En önskelista för 2014

Förra året var det år Svenska Freds fyllde 130 år. Jag vet inte om den samling politiker från såväl höger som vänster som samlades på det centralt belägna Hotell Rydberg i Stockholm tänkte sig att vi fortfarande skulle vara verksamma i dag. Kanske skulle de vara förvånade över hur lite som har hänt med försvarsdebatten i Sverige. Att det fortfarande i dag finns röster som pekar på upprustning och vapenindustristöd snarare än en enad samling beslutsfattare som dragit upp linjerna för en framåtsyftande politik för fred och nedrustning. Men jag tror i alla fall att de skulle ha blivit väldigt glada över att deras förening i dag är en stark organisation som växer. De två senaste åren har vi ökat vårt medlemsantal med 50 procent. Det visar att det finns människor i Sverige som tror på freden och att det behövs en fredsorganisation som både kan driva debatt i Sverige och stödja fredsorganisationer i andra länder.

Förra året var också ett år som i stort dominerades av en försvarspolitisk debatt kring enveckasförsvar, Ryssland och Gotland, och Jas Gripen. Snart börjar Folk och Försvars rikskonferens och jag kommer att ha anledning att återkomma kring försvarspolitiken i ett antal inlägg här på bloggen de kommande dagarna. Jag kommer att vara med på konferensen i år. Hör gärna av dig här, på epost eller på Twitter om du vill ge tips på något du tycker att jag borde försöka lyfta på plats.

2014 är det år Sverige inte har haft krig på 200 år. Jag vet inte om regeringen har några planer på att fira detta, men klart är att denna bild behöver problematiseras. På vilka grunder har vi byggt denna fred? Och vilken fred är det vi har haft? Ofta hör vi debattörer och beslutsfattare exempelvis prata om att neutraliteten tjänade oss väl. Men man ska komma ihåg att det byggde på skyhöga rustningskostnader och en omfattande vapenexport. Fredsbegreppet behöver vidgas. En som har lyft fram ett antal bra exempel på saker värda att fira detta år är Peter Wallensteen som skriver en krönika på sista sidan i senaste numret av fredstidningen PAX.

Ett framsteg som gjordes förra året inom vapenfrågorna var att det slutligen förhandlades fram ett internationellt vapenhandelsavtal, ATT. Det har inte trätt i kraft än och mycket återstår att göra men det kan komma att bli ett steg framåt för att se till så att vapen inte används för att kränka mänskliga rättigheter och begå övergrepp. Det togs också en rad fredsinitiativ förra året, som inte fått så mycket utrymme i massmedia. Vi går igenom ett antal av dem i Peace Monitor. Rättsprocessen i Guatemala är ett exempel på hur det juridiska instrumentet kan skipa rättvisa och sända en signal till andra statsöverhuvuden om att folkmord och övergrepp inte är något som bara passerar. Du kan också läsa om hur japanska organisationer försöker försvara landets fredsklausul som finns inskriven i deras konstitution när politiska förslag rests för att ta bort den. Många sidor i våra tidningar fokuserar väldigt mycket på alarm och kriser, vilket så klart också måste belysas. Men om vi inte pratar om och lyfter fram alla de initiativ som tas med fredliga medel riskerar vi att glömma bort att de finns och vi stirrar oss blinda på militären som konflikthanterare som enda alternativet. Jag hoppas att vi under 2014 kan få läsa om fler fredsinitiativ i massmedia.

I samband med att den militära närvaron i Afghanistan dras ner det här året kommer det sannolikt bli en debatt om vad den åstadkommit. Jag hoppas på en nykter och ärlig debatt som inte bara lyfter fram framstegen, utan även vågar ta i misstagen. Min känsla är att just nu sitter alla och väger formuleringar i beslutsunderlag och dokument som inte alls vill ta i det senare. Men insatsen måste utvärderas. Det är något konstigt i argumentet att ”nu är det så säkert att vi kan avveckla för titta på allt bra vi gjort”, när vi samtidigt vet att antalet dödsoffer i Afghanistan är rekordhögt.

Sen har jag också en stilla önskan om att världens demokratier börjar uppföra sig som sådana. Att alla som säger sig vilja främja människors fri- och rättigheter verkligen gör det och inte fortsätter den morfning över i skendemokrati där diverse skumraskaffärer pågår bakom kulisserna. Jag tänker på Prism, kriget mot terrorismen, stängda gränser och för svensk del FRA-avslöjandena, Saudivapen och mutorna inom försvarsbranschen, bland annat. Att beväpna diktaturer och krig och sedan sända tillbaka människor på flykt som sökt sig hit från dessa länder är andra exempel. Att Edward Snowden får en fristad i Ryssland och inte här är inget annat än en skam för västvärlden där billiga poäng kan plockas av auktoritära ledare som är allt annat än demokratiska och måna om att värna mänskliga rättigheter.

En annan fråga som har vuxit inom mig under den tid jag varit ordförande för Svenska Freds är den ojämställdhet som präglar vår tid och hur det relaterar till fredsfrågor. Dels ser jag personligen ett tydligt mönster i vem det är som sätter sig och skriver ett argt eller nedsättande mail till mig när jag varit med i massmedia. Speciellt om vi kritiserat potensprojektet Jas Gripen. Det är bara män. Hela tiden. Nu kan det förvisso vara så att alla namn inte är korrekta eller att kvinnor generellt tycker att de har viktigare saker för sig än att kritisera mig, men mönstret är tydligt. Det är intressant. Varför är det så provocerande med kvinnor som har åsikter om samhället? Varför är det så upprörande att kvinnor har rätt att vara med och bestämma? Beats me. Nu ser så klart kampen för jämställdhet väldigt olika ut i världen och kvinnor lever under olika förutsättningar i olika länder. Jag har det jämförelsevis väldigt bra. Men för att freden ska nås är jag övertygad om att mänskliga rättigheter och jämställdhet är fundament vid sidan om nedrustning och samarbete. Detta måste sättas mer centralt både i vår inrikes- och utrikespolitik.

2014 kommer också bli ett år då kampanjerna för att förbjuda kärnvapen och killer robots tar fart. Jag ser fram emot att vara med i dessa. Det är något speciellt med internationella gräsrotskampanjer. Det skapar en extra stark känsla när man vet att vi är många över hela världen som jobbar tillsammans för ett bra ändamål.

Krigen i Syrien och Kongo har legat som skärvor i mitt hjärta läge nu. Syrien verkar alla ha glömt bort sedan Assad gick med på att kemvapnen skulle förstöras. Kongo verkar ha glömts bort för att… det ligger i Afrika och inte anses vara en grogrund för terrorister som hotar västvärlden? Vi behöver alla använda våra krafter och goda idéer på hur vi ska kunna få ett stopp på dessa hemska eländen som pågår dagligen, där och annorstädes.

Så ska 2014 bli det år då vi står upp för det vi verkligen säger oss vara? Ett land som kämpar för demokrati, fri- och rättigheter, fred och utveckling? Vi i Svenska Freds kommer i alla fall fortsätta vårt arbete och vår kamp för en mer fredlig och demokratisk värld. Var så säker.

2 kommentarer

Filed under Afghanistan, Försvarspolitik, Konflikthantering, Mänskliga rättigheter, Vapenexport

2 responses to “En önskelista för 2014

  1. En bra önskelista. Jag har gjort mitt önsketänkande i boken: Härlig är jorden

  2. Barbro Johansson

    Bra, men varför tar man inte helt nya grepp vad gäller flykten från krigen i världen? FN borde bygga upp stora flyktinganläggningar runt om i världen och hjälpa folket att komma ifrån krigshärdarna: kvinnor, barn och män som inte vill kriga. Här kan de arbeta med allehanda ting tills kriget är över och sedan