Monthly Archives: november 2013

3,3 miljoner röjda minor

Varje år publicerar den internationella organisationen International Campaign to Ban Landmines (ICBL) en rapport – Landmine Monitor – över efterlevnaden av förbudet mot personminor. Det är ett förbud som kom till 1997 och belönades med Nobels fredspris samma år (det delades mellan initiativtagaren och ledaren Jody Williams och ICBL). Årets rapport innehåller både glädjande och oroande läsning. För den som specifikt vill läsa om Sveriges arbete kan man läsa rapporterna om detta här.

Om vi börjar med några av de goda nyheterna för 2012:

1). Aldrig förr har så få olyckor med personminor förekommit. När Landmine Monitor släppte sin första rapport 1999 konstaterades 25 incidenter med personminor varje dag. I år rapporteras de ha sjunkit till tio dagliga incidenter.

2) Aldrig förr har det funnits så mycket röjda landområden. 218 kvadratkilometer mark världen över släpptes förra året efter att ha varit avspärrat för röjningsarbete. Det innebär exempelvis att vägar som inte varit farbara åter kan användas för transporter, att åkermark kan börja brukas igen och att människor kan återvända hem från flyktinglägren. Du kan åter röra dig fritt och sätta ner fötterna varhelst du vill på marken utan att vara rädd för att mista ett ben eller en arm.

3) Totalt sett har 47 miljoner lagrade personminor förstörts sedan förbudet kom till i slutet av 90-talet. Det är 47 miljoner potentiella personminsexplosioner som undvikits för framtiden. Under förra året skrotades 250 000 minor från medlemsländernas vapenlager.

Den som tvivlar på huruvida gräsrötter och organisationer som kampanjar för en bättre värld kan lyckas med sitt arbete får tänka om. De senaste tio åren har mer än 3,3 miljoner minor röjts och nästan 1 981 kvadratkilometer minerade markområden kunnat göras fria från personminor.

Men det finns så klart saker kvar att göra.

De dåliga nyheterna är att det fortfarande är tio personer varje dag som drabbas av en personmina. I Jemen har regeringstrogna styrkor placerat ut minor och antalet skadade av minor och andra explosiva lämningar har ökat från 19 st 2011 till 263 incidenter 2012. Jemen är en medlemsstat till förbudet och bryter därmed mot sitt åtagande. Detta måste internationella samfundet fördöma. Ickestatliga väpnade grupper i Afghanistan, Colombia, Burma, Pakistan, Syrien, Thailand, Tunisien och Jemen har också använt personminor under förra året, vilket är det högsta antalet för ickestatliga väpnade grupper under de senaste 5 åren. I Nagorno-Karabach har militära styrkor också använt minor. 

Så det finns mycket arbete kvar att göra, även om det är viktigt att komma ihåg att det också har skett framsteg på många områden. Det faktum att antalet drabbade av personminor fortsatt att sjunka och att så många lagrade minor är förstörda visar på framgången i internationella avtal och att det går att bidra till en bättre värld.

Det går att påverka och förändra!

Minröjning i norra Sri Lanka. Foto: UK Department for International Development. Foto: http://www.flickr.com/photos/dfid/4615507782/

Organisationen HALO Trust utför minröjning på norra Sri Lanka. Foto: UK Department for International Development

Kommentarer inaktiverade för 3,3 miljoner röjda minor

Filed under Minor

Freden byggs med civilsamhället

Få tror att talibanerna kommer att komma till makten igen. Men osäkerheten kring hur framtiden i Afghanistan kommer att se ut finns ändå. I dag har Sverige presenterat en proposition för deltagandet i den militära insatsen i Afghanistan. Det militära engagemanget ska minska och det civila öka är dagens budskap. Med reservation för att utifall säkerhetsläget försämras kan det komma att påverka det svenska militära bidraget. Även det civila stödet på 8-8,5 miljarder kronor är avhängigt ett antal reformer som regeringen i Kabul har att genomföra.

Carl Bildt är intervjuad i DN och vill se en utvärdering av insatsen. Det är bra. Men vad är det för mål som ska utvärderas emot? Vid flera tillfällen då vi och våra kollegor i andra fredsorganisationer haft samtal med företrädare för Försvarsmakten har svaret varit: det kan vi inte utvärdera för det finns inga mål på det sättet.

En utvärdering måste likväl försöka göras. Och där är jag rädd för att det kommer att sliras en hel del i svängarna. Trots upprepade uppmaningar från såväl militära bedömare som fredsrörelsen om att det under många år gick åt fel håll i den militära strategin, är jag rädd för att den politiska slutsatsen ändå kommer att vara att insatsen till övervägande del har varit klart godkänd, samt att några mindre kritiska lärdomar lyfts fram.

Engagemanget för en fredlig utveckling i Afghanistan måste fortsätta. Arbetet är inte slut bara för att många länder nu planerar ett tillbakadragande. Det betonas i propositionen att Sverige numera ska ha en utbildande och rådgivande roll. Men försvinner ansvaret bara för det? Det krävs att frågor som ”Vem är det vi har vapentränat egentligen” och ”Vilka aktörer är det vi har gjort starka” ställs. Likaså i den civila delen: ”Vem får ta del av den ekonomiska utveckling vi satsar på att främja”. Utvecklingssamarbetet med Afghanistan är starkt präglat av ekonomisk utveckling. Inget fel med det i sig, men det är viktigt att se till så att inte den politiska eller sociala utvecklingen faller i skymundan.

Och vad vore inte bättre än att fråga det afghanska civila samhället vad de anser har varit bra och dåligt. Det var väl ändå först och främst för den afghanska befolkningens skull vi var där. Civila samhället måste ha en betydande roll i fredssamtalen. Mycket tilltro sätts till Höga fredsrådets samtal med talibanerna, men flera afghanska organisationer pekar på att civila samhället inte är tillräckligt inkluderat i fredsprocessen. Ett fredsavtal som innefattar bred representation av alla berörda grupper har högre sannolikhet att kunna bidra till en långsiktig fred än vad ett samtalsforum med få representanter gör. Detta är ett konkret krav Sverige kan ställa framöver på regeringen i Kabul. Att civila samhället måste ges mer plats och närvaro i fredssamtalen. Det här är ett väldigt läsvärt dokument från en stor rad afghanska organisationer ur det civila samhället som lämnades in till Höga fredsrådet i år: Civil Society and High Peace Council Cooperation Framework – English.

För svensk del finns det så klart många lärdomar att dra. En är följande: för inte så länge sedan träffade jag en veteran som varit med på ett flertal utlandsmissioner under sitt verksamma yrkesliv. Han tyckte det var en stor förlust för kompetensen i Sverige att vi knappt längre har några soldater i FN-ledda insatser och inte haft det på många år. ”Vi har tappat kunskapen om hur man genomför och uppträder i ett fredsbevarande uppdrag”, konstaterade han. Jag uppfattade inte det som att han ställde en insats mot en annan, dock att fokus slagit helt fel i den svenska prioriteringen.

Det finns en rad faktorer jag inte tagit upp i det här inlägget som också behöver ingå i en utvärdering och vägen framåt för freden i Afghanistan. Men jag hoppas kunna återkomma till några av dessa snart igen. Har du något du tycker är särskilt viktigt att titta mer på?

Kommentarer inaktiverade för Freden byggs med civilsamhället

Filed under Afghanistan, Försvarspolitik, Konflikthantering

Antikrådet – som på den gamla goda tiden

Nu är vi där igen. AP-fonderna och deras inkonsekventa förståelse för vad skillnaden mellan etik och juridik är. Eller så är det jag som inte förstått skillnaden.

Vi har tillsammans med många andra organisationer under en lång tid kritiserat 1-4 AP-fonden för deras innehav i kärnvapenföretag. Senast i DN för inte så länge sedan: ”AP-fonder investerar i kärnvapenteknik”. Vi har varit på deras årsmöten, skickat ris- och roskort, uttalat oss i olika artiklar. Och så vidare.

Etikrådets syn på vad etik är för något är ytterst bristfällig. De likställer nämligen etik med internationella konventioner och juridiska avtal. Jag menar att detta är fel och är att bedra läsaren eller kunden. En etisk verksamhet är en verksamhet som inte bara följer lagar och regler. Etik handlar om att gå ett steg längre än lagen, om att ta ett intellektuellt ansvar i en situation som det (oftast) inte finns klara regler kring. Det handlar om mänskliga värderingar snarare än juridiska avtal (de tidigare finns dock ibland kodifierade/nedskrivna som en del i ett juridiskt bindande avtal).

I en intervju på sajten ”Hållbart kapital” intervjuas Etikrådets ordförande Christina Kusoffsky Hillesöy om bland annat den kritik som vi har framfört till AP-fonderna. Jag vet inte om det är en kommunikationsmiss kring strategin bakom intervjun, men om man kommer fram till att ”Det är tacksamt för massmedia att kritisera oss” har man antingen inte förstått att kritiken kommer just för att den egna verksamheten ser ut som den gör. Det är ju inte precis så att den kritik som förts fram av frivilligorganisationer är påhittad eller saknar grund.

Etikrådets policy är att föra en dialog med företagen hellre än att utesluta och denna princip anges ofta som en förklaring till varför de arbetar som de gör. Den principen jag har i sak inte så mycket emot, men frågan måste ställas – hur länge ska dialogen fortsätta innan man gör allvar av sina hot och drar sig ur?

Och hur pass sannolikt är det att ett kärnvapenföretag upphör med sin egen verksamhet? När inte ens Etikrådet själva har några problem med kärnvapnen – de hänvisar ju bara till olika internationella avtal som de själva tolkar som att företagen har rätt att modernisera sina kärnvapen. Vilket är ens incitamentet för Etikrådet själv att lyfta frågan med kärnvapenföretaget i så fall? Att tolka ickespridningsavtalet som en rätt att modernisera sina kärnvapenarsenaler är att gå emot intentionen i avtalet och också nedrustningsimperativet som, I ENLIGHET MED AVTALET, är krav som ställs på kärnvapenstaterna.

Etikrådet väljer och vrakar fritt både hur de tolkar ickespridningsavtalet i sig, och hur de definierar vad etik är. Bristen på att hänga med i utvecklingen och den internationella debatten i vad som utgör ett konstruktivt och progressivt nedrustningsarbete (och hållbara investeringar!) är uppenbar. Eller om det är ett ointresse. Jag vet inte. 

Groves och Oppenheimer vid Manhattanprojektet under 1940-talet.

Groves och Oppenheimer, två av de drivande personerna inom USA:s kärnvapenprogram vid Manhattanprojektet under 1940-talet.

”Ja hej det var från Etikrådet i Stockholm, Sweden här. Jag tänkte berätta att vi anser att ni på ert kärnvapenföretag är en etisk verksamhet som ska få modernisera kärnvapen i enlighet med internationella avtal. När jag tänker efter förstår jag inte ens varför ni finns med i vårt arbete. Varför står ni med på vår lista över företag att ha betänkligheter över? Varför har jag ens det här samtalet? Förlåt, det måste ha blivit någon slags missförstånd här. Tack och hej.”

Om ni frågar mig så tycker jag Etikrådet kan byta namn till Antikrådet snarast möjligt.

PS. 7:e AP-fonden lyssnade på oss för länge sedan. DS.

Kommentarer inaktiverade för Antikrådet – som på den gamla goda tiden

Filed under Kärnvapen

Under en grå himmel känns det säkert

Waziristan. Foto: Gregor Enste, Heinrich Böll Stiftung. http://www.flickr.com/photos/44112235@N04/4091673675/

Waziristan. Foto: Gregor Enste, Heinrich Böll Stiftung.

Jag gick till jobbet under en blå himmel i dag. Det var ganska kallt, men skönt väder. Träden har snart tappat alla sina löv. Ett och annat färgglatt träd finns kvar. Jag möttes av många som liksom jag var ute och gick, på väg någonstans. Hur många som reflekterade över den blå  himlen vet jag inte, de flesta verkade mest ha bråttom.

Framme på jobbet läste jag den här artikeln med vittnesmål från personer som lever under hotet från drönare i Pakistan. Tre rader fastnade särskilt. Jag läste dem om och om igen. ”I no longer love blue skies. In fact, I now prefer grey skies. The drones do not fly when the skies are grey… When the sky brightens, drones return and we live in fear.”

Citatet kommer från en 13-årig pojke från Waziristan, som tillsammans med sin syster Nabila nyligen vittnade inför den amerikanska kongressen om hur deras liv påverkas av drönare. De miste sin farmor/mormor i en drönarattack när de var ute på fälten och odlade okra.  Sju andra barn omkom också i attacken.

Tänk er den sorg och maktlöshet det innebär att ha mist dina nära anhöriga. Tänk er att leva under rädslan för fint väder. Drönarna är ett otyg och ett vapen som inte borde finnas.

Kommentarer inaktiverade för Under en grå himmel känns det säkert

Filed under Försvarspolitik, Vapenhandel