Tag Archives: SVT Agenda

Precis som under kalla kriget

Som en konsekvens av händelserna i Ukraina präglas den svenska försvarsdebatten just nu av vem som satsar mest och vem som inte gör det. SVT Agenda ska nu på söndag bland annat ha en debatt mellan försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) och Peter Hultqvist, försvarspolitisk talesperson och ordförande för riksdagens försvarsutskott (S). Den ska bli intressant att se, för skillnaderna dem emellan är inte så stora som de vill försöka få det till.

Klart är att de flesta partier försöker lansera sig som försvarsvänliga och vill ge en bild av att öppna plånboken. Framför allt vill alla påvisa handlingskraft, som reaktion på händelseutvecklingen mellan Ryssland och Ukraina. Löften om förstärkningar av och mer pengar till försvaret kommer från såväl höger som vänster.

I veckan gick exempelvis Anders Borg ut och öppnade för mer pengar till försvaret, även om det är oklart hur mycket pengar det rör sig om. Carl Bildt har tidigare meddelat att vi måste satsa på ubåtar för att behärska Östersjön (till det hisnande priset 1,5 miljarder per ubåt. Om vi bara gör denna satsning, då är vi till och med världsbäst enligt utrikesministern). Lyssnar vi till försvarspolitikerna låter det som att alla är ansvarsfulla och beredda att storsatsa, överrumplade av händelseutvecklingen kring Ukraina och Krim. Men det finns några saker som jag vill lyfta fram för att bredda förståelsen av försvarsdebatten något.

Det första är frågan om hur många av de löften om satsningar på försvaret som just nu utlovas egentligen är en reaktion på Ukraina-krisen, eller om det är konsekvensen av riksdagsbeslut som fattats långt före Rysslands annektering av Krim. Ta de ovan nämna ubåtarna som exempel. Dessa beslutades om 2010. Men används i debatten för att påvisa handlingskraft och reaktionsförmåga. Nu tycker jag förvisso inte att 3 miljarder till nya ubåtar är den bästa säkerhetspolitiska prioriteringen vi kan göra, men ni förstår förhoppningsvis min poäng.

Den andra frågan rör hur pass mycket substans det ligger i anklagelserna om vem som är bäste försvarsvän. Om vi jämför regeringens senaste budgetpropositioner med de budgetmotioner som lagts från S i riksdagen, avviker de inte på en krona från varandra. Intressant är också att minnas statsministerns kommentar på Folk och Försvars rikskonferens tidigare i år om att när budgetförhandlingarna görs, är alla i Alliansen överens om utgifterna. Men utåt sett låter det annorlunda. Nu är det förvisso valår och det är viktigt med debatt, men det är bra om den grundar sig i någon slags förankring till de politiska förslag som faktiskt läggs.

Den tredje rör frågan om att det ofta låter som att det finns en bottenlös kassakista att plocka ur när det gäller försvarsbudgeten. Jämförelser gentemot andra länder och mot BNP är vanligt förekommande. Jag vill lyfta en annan vinkel.

Att det per automatik skulle behövas mer pengar till försvaret bara för att det går bra för samhällsekonomin generellt i landet är en märklig slutsats. Försvaret måste väl utformas efter behoven, och om dessa må vi ha olika åsikter. De kritiker som säger att försvarspolitiken inte får styras av ekonomin gör ju just detta när de själva argumenterar utifrån BNP. Ett tydligt exempel på fördummande av försvarsdebatten, snarare än klargörande. Och mig veterligen har ingen sagt att Ryssland är på väg att anfalla oss.

Sveriges BNP förra året var 3634 miljarder kronor. Men detta är något helt annat än statens budget. Den låg förra året på 837 miljarder, och då var vi tvungna att låna pengar för att få ekonomin att gå ihop. BNP är inte pengar vi per automatik har tillgång till. Om vi nu skulle öka försvarsutgifterna med några procentenheter, exempelvis upp till 2 procent av BNP från dagens 1,2 procent som vissa föreslår, hamnar vi på 30 miljarder som ska läggas till på försvarsbudgeten utöver de 47 miljarder som spenderas i dag. Var är de politiska förslagen som berättar var dessa pengar ska komma ifrån? Skattehöjningar? Omfördelning från andra utgiftsområden? Om vi bara leker med tanken på att göra samma anslagshöjning i kronor på utgiftsområdet för hälsovård, sjukvård och social omsorg skulle det innebära en ökning på 50 procent.

Men nej visst, satsa på dyra vapensystem ni. Skolorna kan ju exempelvis alltid blanda bark i knäckebröden framöver.

En annan uppfattning jag tror många har, är att Sverige har gjort omfattande neddragningar på försvarsutgifterna (vilket kan vara förståeligt eftersom det låter så om man lyssnar på den offentliga debatten). Men detta är helt fel. Jag vill därför dela dessa två grafer, som är framtagna av FOI-forskaren Bengt-Göran Bergstrand. De visar utveckling över tid på försvarsutgifter både gentemot BNP och i faktiska siffror, omräknade i 2000 års respektive 2005 års penningvärde. Då ställs bilden helt plötsligt i en ny situation. Någon gigantisk nedrustning är inte att tala om. Försvarsutgifterna i Sverige är i dag i princip på samma nivå som under kalla krigets 80-tal. Jämfört med ännu längre tillbaka i tiden, har vi alltså högre försvarsutgifter i Sverige i dag än under större delen av kalla kriget.

Försvarsutgifter över tid, andel av BNP vs 2005 års penningvärde. Källa: B-G Bergstrand, FOI.

Försvarsutgifter 1991-2016, andel av BNP vs utgifter i 2005 års penningvärde. Källa: B-G Bergstrand, FOI.

Försvarsutgifter 1947-2010. Andel av BNP vs 2000 års penningvärde. Av BG Bergstrand, FOI, återgiven i boken "Säkerhetspolitik för en ny tid".

Försvarsutgifter 1947-2010. Andel av BNP vs utgifter i 2000 års penningvärde. Av BG Bergstrand, FOI, återgiven i boken ”Säkerhetspolitik för en ny tid”.

 

På tal om kalla kriget. Vi är många som är oroade över vad som kommer att hända i relationerna mellan Öst och Väst framöver. Men att fortsätta enligt kapprustningens logik innebär att vi aldrig kommer vi lyckas nå en långsiktig fred och säkerhet. Att ena sidan står och pekar på vad de gör på den andra leder oss längre bort från det viktiga arbetet för nedrustning och samarbete. Att ropa på mer vapensatsningar kommer inte lösa något. Jag är bekymrad över hur lite detta diskuterats i försvarsdebatten. Och hur liten analyskapaciteten verkar vara på att höja blicken. Om det nu är oacceptabelt med folkrättsbrott, vilket det är, måste alla behandlas lika inför lagen. Det är ett folkrättsbrott att annektera Krim. Men det var också ett folkrättsbrott att invadera Irak. Om en anser sig ha rätten att bryta lagen och rättfärdiga detta utifrån egna definierade strategiska mål, riskerar fler att göra samma sak. Resultatet? Mindre fred och säkerhet. Inte mer. Journalisten Jenny Nordberg skrev för inte så länge sedan en träffande analys av läget: ”Varför Gjorde Ingen Något?”.

Och om det nu är problematiskt med upprustning, är det viktigt att konstatera varför vi hamnade där vi gjorde. Upprustning sker i en växelverkan. Inte i ett vakuum. Om vi backar bandet tillbaka i tiden kan vi se att västs militära utgifter inte minskade i samma takt som Rysslands gjorde efter kalla kriget. Tvärtom. Rysslands utgifter störtdök, Europas (och Natos) fortsatte att vara omfattande. För den som vill kika på fler grafer på försvarsutgifter över tid rekommenderar jag denna läsning. Västvärldens militära utgifter överstiger i dag flerfalt Rysslands. Bara EU-ländernas militära utgifter är exempelvis omkring tre gånger högre än Rysslands. (Ryssland 2012: 91 miljarder USD. EU-länderna 2012: 264 miljarder USD. Källa: Sipri)

Såväl Rysslands nuvarande upprustning som Natos/Västs höga utgifter över tid, utgör därför en del av grundorsaken till varför vi står där vi står i dag. Nu kanske någon sitter där hemma och tänker att ”Men det är väl ändå för väl att västvärlden inte dragit ner på sina utgifter nu när Ryssland upprustar och agerar hotfullt”. Jag skulle i så fall vilja vända på perspektivet och ställa följande fråga: på vilket sätt har då våra höga militära utgifter hindrat Ryssland från att göra just detta? Vad kunde vi har gjort annorlunda? Spenderat ännu mer?

Länder mäter sig mot varandra, speglar sig i varandra och söker erkännande för att bli lika viktiga, eller större, än sin motpart. Detta system är inte hållbart i längden. Det är en återvändsgränd.

5 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Ryssland