gapar förvånat och säger spontant ”Men herregud vad tror de att det är då? Paradise?”.

Men innan vi skiljs åt, för Khibar måste gå för att hinna med färjan till Nynäshamn, vill jag fånga upp det sista han sa i vårt samtal om engagemang och ålder och frågar honom – ”Du menar alltså att freden i Afghanistan också kan vara en generationsfråga?”

”Ja”, svarar han och fnissar högt med glimten i ögat. ”En eller två!”

Vi i Svenska Freds är inställda på att stödja det afghanska civila samhället oavsett om det finns militärer eller inte på plats. Vi menar att freden och demokratin byggs underifrån och då behövs det ett starkt civilsamhälle. Hur dystert de än må förmedlas ibland inspireras jag av de rapporter om framsteg som kommer, och av Khibars engagemang.

Khibar var med oss under hela Almedalsveckan och deltog bland annat i den här paneldiskussionen om ”Afghanistan efter 2014” som vi arrangerade inom Säkerhetspolitiskt Sommartorg. Ni kan se hela debatten i efterhand via den här länken.

Missa förresten inte att läsa Terese Cristianssons reportage i Expressen ”Spåren efter de svenska soldaterna”. Det är lång och bra text om konsekvenserna av de politiska beslut som fattats kring engagemanget i Afghanistan de senaste åren, som inte varit tillräckligt genomlysta. Och frågan är om besluten ens varit ordentligt förankrade. Jag testade att lyfta milisfrågan med ett antal personer ur utrikes- eller försvarsutskottet under Almedalsveckan i olika sammanhang och alla såg ut som frågetecken.

Kommentarer inaktiverade för ”Jag tror inte riktigt att de förstår vad de håller på med”

Filed under Afghanistan, Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Okategoriserade