Miss Landmine heter en utställning som visas på Armémuseum i Stockholm från och med tisdag 9 mars. Jag blev uppringd av DN i onsdags för en kommentar kring vad jag tycker om själva konceptet. Jag var väldigt kluven och resonerade fram och tillbaka och hade väldigt svårt att bestämma mig för vad jag tycker.
Å ena sidan är jag inget fan av skönhetstävlingar alls, eftersom de tenderar att återspegla ett väldigt snävt skönhetsbegrepp. Varför är skönhet ens en tävlingsgren till att börja med? Därför är Miss Landmine ett genialt sätt att utmana skönhetsnormer och den offerstatus som vi med alla lemmar i behåll ofta lägger på de som drabbats.
Det är också ett nytt sätt att skapa medvetenhet om problemen med antipersonella minor, som trots att det funnits ett förbud mot dessa i över 10 år fortsätter att skada människor runtom i världen. Lyckligtvis rapporteras färre och färre incidenter för varje landområde som röjs och för varje minlager som skrotas. Alla har rätt att vara vackra, lyder kampanjens motto. Det är så sant, så sant.
Å andra sidan vet jag av erfarenhet från de tjejer jag träffat som överlevt en personmina eller klusterbomb, att mycket av den oro man har handlar just om att man inte ser ut som alla andra. Kommer jag hitta en pojkvän trots att jag ser ut så här? Kommer någon någonsin vilja gifta sig med mig?
Jag hoppas att kampanjen både kan ge styrka åt de som drabbats och stärka deras självkänsla. Och att fler får upp ögonen för vad minor, klusterbomber och oexploderad ammunition som inte röjs riskerar att medföra.
Ordföranden bloggar 