Bort med skåpmaten

I den efterföljande debatten om undervattensoperationen i skärgården har ett antal saker rört sig i mitt huvud. Det som är slående är att mycket känns som gammal skåpmat och förutsägbara reaktioner. Det är precis som det alltid har varit, eller egentligen har det handlat mer om hur det var förr. Fantasilösheten går rakt igenom stora delar av debatten. Noll nytänkande. Företrädare för samtliga riksdagspartier har slutit upp kring upprustningsdebatten.

Vi har sett före detta ubåtsjägare som inte varit på tapeten på decennier (?) helt plötsligt framstå som högaktuella, det pratas territorialförsvar, skräckslagenhet, värnplikt, Nato-medlemskap, att stärka försvarsviljan, och på sina håll ett och annat utfall av machojargong – allt som om det vore nytänkande politik. Det är det inte. Ur ett svenskt perspektiv må det hända att Nato-medlemskapet upplevs som något nytt, fräscht och rebelliskt. Det är det knappast. Ur ett europeiskt perspektiv är det gammelkonservatism – ett klassiskt och ganska bekvämt mönster att falla tillbaka på när det gäller hur vi ska hantera Ryssland. För det är det enda den förda försvars- och säkerhetspolitiken vet att göra just nu. Precis så som Kreml vill ha det. Förutsägbart och bra.

Vi måste utmana oss själva betydligt mer än så här kring försvars- och säkerhetspolitiken. Den enda jag sett lagt fram ett progressivt och nytänkande förslag är Fredrik Strage i den här krönikan. Flera delar av hans idé är rakt igenom lysande. För den bygger på idén att göra precis det som Putin är rädd för: värna och satsa det vi är kända för – en dekadens kring frihet och rättigheter som smittar av sig. Och då pratar vi alltså främst om helt andra verktyg än militära sådana som vi borde utmana med. Putin bryr sig sannolikt inte ett smack om vi köper en eller två ubåtar till. Det är en fullständigt verkningslös åtgärd i det avseendet, förutom att den underhåller den svenska vapenindustrin.

En av våra första poänger när vi var ute och kommenterade operationen i oktober var att om det nu är ett land som är ute efter att testa vår reaktion, eller om vi vill hävda att vi inte är rädda, så har Sverige sannolikt misslyckats. Jakten på ubåtsjakten toppade varje nyhetssida och experter kommenterade i olika forum på ett sätt som i det närmsta kunde tolkas som att kriget snart är här. Självklart ska massmedia rapportera om vad som händer, det är deras uppgift, men ett uns av nyans hade kunnat vara på plats. Likaså spädde flertalet politiker och debattörer genast på situationen genom att konstatera att nu behövs en kraftig förstärkning av försvaret, vi är helt skyddslösa, nu måste vi köpa mer materiel, men i slutet ändå kort lägga till att ”nej, alltså Ryssland är inte på väg att anfalla oss”. Förvirringen är total hos många (är min högst ödmjuka gissning).

Nationaliteten är enligt Försvarsmakten okänd, men det är självklart inte omöjligt att det var Ryssland som genomförde en ubåtsoperation. Men det kan också ha varit ett annat land. Vi vet helt enkelt inte. Tills vi vet mer är det viktigt att hålla isär debatten. Ryssland är dock oavsett undervattensoperation eller ej ett land vi behöver ett nytag kring när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Men eftersom stora delar av nuvarande debatt handlar om just Ryssland, har jag valt att koncentrera inlägget utifrån detta (inte helt osannolika) antagande.

Till att börja med är det bra att Alliansen innan de förlorade valet såg till att öka stödet till demokratisatsningar till civila samhället i Ryssland. Nuvarande regering avser om jag förstått det rätt fortsätta på samma spår, vilket är väldigt välkommet. Det är helt nödvändigt att vi inte ger upp stödet till demokratifrämjande insatser. I en sådan här situation är det lätt hänt att uppgivenheten slår rot och gamla upprustningsmönster plockas fram, och det är det värsta som kan hända. Det är därför jag menar att vi måste tänka smart och nytt istället för förutsägbart och gammalt.

Det är bra att regeringen har betonat de diplomatiska instrumenten, och den som tror att politik och diplomati är ett mesigt verktyg har helt missat poängen med dem. Fel ord i fel sammanhang kan förvärra en konflikt på nolltid. Det är långt ifrån en naiv hållning som vissa säkert vill göra gällande, men jag vill snarare hävda tvärtom. Försvarsdebatten är rakt igenom förutsägbar, naiv och defensiv. Invändningar görs då och då om att ”nu är ju världen inte så enkel som ni i fredsrörelsen tror, vi måste kunna försvara oss och då behövs det kraftfulla förstärkningar”. Detta synsätt bygger på en förlamande idé om att det enda vi kan göra i Sverige är att reagera med teorier från Kalla kriget. Om det är det enda vi tror att vi kan göra, om vi inte tror att det finns något alls vi kan göra, ja då kanske vi ska överväga att placera samtliga medborgare oavsett ålder med armar och ben i något sånär användbart skick i vapensmedjor, bunkrar och på kobbar och skär. Vi kan lägga ner precis allt annat i landet. Och så kan vi bara sitta här och passivt vänta. Men om vi tror på att vi faktiskt kan påverka vår säkerhetspolitik och relationer med omvärlden genom aktiva politiska val och beslut, ja då gäller det att göra något helt annat.

Jag har förståelse för de som är oroade över utvecklingen just nu. Det är i princip omöjligt att reagera på något annat sätt om man lyssnar på den politiska debatten och följer nyhetsrapporteringen. Utrikesministerns uttalande i söndags om att ”nu är svenskarna rädda för ryssen” har fått en del kritik. Men: kritiken är egentligen andra sidan av exakt samma mynt som återfinns hos flera av hennes kritiker. Ett exempel är den här ledaren i Dagens Industri. Vad är annars meningen med att förespråka ett starkare försvar eller ett Nato-medlemskap när den underliggande tonen är att syftet med detta är avskräckning? Att visa oss potenta med hjälp av militära åtgärder? Konsekvensen är den samma. Skräckdebatten är ytterst olycklig i det avseendet. Vi kommer att bekräfta bilden av ett hotfullt och starkt Ryssland, vilket är precis vad Putin vill. Detta har för övrigt varit fallet genom i princip all försvarspolitisk debatt och rapportering de senaste åren: skräckslagenhetens röda tråd. Det var av just den anledningen jag skrev ett antal ironiserande inlägg om SvD:s försvarsbevakning förra våren.

Ska vi då rycka på axlarna åt de kränkningar som sker och kasta oss om halsen på Putin i en stor gosig nallebjörnskram, med tanke på hans förkärlek till att posera på bild med gulliga djur? Nej, icke. Den förda politiken och de diplomatiska kanalerna ska markera glasklart att folkrättsvidriga ageranden och kränkningar inte accepteras, varken här i Sverige eller i de forna Sovjetrepublikerna. Sanktionerna ska ligga fast så länge Ryssland fortsätter att understödja kriget i Ukraina, stöd till demokratiseringsprocesserna måste fortsätta och samarbetet inom EU och OSSE måste gå på högvarv. Men om vi vill vara vaksamma på att ytterligare bekräfta det Ryssland försöker göra, det vill säga att sätta bilden av sig självt som hotfullt och en maktspelare, går premisserna i upprustningsdebatten helt stick i stäv med detta. En återgång till fokus på territorialförsvar istället för internationell fred och säkerhet, mer fokus på avskräckning, och tal om att utreda återinförandet av värnplikten. Om det bästa som kan hända ur rysk synvinkel är att pressa tillbaka Sverige med skrämselmetoder, då går allt enligt plan just nu.

I en situation av ökad militär aktivitet, kränkningar och splittringar kring Östersjön behövs initiativ till avspänning, nedrustning och långsiktigt hållbar fred och säkerhet. Och bidraget till internationell fred och säkerhet måste fortsätta. Mer satsningar på att förebygga väpnade konflikter med politiska och civila medel måste till. En upprustningsdebatt i Sverige eller fler miljarder till försvaret hjälper varken till att få stopp på kriget i Ukraina eller skapa hållbar fred runt Östersjön. De i den svenska debatten som pekar på Ukraina som en anledning att äska mer pengar till det svenska försvaret har inte situationen i Ukraina främst för ögonen, utan en rent nationalistisk ansats. Jag tycker detta resonemang är rakt igenom ohederligt och osolidariskt.

Vi måste våga stå upp för att det är en rak och tydlig politik och diplomati med attityd som sätter folkrätt, mänskliga rättigheter, demokrati först och som kraftfullt fördömer brott mot dessa, som ska styra våra mellanstatliga relationer och att konflikter ska lösas i dessa kanaler. Inte med gammal avdammad skåpmat och vapenskrammel kring militär kraftsamling eller skräckdebatt och ytterligare bekräfta Kremls inslagna väg.

6 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland

6 responses to “Bort med skåpmaten

  1. Tack Anna, bra rutet….
    Här är mitt bidrag, med asamma tenor:

    TANKELEK: ANPASSAT FÖRSVAR
    Föreställ Dig ett land som ligger exakt där Sverige ligger. Allting är precis som det är i Sverige men det är inte Sverige. Det heter A-land och vi känner inte personerna som styr och ställer. Relationerna till omvärlden är precis desamma som Sverige har idag.
    A-land har klart för sig att externa hot mot dess frihet och självständighet är på mycket låg nivå, nästan obefintliga, eftersom dom: 1. inte har några som helst expansiva intentioner, planer eller kapacitet, och 2. …inte har några naturliga resurser som är attraktiva för ett annat land och 3. inte har några vapensystem med verkan utanför A-lands gränser och 4. inte är medlem av någon militär allians med angreppslusta eller -kapacitet .
    A-lands ledarskikt har insett att dess krigsmakt, som är organiserad för att slå en fiende som har lyckats komma i land är en logisk kullerbytta, i synnerhet som enorma uppoffringar skulle krävas för att ge en sådan krigsmakt tillräcklig storlek och styrka för att kunna bevara A-lands frihet och oberoende. Krigsmakten borde istället vara byggd för att minimera attraktionen för någon att vilja komma iland. Med andra ord: A-lands försvar skall designas för att ge max. fredsbevarande effekt. Rätt gjord kommer inga dyra ‘anfalls-försvars-styrkor` att behövas.
    Ett inte omöjligt hot-scenario vore om A-lands mäktige granne i öster skulle bestämma sig för att lägga beslag på A-lands västra grannes Atlanthamnar; då skulle man behöva A-lands territorium för genomgångstransporter.
    Efter att ha studerat problematiken: Hur ska vi bäst försvara oss mot möjliga aggressioner av någon potentiell makt kom man fram till följande konklusioner:
    – Vårt försvar ska göra ett nyttjande av A-lands territorium mycket resurskrävande för den som funderar på att försöka
    – Vårt försvar ska organiseras så att maximal angrepps-avhållande effekt skapas d v s möjligheterna att uppnå syftena med att besätta A-land ska vara högst spekulativa och osäkra.
    – Vårt försvar ska täcka HELA landets yta, ständigt; OCH MED KRAFTSAMLING MOT ATT FÖRHINDRA GENOMGÅNGTRANSPORTER.
    – Vårt försvar ska vara lågintensivt i vad avser logistikbehov
    – Vårt försvar ska ha stor uthållighet i tidsdimensionen; det ska inte bjuda på feta mål, som, när ett slås ut, betyder att en märkbara del av försvaret har eliminerats
    – Principerna för och styrkan i vårt försvar ska publiceras på sätt som avses öka den fredsbevarande effekten.

    Konsekvenserna av dessa teser formulerades som så:

    – Varhelst en fiende skulle uppträda på och över A-land skulle hans soldater och materiel kunna bli förstörda av moderna, svåra att lokalisera, vapensystem från de mest oväntade riktningar
    – Försvaret ska ha en struktur av små, kanske bara 2-6 personer per enhet med kraftfulla, med lätt bärbara målsökande raketvapen; spridda över A-land yta;
    – Fiendens personella förluster ska ske främst i samband med att det fordon han färdas i exploderar. Behovet, av försvararen, att använda handeldvapen visar snarare på en brist i planeringen eller genomförandet av försvaret.
    – Kunskapen om försvarets struktur och ledningen av försvaret ska vara de-centraliserad för att öka skyddet mot bekämpning och sabotage. I tider av låg sannolikhet för angrepp ska vapnen lagras i decentraliserade men i säkra lokaler, där underhåll och funktionskontroller är lätta att göra. Vid ökad risk ska vapnen spridas ut till ställen där dom bedöms kunna behövas och betjänas av soldater som har sitt boende i närheten. Och som har blivit tränade just för detta slag försvar.
    – Alla anläggningar som skulle kunna användas av en fiende ska vara förberedda för snabb förstöring eller blockering; timmar, inte dagar är tidsperspektivet.
    – Vapensystemen ska inte ha räckvidd utanför A-lands territorium
    – Förutom denna huvudorganisation ska A-land ha ett fåtal, super-rörliga bataljoner och marina enheter för att kunna fullgöra internationella förpliktelser och för vissa isolerade insatser inom landet. Flygstridskrafter av nuvarande typ är för lätta att förstöra och ska inte ingå i den nya krigsmakten.
    – Mobiliseringstiden ska vara mycket kort; vi talar om timmar, inte dagar. Detta är en mycket väsentlig funktion. ` Soldaterna` i A-lands krigsmakt bär inte uniform; dom ska på sekunder kunna omvandlas från ‘civilperson’ till en komponent i ett högeffektivt vapensystem.
    – Hela A-lands befolkning ska specialutbildas för att kunna motstå utpressning, indoktrinering och överlöpare-aktioner; vilket ju är populära metoder i angriparen kamp mot denna typ av guerilla försvar
    – Vapensystemen ska utvecklas och tillverkas av inhemsk industri.
    – Huvuddelen av `soldaterna´ i A-lands krigsmakt är värnpliktiga eller frivilliga. Yrkespersonal behövs främst för organisation, utbildning och logistik. Administrativa militära enheter ska reduceras avsevärt.
    – Speciella åtgärder ska ägnas åt att skapa kommunikations- och informations-system som når ut till varje hus, och är oberoende av att det normala elnätet fungerar och är svåra att störa.
    – Ett väl fungerande system för informationsutbyte, främst beträffande en potentiell fiendes rörelser, eftersträvas med grannländerna
    – För detaljstudier och utarbetande av rekryterings- och utbildningsmetoder, planer, manualer mm omorganiseras de flesta stående militära staber, omedelbart.

    A-land tar för givet att möjligheten att avhålla katastrofala angrepp med denna typ av försvar kan göras mycket effektivare till samma kostnad än med det nuvarande, mer traditionella.
    Åke Eckervall

  2. Inger Json L

    Tja, det ge ju jobb åt många. Men utrymmet för övrig verksamhet i landet stannar ju av helt. Vad är det då kvar att försvara?

  3. Detta var min insändare härom dagen i Göteborgs Posten. Fredsrörelsen har varit synnerligen osynlig när man i offentlighet diksuterat den säkerhetspolitiska situation vi östnordbor (svenskar och finnar) samt balter just nu befinner oss i. Här är min insändare:

    En svensk tiger inte
    Ryssland har kränkt Sveriges territorium. Detta har haft följdverkan på flera planer. Stefan Löfvén har sänt ett strängt formulerat budskap till inkränktare:”Vi ska försvara oss, skjuta skarpt om så behövs.” Det föreslås att totalförsvarkunskap ska bli ett skolämne och detta kommer kanske att innebära att militärer tar plats i klassrummet. Militära angelägenheter står nu i centrum för debatter och skrivelser av alla de slag.
    En deltagare saknar jag dock i händelsernas hetta. Det är fredsrörelsen. Har den ingenting att säga när miljarder ska rulla till investeringar av militär pansar och plåt?
    Varför är det ingen som lyfter fram alternativ till det militära försvaret och då syftar jag på icke-våldsstrategier och civilmotståndet. Har fredsrörelsen slocknat i Sverige? Det handlar inte om idealism som svävar i det blå. Pinochet förlorade makten i Chile tack vare det civila motståndet. Så gick det till även med Slobodan Milosevic i Serbien. Listan av lyckat civilmotstånd kan göras lång.
    Om man inför totalförsvarkunskap som skolämne bör man även redogöra för eleverna vad icke-våldet och civilmotståndet är. De är verktyg vi kan använda om vi ska bemöta dem som avser att med våld angripa vårt samhälle, vår demokrati.

    Kaarlo Voionmaa

  4. gunnareke

    Anna Ek klagar över fantasilösheten i debatten och den första kommentaren bjuder på en tröttande beskrivning av detailer i ett romantiskt hemvärn som tar för giver ”möjligheten att avhålla katastrofala angrepp” .
    Anna skrev:
    ”I en situation av ökad militär aktivitet, kränkningar och splittringar kring Östersjön behövs initiativ till avspänning, nedrustning och långsiktigt hållbar fred och säkerhet. – – – Mer satsningar på att förebygga väpnade konflikter med politiska och civila medel måste till.”
    Redan 1972 kom Finlands dåvarande president Kekkonen med sitt förslag om ESK som efter det kalla krigets slut och Paris-konferensen 1990 med en ”Charter om ett nytt Europa” lade grunden för att utveckla ESK till OSSE.
    Svenska Freds var med vid star ten av de svenska frivilligorganisationernas ”OSSE-nätverk” som var ett svar på en rekommendation från IPB att freds-grupperna i Europa borde välja OSSE:s metoder före NATO:s hot.
    Svenska Freds lämnade av oförklarlig anledning OSSE-nätverket och i svenska media har OSSE länge varit helt mörklagt. Först med den schweiziska utrikesministern Burkhalter som ordförande har OSSE tagit de korrekta stegen för en fredlig lösning av konflikten i Ukraina, nämligen dialoger och rundabordssamtal samt en stor opartisk grupp av observatörer.
    Om NATO:s roll efter Warzawa-paktens upplösning kan man läsa i boken ”BEVARA ALLIANSFRIHETEN” där flera röster argumenterar för svensk neutralitet parad med konstruktiva initiative i FN.
    Vid millennieskiftet antog FN:s Generalförsamling en appeal om övergång från den tusenåriga VÅLDS-kultur som ännu råder till en ny FREDS-kultur. Ett Program of Action (PoA) antogs och riktades till alla delar av samhället: politiker, företagare och NGO. Se länken; http://cpnn-world.org
    Boken ”GLOBAL DEMOCRACY” av professor Torbjörn Tärnsjö diskuterar med vissa reservationer möjligheten av en världsregering utifrån tydliga brister i FN-systemet: säkerhetsrådets sammansättning, vetorätten hos segermakterna från andra världskriget, avsaknad av en folkvald ”Andra kammare” (UNPA) jämte röster från Civil Society Organisations (CSO/NGO) och rentav från ”World Citizens”. Redan när Nationernas Förbund skapades bleb begreppet ”världsmedborgare” populärt och Esperanto fick en efterföljare kallad IDO (pojke) – så skrev min far om mig i sin dagbok 1920.

  5. Lars Eriksson

    Put out Put in ,

    – ett långsiktigt projekt. Men skall det lycka på sikt, borde mer tankemöda ägnas åt frågan : Vad – rätt eller fel – ligger bakom regimens provokationer gentemot EU och Ukraina ? Att morska NATO medlemmar som saknar land eller vattengräns mot Ryssland ställer sig bakom par. 5 är inte svårbegripligt, men bidrar inte heller till avspänning i Europa. Begreppet ” Dual concern ”
    innebär att sätta sig in i och erkänna motpartens ståndpunkter , utan att för den skull dela dessa. Bara så kan och har konflikter lösts på fredlig väg och utvecklingen – på sikt – leda framåt i stället för bakåt.
    En uppgift för viktig och krävande för att läggas i händerna på försvarsmakten är jag rädd.

  6. Visst gunnareke….vissa får sin dos av romance av tjutande jetmotorer och rusande stridsvagnar…vissa hjärnor blir trötta av överansträngning om dom uppfordras att tänka ut ett effektivt sätt att använda pengarna som svensken är beredd satsa på sitt försvar.