Under och ovan ytan

En barndomsvän visar mig ett sms från en orolig make. Vi är på Öland över helgen och uppmanas att vara försiktiga. Jag undrar vad man gör då. Bunkrar konserver? Inte går för nära vattenbrynet i Trollskogen? Spanar efter mystiska män på Oktoberfesten på golfbanan där vi bor?

Jag går in på en av de större nyhetssajterna och möts av alarmerande rubriker. Ubåtsjakt, svartklädda män, eftersök och underrättelseoperationer. På sociala medier går det rasande fort. Nödsignaler från ryska ubåtar. Eller miniubåtar, jag vet inte. Spekulationerna avlöser varandra. Sen krypteras nödsignalerna, för att sedan avfärdas som någon säker information. Några väser ”vem fan är det som läcker?” Twitterkontot @RyskaUbaten startas och genererar fnitter. En fd anställd på Försvarsmakten kallar SvD:s reporter Mikael Holmström för prinsessan på ärten och folk går omedelbart i taket av ilska. Det diskuteras om ubåtar som antas vara holländska eller ryska och det klagas på gryniga bilder.

Det är söndag kväll och det är svårt att sammanfatta vad vi vet, för vi vet inte särskilt mycket. Men tankarna som slår mig är att det är en väldokumenterad bevakning av Försvarsmaktens pågående insats i skärgården. Och med väldokumenterad lägger jag inget värderande i frågan om djup och innehåll i det som skrivs, utan konstaterar att det skrivs väldigt mycket. Men under de sju år jag varit ordförande för Svenska Freds har jag hört mantrat ”Vi har ju inget försvar kvar” oräkneligt antal gånger. Jag undrar då stilla vem det är som utför denna omfattande insats i skärgården som det nu skrivs om, om det nu är så att Försvarsmakten är obefintlig.

Att alla länder utgår från att dess gränser inte kränks är en självklarhet tänker jag. Problemet är att mig veterligen så bedriver även de flesta länder någon form av underrättelseverksamhet mot andra, något som av förståeliga skäl orsakar stort obehag. Länder testar sina försvarsreformer och sin kapacitet för ett upplevt behov, inklusive sina underrättelsetjänster. Alla länder, även Sverige, vidtar åtgärder för att förhindra att andra länder kränker dess territorium. Det kan handla om att agera via politiska kanaler, via informationsverksamhet, eller för den delen i luften. Jag tänker också på alla de gånger jag pratat med personer som arbetar inom Försvarsmakten som sagt ungefär så här: ”Jo jag har läst i tidningen. Men det är inte riktigt som ni tror. Vi känner inte riktigt igen oss i den bilden”.

DN:s hemsida kan vi läsa att det inte är första gången Försvarsmakten sett liknande misstänkta undervattenskränkningar, utan att det pågått i flera år. Rubriken ”Tidigare indikationer på kränkningar har mörkats” kontrasteras med att den nya informationen är en del av en mer öppen ansats från Försvarsmaktens sida. Om detta stämmer kan den tidigare policyn knappast ha varit att aktivt mörka.

Det är oroande med den alarmistiska och upptrissade stämningen just nu. Det tjänar inte någon i längden. Som vi tidigare framfört, i situationer av oro är det bäst att tänka efter före. Att agera med panik och rädsla som bas för beslutsfattande är aldrig bra. Att spä på vapenskrammel med vapenskrammel för oss längre bort från en hållbar situation. Jag hoppas att källkritiken kring vad som händer ovan och under ytan i skärgården och annorstädes ligger fast oavsett vad som händer. Det är på sitt sätt förståeligt att en situation som denna, när alla suktar efter ny information, blir det en och annan kreativ teori som lanseras kring vad som händer. Men det leder bara debatten i fel riktning och förhindrar förståelsen för vad som faktiskt händer.

För egen del känner jag att jag har lite mer att läsa ikapp innan jag skriver något mer än så här. Men fortsättning lär följa.

2 kommentarer

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland