Nato är inget hållbart alternativ

I fredags skrev vi en debattartikel i Expressen där ett antal argument för ett Nato-medlemskap granskades. Anledningen till att jag skrev var två. Dels för att det saknas en problematiserande diskussion om vad Nato är och vad ett medlemskap skulle innebära för vår säkerhet. Men jag skrev också artikeln för att Expressen själv efterfrågade den. Men som ni säkert vet finns det av utrymmesskäl inte alltid plats för att få med allt man vill säga. Så jag tänkte behandla några ytterligare argument här.

Vissa hävdar att militär avskräckning skapar fred. Jag vill hävda den raka motsatsen. Samhällen med höga militära utgifter ser ofta också ut därefter. Ibland hörs åsiken att en stor militär kapacitet är en grundfaktor för fred och säkerhet. Detta synsätt tar sitt avstamp i en traditionell och smal uppfattning om vad fred och säkerhet är. Tyngdpunkten ligger på stater och territorier. Detta synsätt kan ifrågasättas av flera skäl. Länder som spenderar ansenliga mängder på sina militära försvar har ofta svårt att finansera övriga delar av sina samhällsfunktioner. Det kan röra sig om prioriteringar inom fattigdomsbekämpning, som i exemplet Sydafrika där det bevisats att inköpen av Jas Gripen bidrog till att försämra möjligheterna att bekämpa Aids och HIV. Ett annat exempel är Pakistan, som lägger 47 gånger mer på sina militära utgifter än på vatten och sanitet till sin egen befolkning. Att utveckling och ekonomisk trygghet är grundbultar för fred och säkerhet är det många som skriver under på. Men dessa kommer allt som oftast i skymundan när inhemska vapenindustrier eller nationella försvarsförmågor ska skyddas (trots att det inte finns någon bedömare som menar att något militärt hot mot Sverige föreligger).

Men vi kan också titta på hur USA har klarat av att hantera sin fred och säkerhet. Jag vill här peka på två saker. Det ena sammanfattas väl i den här artikeln från The Guardian och berör dödsfall relaterade till handeldsvapen: ”There have been fewer than 20 terror-related deaths on American soil since 9/11 and about 364,000 deaths caused by privately owned firearms.” Den andra poängen jag vill göra är att trots att USA ensamt under en långvarig period stått för hälften av världens samlade militära utgifter så har man varken kunnat förhindra terroristattacker, eller för den skull vända en situation som bäst kan beskrivas som följande, hämtat från samma artikel som nyligen citerats: ”If any European nation had such a record and persisted in addressing only the first figure, while ignoring the second, you can bet your last pound that the State Department would be warning against travel to that country and no American would set foot in it without body armour.”. Lägg därtill de havererade strategierna i Irak och Afghanistan.

Vad säger oss dessa exempel? Att militära utgifter inte är någon garanti för fred och säkerhet och att utrikes relationer och politiska beslut är avgörande för möjligheterna att skapa fred (nationellt och internationellt).

Det var det ena argumentet jag ville lyfta fram och bemöta.

Det andra handlar om Ryssland. Sverige förefaller ha ett militärt bekräftelsebehov av någon anledning. Kanske har det att göra med att söka sig en ny identitet efter att ha lämnat neutraliteten bakom oss. Just nu verkar ett kamouflagebeklätt trauma råda som suckar över att ingen vill dansa med oss. Om vi börjar med att använder det senaste meddelandet från Norge där de tackat nej till gemensam luftövervakning, förefaller det spontana svaret vara (baserat på hur diskussionen sett ut på Twitter) att vi måste gå med i Nato istället. Förutom de argument jag anförde i artikeln i Expressen om varför ett Nato-medlemskap skulle innebära en försämring av vår säkerhet, behöver rysshotet granskas. Av två anledningar. Jag tror följande: rysshotet ger trygghet i en föränderlig värld eftersom de nya hoten upplevs som diffusa och svårförstådda. Rysslandshotet har en igenkänningsfaktor som ger trygghet för många, av den gamla försvarspolitiska skolan vill jag lägga till (fast utan förankring till huruvida det föreligger ett reellt ryskt hot mot Sverige inom den överskådliga framtiden). Det är den hotbild som kan relateras till och reaktionerna och analyserna blir därför därefter. Men eftertanke krävs för att skapa sig en ny identitet så klart. Den motsägelsefulla säkerhetspolitik som förs, exempelvis genom att beväpna diktaturer samtidigt som vi på andra politikområden kämpar för demokrati, behöver överges. Sveriges roll borde vara att se styrkan i att vara ett land som tar initiativ till samarbete, mänskliga rättigheter och nedrustning istället för att ängsligt greppa efter satsningar på militära halmstrån.

Att Ryssland övar sina militära resurser kring Östersjön mot befintliga mål har sannolikt att göra med att de inte ser någon anledning till att inte göra det. De gör som de har gjort i alla tider. Det finns inte på deras mentala karta att öva på något annat sätt än som de gjort under decennier.

Det är bra att det finns en ökad förståelse för att säkerhet är mer än försvarspolitik i dag. För en bekräftelsesökande försvarssvensk blir det så klart välkommet att hitta någon man anser sig behöva spänna de militära musklerna mot. ”Vi har äntligen ett konkret hot att peka på igen!” Men att dras med i Putins machostuk utan att tänka efter vad det innebär och säger om oss själva, både på det personliga planet och för säkerheten i vårt närområde, är att vara ute på hal is. När argumenten om att vi ska definiera Ryssland som ett hot mot vår säkerhet finns det all anledning att tänka efter en gång till.

Kommentarer inaktiverade för Nato är inget hållbart alternativ

Filed under Försvarspolitik, Konflikthantering, Ryssland, USA, Vapenexport

Kommentarer inaktiverade.