Få tror att talibanerna kommer att komma till makten igen. Men osäkerheten kring hur framtiden i Afghanistan kommer att se ut finns ändå. I dag har Sverige presenterat en proposition för deltagandet i den militära insatsen i Afghanistan. Det militära engagemanget ska minska och det civila öka är dagens budskap. Med reservation för att utifall säkerhetsläget försämras kan det komma att påverka det svenska militära bidraget. Även det civila stödet på 8-8,5 miljarder kronor är avhängigt ett antal reformer som regeringen i Kabul har att genomföra.
Carl Bildt är intervjuad i DN och vill se en utvärdering av insatsen. Det är bra. Men vad är det för mål som ska utvärderas emot? Vid flera tillfällen då vi och våra kollegor i andra fredsorganisationer haft samtal med företrädare för Försvarsmakten har svaret varit: det kan vi inte utvärdera för det finns inga mål på det sättet.
En utvärdering måste likväl försöka göras. Och där är jag rädd för att det kommer att sliras en hel del i svängarna. Trots upprepade uppmaningar från såväl militära bedömare som fredsrörelsen om att det under många år gick åt fel håll i den militära strategin, är jag rädd för att den politiska slutsatsen ändå kommer att vara att insatsen till övervägande del har varit klart godkänd, samt att några mindre kritiska lärdomar lyfts fram.
Engagemanget för en fredlig utveckling i Afghanistan måste fortsätta. Arbetet är inte slut bara för att många länder nu planerar ett tillbakadragande. Det betonas i propositionen att Sverige numera ska ha en utbildande och rådgivande roll. Men försvinner ansvaret bara för det? Det krävs att frågor som ”Vem är det vi har vapentränat egentligen” och ”Vilka aktörer är det vi har gjort starka” ställs. Likaså i den civila delen: ”Vem får ta del av den ekonomiska utveckling vi satsar på att främja”. Utvecklingssamarbetet med Afghanistan är starkt präglat av ekonomisk utveckling. Inget fel med det i sig, men det är viktigt att se till så att inte den politiska eller sociala utvecklingen faller i skymundan.
Och vad vore inte bättre än att fråga det afghanska civila samhället vad de anser har varit bra och dåligt. Det var väl ändå först och främst för den afghanska befolkningens skull vi var där. Civila samhället måste ha en betydande roll i fredssamtalen. Mycket tilltro sätts till Höga fredsrådets samtal med talibanerna, men flera afghanska organisationer pekar på att civila samhället inte är tillräckligt inkluderat i fredsprocessen. Ett fredsavtal som innefattar bred representation av alla berörda grupper har högre sannolikhet att kunna bidra till en långsiktig fred än vad ett samtalsforum med få representanter gör. Detta är ett konkret krav Sverige kan ställa framöver på regeringen i Kabul. Att civila samhället måste ges mer plats och närvaro i fredssamtalen. Det här är ett väldigt läsvärt dokument från en stor rad afghanska organisationer ur det civila samhället som lämnades in till Höga fredsrådet i år: Civil Society and High Peace Council Cooperation Framework – English.
För svensk del finns det så klart många lärdomar att dra. En är följande: för inte så länge sedan träffade jag en veteran som varit med på ett flertal utlandsmissioner under sitt verksamma yrkesliv. Han tyckte det var en stor förlust för kompetensen i Sverige att vi knappt längre har några soldater i FN-ledda insatser och inte haft det på många år. ”Vi har tappat kunskapen om hur man genomför och uppträder i ett fredsbevarande uppdrag”, konstaterade han. Jag uppfattade inte det som att han ställde en insats mot en annan, dock att fokus slagit helt fel i den svenska prioriteringen.
Det finns en rad faktorer jag inte tagit upp i det här inlägget som också behöver ingå i en utvärdering och vägen framåt för freden i Afghanistan. Men jag hoppas kunna återkomma till några av dessa snart igen. Har du något du tycker är särskilt viktigt att titta mer på?
Ordföranden bloggar 