Så har det som många befarat skulle hända skett. Nordkorea har ännu en gång testat kärnvapen och jag är verkligen oroad. Provsprängningen är ett stort bakslag för världen och nedrustningsarbetet måste nu väckas till liv så snabbt som möjligt.
Nordkoreas kärnvapentest måste självfallet kritiseras. Flera gånger om och med all tydlighet. Men samtidigt faller en skugga idag även på de redan existerande kärnvapenstaterna som inte har tagit tillräckligt ansvar för kärnvapennedrustning. När nu ytterligare ett test har genomförts visar det att det internationella samfundet har misslyckats i arbetet för att motverka kärnvapenspridningen
2003 lämnade Nordkorea icke-spridningsfördraget och landet genomförde sina första provsprängning i oktober 2006. Sedan dess har förhandlingsomgångar och avhopp kring Nordkoreas kärnvapenprogram avlöst varandra likt en katt- och råttalek från Nordkoreas sida. Signalerna från omvärlden har varit tydliga men utan resultat.
Det är inte konstigt att protesterna mot Nordkoreas provsprängningar är uddlösa eftersom redan etablerade kärnvapenländer som USA, Frankrike och Ryssland själva har förnyat sin egen kärnvapendoktrin. Om de officiella kärnvapenmakterna lever upp till sina egna åtaganden om kärnvapennedrustning finns större förutsättningar till framgång. Vi kan inte förvänta oss att länder som Nordkorea eller Iran självmant avstår från sina kärnvapenprogram om de redan existerande kärnvapenstaterna inte gör allvar av nedrustningsarbetet.
Nordkoreas kärnvapenprovsprängning följs av att USA:s och Rysslands presidenter, Obama och Medvedev, har lovat inleda förhandlingar om ett nytt nedrustningsavtal länderna emellan. Under det svenska EU-ordförandeskapet kommer regeringen att prioritera arbete för provstoppsavtalet, CTBT och avtalet om klyvbart material, FMCT. Våren 2010 är det även dags för en internationell översynskonferens om icke-spridningsavtalet NPT.
Nordkoreas kärnvapenprov är ett stort bakslag men måste tjäna som ett uppvaknande för omvärlden och nya tag för nedrustning. Konkreta initiativ för nedrustning från omvärlden i kärnvapenfrågan ger signaler om stabilitet och fred istället för hot och osäkerhet. Nu måste världens länder gemensamt se till så att översynskonferensen 2010 inte blir samma fiasko som den förra som hölls 2005. Jag är övertygad om att detta är vägen framåt.
Ordföranden bloggar 
Varför får inte Nordkorea (och Iran) ha kärnvapen när USA och Israel har??!
Det är ett bakslag, men den största anledningen att de går denna väg är egentligen att de inte fick reaktorerna i Kumho. Väst höll inte sina ingångna avtal och har inte erbjudit motsvarande hjälp vilket lämnar nordkorea med mindre el än de hade på 80-talet. De måste få en chans att återindustrialiseras. Ges inga möjligheter för dom är det denna väg de har att gå. Utestängda ur ordinarie marknader finns det få möjligheter. De måste så småning om inkluderas med omvärlden och kunna föra handel på ett normalt sett. Annars kommer det nog alltid att vara en skurkstat.
kk: Därför att Nordkorea (och Iran) är aggressiva diktaturer. Men varför får inte Sverige ha kärnvapen när Ryssland har?
Förhandlingar och avtal kan aldrig leda till några långsiktiga lösningar när det gäller oberäkneliga despoter. Det är endast maktspråk som har effekt.
Nordkorea har lika stor (eller liten) rätt att ha kärnvapen som USA, England, Frankrike o.s.v. För att få nedrustning måste de starka parterna gå i täten. Det är orimligt att ställa störst krav på den svaga parten i en konflikt.
Nordkorea har inte rätt eftersom de har ingått i NPT – ickespridningsavtalet, något icke deklarerade kärnvapenstater som Israel, Pakistan och Indien inte gjort och aldrig kommer göra. De erkända kärnvapenstaterna har visst undantag, men är ändå spridare. Israel är det Frankrike som gett kärnteknik. Främst innan NPT kom till. Samt även raketteknik.
Yongbyong som producerade deras ”vapen”-plutonium drevs helt lagligt som civil reaktor under ickespridningsavtalet och under sina sista år före 94 avtalet – övervakning av IAEA. De har både blivit lovade ryska reaktorer under Sovjettiden och Sydkoreanska utan leverans (grunden till KSNP-1000 reaktorerna kom på plats innan de avbröt). De lovade att inte slutföra sina 50 och 200 MW gas-grafit kärnkraftverk i utbyte och att inte försöka skaffa kärnvapen då. Anledningen till debaklet 1994 var att IAEA anklagade dom för att ha omvandlat styrstavar till 15kg plutonium för kärnvapen som de inte kunde redovisa för. Och avtalet samstämmer också med de Koreanska avtalet 92 straxt efter att USA plockade bort sina kärnvapen från Sydkorea. Nordkorea hotades med kärnvapenattack från USA redan under Koreakriget (från officerer eller högt uppsatta i armen). Nordkorea har idag mindre el än i mitten på 80-talet och ett raserat kraft- och elledningsnät. De blev inte så glada när det blev klart att det inte skulle bli några 2 gånger 1000 MWe reaktorer, alltså en 14 TWh el. Som de måste klara sig utan. Samtidigt som de slutade skicka bränsle-ersättning enligt avtalet. De såg det som att USA bröt avtalet vilket jag också anser att de gjorde – urananrikningsprogrammet är fortfarande obekräftat.
Under tiden är Israel den enda kärnvapenstaten utanför NPT som har möjlighet att attackera oss. Iran skulle inte ha räckvidd till västeuropa även om de skulle få kärnvapenkapacitet, inte heller har Indien och Pakistan räckvidd till Europa. Iran har bara möjlighet att slå tillbaka mot en preventiv attack från Israel och de har visat möjlighet att försvara sig mot Scud-B/C attacker tom. Sverige skrev under ickespridningsavtalet och lade ner R4 i Norrköping/Marviken innan den var klar som var tänkt att köras utan inspektionsregime för att producera vapenplutonium. Det skulle uppnås via tungt vatten från Norge som inte krävde några inspektioner som det från USA som hade körts i Ågesta, och i slutändan blev inte heller bränslet från Ågesta eller för den delen R1 omvandlat till plutonium. Då hade vi redan ingått i NPT. Vi kunde ha vägrat och lekt diktatur vi med, men som tur är gjorde vi inte det i den utsträckningen. Det skulle bara lett till ökade spänningar särskilt om det vara sk delade kärnvapen från USA, som i europa, det var det som starta Kubakrisen, genom placeringen av Jupiter-missiler i Turkiet. Säkerhet får man inte av störst vapen. Även fast vi sågs som allierade till USA så hade vi inte amerikanska militärbaser och personal, vilket självklart var ett plus för oss.