När det händer någonstans du varit

I fredags förra veckan omkom 21 personer i en attack från talibanska självmordsbombare på restaurangen Taverna i Kabul, inklusive dess ägare. Det var ett uppskattat ställe av många. Och en av få restauranger där afghaner tilläts komma in (en policy som infördes efter protester från internationella gäster).

Så är det tyvärr. På de restauranger och ställen där internationella gäster, diplomater och biståndsarbetare går för att äta är det sällan afghaner får lov att komma in. Av säkerhetsskäl hålls de utanför västerlänningarnas samlingsplatser, sägs det.

Det var med blandade känslor jag var i Kabul i början av december. Mina intryck kan behjälpligt sammanfattas i att det var surrealistiskt, nyfikenhet, trevliga och varma människor, fattigdom, dålig luft, trafikkaos. Beväpnade vakter och poliser bakom sandsäckar och torn. Och en tryckt tystnad på kvällarna. Knappt några böneutrop hördes. Allt detta skapade en väldigt speciell känsla som det är svår att sammanfatta i ett par enkla meningar. En av de saker som gnagde inombords, förutom den uppenbara fattigdomen, bristen på utveckling, internationella representanter och institutioner som sitter bakom höga murar och knappt lämnar sina områden, var just restaurangernas apartheid mot den egna befolkningen.

Måna om att följa alla säkerhetsdirektiv vi fått, gick vi sällan till samma ställen som afghanerna själva, utan vi gick till just dessa mötesplatser för utrikes gäster och besökare. Av säkerhetsskäl, som vi hade fått förklarat för oss. Risken att kidnappas om vi rörde oss ensamma för länge ute på gatorna på fel ställen var för hög. Och vad gör man då? Man går dit man blir tillsagd. Medveten om den absurda och förödmjukande uppdelningen mellan västerlänningar och afghaner, men också medveten om ett ökande missnöje med en internationell militär närvaro som sammanblandats med den civila. Om utsuddade gränser och frågor om vem som egentligen representerar vem.

Inför avresan var det väldigt många av mina nära och kära som bad mig att vara extra försiktig. Jag förstår dem så klart. Afghanistan är ett land i krig. Och jag skulle vara där. Förvisso i den relativt säkra och stabila huvudstaden, men man visste ju aldrig om det värsta skulle hända. Jag svarade att ”Ja jag lovar, vi ska vara kloka och inte försätta oss i några riskabla situationer och ta hand om oss”. Det är på ett sätt klart att man oroar sig för dem som står en närmst. Men egentligen ville jag bara svara ”Jo jag ska vara försiktig. Men vet du vad. Det bor faktiskt människor i det landet. Som lever hela sina liv där. Som lever med riskerna och hoten varje dag.”

I samma stund som vi oroar oss för de som vi håller mest kära, borde vi påminna oss om att alla de människor vi aldrig kommer att lära känna eller möta också har en familj eller en nära vän som oroar sig precis lika mycket. Afghanska dödsoffer blir, i bästa fall, små siffror i en lång brödtext, medan omkomna västerlänningar blir stora rubriker. Vi står oss själva närmst. Men någon annan har också ett vi som står den nära. I Afghanistan. I Syrien. I Centralafrikanska republiken. Och i alla andra krig som pågår.

Allt detta ställdes på sin spets i fredags. Även vi har varit på Taverna vid våra besök i Kabul. Ägaren var, som alla som träffat honom kan intyga, oerhört vänlig och tillmötesgående. Det är många som har beklagat och uttryckt sorg över terrordådet och jag kan inte annat än instämma. Det är en stor förlust och sorg att dessa människor inte längre finns med oss. Precis som att det är ett förbannat misslyckande att afghaner fortfarande dör av saker som undernäring, brist på vård, eller terrordåd. Efter terrordådet på Taverna tänkte jag på alla människor i Afghanistan som omkommit i kriget hittills. På de som inte har möjligheten att äta sig mätta för dagen, utan tak över huvudet.

Vi – du, jag, det internationella samfundet – måste kämpa vidare för att förbättra deras levnadsvillkor. Vi kan inte acceptera att de får fortsätta leva i denna djupa fattigdom som präglar landet. Vi måste fortsätta vårt arbete för att de själva ska kunna bestämma om de ska få gå på en fin restaurang eller om de vill äta hemma bakom ett par välbyggda väggar i ett tryggt hem. Där barnen får lov att gå till skolan och där män och kvinnor inte särbehandlas. Där krigsherrar och terrorister inte dikterar hur saker ska vara. Och för en värld där vi inte gör skillnad på människor och människor.

Jag kom att tänka på en bild från en annan restaurang som många går till i Kabul. På den gulmålade innergården finns olika målningar på väggarna, men alla i samma tema. När jag kom hem till Stockholm igen i mitten av december valde jag ut en av de målningar och sparade den som skärmsläckare i min mobil. Jag kommer ha kvar den där ett bra tag. Som en symbol och vägvisare för vägen framåt. För en värld där alla kan leva i fred och äta sig mätta. Vid samma bord.

Taverna, Kabul

Väggmålning i Kabul

Kommentarer inaktiverade för När det händer någonstans du varit

Filed under Afghanistan

Kommentarer inaktiverade.