Tag Archives: SvD

Om makt och medier i försvars- och säkerhetspolitiken

Att massmedia har makt över hur vi uppfattar vår värld och vår säkerhet är klart. I ljuset av de nedskärningar på redaktioner som skett är det förståeligt att även den försvarspolitiska bevakningen fått stryka på foten. Det är synd. Det är ett politikområde som alltför sällan granskas på djupet. Istället handlar det oftast om alarmrapporter eller olika materielbeställningar. Och framför allt saknar jag allt som oftast ett antal följdfrågor som aldrig ställs.

När SvD skrev om den ryska bombövningen i våras gjorde jag ett satirinlägg här på bloggen för att visa på ett antal problem med försvarsbevakningen. Att jag valt SvD som fallstudie är av den anledningen att det är oftast den tidning som sätter agendan för resten av debatten. Jag vill hävda att den präglas av för få nytänkande och kritiska perspektiv och mellan raderna driver tesen om att främja ett Nato-medlemskap och höjda försvarsanslag. Jag skulle önska att fler redaktioner lade tid på att göra egna analyser och inte förlita sig helt på Mikael Holmström och SvD. Jag har full förståelse för det faktiska resursproblemet som nämns in inledningen, men jag vill ändå dela med mig av några förslag på frågor som bör ställas i en artikel, granskning eller intervju inom försvarspolitiken.

Låt mig ta den senaste intervjun som gjordes med ÖB Sverker Göransson och publicerades i SvD i går som exempel. Att ÖB väljer att ge en intervju hos Mikael Holmström måste läsas som ett strategiskt val, där ÖB sannolikt inte tror att han kommer få några kritiska uppföljningsfrågor. Mikael Holmström kan å sin sida fortsätta driva sin dåtida försvarspolitiska förståelse vidare in i framtiden, formad av kalla krigets logik. Resultatet? Få blir klokare.

Först ut: enveckasförsvaret. Varken den här eller förra gången besvarades frågan ”enveckasförsvar mot vad?”. Istället kan olika aktörer dra iväg i egna slutsatser utifrån sin egen förförståelse av situationen. Den nödvändiga debatten om vår försvars- och säkerhetspolitik hämmas och blir i värsta fall vilseledd. Så det klarspråk som ingressen anger att vi ska få höra, bidrar egentligen inte till någon ökad förståelse (men är så klart en tacksam retorisk spänning för artikeln som sådan, förutom att den därtill bäddats in i ett ack så eggande moln av exklusivitet).

Ett annat retoriskt spänningshöjande grepp som används i intervjun är beskrivningen om att det minsann inte bara är Sverker Göransson som är tillbaka. Även Ryssland har vaknat till liv igen (läs: man mot man-liknelse).  SvD lyfter som vanligt fram att Ryssland upprustar och genomför bombövningar. 

ÖB konstaterar en bit in i intervjun att det är logiskt att Ryssland testar hur reformeringen av deras försvar går. Följande citeras:

”– Även om de har en mycket tydlig defensiv doktrin så är de också mycket tydliga med att det militära instrumentet är en del av deras säkerhetspolitik som de vill använda för nationella intressen.”

Här kunde en följdfråga ställts om huruvida Sverige är ett nationellt intresse för Ryssland. Istället lämnas läsaren i en känsla av ovisshet om vad det är som egentligen gäller och avses. Detta leder till att SvD:s försvarsreporter fortsätter att skriva in sig i berättelsen om att vara den enda journalist som tar dessa frågor på allvar. (”Vi förstår att ni är oroliga, men var inte rädda. Vi håller koll på läget”).

En annan följdfråga som skulle kunna ha ställs är: ”Men gäller inte samma för Sverige då? Säger inte alla att de har defensiva syften? Och är inte vårt militära instrument ett verktyg i vår säkerhetspolitik?”.

När det gällde bombövningen i våras – varför frågade inte någon ”men vad är det för nytt med det här, så har Ryssland alltid har övat, med riktiga kartor och namn istället för påhittade scenarier som Sverige och väst gör?” eller ”Men om Sverige anser sig ha rätt att öva, får inte andra länder också göra det?”. (läs gärna inlägget om Nato och de ryska övningarna som jag skrev i förra inlägget här på bloggen)

Ytterligare saker som borde behandlas i en försvarspolitik intervju är – vilket land jämförbart med Sverige kan då försvara hela sitt territorium? Finns det ens något land som kan det? Vad är det som är problematiskt med enveckasförsvaret egentligen? Finns det något land som inte behöver göra operativa val? Och vad avses för scenario när ÖB säger att hela Sverige ska försvaras? Mot vad?

ÖB citeras så här:

”– Vi ska försvara hela Sverige, men vi kan inte försvara hela ytan på samma gång, säger ÖB och förklarar:

– Vi kommer att tvingas göra operativa val om var ska vi satsa resurserna. Det är ingen som helst tvekan om det.”

Här hade nyss nämnda följdfrågor bidragit till att öka förståelsen och insynen i försvars- och säkerhetspolitiken. Istället kan man som läsare nästan få intrycket att landet Sverige knappt kommer finnas kvar nästa år.

Det finns många ytterligare frågeställningar som behöver borras djupare i. Kom gärna med förslag om du vill bidra. Men det här får tjäna som några inledande exempel.

Så till en avslutande kommentar.

Förutom att jag i inledningen nämnde resursfrågan hos redaktionerna, finns det även ett annat problem att belysa som kommer från det omvända hållet. Jag väljer att hämta ett exempel från saudivapen-affären. Vid flera tillfällen har Ekot:s grävande journalister Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman pekat på ett frekvent problem när de ville ha intervjuer. Ministrar gjorde sig otillgängliga för dem och valde att istället uttala sig hos andra journalister som antingen inte var lika insatta i härvan, eller jobbade på en helt annan redaktion. På så sätt formas också vår uppfattning om vår omvärld av massmedier, fast på ett sätt som det sannolikt inte är tänkt att det ska fungera. Vad får det för långsiktiga konsekvenser att det finns fler kommunikatörer än journalister (jag känner dock väldigt många bra kommunikatörer som också är journalister, ska tilläggas)? Att det finns fler pressekreterare åt en minister än vad det finns resurser hos en redaktion att lägga på granskningar?

Vi har förresten listat fem saker vi anser behöver belysas i debatten under rikskonferensen och framledes. De ligger på vår hemsida. Du kan läsa dem här.

Kommentarer inaktiverade för Om makt och medier i försvars- och säkerhetspolitiken

Filed under Försvarspolitik

Efter ryska påsken kommer fruktsallad

Skjutjärnsavslöjandet från SvD härom veckan om att Ryssland övat bombanfall och blottat ett naket Sverige har fått upprustningsförespråkare och Nato-anhängare att vädra morgonluft. Det är i princip omöjligt att göra en länkbar överblick här i blogginlägget, men i princip varje ledarsida i landet har hoppat på tåget och kräver Nato-medlemskap och ökade försvarsutgifter för att kunna avskräcka Ryssland. Försvarspolitiker från såväl MP som KD reagerade med bestörtning över att den svenska ryggmärgsreflexen inte ryckte till och omedelbart sände upp våra Jas-plan för att avskräcka.

Alla som har eldat upp sig över den ryska övningen visar på en rejäl dos dubbelmoral när de kräver att Sverige ska börja upprustningstävla. Det är oroande hur omfattande vapenindustrin och kalla krigsgänget lyckats skrämma upp landets försvarspolitiker längs med hela den politiska skalan. Logiken i debatten är underhållande och beklämmande om vartannat att läsa.

Exempelvis i den här debattartikeln från FOI:s fd Rysslandschef deklareras att Ryssland är oförutsägbara, inte har så många vänner (ok, men läs nedan kanske?) och att försvarsutgifter inte har en automatisk korrelation till försvarsförmåga. Nähä? Fast här gäller då olika måttstockar för Sverige och Ryssland eller vad då?

Hur man än vrider och vänder på alla lägesbeskrivningar så ska Sverige upprusta och Ryssland är ett hot. Oavsett om ens egen argumentation gör logiska kullerbyttor efter varandra. Eller ta den här: ”Jag hör inte till dem som anser att ökande militära budgetar och modernisering av krigsmakten automatiskt måste leda till hot mot omvärlden”, skriver alltså Jan som jobbat på FOI tidigare. Va? Nu får du bestämma dig. Är det ett hot med ökade militära budgetar eller inte, eller tänker du fortsätta med denna oförutsägbarhet i din debatteknik?

I sociala medier gick debatten delvis under en tagg som döptes till #ryskapåsken, detta eftersom den föraviserade militärövningen ägde rum på just påsken (och den svenska indicentberedskapen dömdes ut som stendöd).

Vet ni vad. Ni ska få en ny tagg att rasa under. Jag har döpt den till #norskauppståndelsen. Ryssland och Norge ska hålla en gemensam militärövning tillsammans lite senare den här veckan. Inte lite fräckt alltså. Just efter Kristi himmelsfärd. Jag ser i konsekvensens namn redan nu fram emot SvD:s Mikael Holmström i spetsen för nästa massmediala kampanj mot detta tvåfrontskrig, givetvis tätt följt av landets upprustningsvänliga ledarsidor, vartefter övriga försvarspolitiska särintressen, kalla krigs-generaler med tvivelaktig säkerhetspolitisk kompetens, mfl följer med. Det är en marin övning så vi bör givetvis se upp så att inte några av fartygen uppträder med fören i riktning mot Sverige.

Seså. Flaxa på nu ordentligt i luftförsvaret och skicka upp allt ni har. Upp med Griparna! Om ni tar i riktigt hårt kanske det kan bli svallvågor ända bort i Barents hav och en liten vårfläkt som sveper förbi Stortinget, som en aning om vad som komma skall ifall de svekfulla norrmännen skulle få för sig något. Se det som en chans till återuppståndelse just i rättan tid. 

P.S. Det kommer dessutom en jättestor marin militärövning till lite längre fram. Då är det ännu fler länder inblandade. USA, Ryssland, Storbritannien och Frankrike ska öva då. Övningen heter tydligen FRUKUS. Var namnet på övningen härstammar ifrån är okänt, men det sägs eventuellt kunna vara ett stickspår från leken ”Fruktsallad”. Jag utgår såklart från att det kommer att finnas en rad försvarsdebattörer som kommer att ha flertalet detaljerade förslag kring hur Sverige måste agera och som pekar i samma riktning som tidigare. Själv tänker jag att ”sitt still i båten” brukar funka ganska bra i de flesta lägen. D.S

8 kommentarer

Filed under Försvarspolitik

SvD försöker överraska igen

SvD fortsatte sitt sin avslöjnings-odyssé i går med att berätta om hur ett spionplan i lördags varit nära en militärövning och som fortfarande pågår i Sverige.  Alltså i lördags! Det var ju bara för ett par dagar sedan och Sverige ska återigen blivit helt överraskatDe kryper närmare oss bit för bit både i tid och rum, ryssarna. Rapporteringen är så detaljrik att det liksom bara växer fram nya frågor hela tiden!

Det var nära

Via SvD:s grafik får vi veta att det alltså troligen var ett Il-20, ett signalspaningsplan. Vi får veta att det är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation. Nähä! Det är inte sant! Ett militärt signalspaningsplan specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation! Läsarna kippar efter andan och undrar om de bevittnar något historiskt. Dra mig baklänges och på trissor – var det här första gången ett militärt signalspaningsplan är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation?

Och för att göra spänningen ytterligare något mer olidlig får vi följa flygrutten beskriven in i minsta detalj längs den rödstreckade linjen på kartan. Och man blir så fångad så fångad att man liksom rycks med och nästan drar in magen och håller andan när man inser att – det är inte sant! – det ska flyga in i den smala smala fåran av internationellt vatten mellan Öland och Gotland! Och det går ju inte låta bli att undra som totalt oinsatt: måste den kanske fälla in vingarna då eller kommer det finnas plats för dem också i den smala lilla luftfåran? Och kan den trots det trånga utrymmet göra den fruktade Musse Pigg-manövern? Dvs trycka på en knapp och så vrängs skrovet in och ut och förvandlas till ett läskigt attackflyg i ett svep?

Och när vi i massmedia under dagen har läst om att planet gick in i den smala remsan av internationellt luftrum, är det då den trånga pyttelilla biten ungefär i höjd med Långe Erik som avses, eller menar man den biten just innan? Det är ju tur att merparten av biten internationellt luftrum mellan Öland och Gotland ändå är rätt rymligt, tänker man. Men inser sen, nej, åh nej, det militära signalspaningsplanet som är specialutrustat för att fånga upp och spela in militär kommunikation åker rakt in i den trånga passagen. Och ska vända där! Hur ska det här gå då? Herregud! De går ju verkligen inte att lita på!

Planet vänder plötsligt. Där och då. Just då. Då är det minsann nära att gränsen kränks. Men bara nästan [OBS: SvD är lite tydligare den här gången]. Alla drar en lättnadens suck. Men konstaterar också skamligt nog, åh så skamligt, det är så himla pinsamt. Det finns inte ett enda Gripen-plan uppe i luften som kan muskedundra till så att ryssen fattar att vi menar allvar på riktigt. ”Ni får inte – vi upprepar, inte flyga in i det här trånga smala utrymmet av internationellt luftrum.” Men det är för sent. Sverige är blottat och kränkt i sin oskyddade sårbarhet.

Lyfte de eller inte

Dock verkar planet, ni vet det som är ett specialutrustat signalspaningsplan för att fånga upp och spela in militär kommunikation, ändå ha fattat att det inte får överträda gränsen. Kanske fångade de upp de små små skräckslagna rösterna från svenskarna, fällde ett elakt skratt och sa – okej, den här gången kommer ni undan på nåder. Men nästa gång. Då blir det annat ska ni veta. Då kommer ryssen rakt in i det trånga utrymmet där i den smala remsan. Kanske lyfter Jas-planen för sent även denna gång. Vem vet. 

***

Det finns så många aspekter man kan lyfta fram i en kritisk granskning. Utifrån det språk, de beskrivningar och den alarmistiska ansats som funnits den här veckan kan man kan ju inte låta bli att undra en sak. Vem eller vilka är det som sitter och känner sig kränkta egentligen och av vilken anledning?

Ok, förutom TwittSkipper då

kränkt

Jag blev kränkt:

Vatten över huvudet

***

Sen dör SvD:s dramaturgi helt då en ny hemlig källa träder fram, denna gången i DN. De meddelar följande under eftermiddagen: ”Enligt uppgifter till SvD skulle ett ryskt spaningsplan ha flugit i internationellt luftrum men mycket nära den svenska gränsen under lördagen. En flygning som enligt tidningen skulle ha ”överraskat” det svenska försvaret […] Men uppgifter till DN visar att det ryska spaningsplanet, som har sin hemmabas i Kubinka utanför Moskva, rutinmässigt följdes av svensk radar. Planet ombaseras regelbundet från Kubinka till Kaliningrad mellan Polen och Litauen, så också förra veckan. Så snart det kommer in i Östersjöområdet följs det av svensk militär radar.”

Jaha, så var det med det.

Under gårdagskvällen ägnade SVT Debatt en del av programmet åt att debattera rysshotet och försvaret. Vad jag kunde förstå på såväl Allan Widman från (FP) och Torbjörn Björnlund (V) var det ingen av dem som såg någon militär hotbild mot Sverige. Därmed inte sagt att debatten är över.

***

Jag hade aldrig trott att det skulle vara så många uppmuntrande tillrop efter det förra inlägget om SvD:s mediabevakning av försvarspolitiken. Sticker man in huvudet i försvarsdebatten kan man liksom alltid räkna med att bli idiotförklarad. En övervägande del av responsen hittills har istället varit positiv. Tack alla som hissat. Och tack också ni som dissat, det betyder ju att ni läst ni med. Några har blivit arga och tyckt att jag tramsat.

Satir och kritisk granskning är väldigt effektiva sätt att avväpna en diskussion som håller på att spåra ur. Det är också effektivt för att påvisa snedvridna bilder och för att, förhoppningsvis, få en och annan att få sig en tankeställare. Många har hört av sig och tackat för analysen.

Ett vanligt inslag i försvarsdebatten är att ständigt lyfta fram ryska militära övningar och hur dessa ökat i antal och använda det som argument för att öka Sveriges försvarsbudget. Inte lika ofta, upplever jag (jag har inte nagelfarit det lika noggrant som SvD:s bevakning här i veckan så jag kan ha fel), talas det om att övningsverksamheten också finns i Sverige. Det är ju den nu pågående övningen ett exempel på (den lyfts också fram i SvD:s scoop idag). Sedan kalla kriget tog slut har Sverige stegvis öppnat dörren för att bjuda in andra länder att träna och öva militärt i olika delar av landet, alltifrån att testa drönare  i Norrbotten till att hålla större övningar inom samarbetet med Nato. Detta är en faktor som inte kan avfärdas. Det kan ses som en del i en regional upprustning, där Ryssland också ingår. Men det löses inte genom mer av samma. Och det är värt att komma ihåg att ha is i magen kan vara en nog så bra strategi.

1. Tycker man det är problematiskt att andra länder övar militärt, bedriver signalspaning, då får man se över sitt eget hus också (gärna för mig).

2. I sådana här massmediala stormar kan det var klokt att hålla huvudet kallt och ta ett extra andetag och fråga sig – vem tjänar på detta? Det har i SvD:s bevakning bland annat talats mycket om luftförsvarets kapacitet eller frånvaron av Gripen-plan. Finns några slutsater kring detta?

3. Försvarsberedningen sitter just nu och ska fastställa sin omvärldsanalys och med efterföljande behovsåtgärder för Försvarsmakten. Är det någon som känner ett behov av att påverka försvarsberedningen?

4. Vi har en vapenindustri i Sverige som traditionellt sett hållits under armarna och måste fortsätta att få detta stöd för att överleva. De behöver därmed hitta hot de vet kommer innebära att mer resurser avsätts till deras intresseområden.

5. Finns det personer inom Försvarsmakten själv som agerar i eget intresse? Ett exempel: inte ens för oss i fredsrörelsen är det ett okänt faktum att kampen mellan flygvapnet, marinen och armén pågår med jämna mellanrum.

6. Punkterna 1-5 är alla potentiella vägar till upp- eller nedrustning. Det gäller såväl svensk som rysk sådan. Läs gärna ”Alltid kamp om försvaret”.

Se  också en riksdagsledamot förklara för Twitter-grabbarna hur det funkar när särintressen samverkar:

Desirees lobbyskola

Visste du att Sverige sedan 2004 har dragit ner sitt stöd till den ryska demokratirörelsen från 110 miljoner till 35 miljoner (2012)? Tycker du att det finns en logik i att peka på demokratiska bakslag i det ryska samhället som ett hot mot Sverige och samtidigt skära ner stödet till de som försöker bekämpa de antidemokratiska strömningarna?

Jag kan ju bara konstatera utifrån veckans bevakning att upprustningsförespråkare i alla fall har gott om resurser och mediautrymme. Det har inte vi. Då är satir på en blogg ett effektfullt vapen att ta till.

Har man små resurser blir man kreativ. Fast, hur små medel som helst kan man inte överleva på. Vi tycker att vi är ett viktigt bidrag i samhällsdebatten. Om du vill får du därför gärna stödja vårt arbete så att vi kan fortsätta att vara det.

Slut på meddelandet.

Kommentarer inaktiverade för SvD försöker överraska igen

Filed under Försvarspolitik, Försvarsutgifter, Mänskliga rättigheter, Ryssland