Category Archives: Vapenexport

Är det verkligen fred vi vill ha?

Jag har nu varit ordförande för Svenska Freds i nästan fyra veckor. Under den förhållandevis korta tid som gått sedan dess har mycket hänt och ännu mer varit sig likt. Sverige fortsätter exportera vapen till krigförande länder, bland annat till Förenade Arabemiraten, vilket Aftonbladet uppmärksammade i dagarna. Utöver dem har vi bland annat Saudiarabien, Turkiet och Thailand som mottagare av våra vapen. Fem år har gått sedan riksdagen beslutade att skärpa lagstiftningen för svensk vapenexport, men ingen skärpt lagstiftning finns ännu och i praktiken är det business as usual.

Tony Blair har tvingats be om ursäkt offentligt för att ha startat krig mot Irak 2003, eftersom det var en oerhört dålig idé. Något som Svenska Freds och väldigt många andra med oss påtalade redan innan det hänt. Men tretton år senare är det försent att tänka efter före och vi får aldrig veta hur situationen kunnat hanteras annorlunda.

Min nya roll påminner på flera sätt om vad jag hållit på med tidigare, i mitt författarskap. Engagemanget och frustrationen jag känt, senast med min reportagebok om Sveriges riksinternatskolor. Dörrarna jag kämpade för att komma innanför, personerna jag träffade och intervjuade, den påverkan jag hoppades att min bok skulle ha. Uppgivenheten över hur cementerade och destruktiva strukturerna är, hur svåra de är att förändra. Efter boksläppet fick jag argumentera mot meningsmotståndare i nyhetssändningar, debattprogram och morgonsoffor. Jag kallades allt från förrädare till naiv och det hävdades att jag inte visste vad jag pratade om.

Men det visste jag ju. Både som tidigare internatelev och efter att ha gjort noggrann och djupgående research. Och jag har redan hunnit märka att tillvägagångssättet för att förminska fredsrörelsen på många sätt är detsamma som det som används i internatskolevärlden. Samma slags personer på samma höga positioner, i samma kostymer, med samma slags härskartekniker.

”Lycka till, med vad det nu är du håller på med”, sa försvarsministern efter att vi småpratat en kort stund på Folk och försvars mingel i Almedalen, där jag befann mig förra veckan.

Den naiva fredsrörelsen, den som inte kan tas på allvar.

På de seminarier jag besökte på Försvarspolitisk arena under Almedalsveckan låg fokus på upprustning, hotet från Ryssland och vikten av ett fortsatt närmande till Nato. En man som undrade om det verkligen fanns någon risk att Sverige skulle anfallas av Ryssland, fick svaret att hans fråga var felställd. ”Din fråga passar sig nog bättre i ett annat seminarium”, la moderatorn till.

Och generellt fanns väldigt lite utrymme för frågor, faktiskt inget alls på de seminarier där jag själv önskade ställa en eller flera. Som efter att försvarsministern liknat Putin och Trump vid två dårar som beundrar varandra och därför hoppades ”att Clinton vinner valet”. Vilket följdes av övriga paneldeltagares medhållande skratt. Och jag ville förstås fråga vad det betyder för Nato om Trump faktiskt blir president. Hur säkert är ett försvarssamarbete där allt kan ställas på ända av en enskild persons maktfullkomlighet? Hur naivt är det inte att lägga så mycket tyngd vid något som är så skört?

I mina ögon är det naivt att tro att ökat antal vapen i omlopp, svenska vapen inräknade, har en fredsskapande effekt. Det är naivt att hävda att fler länder bör ha kärnvapen för att avskräcka andra från att använda dem, istället för att få till ett internationellt förbud. Inspirerad av ett gammalt låtcitat av Hoola Bandoola vill jag fråga: Är det verkligen fred ni vill ha, till varje tänkbart pris? Är ni alldeles säkra på det, att det värsta av allt är krig?

För om det är fred vi vill ha, är upprustning och invasioner inga hållbara lösningar. Det visar historiens facit långt, långt tillbaka i tiden. Istället är det diplomati, fungerande rättssystem, fria val och fredlig konflikthantering som lägger grunden för varaktig fred. Detta diskuterades på ett annat seminarium i Almedalen, dessvärre betydligt mindre välbesökt än ”Ryssen kommer, hur gör han”, där mängder av människor trängdes i regnet i brist på sittplats under tak.

Det är en stor och spännande utmaning jag står inför och jag ska ägna återstoden av sommaren åt att fördjupa mig i Svenska Freds frågor och åt att fila på argumenten inför hösten. I hängmattan ska jag läsa Per Anders Fogelströms böcker, en annan Svenska Freds-ordförande-författare som skulle ha varit 99 år om han levt idag. Hela sitt liv försökte han förändra världen med pennan som främsta vapen. En drivkraft jag känner igen mig i. Och jag känner att fredskrafterna är starka och att Svenska Freds behövs mer än någonsin förr. Och att jag ska göra allt jag kan för att förändra rådande normer för hur fred och säkerhet byggs på bästa sätt. För om det verkligen är fred vi vill ha, behöver strategierna ses över på riktigt.

Och för den som undrar vad jag svarade försvarsministern när han gav mig en klapp på axeln och önskade mig lycka till med vad jag nu håller på med, klappade jag tillbaka och svarade: ”Lycka till du med, med vad du nu håller på med.”

Inte världens mest genomtänkta kommentar kanske, men av reflex bemöter jag ofta härskartekniker med de svar de förtjänar.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Nya fredsdiplomater för en säkrare värld – det är rubriken på regeringens senaste satsning inom utrikespolitiken som presenterades i fredags på Aftonbladets debattsida. Detta är bra. Vi är många som genom åren har pekat på att det behövs en återtagning av kunskap och kapacitet i Sverige och hos svenska diplomater för att bättre bidra till fredsprocesser och konfliktförebyggande, men även peka ut vägen framåt och befästa att fred är en avgörande uppgift att arbeta med.

Inför internationella fredsdagen den 21 september 2014 tog vi exempelvis fram den här listan tillsammans med Kristna Fredsrörelsen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet: Sverige behöver en aktiv fredspolitik. Där listar vi fem förslag på vad Sverige bör göra. 1) Förnyad bred satsning på medling och diplomati, 2) Tydligt fokus på global nedrustning, 3) Kvinnors makt i freds- och säkerhetspolitik, 4) Kraftig begränsning av svensk vapenexport, 5) Satsningar på konfliktförebyggande inom bistånd.

Inom flera av områdena vi listade för två år sedan går det framåt, om än frustrerande sakta ibland. I vissa delar känns det som att det går bakåt. Avräkningar från biståndet för mottagande av människor på flykt i Sverige minskar möjligheterna till att arbeta konfliktförebyggande i de länder där detta behov finns här och nu, en proposition om nytt regelverk som ska försvåra vapenexport till diktaturer skjuts på framtiden ideligen och därtill skaver helheten när regeringens samlade politik läggs samman.

För om det nu är så att fredsdiplomati ska ha en framträdande roll, hur kommer det sig att försvarsdepartementet inte är involverat? När jag hör debatten i dag, där det till exempel sägs att Sverige kan vara i krig om tre år, då låter det nästan som att det vore ett önsketänkande. Vi vill vara med när det händer. Vi kan väl vara i krig i morgon om det nu skulle vara så?

Inriktningen på försvarspolitiken har idag ett tydligt fokus på avskräckning och planering för att bidra till kriser i närområdet (exempelvis genom det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till i nästa vecka). Fokus är alltså rakt emot det som fredsdiplomatin syftar till. Regeringens satsning presenteras utifrån att fredsdiplomati är något vi ska ägna oss åt i länder långt borta, med biståndsmedel. Inget ont i sig. Men fredsarbete är så mycket mer än så. Fred är relationer, förtroende, kontakter mellan människor, nedrustningsinitiativ, med mera. Vilka initiativ för fredsdiplomati avser regeringen ta för närområdet? För att minska den spänning som trappats upp genom ökade antal militära övningar från såväl Rysslands som från Nato:s sida runt Östersjön och Arktis?

Med detta sagt är det så klart en välkommen nysatsning på medling och diplomati som regeringen lägger fram, samtidigt som vi kan konstatera att mycket mer återstår att göra. Det är bra att höstens budget ska återspegla detta initiativ. Lita på att vi är många som kommer att följa upp detta.

Kommentarer inaktiverade för Välkommet med fredsdiplomater – men fler politikområden måste involveras

Filed under Försvarspolitik, Kärnvapen, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport

Ge inte bränsle åt terrorismen – underminera den

Terrordåden som drabbat Paris är fruktansvärda. Det är liknande omständigheter som människor i Libanon, Syrien, Irak, Afghanistan eller Jemen levt med under väldigt lång tid. Jag förstår att många är oroade och känner behov av att agera snabbt. Just därför är det extra viktigt att vi gör rätt saker. I lägen av oro kan vi tro att vi agerar rationellt, när det snarare visar sig vara tvärtom. Och oftast verkar det som att det enda som är att göra något är att trappa upp militärt. Vi famlar efter något som uppfattas som tydligt och konkret. Men det är mer komplext än så. Många aktörer och företeelser hänger ihop. Studio Ett gjorde ett inslag om Frankrikes begäran om militärt stöd från EU:s medlemsländer i dag där vi var med.

Det har skrivits mycket klokt om IS/Daesh de senaste dagarna. Bland annat av Sveriges Radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén: IS vill utplåna gråzonen. Författaren Åsne Seierstad i DN Kultur: Islamofoberna och IS drivs av samma hat. Nicolas Hénin som satt som gisslan hos IS i tio månader: They fear our unity more than our airstrikes. 

Terrororganisationer som IS fruktar inte våld och bomber. Det är tvärtom en del av deras strategi. Vad de fruktar är att muslimer och kristna lever tillsammans i fred, att sunni- och shiamuslimer lever tillsammans i fred. De fruktar demokrati och alla människors lika värde. De fruktar humanitet över religiösa och etniska gränser, mångfald och respekt. Rättsstaten. Demokratin. Detta är det långsiktiga arbetet som måste stöttas och absolut inte tummas på. Det terrororganisationer vill uppnå är inskränkningar i demokratin och våra fri- och rättigheter. Människor som flyr från IS barbari kan inte mötas av en stängd dörr vid EU:s gränser. EU måste ta sig i kragen inom migrations- och asylpolitiken. Att inskränka människors möjlighet att fly undan terrorn är ett djupt svek och djupt inhumant.

Ibland låter det som att det enda alternativet som finns och det enda som sker är krig. Men på plats i Syrien, i Irak, i Afghanistan och i alla andra krigshärdar finns människor och organisationer som kämpar för fred. Som medlar mellan olika aktörer. Som kräver rättvisa. Läs exempelvis den här rapporten från Kvinna till Kvinna om hur kvinnoorganisatonen Badael arbetar för fred i Syrien. I Afghanistan finns fredsråd som medlar i konflikter på landsbygden. Och så vidare.

Jag är oroad över tilltron till vad vapenmakt kan lösa. Vi måste dra lärdom av de senaste 14 årens krig mot terrorismen. När Hans Blix undersökte huruvida det fanns massförstörelsevapen i Irak hittade han inga. I dag står vi inför IS. Kriget mot terrorn har misslyckats och blivit till en ond cirkel där vi i tron att vi bekämpar terrorism i själva verket göder den. Ismer går inte att kriga bort. Senast igår skrev DN på ledarplats om hur invasionen av Irak skapat fler problem än vad den löst. Samma år som Barack Obama beslutade att dra tillbaka den militära närvaron i Afghanistan var antalet civila dödsoffer uppe på rekordnivå.

Våldet som drabbade civila i Afghanistan ökade chanserna för rekrytering till Al Qaida. Samma sak i Syrien och Irak. Här i Europa ser vi sambandet mellan hur rasismen ökar chanserna för rekrytering till terrororganisationer och vice versa. Vi har sett hur soldater återvänder hem i liksäckar.

Jag är oroad över att det inte pratas om gigantiska nedrustningssatsningar gentemot IS. Stryp vapentillförseln, stryp finansieringen. Sätt press på de länder som stöttar IS. Turkiet har alltför länge sett mellan fingrarna på IS på grund av att de båda är delar i kampen mot den kurdiska befolkningen. Och jag är oroad över att så lite politiska – verkliga – ansträngningar görs för att Bashar al-Assad ska förmås lämna ifrån sig makten. Vid sidan av IS barbari har Bashar al-Assad i det tysta dödat fler civila och är en stor anledning till att IS och andra militanta extremiströrelser lyckas rekrytera sympatisörer. Under ett års tid har USA mfl flygbombat i Syrien mot IS. De är fortfarande kvar. Ryssland har gett sig in i Syrien med flygbombningar som ofta visat sig träffa andra mål än IS, utan ibland riktats mot andra oppositionella till Bashar al-Assad. Maktpolitiken och bombningarna har inte hittills funkat mer än för de ledare som vill uppvisa handlingskraft.

Som en del i resonemanget idag om vad för typ av stöd Frankrike kan tänkas be om från de andra medlemsstaterna i EUhar olika alternativ lyfts fram. Ett av dem har varit att avlasta i olika internationella militära insatser Frankrike har stort engagemang i. Ett exempel som har lyfts fram är Mali. Det är en konflikt som delvis går att spåra från sammanfallet i Libyen efter att internationella samfundet ingrep med flygbombningar. De militära strategierna har inte funkat så som var tänkt, hur goda avsikter vi än må ha haft.

Stöd gräsrötter och kvinnorättsaktivister som kämpar för fred på plats, sätt politisk press på dem som stöttar IS med vapen och pengar. Stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Stå emot frestelsen att inskränka dessa.

Lägg inte alla era ägg i vapenkorgen. Terrorn behöver undermineras. Inte eldas på.

1 kommentar

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Ryssland, USA, Vapenexport

Friserade underlag för vapenaffärer

I en granskning genomförd av Blank Spot Project och journalisten Nils Resare framgår i dag hur UD gav efter för påtryckningar från vapenindustrins lobbyister får att få igenom Jas-affären med Thailand.

Ambassaden i Bangkok har varit fullt medveten om den politiska situationen i Thailand, men har enligt Resares reportage istället valt att försköna sina underlag. Underlagen friserades för att få igenom vapenaffären. Att ISP, den myndighet som ska ge tillstånd eller avslag på en vapenaffär, själv inte har kompetensen att bedöma den politiska situationen i Thailand eller huruvida det begås brott mot mänskliga rättigheter är ju häpnadsväckande.

Resares reportage är ett utmärkt exempel på varför det viktigt med offentlighet och insyn, samt att journalister kan få ut underlag som rör vapenaffärer. Att dessa, som framgår av reportaget, hemligstämplats och diarienummer tagits bort är ett hot mot demokratin och medborgares möjlighet att få veta vad våra skattemedel går till och vilka bedömningar som görs av exempelvis ett lands demokratiska status eller brott mot mänskliga rättigheter. Och om våra myndigheter är beredda att se mellan fingrarna på övergrepp mot mänskliga rättigheter eller tona ner problem med landets styrelseskick på grund av påtryckningar från vapenindustrin. Reportaget visar också på att det finns modiga tjänstemän inom statsförvaltningen som är beredda att läcka information. Dessa visselblåsare är en viktig del i vår demokrati, särskilt inom de mörka och smutsiga sektorer som vapenexporten är.

Vi har tidigare i dag kunnat höra riksenheten mot korruption säga att de universitetsutbildningar thailändska officerare fått gå i Sverige kan röra sig om mutbrott. I perioder under förhandlingen var Thailand dessutom en militärdiktatur, något som vi påpekade redan när förhandlingarna pågick. Vi lyfte också fram kritik mot läget för mänskliga rättigheter i landet liksom den väpnade konflikt i de södra delarna som pågår. Den sittande ledningen är för tillfället utnämnd av militären, som anser sig ha rätt att när som ingripa i politiken och ta över makten.

All information som rör försäljningen av Jas Gripen till Thailand måste göras tillgängliga för offentlig granskning. Omedelbart.

Och vilka garantier kan nuvarande regering ge för att samma förfarande inom våra vapenaffärer inte pågår idag? Vilka panikartade kampanjer pågår i detta nu för att få igenom fler affärer med Super-Jas som riksdagen beslutat att vi ska köpa?

Sannolikt en hel del.

1 kommentar

Filed under Mänskliga rättigheter, Vapenexport

Carl Gustaf – lite som ett inlägg på Twitter

Vi har goda nyheter för infanteriet. Det ultimata pansarbrytande vapnet blev just lättare. Eller: ”We’ve got good news for infantry. The ultimate anti-armour weapon, just got lighter”, twittrade Saab nyligen om sin exportsuccé Carl Gustaf. Samma dag intervjuades deras presschef Sebastian Carlsson i Dagens Media om deras strategi för närvaron i sociala medier.

Strategin handlar om öppenhet och transparens säger deras presschef Sebastian Carlsson. Och säger vidare att:

– Saab är ett företag som säljer produkter till runt 100 länder. Vi har dessutom verksamhet i 35 länder och en mycket bred produktportfölj. Detta kräver ett antal marknadsföringsaktiviteter som består av ett antal olika ben.

Och Saab gör så klart allt för att marknadsföra sin mycket breda produktportfölj. Eller produktportfölj och produktportfölj, det handlar oftast om krigsmateriel. Men det är ett ord varken Saab eller andra inom vapenindustrin vill använda. Eller för den delen ens nämna något kring de negativa effekter deras produktportfölj har på civila i krigsområden. ”Vi minns honom som en väldigt fin familjefar. Han arbetade länge och hårt om dagarna för att försörja sin familj. Sen fick han helt plötsligt en väldigt tung väska över sig och dog. Vi har aldrig sett något liknande tidigare.”

Granatgeväret Carl Gustaf är en av Saabs största exportframgångar. Det tillverkas på licens i Indien och har sålts till bland annat USA, Storbritannien och Saudiarabien. Det tillhör den kategori av vapen som av FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan kallade för vår tids massförstörelsevapen. (sk ”small arms and light weapons”). De är jämförelsevis lätta att bära, använda, sprida, och även lätta att smuggla. Detta senare är något som med jämna mellanrum kommer fram i massmedia. Carl Gustaf har bland annat hittats i Libyen, Somalia, Burma och Irak, det vill säga ställen dit det aldrig sålts.

Saab vill så klart också göra allt för att framstå som att de har ett brett stöd för sin verksamhet och att det finns ”en liten minoritet som är kritiska och de ska man ha respekt för”. Dock visar opinionsundersökning efter opinionsundersökning att 8 av 10 vill förbjuda vapenexport till diktaturer, och ungefär lika många vill stoppa vapenexporten till människorättskränkare och krigförande länder.

Om du är intresserad av att läsa mer om sk små och lätta vapen, rekommenderar jag den här skriften: ”Lätta vapen från Sverige – En förödande exportsuccé”. Den har några år på nacken, men är fortfarande aktuell.

För att citera min kollega Linda: Carl Gustaf är lite som ett inlägg på mikrobloggen Twitter. Det retweetas lite hit och dit och man har inte riktigt koll på vem det landar hos.

Kommentarer inaktiverade för Carl Gustaf – lite som ett inlägg på Twitter

Filed under Burma, Försvarspolitik, Indien, Mänskliga rättigheter, USA, Vapenexport

Fred, demokrati och nedrustning – när kommer det?

Idag kom överenskommelsen mellan S och MP om (bland annat) försvarspolitiken och vapenexporten. Det som framgår i den här artikeln från DN är följande: satsningarna på nya Jas och ubåtar fortsätter, Försvarsexportmyndigheten ska läggas ner, och kontrollen av vapenexporten till ickedemokratier ska skärpas, inklusive följdleveranser och konsulttjänster.

Försvarspolitiken och vapenexporten är en av de frågor där S och MP står långt i från varandra. Men på vissa områden är gapet egentligen inte så stort. För den som tänker svekdebatt när det gäller vapenexporten, borde fokus i så fall tydligast riktas mot S. Det är synd att MP inte lyckades få S att gå längre, men jag påminner om det kongressbeslut S själv fattade våren 2013: ”Sverige behöver ett skarpt regelverk som förhindrar vapenexport till diktaturer och länder som grovt och omfattande kränker mänskliga rättigheter.” Det märkligaste här är alltså att S inte lever upp till sin egen beslutade politik.

Det är bra att följdleveranser och konsulttjänster inkluderats i överenskommelsen om vapenexporten. Följdleveranser är ett kryphål som används för att fortsätta vapenaffärerna enligt devisen ”har en affär ingåtts ska den fortsätta i princip oavsett vad som än händer”.

Problemet i allt detta är dock att ”exportkontrollen ska skärpas”, något som riskerar att innebära rent kosmetiska förändringar. Detta kan innebära alltifrån att ISP kastar ett öga i en tabell över läget för demokratin i köparlandet innan beslut fattas om en affär, till att efterkontrollen i ickedemokratier efter en affär görs mer noggrann. Men det innebär inte att det kommer att införas något tvingande förbud i lagen i sig som säger att ickedemokratier ej ska få köpa vapen från Sverige. ISP kommer att kunna fortsätta göra sin så kallade ”totalbedömning” och kasta alla principer om fred, demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling rakt ut i Klarabergskanalen.

Med tanke på S kongressbeslut och MP:s vapenexportkritiska hållning är det förvånande att överenskommelsen inte kom längre. Jag tror inte det skulle vara omöjligt att få med sig fler av de mindre partierna på en mer långtgående förändring. Det är förvisso bra att Mikael Damberg framhåller det stora problemet med vapenexporten till diktaturer i ovan länkade DN-artikel, men eftersom han inte tror det kommer påverka jobben i vapenindustrin är det i princip omöjligt att dra slutsatsen att överenskommelsen med MP kommer att påverka vapenexporten i någon större grad. Sverige kommer fortsatt beväpna diktaturer och vapenindustrin kan sitta lugnt i båten. Jag kan bara gissa hur de människor som lever under förtryck skulle reagera.

Att Försvarsexportmyndigheten ska avvecklas är bra för det sänder en viktig signal, men kommer funktionen exportfrämjande försvinna? Och var kommer den hamna istället? På försvarsdepartementet som S sannolikt inte kommer att släppa till MP?

När det gäller försvarspolitiken släpper MP förvånande nog alla sina tidigare reservationer mot satsningar på stridsflyg och ubåtar, vilket går rakt på tvären mot vad som framförts såväl i Försvarsberedningen som i valrörelsen. Detta är innebär antingen att anslagen till Försvarsmakten måste öka, att vapenexporten måste öka, eller båda två. Sett till den vapenexportmarknad Sverige klättrat på de senaste åren har just ickedemokratier ökat markant. I en tid där vapenskramlet ljuder högre än på länge behövs det satsningar på nedrustning istället för upprustning. Detta bådar inte gott för vårt säkerhetspolitiska läge. Vi kommer fortsatt dras med i kapprustningen och spä på den instabilitet som utvecklas i vårt närområde istället för att bidra till avspänning. Detta kommer försvarsivrarna kunna fortsätta ta intäkt för till fortsatta vapensatsningar och militära utgifter, bland annat med hänvisning till dagens överenskommelse mellan S och MP. Sverige behöver signalera till omvärlden att det behövs nedrustning och frysa försvarssatsningarna och inget annat.

 

Kommentarer inaktiverade för Fred, demokrati och nedrustning – när kommer det?

Filed under Försvarspolitik, Vapenexport

Krona för krona för allt utom Jas

Förra fredagen beslutade Alliansen och S om att gå vidare med Super-Jas. När skattefinansiering diskuteras så noggrant i valrörelsen i alla andra områden så får Jas tydligen ett frikort. Jag tror inte att beslutet kommer att stärka landets säkerhet. Snarare tvärtom. Det är en oerhört kostsam investering, som i värsta fall dels kommer leda till ytterligare upprustning i närområdet, men också till att den svenska vapenexporten kommer öka ännu mer (vilka diktaturer står på tur?). Vi kommer sitta fast i en ond cirkel som kommer att vara svår att ta sig ur. De enda som egentligen vinner på den här affären är vapenindustrin.

Beslutet visar också på att det tidigare budgetbråk mellan S och Alliansen som utspelade sig i samband med Försvarsberedningens rapport innan sommaren mest var ett spel för gallerierna. Egentligen är de väldigt överens och det här beslutet visar just på det. Från Alliansens sida är det rent valfläsk och en förhoppning om att nå kärnväljarna i ett sista försök att förbättra opinionssiffrorna. S kan å sin sida andas ut. Om de vinner valet och slipper sitta med Jas-beslutet tillsammans med V och MP.

Är det inte bättre att lägga pengarna på att stödja demokratiarbetet i Ryssland och Ukraina, göra verkliga ansträngningar för att få till diplomatiska samtal och förtroendeskapande åtgärder både mellan Europa och Ryssland och mellan Ukraina och Ryssland? Jag har svårt att se hur 90 miljarder till fler stridsflyg skulle främja detta. Sedan 2004 har regeringar av både röd och blå färg mer än halverat stödet till demokratiska krafter i Ryssland. Tror ni att de ska få stöd från Putin framöver?

Regeringen går emot det riksdagsbeslut som sa att vi bara skulle gå vidare med Super-Jas utifall något annat land bestämde sig för att köpa dem. Nu har Schweiz hoppat av och Brasilien är inte klart. Krona för krona-politiken inom försvaret förefaller gälla för allt utom Jas. Då är det blanka checkar.

Försvarsförmågan måste anpassas efter de hotbilder som finns och hur vi kan prioritera våra resurser proaktivt. Ett militärt försvar kan inte lösa en konflikt och varken Stefan Löfven eller Alliansen själv hävdar att Ryssland är på väg att invadera Sverige. Den bästa politiken för att förebygga ett militärt anfall mot vårt land är att vi för en betydligt mer aktiv nedrustningspolitik internationellt, att vi satsar på de bredare säkerhetspolitiska hoten som finns, så som klimatförändringarna. En satsning på nya Jas kommer att ta resurser från andra viktiga områden där det finns en säkerhetspolitisk hotbild, som exempelvis klimatförändringarna. Branden i Västmanland i somras visar hur vi inte har tillräcklig kapacitet att hantera stora skogsbränder.

Just nu ökar övningsverksamheten i Östersjön, från alla håll och kanter. Det ökar risken för en indicent, även en oavsiktlig sådan, vilken i sin tur kan leda till större konfrontationer. Säkerhetspolitiska kriser löses inte med mer av samma. Det måste lösas med nya tag och satsningar på samarbete och nedrustning. Ju fler baser och ju mer Nato-närvaro vi får, desto större anledning får Ryssland att planera just utifrån detta. Om vi placerar ut fler Jas eller Nato-soldater (på Gotland?) kommer Ryssland per definiton behöva börja planera utifrån det. Vi fastnar i en kapprustningsspiral som kommer vara oerhört svår att ta sig ur.

Sverige är medlemmar i EU, Rysslands största handelspartner. Det är svårt att se att Ryssland skulle gå i en militär konflikt med dess största ekonomiska samarbetspartner. Här måste EU agera proaktivt och inte bidra till att höja konfliktnivån. Det är bra med sanktionerna, men dessa måste följas av samtal. Annars riskerar det att dra iväg åt helt fel håll.

Jag tror att alla vi som följer utvecklingen i Ryssland och Ukraina är helt överens om det som sker. Det folkrättsvidriga agerandet i och med annekteringen av Krim och det faktum att Ryssland nu än en gång försöker smyga in trupp på ukrainskt territorium för att vara en del av krigföringen måste fördömas. Det är också bra att Frankrike tills vidare ställt in sin planerade Mistral-affär med Ryssland. Helt ofattbart att det beslutet inte kom tidigare. Det är dock oklart i dagsläget om de avser gå vidare med den längre fram i höst, något som borde vara en självklarhet att de inte ska.

Lösningen på krisen i Ukraina är inte fler Jas i Sverige. Jag kan tycka att det är något ohederligt att använda Ukraina som argument för vapensatsningar i Sverige. Ryssland kommer inte dra sig tillbaka därifrån bara för att vi investerar 90 miljarder på nya Jas-plan. Det hjälper inte Ukraina här och nu. I en tid av säkerhetspolitisk kris vore det djupt olyckligt att fortsätta kapprustningen, det riskerar helt klart att förvärra läget för alla inblandade. Det behövs politiska och diplomatiska samtal, eventuellt ytterligare sanktioner, nedrustningssamarbeten och stöd till de demokratiska krafterna såväl i Ukraina som i Ryssland. Det gäller att agera proaktivt. Inte passivt invänta. Inte trilla i fällan och att spela Ryssland rakt i händerna.

3 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, Vapenexport