En mer nutida säkerhetspolitik

ÖB Sverker Göransson säger i en artikel för några dagar sedan i SvD att landet (riket!) kan försvaras i en vecka. Sen får vi kapitulera och hoppas på att någon annan hjälper oss, står det. Gotland och Stockholm är i farozonen vid en internationell kris, om man får tro ÖB. Utspelet kommer så klart tajmat inför Folk och Försvars rikskonferens i mitten av januari uppe i Sälen. Nu försöker olika läger positionera sig och hämta hem poäng för sin sak. ÖB hissas till skyarna för att han tar bladet från munnen.

Huvudbudskapen om man läser den pågående försvarsdebatten verkar vara att det bara finns två åtgärder att göra: gå med i Nato och höja försvarsutgifterna. Några andra röster finns i princip inte.

Försvars- och säkerhetspolitik är en oerhört smal debattfåra i Sverige. Det är synd. Det behövs fler röster i den, fler människor som säger vad de tycker utifrån ett bredare perspektiv. Det är oftast samma personer som hörs om och om igen. Men man måste inte ha kunskap om tennsoldater, snuskburkar och olika attackformationer för att delta. Även om det kan kännas så i bland. Så jag hoppas att fler vågar ta plats i försvarsdebatten.

I stort sett alla som hörs i debatten lämnar alarmerande rapporter om ett obefintligt svenskt försvar och pekar på att omgivningen blivit mer komplex och att Ryssland upprustar. Att vi måste planera för detta. Öka utgifterna så att vi kan försvara oss. Sverige har i denna argumentation stått som en oförändrad spelare isolerad från omvärlden. Det är någon annan som är problemet, som gör fel och som vi nu måste bemöta. Hotet löses bara med militär upprustning. Jag förstår inte argumentationen.

Jag är också oroad över bristen på demokratisk utveckling i Ryssland. Detta är något vi har pekat på i olika sammanhang, där vi också kritiserat Sveriges minskande engagemang för att stödja demokratins utveckling i Ryssland. Sorgligt nog verkar det inte finnas några planer än så länge i att vända denna trend. Men jag tänker fortsätta hoppas på att det finns en politisk vilja att ändra på detta. För vi borde stödja demokratiutvecklingen i Ryssland.

Kriget i Georgien tas som intäkt för att Sverige skulle vara militärt hotat av Ryssland. Jag försöker anstränga mig för att komma på historiska likheter i relationen mellan Sverige och Ryssland som skulle kunna peka på att Ryssland kommer att begå en ”begränsad militär våldshandling” på Sverige snart, som ÖB säger i intervjun i SvD. Jag jämför exempelvis med relationerna Ryssland och Georgien eller Ryssland och de baltiska staterna.

Jag kan inte hitta en enda likhet som skulle få mig att yppa ett välgrundat uttalande om att Ryssland planerar ett anfall på Sverige. Eller har Sverige en regering som gått till val på att återta ockuperade områden? Har vi olösta frågor om gränsområden/territorier? Har Sverige tidigare ingått i Sovjetunionen och numera finns det historiska kopplingar till Ryssland den vägen? Mig veterligen, inte. Sverige är också medlem i EU, en politisk allians av länder som Ryssland inte tjänar något alls på att stöta sig med.

Men jag är inte historiker. Jag hade problem med att lära mig kungar och slagfält på löpande band, vilket vår historiemajje på mellanstadiet ville. Det var i princip bara en massa män (med några ytterst få variationer på namnen) hela tiden. Jag tyckte det var urtråkigt och förstod inte vitsen. Det kändes inte relevant. Så någon som har mer information kring historiska likheter får gärna dela med sig av det.

Att all information och beslutsunderlag som rör rikets säkerhet är hemligstämplad gör att det är i princip omöjligt att göra en demokratisk granskning av vad det är för försvars- och säkerhetspolitik vi har i landet, vem som driver på och styr den. Ska man tro de hemliga bilagor vi fick ta del av 2008 har rysshotet aldrig varit avskrivet, vilket många upprustningsdebattörer hävdar att det varit för att vinna egna poäng i debatten och peka på att nu måste vi planera för detta igen. Alla dessa tjocka hemlighetsstämplar är en fara för vår demokrati, vill jag hävda. Jag välkomnar all granskning i ämnet.

Att Ryssland lägger stora resurser på övningar och materiel, detta gäller även för Sverige. Det arrangeras flera militära övningar varje år i Sverige (internationella som nationella), svenska förband deltar i övningar i andra länder. Och om du nu har hört att försvarsbudgeten i Sverige har minskat så stämmer inte det. Korrigerat gentemot KPI är Sveriges försvarsbudget nästan lika stor i dag som den var under kalla kriget. Många debattörer vill jämföra med BNP, för att få siffrorna att se värre ut än vad de är. Enligt denna argumentationstekniken har Sveriges försvarsbudget nära nog halverats. Men detta är ett mycket fult debattknep. Vi har tidigare skrivit om detta här. Målet är att öka på anslagen till vapenindustrin och försvarsbudgeten. Jag kan dock inte låta bli att undra en sak: skulle BNP-falangen acceptera neddragningar av försvarsbudgeten om Sveriges BNP i sig själv minskade? Nej, självklart inte. Jag är inte så säker på att finansdepartementet har haft så mycket inflytande över Försvarsmakten som vissa gör gällande.

Så vem är det som vapenskramlar? Vilken grund finns för dessa alarmrapporter som kommer från debattörer i försvarspolitiken? Och om Sverige ska anse sig ha rätten att planera för upplevda hotbilder och komplexa säkerhetspolitiska lägen, bör väl rimligen andra länder också få göra det?

Det här leder till en kapprustningens återvändsgränd, mer rädsla och mer skräck istället för nedrustning, förtroende och samarbete.

Men åter till frågan som ÖB lyfter. Sverige kan försvaras i en vecka. Mot vad då, vill jag fråga. Faktum är att jag har en mängd frågor som jag skulle vilja ha svar på när det gäller saker jag ser vi behöver försvara oss mot. Men som kräver helt andra lösningar än militära sådana. Har vi en veckas kapacitet att klara oss vid ett nytt Tjernobyl? Hur försvarar vi människor i andra länder som utsätts för förtryck och övergrepp, kvinnor och  män som våldtas i konfliktområden, eller barn som föds in i fattigdom? Hur försvarar vi oss mot effekterna av bristen på transparens i försvars- och säkerhetspolitiska frågor? Hur försvarar vi oss mot klimatförändringarna? Hur försvarar vi oss mot maktkorruption i statsapparaten (saudivapen, någon?) eller stöveltramp och bruna uniformer på våra gator och torg? Vilken är planen för att förhindra att vi hamnar i krig? Det här är betydligt allvarligare frågor att ta tag i och som kräver resurser, men inga av dessa utmaningar löses genom militära medel.

Men om, OM, vi nu skulle försöka tänka oss ett scenario där Sverige behöver ta emot militär hjälp, tänker jag så här: Sverige har alltid räknat med hjälp utifrån om det värsta skulle hända. Att påstå något annat är ett rent påhitt. Givet att vi väljer en aktör med ett stort internationellt upptagningsområde, som många har förtroende för och som är värd att investera långsiktigt i, behöver det faktiskt inte vara så dramatiskt att räkna med hjälp från någon annan. Det kan skava något mot den svenska självbilden om att hålla sig för sig själv på sin neutrala kammare med stiligast och fiffigast vapenteknologi, men någon gång måste vi väl kunna spänna av och släppa detta, okej?

Det bästa är väl att sikta på den största, om ni frågar mig. I linje med alla andra militära grenar där Sverige vill vara världsbäst (vi ska ju trots allt utveckla Super-Jas) så kan vi väl satsa våra kort på FN?

Men då måste vi ju se till så att vi också är med och bidrar till den organisationen och de värden den instiftades för att försvara. Saker som alla människors lika värde, till exempel. Att beväpna krig och länder som kränker mänskliga rättigheter rimmar däremot illa med våra ambitioner om att stå upp för fred och mänskliga rättigheter. Ett annat problem ligger i att FN inte får det stöd de efterfrågar till sina insatser – där har Sverige helt dragit ner sitt engagemang i FN-ledda fredsoperationer. ÖB nämner inte FN som ett alternativ en enda gång i intervjun.

Som alltid i försvarsdebatten kommer krav på att vi måste gå med Nato för att de typ är bäst och för att vi alltid förlitat oss på dem, eller åtminstone USA. Jag tror det skulle vara ett oerhört misstag. Nato är inte vår räddare i nöden. Lika lite som jag vill att vi fastnar i gamla neutralitetsdoktriner som innebar att vi blundade för många övergrepp och krig (eller ja, blundade och blundade, vi beväpnade ett och annat), lika lite vill jag att vi fastnar i USA:s krig mot terrorism, Nato:s kärnvapen och militära avskräckning och kollektiva försvarsskyldigheter, vilket vi skulle göra om vi gick med i Nato. Tänk er om Georgien och Sverige båda varit medlemmar i Nato när kriget bröt ut sommaren 2009? Säkert läge? Knappast. Vi står långt säkrare utanför.

För ett litet land som Sverige är den bästa garanten för vår säkerhet att vi verkar för alla människors lika värde, kombinerat med kraftfulla nedrustningsinitiativ och försöka bidra till att folkrätten efterlevs. Inger mer beväpna krig, diktaturer och länder som kränker mänskliga rättigheter. Stopp för nya miljarder till militära materielprojekt och för hemlighetsmakeriet i försvars- och säkerhetspolitiken. En kraftig ökning av konfliktförebyggande insatser, fattigdomsbekämpning och diplomati behövs också satsas mer på. Det skulle höja vårt internationella anseende och en attack på Sverige skulle uppfattas som en attack på världssamfundet (och inte bara en lite stat uppe i norr som ändå bara gör exakt allt var USA säger). Och även om det i bland kan vara underhållande att läsa vissa debattinlägg, hoppas jag diskussionen kan sansas framöver.  Jag hoppas fler nyanserade röster vill vara med i diskussionen. Det behövs. Vi behöver en mer nutida säkerhetspolitisk debatt.

(nu går jag emot min egen rekommendation om att att fler borde delta i debatten, och åker på semester. Men jag ska försöka kasta ett öga här då och då och lovar att återkomma igen)

4 kommentarer

Filed under Försvarspolitik

4 responses to “En mer nutida säkerhetspolitik

  1. John

    Du kanske skulle börja följa en del bloggar så får du en del svar, tex Wiseman. Men, ingen vet vad som sker om kanske 10 år, och då måste vi ändå ha ett försvar som existerar, Du ser inte en Räddningstjänst lägga ner för att hävda att ”det brinner inte nu, börjar det brinna, ja då köper vi utrustningen för att bekämpa elden”. Det är så det är, ett försvar finns i preventivt syfte, för saker som kan ske i framtiden. Ingen kan hävda att de vet vad som sker i framtiden.

  2. Tack Anna Ek för ditt inlägg, det är viktigt och behövs.

  3. Peter Keil

    Det är väl lite typiskt i den här debatten att signaturen John är anonym, medan Joakim Davidsson inte är det.

    En sak jag vill lyfta i Anna Eks text är sekretessfrågan. Och där har Anna helt rätt. Världen blir inte säkrare med mer sekretess utan tvärtom osäkrare och mer odemokratisk. Och odemokratiska regimer, tänk Tyskland 1933-1945, har alltid varit större hot mot fred och demokrati än demokratiska rättsstater. Och hur såg sekretessen ut i Nazityskaland?

    Ett annat exempel: Världen blev inte osäkrare på grund av Wikileaks; tvärtom vill jag säga: en bred allmänhet fick tillgång till information om den skumraskvärld som ofta pågår under sekretessens täckmantel, våld och tortyr till exempel.

    Peter Keil

  4. Karin Stenholm

    Långsiktigt är det bättre att satsa på att förebygga krig än att kunna försvara sig ifall de kommer. Exempelvis klimatförändringarna och den livsmedelsbrist som de kan leda till är förmodligen ett större hot än Ryssland.