Category Archives: Försvarspolitik

Nato: utvidgning skulle destabilisera Ryssland

I förra veckan meddelade USAs ambassadör till Nato att någon utvidgning av militäralliansen inte är aktuell de närmsta åren eftersom det skulle kunna inverka negativt på Ryssland. Det här citatet från en artikel från Reuters är intressant.

”If you accept the premises … about Russia’s internal weakness and perhaps steady decline, it may not make sense to push further now and maybe accelerate or destabilize that decline.”

Nu går det ju att invända att en inte accepterar de anförda premisserna så klart. I så fall skulle det betyda att ambassadören av någon anledning inte lägger fram korten så som det är. Att Ryssland egentligen är ett land på uppgång och uttalandet snarare handlar om politisk taktik och strategi. Frågan blir då när vi ska läsa uttalanden från USAs Natoambassadör på tvärtomspråket och när vi inte ska göra det.

Om vi istället läser det bokstavligt ger det väldigt många rätt som hittills pekat på faran med alltifrån värdlandsavtal till risken för en negativ eskalering i säkerhetspolitiken med en utvidgning av Nato. I så fall bör rimligen samma kritik riktas mot Nato själv som riktats mot oss – att Nato anpassar sig efter Ryssland.

Fast handlar det om någon anpassning? Eller handlar det om en säkerhetspolitisk bedömning, som inte motsäger att en fortfarande kan tycka att Ryssland begår brott mot folkrätten som ska fördömas, som landar i slutsatsen att de långsiktiga chanserna för hållbar fred skulle minska? Att Nato inte alls är ute efter att destabilisera Ryssland, vilket ibland framförs i debatten.

Riksdagen ska i slutet av maj ta ställning till värdlandsavtalet med Nato. I fredags hade 1000 mail skickats till ledamöterna i försvarsutskottet respektive utrikesutskottet från vår kampanj. Där kan du läsa om huvudargumentet till varför vi anser att värdlandsavtalet inte ska ingås.

Kritiken har vuxit i snabb fart internt inom (S) mot partiets avsikter att ingå samarbetsavtalet med Nato. Distrikten i Malmö, Göteborg och Stockholm är bara några exempel.

Ibland kan det låta som att det är självklart att vi ska fördjupa samarbetet med Nato genom värdlandsavtalet. Men så är det inte. Om du inte redan skrivit brev till ledamöterna i utskotten får du gärna hjälpa till med att göra det.

1 kommentar

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, USA

Ge inte bränsle åt terrorismen – underminera den

Terrordåden som drabbat Paris är fruktansvärda. Det är liknande omständigheter som människor i Libanon, Syrien, Irak, Afghanistan eller Jemen levt med under väldigt lång tid. Jag förstår att många är oroade och känner behov av att agera snabbt. Just därför är det extra viktigt att vi gör rätt saker. I lägen av oro kan vi tro att vi agerar rationellt, när det snarare visar sig vara tvärtom. Och oftast verkar det som att det enda som är att göra något är att trappa upp militärt. Vi famlar efter något som uppfattas som tydligt och konkret. Men det är mer komplext än så. Många aktörer och företeelser hänger ihop. Studio Ett gjorde ett inslag om Frankrikes begäran om militärt stöd från EU:s medlemsländer i dag där vi var med.

Det har skrivits mycket klokt om IS/Daesh de senaste dagarna. Bland annat av Sveriges Radios utrikeskorrespondent Cecilia Uddén: IS vill utplåna gråzonen. Författaren Åsne Seierstad i DN Kultur: Islamofoberna och IS drivs av samma hat. Nicolas Hénin som satt som gisslan hos IS i tio månader: They fear our unity more than our airstrikes. 

Terrororganisationer som IS fruktar inte våld och bomber. Det är tvärtom en del av deras strategi. Vad de fruktar är att muslimer och kristna lever tillsammans i fred, att sunni- och shiamuslimer lever tillsammans i fred. De fruktar demokrati och alla människors lika värde. De fruktar humanitet över religiösa och etniska gränser, mångfald och respekt. Rättsstaten. Demokratin. Detta är det långsiktiga arbetet som måste stöttas och absolut inte tummas på. Det terrororganisationer vill uppnå är inskränkningar i demokratin och våra fri- och rättigheter. Människor som flyr från IS barbari kan inte mötas av en stängd dörr vid EU:s gränser. EU måste ta sig i kragen inom migrations- och asylpolitiken. Att inskränka människors möjlighet att fly undan terrorn är ett djupt svek och djupt inhumant.

Ibland låter det som att det enda alternativet som finns och det enda som sker är krig. Men på plats i Syrien, i Irak, i Afghanistan och i alla andra krigshärdar finns människor och organisationer som kämpar för fred. Som medlar mellan olika aktörer. Som kräver rättvisa. Läs exempelvis den här rapporten från Kvinna till Kvinna om hur kvinnoorganisatonen Badael arbetar för fred i Syrien. I Afghanistan finns fredsråd som medlar i konflikter på landsbygden. Och så vidare.

Jag är oroad över tilltron till vad vapenmakt kan lösa. Vi måste dra lärdom av de senaste 14 årens krig mot terrorismen. När Hans Blix undersökte huruvida det fanns massförstörelsevapen i Irak hittade han inga. I dag står vi inför IS. Kriget mot terrorn har misslyckats och blivit till en ond cirkel där vi i tron att vi bekämpar terrorism i själva verket göder den. Ismer går inte att kriga bort. Senast igår skrev DN på ledarplats om hur invasionen av Irak skapat fler problem än vad den löst. Samma år som Barack Obama beslutade att dra tillbaka den militära närvaron i Afghanistan var antalet civila dödsoffer uppe på rekordnivå.

Våldet som drabbade civila i Afghanistan ökade chanserna för rekrytering till Al Qaida. Samma sak i Syrien och Irak. Här i Europa ser vi sambandet mellan hur rasismen ökar chanserna för rekrytering till terrororganisationer och vice versa. Vi har sett hur soldater återvänder hem i liksäckar.

Jag är oroad över att det inte pratas om gigantiska nedrustningssatsningar gentemot IS. Stryp vapentillförseln, stryp finansieringen. Sätt press på de länder som stöttar IS. Turkiet har alltför länge sett mellan fingrarna på IS på grund av att de båda är delar i kampen mot den kurdiska befolkningen. Och jag är oroad över att så lite politiska – verkliga – ansträngningar görs för att Bashar al-Assad ska förmås lämna ifrån sig makten. Vid sidan av IS barbari har Bashar al-Assad i det tysta dödat fler civila och är en stor anledning till att IS och andra militanta extremiströrelser lyckas rekrytera sympatisörer. Under ett års tid har USA mfl flygbombat i Syrien mot IS. De är fortfarande kvar. Ryssland har gett sig in i Syrien med flygbombningar som ofta visat sig träffa andra mål än IS, utan ibland riktats mot andra oppositionella till Bashar al-Assad. Maktpolitiken och bombningarna har inte hittills funkat mer än för de ledare som vill uppvisa handlingskraft.

Som en del i resonemanget idag om vad för typ av stöd Frankrike kan tänkas be om från de andra medlemsstaterna i EUhar olika alternativ lyfts fram. Ett av dem har varit att avlasta i olika internationella militära insatser Frankrike har stort engagemang i. Ett exempel som har lyfts fram är Mali. Det är en konflikt som delvis går att spåra från sammanfallet i Libyen efter att internationella samfundet ingrep med flygbombningar. De militära strategierna har inte funkat så som var tänkt, hur goda avsikter vi än må ha haft.

Stöd gräsrötter och kvinnorättsaktivister som kämpar för fred på plats, sätt politisk press på dem som stöttar IS med vapen och pengar. Stå upp för demokratin och de mänskliga rättigheterna. Stå emot frestelsen att inskränka dessa.

Lägg inte alla era ägg i vapenkorgen. Terrorn behöver undermineras. Inte eldas på.

1 kommentar

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Ryssland, USA, Vapenexport

Make love not war – sjömannen för fred och mänskliga rättigheter

För lite mer än tre veckor sedan lanserade vi ”The Singing Sailor” och medverkade i TV4 Nyhetsmorgon. Vi hade ingen aning om att det skulle bli så stor uppmärksamhet kring den sjungande sjömannen vi sänkte ner i Östersjön. Vi hade kanske hoppats att debatten i Sverige skulle nås av vårt budskap, och i bästa fall någon internationell reaktion. Istället blev det allt ifrån Nackaposten till Nobels fredspris på Twitter som uppmärksammade den. Folk har hört av sig om undrat om det kommer att tryckas upp t-shirts. Krigsmuseum i Tyskland håller på att planera sin verksamhet för 2017 på temat ”Gender/Sex and Violence/War” och undrar om han går att låna. Mail med uppskattande rader från privatpersoner har kommit från såväl österut som västerut. Den har visats i 146 länder och beröm och kritik har inkommit.

Genom kampanjen ville vi påminna om väldigt allvarliga frågor: att fred och mänskliga rättigheter går hand i hand. Kampen för fred och mänskliga rättigheter är en fråga om liv och död på många platser i världen. Miljarder till upprustning är miljarder som kommer att saknas i det viktiga freds- och människorättsarbetet. Både i Sverige och internationellt.

Vad har då sjömannen med krig och fred att göra? har några undrat. Ett exempel är att vi har velat påminna om den gamla devisen Make love not war. Att välja dialog framför konfrontation. Världen behöver mer fred och kärlek, inte mindre. Vi valde medvetet att använda en stereotyp bild – rätt eller fel – för att lyfta frågan om hur vi på mer nytänkande sätt istället för gamla kan förebygga konflikter och sätta fredlig konflikthantering och allas mänskliga rättigheter på dagordningen.

Personligen har jag också tänkt på det gamla mönstret hot-rädsla-makt-inskränkning. Länder som anser en situation vara hotfull faller tillbaka på den gamla vapennormen med nationell upprustning och militära muskler som resultat. Länder som tycker att människor som avviker från heteronormen är ett hot mot staten och får sina rättigheter som människor inskränkta. Eller för att dra en annan parallell, får sina rättigheter annekterade. Vi hoppas att vår kampanj har bidragit till att nyansera och bredda diskussionen om huruvida Sverige, eller övriga världen för den delen, verkligen bidrar till fred och mänskliga rättigheter genom att gå upprustningens väg. Som fredsförening är det för oss självklart att ifrågasätta såväl det minskade biståndet till exempelvis människorättsförsvarare i öst, som det är att kritisera upprustning och kränkningar av mänskliga rättigheter oavsett var det sker. Något som vi hoppas är självklart för fler än oss!

Vi formulerade budskapet på engelska, ryska och morse för att nå fram till många och för att peka på att freden är utmanad på många ställen och att HBTQ-personer förföljs över hela världen. En intressant sak är att många medier både i Sverige och internationellt valde att dra hårt på den ryska vinkeln. Det är riktigt gjort. Kampanjen är en känga till Putins vidriga antigay-lagar och hur HBTQ-rörelsen behandlas i landet. Men det är också ett budskap som riktar sig längre än så. Det riktar sig till alla länder att tänka om kring hur människors rättigheter kan främjas och hur konflikter kan lösas.

Några har ställt fullt rimliga frågor varför året 1944 varit relevant, med tanke på att exempelvis homosexualitet ansågs vara en psykisk sjukdom fram till 1979 i Sverige. Men vi valde också i intervjuerna att påminna om att arbetet för HBTQ- personers rättigheter inte är färdigt i Sverige, eller andra länder heller för den delen. Legaliseringen av just homosexualitet är en av många milstoplar i ett arbete som fortfarande inte är färdigt. Låt oss därför påminna om och på olika sätt fortsätta stötta detta arbete istället för att lägga pengar på vapenskrammel.

Roset och riset kring den sjungande sjömannen kommer både från det uttalade HBTQ-communityt och från samhället i stort. Majoriteten av reaktionerna har varit positiva, men självklart är humor och vad som är bra kampanjer olika för alla. Det är omöjligt att göra en heltäckande lista över allt som skrivits, men här är några länkar:

Gay Star News Loves: Sweden Activists use gay ‘propaganda’ to repel Russia submarines

Huffpost Gay Voices: Swedes Are Trolling Russia With A Pro-Gay ‘Singing Sailor’

Gay Singing Sailor Takes On Russian Nuclear Submarines

The Swedish Peace And Arbitration Society Starts A War Against Putin

CNN: Sweden’s ‘Singing Sailor’ has a message for Russian subs

Rickard Söderberg, Nyheter24: Politikerna måste lära sig att älska som the Singing Sailor

QX: månadens mesta måsten, juni (s. 20)

Kajsa Ekis Ekman, ETC: Svenska freds sprider nationalism

Jesper Bengtsson, Tankesmedjan Tiden: Ekis Ekman förstår inte att världen ändrats

Jesper Dahl, Politism: Svenska Freds gör HBTQ-rättigheter till en punchline

Anna-Maria Sörberg, UNT: Falsk bild av svensk queerhistoria

Jens Liljestrand, Expressen: Kalsongtricket som ska stoppa ryssen

Sedan vårt fredliga undervattensvapen lanserades har det varit några av de mest intensiva veckorna på väldigt länge. Varmt tack alla som har bidragit till kampanjen längs vägen: Åkestam Holst för arbetet med att få skylten gjord och på plats, Jessica W Sandberg och FLB Europe för rådgivning och PR-hjälp samt BSmart för studiofotot. Alla har arbetat helt ideellt.

Och viktigast av allt: tack alla till alla er som har engagerat sig, debatterat och hjälpt oss att sprida den vidare i era kanaler. Låt oss hoppas att den sjungande sjömannen bidrar till mer nytänkande, fred och stöd till mänskliga rättigheter.

Peace in!

Kommentarer inaktiverade för Make love not war – sjömannen för fred och mänskliga rättigheter

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter

Valfritt för en själv men tvång för andra

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) meddelade i dag att regeringen beslutat att repövningar kan bli aktuellt igen. Alla som gjort värnplikten sedan 2004 eller genomgått grundläggande militärutbildning, GMU, och är krigsplacerade kan bli inkallade med plikt. Miljöpartiet har varit tyst i hela debatten om värnplikten och försvarspolitiken. Det är förvånande eftersom det är ett parti som i flera debatter inför valet betonade att de verkade för nedrustning.

Motivet till dagens beslut är enligt ministern att reagera på händelser i omvärlden och sända signaler till svenska folket och omvärlden kring vår försvarsförmåga. Peter Hultqvist är noga med att betona att han inte är någon pacifist. Expressen och Aftonbladet skrev nyligen om ministerns vapenfria tjänst under sin tid som inkallad och har försökt få en förklaring till varför han ansökte om detta. Själv har ministern hittills duckat för frågan om hur han lyckades få igenom något i ett Sverige som under slutet av 70-talet inte var en enkel historia för en vapenvägrare.

Jag minns hur snabbt Sten Tolgfors (M) under sin tid som försvarsminister blev stämplad som tomhylsa på grund av sitt beslut att ansöka om vapenfri tjänst. Han angav, till skillnad från Peter Hultqvist, moraliska och giltiga skäl till att han valde den vägen under sim tid som totalförsvarspliktig. Men Peter Hultqvist är alltså snabb på att meddela att han inte gjorde det av någon moralisk eller religiös övertygelse. Mig veterligen har Hultqvist inte utsatts för liknande ordstorm som Tolgfors fick. Inte för att jag tycker att drev eller nedsättande kommentarer är något att eftersträva.

Men det säger något om hur uppfattningen kring pacifism och vägran att bära vapen tas emot. Den som klart och tydligt deklarerar att hen inte vill bära vapen hånas i försvarsdebatten. Den som lyckas få vapenfri tjänst på andra grunder verkar slippa. Jag undrar vilka skäl Hultqvist egentligen uppgav för att få igenom sin vapenfria tjänst. För om det nu är så viktigt för honom att klargöra att han absolut inte är emot vapen, lycka till med att motivera andra att vara det. Med tvång och risk för fängelse för den som av olika skäl inte vill.

Att Peter Hultqvist är mer än välvilligt inställd till vapenindustri, territorialförsvar och totalförsvarsplikt är välkänt. Låt vara att han tyckte att det för egen del fanns godtagbara skäl för att slippa bära vapen under sin tid. Men låt då även andra få lov att tycka det i dag och ha rätt till det. Låt vara att Hultqvist hellre tyckte att någon annan skulle göra jobbet. Men låt då så vara fallet även i dag.

Något annat vore ett rent hyckleri sett i ljuset av Hultqvists vurmande för totalförsvarsplikten och i synnerhet en obligatorisk värnplikt. Jag ska ge Peter Hultqvist ett tips. Låt pratet om tvång och plikt somna in för gott. Håll fast vid frivilligheten och rätten att vägra bära vapen.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering

Bort med skåpmaten

I den efterföljande debatten om undervattensoperationen i skärgården har ett antal saker rört sig i mitt huvud. Det som är slående är att mycket känns som gammal skåpmat och förutsägbara reaktioner. Det är precis som det alltid har varit, eller egentligen har det handlat mer om hur det var förr. Fantasilösheten går rakt igenom stora delar av debatten. Noll nytänkande. Företrädare för samtliga riksdagspartier har slutit upp kring upprustningsdebatten.

Vi har sett före detta ubåtsjägare som inte varit på tapeten på decennier (?) helt plötsligt framstå som högaktuella, det pratas territorialförsvar, skräckslagenhet, värnplikt, Nato-medlemskap, att stärka försvarsviljan, och på sina håll ett och annat utfall av machojargong – allt som om det vore nytänkande politik. Det är det inte. Ur ett svenskt perspektiv må det hända att Nato-medlemskapet upplevs som något nytt, fräscht och rebelliskt. Det är det knappast. Ur ett europeiskt perspektiv är det gammelkonservatism – ett klassiskt och ganska bekvämt mönster att falla tillbaka på när det gäller hur vi ska hantera Ryssland. För det är det enda den förda försvars- och säkerhetspolitiken vet att göra just nu. Precis så som Kreml vill ha det. Förutsägbart och bra.

Vi måste utmana oss själva betydligt mer än så här kring försvars- och säkerhetspolitiken. Den enda jag sett lagt fram ett progressivt och nytänkande förslag är Fredrik Strage i den här krönikan. Flera delar av hans idé är rakt igenom lysande. För den bygger på idén att göra precis det som Putin är rädd för: värna och satsa det vi är kända för – en dekadens kring frihet och rättigheter som smittar av sig. Och då pratar vi alltså främst om helt andra verktyg än militära sådana som vi borde utmana med. Putin bryr sig sannolikt inte ett smack om vi köper en eller två ubåtar till. Det är en fullständigt verkningslös åtgärd i det avseendet, förutom att den underhåller den svenska vapenindustrin.

En av våra första poänger när vi var ute och kommenterade operationen i oktober var att om det nu är ett land som är ute efter att testa vår reaktion, eller om vi vill hävda att vi inte är rädda, så har Sverige sannolikt misslyckats. Jakten på ubåtsjakten toppade varje nyhetssida och experter kommenterade i olika forum på ett sätt som i det närmsta kunde tolkas som att kriget snart är här. Självklart ska massmedia rapportera om vad som händer, det är deras uppgift, men ett uns av nyans hade kunnat vara på plats. Likaså spädde flertalet politiker och debattörer genast på situationen genom att konstatera att nu behövs en kraftig förstärkning av försvaret, vi är helt skyddslösa, nu måste vi köpa mer materiel, men i slutet ändå kort lägga till att ”nej, alltså Ryssland är inte på väg att anfalla oss”. Förvirringen är total hos många (är min högst ödmjuka gissning).

Nationaliteten är enligt Försvarsmakten okänd, men det är självklart inte omöjligt att det var Ryssland som genomförde en ubåtsoperation. Men det kan också ha varit ett annat land. Vi vet helt enkelt inte. Tills vi vet mer är det viktigt att hålla isär debatten. Ryssland är dock oavsett undervattensoperation eller ej ett land vi behöver ett nytag kring när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Men eftersom stora delar av nuvarande debatt handlar om just Ryssland, har jag valt att koncentrera inlägget utifrån detta (inte helt osannolika) antagande.

Till att börja med är det bra att Alliansen innan de förlorade valet såg till att öka stödet till demokratisatsningar till civila samhället i Ryssland. Nuvarande regering avser om jag förstått det rätt fortsätta på samma spår, vilket är väldigt välkommet. Det är helt nödvändigt att vi inte ger upp stödet till demokratifrämjande insatser. I en sådan här situation är det lätt hänt att uppgivenheten slår rot och gamla upprustningsmönster plockas fram, och det är det värsta som kan hända. Det är därför jag menar att vi måste tänka smart och nytt istället för förutsägbart och gammalt.

Det är bra att regeringen har betonat de diplomatiska instrumenten, och den som tror att politik och diplomati är ett mesigt verktyg har helt missat poängen med dem. Fel ord i fel sammanhang kan förvärra en konflikt på nolltid. Det är långt ifrån en naiv hållning som vissa säkert vill göra gällande, men jag vill snarare hävda tvärtom. Försvarsdebatten är rakt igenom förutsägbar, naiv och defensiv. Invändningar görs då och då om att ”nu är ju världen inte så enkel som ni i fredsrörelsen tror, vi måste kunna försvara oss och då behövs det kraftfulla förstärkningar”. Detta synsätt bygger på en förlamande idé om att det enda vi kan göra i Sverige är att reagera med teorier från Kalla kriget. Om det är det enda vi tror att vi kan göra, om vi inte tror att det finns något alls vi kan göra, ja då kanske vi ska överväga att placera samtliga medborgare oavsett ålder med armar och ben i något sånär användbart skick i vapensmedjor, bunkrar och på kobbar och skär. Vi kan lägga ner precis allt annat i landet. Och så kan vi bara sitta här och passivt vänta. Men om vi tror på att vi faktiskt kan påverka vår säkerhetspolitik och relationer med omvärlden genom aktiva politiska val och beslut, ja då gäller det att göra något helt annat.

Jag har förståelse för de som är oroade över utvecklingen just nu. Det är i princip omöjligt att reagera på något annat sätt om man lyssnar på den politiska debatten och följer nyhetsrapporteringen. Utrikesministerns uttalande i söndags om att ”nu är svenskarna rädda för ryssen” har fått en del kritik. Men: kritiken är egentligen andra sidan av exakt samma mynt som återfinns hos flera av hennes kritiker. Ett exempel är den här ledaren i Dagens Industri. Vad är annars meningen med att förespråka ett starkare försvar eller ett Nato-medlemskap när den underliggande tonen är att syftet med detta är avskräckning? Att visa oss potenta med hjälp av militära åtgärder? Konsekvensen är den samma. Skräckdebatten är ytterst olycklig i det avseendet. Vi kommer att bekräfta bilden av ett hotfullt och starkt Ryssland, vilket är precis vad Putin vill. Detta har för övrigt varit fallet genom i princip all försvarspolitisk debatt och rapportering de senaste åren: skräckslagenhetens röda tråd. Det var av just den anledningen jag skrev ett antal ironiserande inlägg om SvD:s försvarsbevakning förra våren.

Ska vi då rycka på axlarna åt de kränkningar som sker och kasta oss om halsen på Putin i en stor gosig nallebjörnskram, med tanke på hans förkärlek till att posera på bild med gulliga djur? Nej, icke. Den förda politiken och de diplomatiska kanalerna ska markera glasklart att folkrättsvidriga ageranden och kränkningar inte accepteras, varken här i Sverige eller i de forna Sovjetrepublikerna. Sanktionerna ska ligga fast så länge Ryssland fortsätter att understödja kriget i Ukraina, stöd till demokratiseringsprocesserna måste fortsätta och samarbetet inom EU och OSSE måste gå på högvarv. Men om vi vill vara vaksamma på att ytterligare bekräfta det Ryssland försöker göra, det vill säga att sätta bilden av sig självt som hotfullt och en maktspelare, går premisserna i upprustningsdebatten helt stick i stäv med detta. En återgång till fokus på territorialförsvar istället för internationell fred och säkerhet, mer fokus på avskräckning, och tal om att utreda återinförandet av värnplikten. Om det bästa som kan hända ur rysk synvinkel är att pressa tillbaka Sverige med skrämselmetoder, då går allt enligt plan just nu.

I en situation av ökad militär aktivitet, kränkningar och splittringar kring Östersjön behövs initiativ till avspänning, nedrustning och långsiktigt hållbar fred och säkerhet. Och bidraget till internationell fred och säkerhet måste fortsätta. Mer satsningar på att förebygga väpnade konflikter med politiska och civila medel måste till. En upprustningsdebatt i Sverige eller fler miljarder till försvaret hjälper varken till att få stopp på kriget i Ukraina eller skapa hållbar fred runt Östersjön. De i den svenska debatten som pekar på Ukraina som en anledning att äska mer pengar till det svenska försvaret har inte situationen i Ukraina främst för ögonen, utan en rent nationalistisk ansats. Jag tycker detta resonemang är rakt igenom ohederligt och osolidariskt.

Vi måste våga stå upp för att det är en rak och tydlig politik och diplomati med attityd som sätter folkrätt, mänskliga rättigheter, demokrati först och som kraftfullt fördömer brott mot dessa, som ska styra våra mellanstatliga relationer och att konflikter ska lösas i dessa kanaler. Inte med gammal avdammad skåpmat och vapenskrammel kring militär kraftsamling eller skräckdebatt och ytterligare bekräfta Kremls inslagna väg.

6 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland

Under och ovan ytan

En barndomsvän visar mig ett sms från en orolig make. Vi är på Öland över helgen och uppmanas att vara försiktiga. Jag undrar vad man gör då. Bunkrar konserver? Inte går för nära vattenbrynet i Trollskogen? Spanar efter mystiska män på Oktoberfesten på golfbanan där vi bor?

Jag går in på en av de större nyhetssajterna och möts av alarmerande rubriker. Ubåtsjakt, svartklädda män, eftersök och underrättelseoperationer. På sociala medier går det rasande fort. Nödsignaler från ryska ubåtar. Eller miniubåtar, jag vet inte. Spekulationerna avlöser varandra. Sen krypteras nödsignalerna, för att sedan avfärdas som någon säker information. Några väser ”vem fan är det som läcker?” Twitterkontot @RyskaUbaten startas och genererar fnitter. En fd anställd på Försvarsmakten kallar SvD:s reporter Mikael Holmström för prinsessan på ärten och folk går omedelbart i taket av ilska. Det diskuteras om ubåtar som antas vara holländska eller ryska och det klagas på gryniga bilder.

Det är söndag kväll och det är svårt att sammanfatta vad vi vet, för vi vet inte särskilt mycket. Men tankarna som slår mig är att det är en väldokumenterad bevakning av Försvarsmaktens pågående insats i skärgården. Och med väldokumenterad lägger jag inget värderande i frågan om djup och innehåll i det som skrivs, utan konstaterar att det skrivs väldigt mycket. Men under de sju år jag varit ordförande för Svenska Freds har jag hört mantrat ”Vi har ju inget försvar kvar” oräkneligt antal gånger. Jag undrar då stilla vem det är som utför denna omfattande insats i skärgården som det nu skrivs om, om det nu är så att Försvarsmakten är obefintlig.

Att alla länder utgår från att dess gränser inte kränks är en självklarhet tänker jag. Problemet är att mig veterligen så bedriver även de flesta länder någon form av underrättelseverksamhet mot andra, något som av förståeliga skäl orsakar stort obehag. Länder testar sina försvarsreformer och sin kapacitet för ett upplevt behov, inklusive sina underrättelsetjänster. Alla länder, även Sverige, vidtar åtgärder för att förhindra att andra länder kränker dess territorium. Det kan handla om att agera via politiska kanaler, via informationsverksamhet, eller för den delen i luften. Jag tänker också på alla de gånger jag pratat med personer som arbetar inom Försvarsmakten som sagt ungefär så här: ”Jo jag har läst i tidningen. Men det är inte riktigt som ni tror. Vi känner inte riktigt igen oss i den bilden”.

DN:s hemsida kan vi läsa att det inte är första gången Försvarsmakten sett liknande misstänkta undervattenskränkningar, utan att det pågått i flera år. Rubriken ”Tidigare indikationer på kränkningar har mörkats” kontrasteras med att den nya informationen är en del av en mer öppen ansats från Försvarsmaktens sida. Om detta stämmer kan den tidigare policyn knappast ha varit att aktivt mörka.

Det är oroande med den alarmistiska och upptrissade stämningen just nu. Det tjänar inte någon i längden. Som vi tidigare framfört, i situationer av oro är det bäst att tänka efter före. Att agera med panik och rädsla som bas för beslutsfattande är aldrig bra. Att spä på vapenskrammel med vapenskrammel för oss längre bort från en hållbar situation. Jag hoppas att källkritiken kring vad som händer ovan och under ytan i skärgården och annorstädes ligger fast oavsett vad som händer. Det är på sitt sätt förståeligt att en situation som denna, när alla suktar efter ny information, blir det en och annan kreativ teori som lanseras kring vad som händer. Men det leder bara debatten i fel riktning och förhindrar förståelsen för vad som faktiskt händer.

För egen del känner jag att jag har lite mer att läsa ikapp innan jag skriver något mer än så här. Men fortsättning lär följa.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland

Carl Gustaf – lite som ett inlägg på Twitter

Vi har goda nyheter för infanteriet. Det ultimata pansarbrytande vapnet blev just lättare. Eller: ”We’ve got good news for infantry. The ultimate anti-armour weapon, just got lighter”, twittrade Saab nyligen om sin exportsuccé Carl Gustaf. Samma dag intervjuades deras presschef Sebastian Carlsson i Dagens Media om deras strategi för närvaron i sociala medier.

Strategin handlar om öppenhet och transparens säger deras presschef Sebastian Carlsson. Och säger vidare att:

– Saab är ett företag som säljer produkter till runt 100 länder. Vi har dessutom verksamhet i 35 länder och en mycket bred produktportfölj. Detta kräver ett antal marknadsföringsaktiviteter som består av ett antal olika ben.

Och Saab gör så klart allt för att marknadsföra sin mycket breda produktportfölj. Eller produktportfölj och produktportfölj, det handlar oftast om krigsmateriel. Men det är ett ord varken Saab eller andra inom vapenindustrin vill använda. Eller för den delen ens nämna något kring de negativa effekter deras produktportfölj har på civila i krigsområden. ”Vi minns honom som en väldigt fin familjefar. Han arbetade länge och hårt om dagarna för att försörja sin familj. Sen fick han helt plötsligt en väldigt tung väska över sig och dog. Vi har aldrig sett något liknande tidigare.”

Granatgeväret Carl Gustaf är en av Saabs största exportframgångar. Det tillverkas på licens i Indien och har sålts till bland annat USA, Storbritannien och Saudiarabien. Det tillhör den kategori av vapen som av FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan kallade för vår tids massförstörelsevapen. (sk ”small arms and light weapons”). De är jämförelsevis lätta att bära, använda, sprida, och även lätta att smuggla. Detta senare är något som med jämna mellanrum kommer fram i massmedia. Carl Gustaf har bland annat hittats i Libyen, Somalia, Burma och Irak, det vill säga ställen dit det aldrig sålts.

Saab vill så klart också göra allt för att framstå som att de har ett brett stöd för sin verksamhet och att det finns ”en liten minoritet som är kritiska och de ska man ha respekt för”. Dock visar opinionsundersökning efter opinionsundersökning att 8 av 10 vill förbjuda vapenexport till diktaturer, och ungefär lika många vill stoppa vapenexporten till människorättskränkare och krigförande länder.

Om du är intresserad av att läsa mer om sk små och lätta vapen, rekommenderar jag den här skriften: ”Lätta vapen från Sverige – En förödande exportsuccé”. Den har några år på nacken, men är fortfarande aktuell.

För att citera min kollega Linda: Carl Gustaf är lite som ett inlägg på mikrobloggen Twitter. Det retweetas lite hit och dit och man har inte riktigt koll på vem det landar hos.

Kommentarer inaktiverade för Carl Gustaf – lite som ett inlägg på Twitter

Filed under Burma, Försvarspolitik, Indien, Mänskliga rättigheter, USA, Vapenexport