Valfritt för en själv men tvång för andra

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) meddelade i dag att regeringen beslutat att repövningar kan bli aktuellt igen. Alla som gjort värnplikten sedan 2004 eller genomgått grundläggande militärutbildning, GMU, och är krigsplacerade kan bli inkallade med plikt. Miljöpartiet har varit tyst i hela debatten om värnplikten och försvarspolitiken. Det är förvånande eftersom det är ett parti som i flera debatter inför valet betonade att de verkade för nedrustning.

Motivet till dagens beslut är enligt ministern att reagera på händelser i omvärlden och sända signaler till svenska folket och omvärlden kring vår försvarsförmåga. Peter Hultqvist är noga med att betona att han inte är någon pacifist. Expressen och Aftonbladet skrev nyligen om ministerns vapenfria tjänst under sin tid som inkallad och har försökt få en förklaring till varför han ansökte om detta. Själv har ministern hittills duckat för frågan om hur han lyckades få igenom något i ett Sverige som under slutet av 70-talet inte var en enkel historia för en vapenvägrare.

Jag minns hur snabbt Sten Tolgfors (M) under sin tid som försvarsminister blev stämplad som tomhylsa på grund av sitt beslut att ansöka om vapenfri tjänst. Han angav, till skillnad från Peter Hultqvist, moraliska och giltiga skäl till att han valde den vägen under sim tid som totalförsvarspliktig. Men Peter Hultqvist är alltså snabb på att meddela att han inte gjorde det av någon moralisk eller religiös övertygelse. Mig veterligen har Hultqvist inte utsatts för liknande ordstorm som Tolgfors fick. Inte för att jag tycker att drev eller nedsättande kommentarer är något att eftersträva.

Men det säger något om hur uppfattningen kring pacifism och vägran att bära vapen tas emot. Den som klart och tydligt deklarerar att hen inte vill bära vapen hånas i försvarsdebatten. Den som lyckas få vapenfri tjänst på andra grunder verkar slippa. Jag undrar vilka skäl Hultqvist egentligen uppgav för att få igenom sin vapenfria tjänst. För om det nu är så viktigt för honom att klargöra att han absolut inte är emot vapen, lycka till med att motivera andra att vara det. Med tvång och risk för fängelse för den som av olika skäl inte vill.

Att Peter Hultqvist är mer än välvilligt inställd till vapenindustri, territorialförsvar och totalförsvarsplikt är välkänt. Låt vara att han tyckte att det för egen del fanns godtagbara skäl för att slippa bära vapen under sin tid. Men låt då även andra få lov att tycka det i dag och ha rätt till det. Låt vara att Hultqvist hellre tyckte att någon annan skulle göra jobbet. Men låt då så vara fallet även i dag.

Något annat vore ett rent hyckleri sett i ljuset av Hultqvists vurmande för totalförsvarsplikten och i synnerhet en obligatorisk värnplikt. Jag ska ge Peter Hultqvist ett tips. Låt pratet om tvång och plikt somna in för gott. Håll fast vid frivilligheten och rätten att vägra bära vapen.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering

2 responses to “Valfritt för en själv men tvång för andra

  1. När skall våra moderna samhällen inse att nedrustning är bättre än upp rustning? Tyvärr lever vissa politiker på STENÅLDERSNIVÅN fortfarande! Håll med om att det vore bättre att satsa krigsbudgeten på upprustning av den sociala välfärden bland de mest behövande. Våld och terrorism får sin näring av det orättvisa fördelningssystemet.

  2. Jag skulle vilja se er stå på Röda torget i Moskva och demonstrera mot Putins upprustning av kärnvapen men ni vågar inte i stället kräver ni att vi i Sverige rustar ner samtidigt som Ryssland rustar upp.