Militärjuntans makt i Burma är knappast förbi

Vad krävs för att en svensk minister ansvarig för vapenexportfrågor ska säga att exportkontrollen inte fungerar?

För några dagar sedan sa Ewa Björling i en riksdagsdebatt att det faktum att ISP lyckats ta reda på att vapnen kom från en tidigare vapenleverans till Indien, det var ett bevis för att vapenexportkontrollen fungerade. Det låter oerhört märkligt. Burma är satt under vapenembargo från EU. Hade det inte funnits en frilansjournalist med bildbevis hade informationen om granatgevären aldrig ens kommit fram. Trots detta hävdar vår minister som är ansvarig för vapenexportfrågor att kontrollen fungerar.

Ännu märkligare blir det nu när Indiens utrikesminister gått ut och sagt att det inte är de som förmedlat gevären vidare till den burmesiska armén.

Vem är det då? Ska vi sitta och vänta på att ytterligare en frilansjournalist gräver fram informationen eller tänker regeringen vidta några åtgärder för att komma till botten med frågan?

Jag är inte förvånad att Indien säger att de inte alls har förmedlat granatgevären vidare. Indien ser en strategisk partner i Burma för att dels motverka Kinas inflytande i regionen och dels för att Indien själv vill bekämpa de uppror som sker nära den burmesiska gränsen. Det är välkänt att Indien hjälper Burma både politiskt och militärt. Läs väldigt gärna den här fördjupande artikeln från Bertil Lintner om hur det är mer krig än fred i Burma. Militärjuntans makt över Burma är knappast över, vilket torde framgå tydligt efter en genomläsning av den nyss länkade artikeln. För övrigt ska burmesiska regimen tydligen själv hävdat att de köpt granatgevären direkt från Sverige.

Är det någon som har någon koll egentligen?

Fallet med Indien är också intressant ur ett annat perspektiv. Jag vet inte om någon av er minns Expressens artikel i våras om att det var Indien som gjort beställningar på just granatgeväret Carl Gustaf och begärt att få vara hemlig mottagare. I debatten om att införa ett demokratikriterium i den svenska vapenexporten har det framförts argument om att demokratier aldrig skulle använda ett sådant förfarande, att det bara är diktaturer som är hemlighetsfulla och vill dölja saker från offentligheten. Och att det bara är diktaturer som stödjer krig och kränker mänskliga rättigheter med vapen i hand.

Detta stämmer ju inte, något som många av oss också känt till sedan tidigare (t ex USA) men nu också finns ytterligare ett exempel på.  Saudihärvan är väl för övrigt ett annat exempel på en demokrati – Sverige – som har svårt  med det där med öppenhet och insyn.

Men frågan kvarstår. Om Sverige säger sig ha en fungerande vapenexportkontroll trots att granatgevär dyker upp i ett land som står under ett vapenembargo, då undrar jag dels vad som krävs för att exportkontrollen inte ska anses fungera och dels undrar jag om ISP inte i så fall lika gärna kan ersättas med en sådan där scanner som finns på gör det själv-hyllan i mataffären och ett datorregister med en anställd som bara sitter och kollar av serienummer från frilansare som besökt krigshärdar och knäppt bilder av svenska vapen.

Allt prat om att göra en grundlig bedömning i varje vapenexportärende och pröva dessa gentemot lagen utifrån hur pass pålitligt mottagarlandet är, hur pass bra de respekterar mänskliga rättigheter blir ju totalt irrelevant om inte ens ett brott mot ett slutanvändarintyg och ett vapenembargo betyder något.

Saabs presschef Sebastian Carlsson (för övrigt tidigare pressis hos Fredrik Reilfeldt) säger att ett brott mot slutanvändarintyget är allvarligt. Hur allvarlig då? Tillräckligt för att avbryta vapensamarbetena? Utfärda en svidande böteslapp? Eller vad för åtgärder som ger effekter kommer att vidtas?

Det sägs ibland att avtal som inte har några militära maktmedel bakom sig är tandlösa. Detta stämmer inte. De kan vara väldigt effektfulla genom att de länder som ingår avtalen klart och tydligt protesterar när brott mot dem förekommer och vidtar kraftfulla åtgärder. Som att till exempel avbryta avtalet med hänvisning till att motparten ej levt upp till sina löften.

Enligt lagen är vapenexport i grunden förbjuden, men undantag kan bevilas. Export är tillåten om det behövs för att tillgodose det svenska försvarets behov av materiel eller kunnande eller i övrigt är säkerhetspolitiskt önskvärd, samt att det inte står i strid med principerna och målen för svensk utrikespolitik.

Är det svenska försvarets behov av materiel och målen med vår utrikespolitik verkligen beroende av att den burmesiska juntan skjuter svenskt?

Thein Sein, premiärminister och förste sekreterare för SPDC, militärjuntans parti. SPDC leds av Than Shwe, Burmas tidigare diktator och landets ledare fram till 2010. Foto: Government of Thailand

1 kommentar

Filed under Burma, Vapenexport

One response to “Militärjuntans makt i Burma är knappast förbi

  1. Anonym

    Vill veta mera resultet om svenska vapen investigatörer i Burma och India. Är undersökning är pågår eller inget fortsättning. Undrar bara de burmeses militären fortfarande använda det i strider mot Kachin folkgrupp. Om India svarade nej vem sälja det till Burma? Sverige, Singapore, Thailand eller Ukrina eller mm…